(^fattar honom hårdt i armen^)
Anders, du ... du säjer inte sant!
Anders.
Jo gunås, det är rena sanningen. Det lystes för dej och Britta, som jag
sagt, och det grep den fattige Anna så hårdt, att hon ble sjuk och var
näre döden, och hon är inte riktigt bra än. Men kanske går det onde
öfver, när hon får se dej.
Erik.
Hvar är hon, hvar är hon, i Herrans namn! -- Och far och mor kunde ha
hjerta att göra mej så illa! -- Talte du inte med Prosten?
Anders.
Förlåt mej, käre Erik, jag kom för sent. Men jag tror inte, att det
hjelpt te någe i alla fall. Prosten förklara' visst genast lysningen för
upphäfven; och det säjes, att far din ska komme illa ut för det han
narrat Prosten; men han vill inte ge med sej ändå, utan krånglar och
vinglar för att få giftermål mellan dej och Britta.