(^reser sig upp och sjunger^)
Lull lull! hur den blomman lyste
Allt om morgon stolt och glad;
Kom så ungersven och kysste
Hennes skära silfverblad. --
Om afton stod hon glömder
Och lutande i mull,
Till sorg och qvida dömder
Allt för sin kärleks skull.
Anders.
All denne jämmern har jag på mitt samvete, jag som dröjde så länge att
gå och tale ve Prosten. Annars hade lysningen inte blitt åf.