(^afsides till Erik, som reser sig till hälften från stolen
och ämnar säga något^)
Stilla, käre Erik, gör oss ingen sorg!
(^Erik sätter sig åter, men visar under det följande en allt
stigande oro^)
Sven.
Det taltes om fattigdom, och det är allt en bra svår tid vi lefver i,
det kan inte nekes. Men ingen vet, om det inte snart nock kommer ändå
värre tider, så att te och med di, som varet förmögne, får ta te
tiggerpåsen.
Brukspatronen.
Jojo gunås, det är fara värdt, fader Nämndeman. Vi brukspatroner veta
det bättre, än mången.
Sven.
Just derför, herr Patron, ska en inte vare tefreds med, att det räcker
te så länge en sjelf lefver, utan en får lof ställe så, att det inte går
te undergång en dag för dom, som efter kommer. Ola i Gyllby och jag ha
varet goda bussar och vänner i många herrans år, det vet Patron, och
eftersom vi ha hvarsi' lita förmögenhet, så ha vi tänkt slå ihop dom på
e hand, te så mycke större säkerhet, att barna inte ska lide nöd en
gång; för nu är det så, att min son och Olas doter allti haft ett godt
öge te hvarandre ...