(^står en stund i sorgset eftersinnande; derefter sjunger
han^)
Farväl nu med lycka, farväl nu med fröjd:
Så mörk blef min rosende stig;
Jag satt hos min Anna så glader, så nöjd --
Och skall jag nu skiljas från dig!
Du svor mig din tro under himlen den blå,
Att aldrig förglömmer du mig;
Och jag dig nu gifver min ed deruppå,
Att aldrig så sviker jag dig!
Väl tillrar på kinden den hetaste tår,
Men hjertat det fröjdar dock sig;
Ty intet min kärlek att släcka förmår,
Och Anna är trogen mot mig.
(^går in i stugan^)