(^slår ihop händerna^)
Nå, maken har jag foll aldri i verla hört, så gammel jag är! -- Anna? --
Är du splitter rasande befängd galn, Erik? _Du_ skull' ha fattat tycke
för Jans Anna, du, som får ärfve en hel gål och blir den rikeste bo'n i
sockna, och ho, som inte får så pass som e träsked efter sine föräldrer?
-- Nej, nånting så orimligt kan jag aldri tro, om di också plugga' in'et
i skallen på mej med en yxhammere.
Erik.
Många gånger har jag ämnat tala med er och bekänna min håg för Anna; men
ert ovänliga tal om Jan Hanssons har gjort, att jag inte vågat det. Nu
vet ni saken, och jag ber er så innerligt: låt inte oss barn plikta för
er ovänskap! Vi kan inte lefva utan hvarandra.
Sven.
Kan inte lefva? Hör bare, så grannt han orerer! -- Der ha vi såleds
orsaka, hvarför du lägger dej ut så för Torper-Jan. -- Men slå di der
dumhetera ifrå dej, gosse! Anna blir aldri di' hustru, så framt jag får
rå. -- Hvad tycker du, mor? Har du nånsin hört ett så befängdt påhett?
Pojken är inte rektig i hufv'et.
Lisa.
Nej, Gud hjelpe mej, nock låter det månge gånger, som han vor' förläsen.
-- Säj, Erik, har du länge bure tycke för Anna?
Erik.
Ja, så långt jag kan minnas tillbaka.
Lisa.
Aha, jag begriper susen! -- Du mins ju, far, att Anna feck komme te
herrgåln som oppasserflecke åt lelle Mamsell, ve samme ti' som Erik kom
dit och läste ihop med unge herrn?
Sven.
Nock mins jag det, och det var så förfaseligt väl imella Mamsell och
henne, att ho var på herrgåln mer som lekkamrat åt Patrondotra, än som
simpel pige.
Lisa.
Så var det, och derför feck ho också läre sej läse och sy för
gubernanten i huse, och ho geck jemt med Mamsell och ble så fin och
storaktig, att ho aldri ville vare ihop med di andre pigera. Men när
frua på herrgåln dödde, och Patron skicka' opp Mamsell te Stockholm i
skole, då ville Anna inte tjene qvar länger på herrgåln, utan flötta'
hem te far sin igen. Gubevars! ho höll sej för go', kantänke, och ville
inte träle och gå i grofsysslera, som e bondtös ska göre.
Erik.
Det är orätt åf er, mor, att säja så om Anna. Hon är visst inte
högfärdig. Hon flytta' ifrån herrgåln, derför att hennes far och mor ä'
gamla och inte kunde vara åf med henne längre hemma på torpet. Annars
hade det väl varit bäst för henne, att få stanna qvar hos Patron.
Lisa.
Jojo, hemme i fattigdomen hos far sin får ho nock inte rose marken, det
lofver jag. -- Nu kan jag fälle förstå, att Erik och ho fattat tycke för
hvarandre, då di va' tesammans i så månge år på herrgåln.
Sven.
Aha, såg man på satans funder! Det var foll såled's bare för Annas
skull, pojke, som du feck leda ve prestvägen och nödvändigt ville bli
bonne igen; för mins jag rätt, så var det just ve den tia, då Anna kom
hem te föräldrera, som du skref te oss och ba' att få slippe gå
läsvägen, och i ställe komme hem och hjelpe mej med egendomen.
Erik.
Ja, jag ville inte bli herrskap och lefva på bättre vis, när inte Anna
också kunde få det. Kära föräldrar, gif nu ert bifall, att jag får henne
till hustru.
Sven.
Hahaha! Jo, det ska du se. Nej, ett styfvere gifte, än så, ska du ha,
det har jag längese'n sörjt för. Rik-Olas doter i Gyllby måtte foll
passe sej lite bätter för dej, Erik, eller hvad?
Erik.
Britta i Gyllby! Omöjligt. För henne kan jag aldrig fatta någon kärlek.
Sven.
Kärlek? Är du nu framme med dine granne bokord igen? Jag bryr mej fanken
om kärlek; Rik-Olas Britta ska du ha och ingen ann'.
Lisa.
Ja, du gjord' oss allt e bra stor sorg, Erik, om du slog dej på tvära
och inte ville ta Britta te hustru.
Erik.
Men, vi passa inte för hvarandra. Vi skulle bli olyckliga bägge två; ty
nog förstår ni, att ett äktenskap, som inte är stäldt på aktning och
kärlek, går till olycka. Förlåt mej, jag _kan_ inte ta Britta.
Sven.
Jaså, är du så goder, min gosse lilla! Nå så hör då, hvad _jag_ kan.
Vill du inte rätte dej efter oss, så får du ta land hvar djefvulen du
gitter med din sockerunge; efter oss ska du inte ärfve en skilling, nej
inte ett runstycke. Jag tycker mej just se, hur godt det såta paret ska
må i en eländig jordkuj borte på skogen, när ni ingenting anne har te
lefve åf, än den der kärleken, som du taler om så vackert. Lycka te, min
käre Erik; frest' du på den leken, om du så vill.
Erik.
Om vi arbeta och förtrösta, så hjelper Gud oss nog till uppehälle.
Sven.
Nej, nu står jag inte ut länger. En gång för alle fråger jag dej: vill
du rätte dej efter vår vilje, eller inte?
Erik.
Käraste, bästa föräldrar, jag vet, att jag har att tacka er för så
mycket, mycket; jag vet, att jag är skyldig er lydnad; men drif mej inte
till det yttersta, då gör ni synd. Jag skall rätta mej efter er i allt
billigt; men Britta i Gyllby _kan_ jag inte ta till hustru.
Sven.
Såå, du kan inte, du? Haha! så vet foll jag hvad _jag_ kan då! I måron
kommer Britta hit och då blir det trolofning imellan er. Sätter du dej
imot'et, så ska du bums ur huse. Du må dra iväg hvart du vill, ja om det
vore in i mörkeste Finnskogera. Du får gå och ta dej tjenst, släpe och
träle som den simpleste dräng, och te på köpe ha på ditt samvete, att du
samlat bedröfvelse öfver fars och mors grå hår. Ja, tänk på det, du! Du
ska aldri ha en gla' dag mer, det är säkert.
Erik.
För Guds skull, var barmhertig och tala inte så! Låt mej få tid, låt mej
få ...
Sven.
Jag vill inte höre ett ord mer! Gör nu som du har samvete te. Kom, Lisa!
(^Sven och Lisa gå^)