SVEN. LISA. Den Förre.
Sven.
Det var nu rektigt nymodigt, te få höre dej sjunge nånting muntert,
Erik. Dine viser bruker annars gå på en så satans sorglåtig ton.
Erik.
Ja, jag har också bra sällan något att vara rätt glad öfver.
Sven.
Och hvems är fele, vill jag fråge, om inte ditt ege? Du ångrer, kan jag
förstå, att du öfvergaf studerninga och slog dej på te bli bonne.
Erik.
Nej, far, det ångrar jag aldrig.
Sven.
Nå, då måtte det vare någe anne otyg, som faret in i skallen på dej. Du
går ju för det meste och hänger läpp och ser gudsnådlig ut som en tupp
på e räfgrop. Hvad är det för ett elände? En bonne ska vare rask och kry
som ett vinterny. Så va' pojkera i min ungdom, och då bruka' en inte
sjunge nå'a jämmerviser, då, det mins nock du, Lisa.
Lisa.
Ja, rassadö, det kommer jag väl ihåg. Du, far, hade ändå den ampreste
rösta i hele sockna. Och än i dag, när du hjelper klockern te ta på
salmen i körka, så är det så att take vill löfte sej. Sjung nå'n åf di
der gamle dråplige visstumpera, som du bruka' tralle för en 40 år se'n,
så får Erik höre på go'far.
Sven.