honom, där han färdats ute på den stora landsvägen. Hans gulbruna,
slitna sammetsjacka är öfverhöljd med damm, som äfven hvitmenat hans
ursprungligen svarta skoplagg. Och så är han utan hatt. Var det icke
ändå nästan ett skurkstreck af vinden att sopa hatten från hans hufvud
och sedan blåsa upp den i hvirflande fart ofvanom skogstopparna, där
den spårlöst försvann. Hans kära, gröna, fjäderprydda hatt!
Men mannen är icke sorgsen. Han ler, så att hans hvita tänder blottas
under den mustaschprydda, välformade öfverläppen. Han har ju ändå kvar
sin tröst, sitt lefvebröd, sitt positiv, som vinden icke mäktade föra
från hans skuldror. Och så har han en apa, en alldeles förtjusande
liten apa, som han just befriar från gömstället vid barmen innanför
sammetsjackan. Han talar några ömma, obegripliga ord till det sömniga
djuret, som snart piggt skuttar omkring i sin röda kolt på den gröna
gräsmattan.
Mannen fattar vefven, det murrar till i spellådan, som snart krystar
fram en hel hop morrande, skorrande, sjungande, oförmodadt afbrutna
ljud, alldeles som den gamla rostiga vindflöjeln däruppe på taket.
Ilo rusar utför trappan ilsket skällande. Gårdens värdinna skyndar ut,
och Ilo måste tiga fastän det jäser inom honom af ilska. — En främmande
man, en främmande, morrar han. Och ett sådant djur, som man kunde ha
lust att bita.
Helma, som är kunnig i den sydländska mannens språk, ställer många
frågor till honom, och han berättar med stor liflighet mera än han
tillfrågas.
Astri och Kirkas se med nöje på den lilla apan.
Flöjeln på taket gör en hastig sväng och plötsligt hämtar en häftig
vindpust en hatt till det förundrade sällskapet. Den lilla apan
besinnar sig strax. Hon griper hatten med stor hastighet, klättrar
upp till sin herre och sätter hatten på hans hufvud. Men det är ju en
främmande hatt, en lätt, hvit hatt, och mannen ser förundrad omkring
sig. Man skrattar. Kirkas går ett stycke utåt vägen för att upptäcka
någon ägare till hatten. Astri matar apan med socker och hvetebröd. Och
mannen drar den främmande hatten djupt ned på sitt vackra, mörka hufvud
och tackar vinden, som ger lika nyckfullt som han tar.
Pastorn kommer pustande uppför backen. Vinden har spelat honom ett
spratt. Han har redan uppgifvit hoppet att finna sin förlorade
panamahatt. Med fladdrande hårtestar, andtruten, men med lugn min
uppnår han det muntra sällskapet utanför hvita gårdens grind.
Och då man för pastorn på bästa vis redogjort för vindspelet, säger
han allvarsamt: — Jag märker nu, att det var vår Herres önskan, att
denne vandrande man skulle få en af mina hattar. Därför sände han
den med vinden just i det rätta ögonblicket. Ty icke ett fjun lyftes
upp af vinden, om det icke så är vår Herres goda vilja. Varen därom
förvissade, mina kära vänner. — Pastorn går.
Och man undrar icke öfver honom. Ty sådan är byns ensamma, allvarsamma
präst. Sålunda förklarar han alla hemligheter. Och han skrattar icke
ens åt små lustigheter.
Helma tolkar pastorns ord för spelmannen, som med glad förvåning ser
efter den redan bortvandrande barhufvade prästen.
Sedan man roat apan med att kasta slantar i gräset, därifrån hon med
förvånansvärd hastighet fortskaffar dem till sin herres ficka, gör
mannen sig i ordning till affärd från hvita gården.
Apan sitter förnöjd i barmfickan. Spelhuset tynger på ryggen. Med
glädtigt vemod lyfter spelmannen den vinddrifna hatten till tack.
Helma går till grindstugan. Astri och Kirkas skynda upp till köket,
där svarta katten i ensamheten roat sig med att tugga på Majas
evighetsblommor uppe på byrån.
Kirkas flyttar katten i en handvändning på golfvet med orden: Du är nog
icke så klok som positivspelarens apa.
Men Astri ser tigande ut genom fönstret. Hennes tanke dröjer länge
pröfvande vid pastorns trygga ord. — Icke ett fjun lyftes upp af
vinden, om det icke så är vår Herres goda vilja. — Vinden, som antänder
en flämtande eldgnista under den fattiges koja. Vinden, som bryter
unga träd och stjälper seglande båtar, men också den samma vinden, som
rensar luften, som hjälper markens växter till befruktning och för
skeppen framåt på de stora hafven.
Högt uppe på en gren i äppelträdet sitter svarta katten och svänger
mjukt sitt lilla hufvud efter grässtrået, som Astri för upp och ned
längs trädstammen. Och då Astri höjer sig på tå för att nå hans
tassar, är han plötsligt på en ännu högre gren och ser ned på henne
med illmariga ögon. Astri kastar bort strået och börjar gå omkring i
trädgården.
Hon sätter sig på bänken som står under den ensamma stora björken i ett
hörn af trädgården.
Sakta öppnas grinden. Sven kommer. Han är allvarsam. Han sätter sig
bredvid Astri och börjar strax tala, lågmäldt och liksom mödosamt.
— Nu skall du lofva mig det, Astri, nu skall du säga, att du följer mig
på alla färder, alltid.
— Du vet, att jag älskar tystnaden, stillheten vid sjöarna och denna
gård, svarar Astri sakta.
— Du vet, att jag älskar dig, säger Sven häftigt, och jag har tänkt i
stor fröjd, att du hade mig kär. Hans häftiga omfamning skrämmer Astri,
och hon stöter honom bort. Men hon ser, att hans ögon äro fula och
röda, och hon fattar hans hand och säger: — Tala till mig, käraste!
— Jag måste resa härifrån. Arbetet kallar mig oafvisligt. Säg, att du
följer mig! Vår väg skulle gå genom leende nejder, öfver stora haf till
vackra städer i främmande länder. Säg, att du följer mig! Sven ser
oroligt på Astri.
Men Astri talar tankfullt som till sig själf. — Mitt hvita rum skulle
blifva tomt, och Helma skulle säga i sitt hjärta: Så snart hon lämnade
alla blommorna.
Hvem skulle göra leksaker åt byns barn? Hvem skulle taga emot deras
små buketter af ringblommor och deras leenden? Jag blefve dig visst en
trumpen kamrat, och jag skulle kanske dö på vägarnas långa färder af
längtan till stillheten vid de egna sjöstränderna och ängarna.
Sven höjer sitt hufvud med en suck.
— Stanna, säger jag dig. Men vet, att det kommer en tid, då stillheten,
själfva solen icke skall vara dig nog. Och du skall tvina som en blomma
utan vatten, och du skall icke veta, hvad du skall göra under långa
höst- och vinterkvällar, ty din själ är full af glöd i sin hvithet. Du
är den jordbundna blomman, du är drömmen som fröjdat och plågat mig.
— Jag har en bok, åt hvilken jag kan anförtro sorgerna, säger Astri
nästan hviskande. — Jag har barnen från byn, åt hvilka jag kan göra
leksaker så lustiga, att deras bleka kinder blifva röda af glädje, då
jag säger: Små barn, detta är åt Eder. — Jag har solen, som lyser äfven
om vintern.
Jag älskar dig med stor kärlek, men de hålla alla mig fast i mina
händer och säga: Du har lofvat, du har lofvat.
— Jag har också lofvat, allt har jag lofvat åt arbetet, som är en
stor och härlig möda. Och trädgårdarna stå fulla af blommor, eldröda,
vänliga, ömmare blommor, säger Sven häftigt. Han reser sig upp, hans
händer omfatta Astris. Hon ser upp på hans ansikte, som lyser af en
stor vrede, sorg och ömhet. Han går, utan att säga något vidare.
Kvällsvinden for genom den ensamma björken och smekte Astris ansikte.
Men det var en främmande smekning. Hon skalf som af frossa, men satt
ännu länge kvar under det sakta vajande trädet. Hon försökte gifva
sig själf en förklaring, tala till sitt hjärta, som blef så trött, då
Sven sade: Det finns andra, ömmare blommor — att det icke orkade gifva
ord åt munnen, som ville ropa: Jag följer dig. Hon förde handen öfver
ögonen.
Men hon höjde åter hufvudet och gick hastigt ut genom den skumma
trädgården.
I rummet lyste nu ingen tröstande sol öfver bädden, men sommarnattens
skymning lade sitt hufvud bredvid Astris på kudden, och hon somnade.
II
Sommarn är slut, äfven hösten har gått. Det är vinter. Astri ser ut
från sitt fönster öfver den snötäckta trädgården. Många nya tankar
hafva födts hos henne, många tunga hemligheter har hon anat, men också
nya fröjder. Hon tar sin bok, för den smekande mot kinden, öppnar den
och börjar skrifva.
Min tysta bok! Vi äro två ensamma, oförstådda ting. Men nu hafva vi
hunnit öfver det svåra. Lugnet har kommit.
Då sjön är upprörd af vinden, då himlen är full af moln, då sjunger
jag: Vinden stillas, solen kommer åter. — Detta är att förtrösta. Men
då min egen själs bottenlösa haf svallar och våndas i oro, då tänker
jag: Aldrig, aldrig blir det lugnt. — Det är att misströsta och tvifla.
Då jag var fjorton år och gick i skolan, sade jag till far: Man blir
förtviflad af att tvingas lära sig den högre matematiken. — Förtviflad!
Man säger det ordet innan man är vuxen, man säger det för någon
olustighets skull, utan vetskap om dess innebörd.
Men nu skall jag säga dig, min hvita bok: då förtviflan är inne i
själen, då säger man det icke. Man färdas i en båt öfver hafvet.
Stormvinden kommer, stjälper båten. Man sjunker och kan icke klaga för
vattnets tyngd. Man sitter i sitt rum, man skådar endast tomhet och
sjunker i ett djup, som är ensamhet. Att vara till är en smärtlös oro,
men man lugnas ej af tanken på döden. Smärtan är domnad och hör icke,
då man tigger den som en gudsgåfva. Man ligger i sin säng och gråter
öfver blommorna som mist förmågan att fröjda. Bref, som komma från den
man älskar, kastar man olästa i elden af en stor ledsnad, ty det finns
icke en enda värmande tanke i hela vida världen. Bref, som man skulle
älska likt glada budskap, fastän de vore sårande och stränga. — — — Kan
du nu fatta, min hvita bok, hvad förtviflan är. Men nu vet jag, att jag
ändå icke kunnat säga dig det.
Men att tillfriskna från en stor förtviflan, det är mera än vår i
skogen, ty det är att känna våren inne i sin egen själ. Det är tusen
fröjder, som vakna och le mot den största fröjden, som är lifvet.
Man skådar solen i jublande andakt, då han lyser öfver djupa
snödrifvor. Man kysser drifhusblommorna, hyacinterna, de stora
konvaljerna och chrysanthemerna, medan man i hemlighet tänker på allt,
som ligger gömdt under vinterns snömassor. Att få plocka de första
blå blommorna, som födas på den våta solbacken, det är en särskild
fröjd för sig. Att gå omkring i trädgården, klädd i små stöflar, som
skydda skorna för det vätande snöslasket, det är en fröjd för sig. Och
sedan i april, när molnen fälla de stora flingorna, är det en särskild
fröjd att vända ansiktet uppåt och låta snön kittla näsan, munnen och
kinderna.
Min hvita bok, det finns så oändligt många fröjder, som hjälpa oss att
förstå och älska lifvet.
Men i en stor förtviflan födes en stor stolthet, kanske högmod. Högmod
är en gudomlighet, som hjälper öfver afgrunder, men på de leende
blomsterfälten är hon farlig som en demon, ty hon hviskar: Se, så du
burit bördan, modigt och tyst som en drottning. — Men man måste säga
till henne: Gå bort, far till andra, som ensamma kämpa på stora rasande
vatten, far till de små torpens husbönder, hvilkas skördar vårfrosten
tager en oanad natt. Far till fäder och mödrar, hvilkas barn döden
tager vid blomningstiden, till alla dem, som skatter ägt och allt
förlorat. Höj deras hufvuden och säg: I åren en hög och modig guds
välborna barn. Det anstår Eder icke att brytas. — Och då du bragt deras
suckar till en sådan kunskap, far då åter till andra, andra. Ty det
sägs, att det finns så många människor i hvarje land, i hvarje stad,
som sörja och förtvifla. Och tänk, det finns så många länder och städer.
Astri skyndar från grindstugan. Hon har något stort att tala om.
Helma, som just hvilar sig i en gungstol i matsalen, ser förvånad upp,
då Astri så bullersamt kommer in.
— Helma! Maja har nu fått ett barn, ett riktigt barn, ett gossebarn!
Då jag gick förbi grindstugan, öppnade byfrun dörren och bad mig
komma in. Jag stannade på tröskeln. Maja sof. Och barnet, som låg vid
hennes bröst, var så litet, att man måste knäppa sina händer i andakt.
Maja vaknade, hon sade intet, men hon såg ut, som visste hon alla
hemligheter.
Helma säger intet, hon ser blott allvarligt leende på Astri.
— Helma, säg ändå, att ingen bild är så vacker som madonnans och
barnets bild, som finns därinne i ditt arbetsrum. Den är så vacker,
att jag nästan ville tro på dess väsens innebörd. Renheten är något,
som behagar oss alla innerst inne. Därför hafva också människor älskat
att föreställa sig gudar som rena jungfrurs söner. Renheten är det
gudomliga.
Men Majas barn, alla mödrars små barn, de äro också som små gudar. Men
mödrarna och fäderna vore icke värdiga att vidröra dem.
— Astri, säger Helma, vi måste respektera lifvets former.
— Jag respekterar ju också en kamel eller en giraff, men jag vill icke
vidröra dem.
— Du fattar icke undergifvenheten inför det starkaste, säger Helma
allvarsamt.
— I allt, som liknar en kamp, vill jag icke vara undergifven.
— Du högmodiga lilla flicka, säger Helma och börjar sy på ett broderi,
som legat hopviket i hennes famn.
Men Astri skyndar till sitt rum och tänker icke längre på Helmas ord.
Då hon kommer tillbaka, har hon händerna fulla med band, garn, knappar
och tygstycken. Och hon börjar klippa och sömma.
— Tänk, Helma, han behöfver så mycket, en tröja, en kolt, ett täcke,
och sedan, längre fram, små strumpor, byxor, mössa och kappa. Han är ju
också vårt barn nästan lika mycket som Majas, eftersom han blef född i
hvita gården, icke sant, Helma.
Och Helma nickar leende åt Astri.
Det är i maj.
Kirkas, som sedan en månad är värdinna i en af kyrkbyns största
gårdar, kommer en eftermiddag till hvita gården. Hon berättar en liten
händelse, som timat i byn.
Vid landsvägen, som går just förbi kyrkan, stod en förtorkad
enrisbuske. Man visste icke, hvarifrån vinden fört en eldsgnista till
busken, som snart stod i ljusan låga. Det var just på lördagsafton.
Man hade öppnat ett fönster i kyrkan, där det städades till
söndagsgudstjänsten. Vinden blef häftig, det sprakade till i den
brinnande busken. Gnistor flögo vidt omkring, hvirflade kring den gamla
klockstapeln, glimrade ännu borta vid gärdet, som omsluter klockarens
gård. Men en gnista fann vägen genom kyrkans öppna fönster och stannade
på altarets tafla. Gnistan svedde Jesubarnets gloria.
Pastorn var sorgsen öfver olyckan och hade sändt bud till den unge
målarn, som gjort taflan. Man hoppades, att denne skulle kunna utplåna
den svarta fläcken på glorian.
Kirkas berättelse kommer Astris hufvud att svindla af gömda tankar, men
hon bemödar sig att säga lugnt:
— Tänk, ända till en kyrkas altare kan vinden nå.
Helma talar med Kirkas om hushållning, om trädgårdsskötsel och om
lärftsväfvar. Kirkas berättar om kalfvar och grisar, som födts, och om
de flitigt värpande hönsen.
Astri lyssnar ouppmärksamt till allt detta. Hon går oförmärkt in i sitt
rum, där hon får knäppa sina händer och tänka sina många tankar — —
— Han skall åter komma till byn, han, som blef stormvinden öfver min
själs ängar och bragte hagelskurar att för en tid lamslå mitt väsens
ungdom. Skall jag möta honom? Skall han tala till mig? — — —
Så sade Helma, då jag låg sjuk i min säng: Barn, du har varit alltför
sträng mot dig själf. Du är ömtålig.
Att vara sträng mot sig själf är ett högmod, som man icke kan
öfvervinna, ett lysande, envist högmod, som plågar, ty man är ju ändå
ung och längtande.
Men att vara sträng mot sig själf, är också att vara sträng mot en
annan. Men jag vågar knappast säga till mig själf: Nu vill jag vara god
mot honom, god och sann och fattig inför honom.
Det finns en sådan lycka som mors, en sådan som Helmas, en sådan som
Majas. Hvilken är den största lyckan? Helma har sagt: den, som man
aldrig når.
Förgäfves har Astri spejande lyssnat nere vid stranden. Ingen båt har
landat vid gårdens brygga. Endast ensamma fiskare hafva sakta rott sina
båtar förbi.
— Så härligt väder i dag, har Astri sagt till dem. De förstå och älska
en sådan hälsning och hafva hvilat en stund på årorna och svarat med
ett högt leende: Ja.
Men ingen båt har landat vid bryggan. Astri vänder upp till gården med
en suck. Hon vill skrifva ett bref till hemmet.
Efter middagen är hon på färd öfver sjön. Hon ror ifrigt med små,
hastiga tag. Hon måste hinna fram, innan byposten far från den stora
gården.
Där kommer en båt från den motsatta stranden. Astri igenkänner snart
hela lasten. Det är barn från torpen och gårdarna.
— Har posten kommit, frågar Astri.
— Ja, ropa barnen och visa upp sina tidningar. De hafva också ett bref
till hvita gården. Astri ror till dem, får brefvet, nickar till alla
barnen och ror ifrigt vidare. Brefvet hinner hon läsa en annan gång.
Då Astri kommer in i stugan, gör postgubben sig just i ordning till
affärd. Hon lämnar sitt bref till gubben med en glädtig nick.
Men på stugans långa bord upptäcker hon en tidning och på tidningen ett
bref, å hvilket ett namn står skrifvet med små, nätta bokstäfver. Något
smärtsamt skymtar öfver hennes ansikte, och hastigt lämnar hon stugan.
I en skogsdunge vid vägen bryter Astri brefvet, som barnen lämnade
henne. Det är från en släkting i ett främmande land. Men hennes tankar
kunna icke följa orden på papperet. De dröja envist, i orolig aning,
vid det lilla brefvet, som låg på stugans bord.
Det går en man på vägen. Han läser så ifrigt i sin tidning, att ett
obrutet bref faller ur hans hand. Långsamt tar han upp brefvet och ser
i detsamma Astri, som kommer honom till möte från björkdungen. Han
stannar ett ögonblick, men så går han till henne, hälsande med ett
säreget tungt leende.
Ingen säger något. Då de vandrat ett stycke på vägen, försöker Astri
säga något om våren, som åter kommit, men orden stanna liksom i
bröstet, och hon måste hosta litet.
— Du är väl icke sjuk, säger Sven med en uppmärksam, hastig blick på
Astri.
— Jag — nej, svarar Astri, vemodigt leende.
Så gå de åter tysta en lång stund.
— Du vet kanske, att jag har en ung hustru, säger Sven plötsligt,
alltför glädtigt.
— Nej, svarar Astri lågt. Hon känner, att blodet går från hennes
ansikte, en säregen mattighet griper henne och hon säger:
— Låt mig sitta en stund, jag måste befria en myra, som krupit in i min
sko.
Sven ser liksom förundrad på Astri, som snart åter spänstigt reser sig,
lyfter sitt hufvud och försöker att säga glädtigt:
— Och du är lycklig?
— Ja, det gladde dig väl icke, om jag vore olycklig.
Astri ser förvånad på Sven.
— Jag har ju icke rätt att säga: Det gladde mig, om du icke vore
lycklig.
— Du säger aldrig sanningen.
— Jag hade tänkt säga dig sanningen i dag.
Sven ser ännu mera förvånad på Astri, som säger:
— Solen har icke varit mig nog, ej heller blommorna. Högmodig har jag
varit, men också olycklig, mycket olycklig. De bref du sände mig,
kastade jag olästa i elden af en stor förtviflan. Men jag tänker på
dig alltjämt med stor kärlek. Och nu har du en annan van, en hustru,
som jag ville säga till: Gå, gå, gå, jag kan icke se ditt ansikte, du
plågar mig. — Och dock är hon kanske god, mycket mera god än jag.
— Ja, hon är god, mycket mera god än du, säger Sven med en suck; men
det lyser som af lycka i hans ögon. — Astri, jag hade tänkt, att aldrig
säga dig detta: — Jag längtar ut ur en stor och dödande ledsnad.
— Käraste Sven, säger Astri och fattar hans hand, och hennes ansikte
strålar som af en lyckohändelse.
— Jag ville frigöra mig, jag är olycklig, säger Sven sakta.
Men Astris ansikte blir plötsligt strängt och mycket allvarsamt.
— Sven, du minns den lilla svarta katten, som finns i hvita gården. Han
är icke längre leksam och roande. Maja sade en dag: Låt oss taga en
annan. — Jag blef så upprörd öfver Majas hårda ord, att jag måste säga:
— Låt oss bevara troheten, om det också vore endast mot en stackars
liten, svart katt. — Vi skrattade alla, men det är nog något mycket
allvarsamt. Jag tror, att det är orättfärdigt att bryta ett gifvet
löfte, som någon annan tryggar sig till, och det är fult, alltid fult.
Ett löfte är visst något stort och omfattande. Jag tror att det aldrig
bör gifvas i högmod, icke i trots, icke i en häftig glädje. Ett löfte
borde gifvas i en stor vishet.
— Men en stor vishet kommer efter en stor ovishet, och därför har man
rätt att frigöra sig, hör du det, frigöra sig, säger Sven häftigt.
— Sven, tänk ut, hvad hon som är din hustru skulle säga om dessa dina
ord.
Sven går tyst en lång stund. Så säger han tungt och mödosamt:
— Hon skall säga: — Du är bunden, jag ger dig icke friheten. — — — Nu
vet jag det, så skall hon säga.
Sjön skymtar redan mellan träden. Sven väckes ur sina tankar och säger:
— Jag vill ro dig öfver sjön.
— Jag vill också, att du skall ro mig öfver sjön, säger Astri.
— Det finns dock mycket att fröjdas öfver, försöker Astri säga, då hon
ser på Svens ansikte, där han ror med trötta, långsamma tag.
— Menar du det?
— Jag vet icke. Astri vänder sitt sorgsna ansikte utåt sjön.
Så tala de ingenting vidare på en lång stund.
Små lummiga holmar, som titta upp ur sjön, sända dofter från blommande
träd; muntert kvittrande fåglar flyga smeksamt tätt, liksom tröstande,
invid båten.
— Små fåglar, små fåglar, säger Astri sakta.
— Så tung du blifvit, säger Sven med en matt glimt i ögonen och hvilar
en stund på åran. Astri nickar.
Så ror man åter vidare under tystnad.
Båten är redan nära hvita gårdens brygga. Astri lämnar rodret, går att
sätta sig bredvid Sven och säger lågmäldt:
— Hör, om du skulle tänka på mig som på en mor, som älskar öfver allt
annat sin enda son. Jag skulle också bemöda mig, att tänka på dig utan
lidelse, såsom visst mödrarna tänka på sina unga söner. Hänförd skall
jag mottaga budskap om din berömmelse bland människorna, och du skall
blifva stor och ärad som en kung.
Så säger hon hviskande som till sig själf: Men fåfängt skall jag längta
att bjuda min famn åt ditt trötta hufvud om kvällen.
Tyst, som ett tröstbehöfvande barn, har Sven lyssnat till Astri. Men
plötsligt går ett drag af obändig egenvilja öfver hans anledsdrag och
han kysser hennes sorgsna ansikte och talar häftigt och lidelsefullt:
— Nej, nej, jag vill tänka på dig som min brud, min jungfruliga, ännu
ouppnådda brud, och jag skall blifva fri, fri, fri.
Båten har af en lätt vind drifvits rakt till bryggan. Astri fattar
hastigt Svens hufvud mellan sina händer och hviskar i hans öra: — Det
vore visst en alltför stor och syndig lycka. Och i ett nu är hon uppe
på bryggan och går med lyckliga steg upp mot gården.
Vinden, som helt sakta smekte den nyckfulla sjön, blir plötsligt
rasande och själfsvåldig. Sven blickar förtjust ut öfver det skummande
lilla hafvet. Han går att hämta ett segel från båthuset, gör hastigt i
ordning sin farkost, som snart går i yrande fart bortom udden, mot den
öppna farliga fjärden.
* * * * *
Men midt i trädgården står Astri lyssnande utåt sjön, där vinden går
som ett regn af kyssar, häftiga, länge återhållna, vilda, obändiga.