ut öfver ängar, tag fatt i båtarnas segel, hjälp barnens pappersdrakar
att flyga upp i skyn. Och om vi kunde säga, när han häftigt rasar: sof
och var stilla, då vore vi ju gudar och visste alla hemligheter. — —
— Kirkas, låt gossen komma in till mig i morgon! Jag skall göra hans
drake så lätt, att den som en hvit fjäril skall flyga upp i skyn, då
han själf med sin lilla mun blåser fart i draken. Och jag skall säga
till honom: — Se, vi få hjälpa till med våra fingrar och munnar för att
aflocka luften dess hemligheter, då oss icke gifvits gudagåfvan att
väcka sofvande vindar.
Så öfverdådigt strömmar middagssolen in i växthuset, att Astri
beslutsamt fattar i snöret, som trollar fram en lärftsgardin under det
rutiga glastaket. Hon sjunger helt sakta en melodi, så som man sjunger
för sig själf eller för de små barnen. Hennes små klackar smälla så
lustigt mot tegelgolfvet, att hon nästan ville skratta, då hon går
ut för att åter fylla sin tomma kanna i vattenkärlet, som står strax
utanför dörren.
Där kommer någon genom grinden. Astri ser upp. Det är Sven, målaren.
Astri skyndar in och fortsätter att vattna sina blommor. Hon lyssnar.
Han sjunger ju också han.
Heta, brännande sunnanvind,
slå upp din stora solskensgrind.
Jag vill in,
jag söker lyckan.
Starka, brusande östanvind,
tag fatt en trotsig hand och bind
den vid min,
som söker lyckan.
Ljumma, stillsamma västanvind,
lät dig fångas på silkeskind
af min mun,
som söker lyckan.
Nu står han redan vid den öppna dörren. Det lyser en obändigt tvingande
glimt i hans ögon. Astri ser ned på sina skospännen och säger: — Jag
tror, att mina blommor vilja hälsa Er. Hennes blick går oroligt öfver
de dignande blombänkarna.
I ett nu är Sven inne. Hans hand omsluter Astris hand alldeles så som
människorna hälsa hvarandra, då de stanna på vägarna att fråga och
svara. Men hennes kinder skifta hastigt färg, och hon vet icke hvad hon
skall säga. — Var det hennes själ den omslutit. — — — Hon ville stöta
bort den främmande mannen, köra honom ut ur växthuset, liksom syndare
köras ur paradiset — — — Men hon gör det icke. Hennes ögon, hennes
envisa ögon vilja se på hans ansikte, som strålar.
Sven slänger uppsluppet sin breda hatt af ljus filt på en bänk och går
bullersamt omkring i växthuset. Han berättar en historia om pastorns
tama björnunge, som rymde till skogen, och om ett säreget fågelbo, som
han funnit vid roten af en gran helt nära vid vägen. Och Astri lyssnar
med stor uppmärksamhet och gör många frågor. Men då Sven börjar utfråga
Astri om växthusblommornas latinska namn, då glimtar det i Astris ögon
och hon svarar segervisst: Althaea rosea, Saponaria officinalis, Mimosa
pudica — — —. Men hon märker, att Sven icke alls är uppmärksam på
det, som utgör hennes glänsande kunskaper. Hon blir leksam och svarar
själlfsvåldigt: hocus pocus, pocus hocus. — Och båda skratta de som åt
något mycket, mycket lustigt.
Sven sätter sig på en bänk, som står vid dörren, och lutar sig mot
ryggstödet med en suck, som ljuder så sällsam i Astris öra, att hennes
blick undrande går till honom. Hon märker, att han bär en mörk och
praktfull ros i sitt rockuppslag. Hon blir nyfiken, går närmare honom
och säger glädtigt: — Rosen där är visst från pastorns trädgård?
Men Sven drar sig längre bort från Astri och säger lågmäldt: — Rosen
är från Er egen underbara trädgård, syster Astri. Då jag gick förbi
rabatten, gled visst ett band upp, som hållit stjälken mot stammen, och
den föll tungt ned mot jorden, jag böjde mig ned, lyfte rosen upp i min
hand och bröt den, ty jag ville äga trädgårdens mest lefvande blomma.
Men nu går glädtigheten från Astris ansikte, och hon säger allvarsamt
som till sig själf: — Det är samma ros, som jag band så varsamt, det är
samma ros, som jag har älskat och vårdat. Den har Ni tagit.
Hon går till honom, rycker rosen till sig och säger: — Sven målare har
ingen rätt till mina blommor.
Sven sitter tigande kvar på bänken. En djup rodnad stiger på hans
ansikte, något smärtsamt, såradt skymtar i hans ögon. Astri märker det,
blir orolig och vet ett ögonblick icke hvad hon skall säga.
Men i ett nu har hon fällt rosen i golfvet, fattat den unge mannens
hufvud mellan sina händer, kysst honom midt på munnen och sprungit ut
ur det soliga växthuset, genom trädgården, och försvunnit in i det
tysta, förundrade hvita huset.
Och Sven har fattat sig och sprungit efter, kanske snabbare än på den
tid han lekte röfvarhöfding, men ändock slogs en dörr till, just då han
nådde trappan.
Men ur dörrspringan lösgjorde hans darrande hand en flik af en spets,
och från trappan tog han upp en klaffsko af tunnt skinn, och så gick
han genom trädgården med hufvudet högburet som en kung och ögonen fulla
af lycksalig förundran.
Hastigt tog han upp rosen, som låg strax innanför växthusdörren, grep
hatten, slängde den på hufvudet och gick gnolande ut genom grinden. Han
var ju en segrare, som tillfångatagit en tjusande otrogen sko, en svag
spetsflik och en märkvärdig blomma.
En gosse kommer in i köket. Han stannar vid dörren, väntande på
torpbarnens vis att blifva tilltalad. Han bär ett knyte i handen,
hvarför Kirkas frågar: — Har du bär att sälja? Gossen svarar: — Ja. —
Är det smultron, frågar Kirkas och får åter till svar ett utdraget: —
Ja. — Kirkas köper bären.
Medan gossen knyter pengarna i ett hörn af klädet, som var knutet kring
rifvan, säger han: — En främmande man stal just en kyckling af Er.
Maja, som sväljer den sista skvätten ur sin kaffekopp, blir uppmärksam
och börjar utfråga gossen. Hon får då veta, att en man kommit sjungande
genom grinden och hållit vid barmen en kyckling, alldeles säkert en
kyckling. Och i den andra handen hade han en röd blomma, som han gång
på gång förde till munnen.
I ett nu står Maja vid hönshäcken och räknar icke utan ansträngning de
kvickt spatserande kycklingarna. Ingen fattas. Maja är lugnad. Men hon
vill ändå veta, hvad gossen kunde ha sett, och hon går till stranden,
där pojken redan sitter och öser vatten ur sin ranka båt.
Maja ser utåt sjön. — Var det den mannen som ror där vid udden.
Gossen plirar utåt sjön och säger: — Han var det.
Maja slår ut med handen och vänder upp mot gården. — En tokig pojke!
Den fina herrn, som målar bilder, skulle kanske stjäla gårdens
kycklingar — — —
Men gossen öser och mumlar för sig själf: — Men nog hade han ändå något
märkvärdigt vid barmen.
Astri sitter uppkrupen i sin soffa. Hon ser bekymrad ned på skon, som
ligger ensam på mattan. Så gömmer hon ansiktet i en liten näsduk,
i hvilken hon suckar sina oroliga tankar. — — — En gång var här en
mycket liten gosse hos mig. Jag gaf honom porslinskatten och min lilla
nackspegel att leka med. Men hur det var, så märkte han de små skära
skogsblommorna i fatet på fönsterbrädet. Han sprang till dem och klämde
några af de ömtåliga blommorna i sin hand. Jag skyndade att fråntaga
honom blommorna. Men se, då blef hans lilla ansikte så allvarsamt, och
han började storgråta. Jag tog honom i famn och kysste honom. — — —
Men så kan man icke göra, då man bedröfvat en ung man. Det visste jag
ju nog, men jag tänkte icke därpå. — — — Då blir en kyss något annat,
något fruktansvärdt allvarsamt, liksom ett löfte, skrämmande som en
alltför stor lycka. — — — Jag kan icke ångra det, som var ämnadt till
en bön om förlåtelse, det, som gaf mig en ny kunskap om alla leendens,
blickars och suckars innebörd. Men jag blygs, som hade jag varit naken.
En knackning på dörren skrämmer Astris tankar på flykten. Helma kommer
in. Hon har en tidning till Astri.
— Du ser bekymrad ut, säger Helma.
— Tro mig Helma! Jag satt vid stranden och badade min fot i vattnet. Då
kom en räf springande ur skogen. Han tog ratt i min klädningsärm, han
ref en bit af spetsen. Astri visar sin söndriga ärm. — Och så sprang
han i väg med skon, som låg på sanden. Astri försöker se på Helma.
Men Helma ser i en bok, som ligger uppslagen på bordet, och säger
leende: — Detta blir ju en ny saga om räfven och rödhättan.
Kirkas visar sig i den öppna dörren. Hon behöfver fråga något af sin
värdinna.
Och Astri blef åter ensam med sina tankar. — — — Har Helma märkt något,
sett något. Hennes rum ligger ju åt andra sidan, och från köket kan man
icke se en del af trädgården. — — — Men jag har ju ljugit för henne,
för Helma, är det möjligt! — — — En vind har krusat vattenytan, en sol
har grumlat mitt hjärtas spegel. Jag säger icke sanningen, sanningen.
Astri klipper papper till syltburkarna, som Kirkas radar på bordet. Hon
är så upptagen af sina egna tankar, att hon icke fäst sig vid Kirkas
ovanliga tystnad, förrän hon hör henne locka på katten, som skall få
sitt morgonmål. Hon ser oförmärkt på Kirkas, som med fundersam min
flyttar om kärlen på spiseln.
Astri vet nu, att Kirkas har något på hjärtat. Men hon vill ingenting
fråga. Och sysslorna uträttas fortfarande under märkvärdig tystnad.
Kattungen tar just sats till ett hopp från fönsterbrädet ut i
persiljebänken. Astri räddar honom i sista ögonblicket. Han får några
smeknamn och bäres i triumf ut genom dörren. Astri börjar åter klippa
papper.
Men nu kan Kirkas icke längre tiga med sin hemlighet.
— Fröken Astri, jag ville tala med Er om en sak, säger hon osäkert.
Astri vänder sitt väntande ansikte mot Kirkas, som ser ned på sitt
förkläde och talar nästan hviskande: Hvad skall jag göra? Då jag kom
hemåt från byn i går afton, följde mig en ung husbonde, som jag redan
länge känt, och frågade om jag ville blifva värdinna i hans gård, jag
har icke sofvit på hela natten, jag har tänkt så mycket som aldrig
förr. Och ändå vet jag icke hvilket svar jag skall gifva honom, ty jag
hade tänkt att alltid stanna i hvita gården. Men att få en egen stor
gård med ängar och åkrar!
— Hurudan är den husbonden, är han god och vacker, frågar Astri nyfiket.
— Ja, han är god och vacker, och jag kan nu icke tänka på något annan
än honom. Hvad skall jag göra?
Men Astri undrar, hur Kirkas vill fråga om sådana ting af en annan,
och hon säger: — Detta är visst något, som Ni vet själf, Kirkas. Tänk
riktigt på det, och Ni finner själf svaret i Ert eget hjärta.
Kirkas vänder sig bort med en suck.
— Gå icke bort Kirkas, jag kan fatta Er tanke.
Det går en hastig, uppmärksam blick från Kirkas' ögon, och hon måste
säga: — Har Ni då också någon kär?
Men Astri ser hastigt ut genom fönstret, lyssnar och säger: — Hör Ni
åskan, Kirkas, jag måste in att stänga fönstren i mitt rum. Och i ett
nu är Kirkas allena i köket.
Hon går till fönstret, sticker ut hufvudet och ser åt sjön, åt skogen,
upp mot himlen. — — — När mullrar åskan i så klingande solsken? Hvad
hörde den lilla fröken med sitt fina öra? — — — Ack, nu fattar jag det!
— — Hon har någon hemlighet. — — Hon har någon kär. — Men hon vill icke
tala om det för någon. — Hon är sådan.
Maja kommer in till Astri för att visa ett sällsynt stort ägg, som hon
funnit i hönsboet. Astri väger ägget i sin hand och lämnar det leende
åter till Maja. Men Maja har också något att tala om.
— Jag var på morgonen i byn, börjar hon, och af pastorns hushållerska
hörde jag något så ledsamt om den unge herrn, som bor i prästgården.
— Är det någon olycka, säger Astri med oro.
— Ja visst, svarar Maja, den stackars mannen lär ha blifvit galen.
— Galen, upprepar Astri skrämd.
— Ja, han hade hela dagen varit på ströftåg i trakten, och då han kom
till prästgården, hade han småsjungit hela tiden och svarat galet, då
pastorn talade till honom.
Han hade lekt och rasat som ett barn med hunden och hissat drängens
tvåårsgamla pojke, som satt och lekte vid grinden, ända upp till
äppelträden. Med hushållerskans nybundna badkvast, som hon glömt
på kökstrappans bänk, hade han dammat af sina skoplagg, så att det
knappt fanns ett enda löf kvar på den sköna kvasten, som hon just
skulle ha behöft till kvällsbastun. Så hade han söndrat en blomvas.
Och då pastorn frågat, hvad honom fattades, hade han till svar blott
klappat pastorn kraftigt på skuldran. Man hade försökt att ge honom
hans tidning, som just kommit, men han hade endast sagt: Ack, min
kära tidning, och kastat den ifrån sig. Icke en munsbit hade han ätit
till kvällen, fastän hushållerskan tillagat den skönaste ugnsgröt af
korngryn, pastorns favoriträtt. — — Men tänk, då han gick upp i sitt
sofrum till natten, tog han pastorns fiol med sig och började spela, så
att det ekade i hela huset. Vid dagbräckningen hade pastorn slutligen
gått upp till sin gäst och strax kommit tillbaka med fiolen, gömt
den under sin säng och kastat sig i bädden med en så tung suck, att
hushållerskan hört det ända till kökskammarn. Men ännu långt därefter
hade hushållerskan tydligt kunnat höra, huru målarn läste upp verser
och gnolade om hvartannat.
Pastorn själf, som alltid förstår allt, vet icke, hvad han skall tro om
den unge herrn, sade hushållerskan. Men hon är alldeles säker på, att
målarn mist förståndet, och annat kan man ju icke tro, slutar Maja sin
historia.
— Maja, säger Astri med rodnande kinder, tala icke vidare om denna sak.
Tala icke med någon därom. Säg, Maja, har Ni aldrig haft en sömnlös
natt?
— Jag — nej, säger Maja och slår ut med handen.
— Låt oss icke undra öfver den unge mannen. Han har ju icke gjort någon
människa allvarsamt ondt. Och den gode guden återger visst pastorn på
dagen den sömn, som målarn tog från honom på natten.
— Ja, nog är det ju sant, säger Maja, väger ägget i handen och går med
långsamma steg till köket.
Då Maja försvunnit, lägger Astri händerna för ansiktet så att icke ens
porslinskatten, som sitter på bordet, får se hennes fuktiga, leende
ögon.
Det lider mot aftonen. Ett sakta, varmt regn faller. Bien och
fjärilarna hafva lämnat de sömniga blommorna, som andas ut sin lycka
öfver den tysta trädgården.
Astri står i växthuset, strax innanför den öppna dörren. Hon sträcker
ut sin hand för att fånga regndropparna.
Sven kommer sakta genom grinden. Astri fångar alltjämt vattendroppar.
Men i ett nu är hon själf fångad i en omfamning och kysst, och innan
hon kunnat säga ett ord, har Sven frågat så många gånger: — Säg, säg,
följer du mig?
— Tyst, tyst, säger Astri, tala icke så högt och ifrigt. Blommorna
hafva öron, de vakna, då du så talar. Jag har sagt till Helma, till
hela trädgården, till sjön och ljungheden: — Jag stannar alltid i hvita
gården.
Sven ser på Astri som på en skämtsam lögnerska.
— Låt mig göra dig en fråga, säger Astri. — Älskar du staden?
Men Sven är ouppmärksam och svarar: — Jag älskar dig, dig.
— Men säg mig ändå dina tankar om staden, säger Astri leende.
— Ack staden, du talar om staden, säger Sven och sätter sig på bänken,
som står just innanför dörren. Astri sätter sig bredvid honom och ser
oroligt på hans ansikte.
— Ja visst älskar jag staden och städerna, säger Sven glädtigt, många
städer älskar jag. Med fröjd har jag rest från den ena till den andra,
vandrat om kvällarna på gatorna i lampornas elektriska ljusfloder.
Jag har funnit en sällsam tjusning i boulevardernas kvällsparad. Jag
älskar äfven att någon gång om dagen, då solen lyser, vandra i de
små städerna, där husen äro låga, och blommor trifvas i krukor bakom
fönstrens hvita gardiner och berätta om varma hem. Jag har älskat
natten i söderns städer, då luften svalnat, och månen lyser öfver hvita
hus och gör en glittrande guldvåg i strandbuktens mörka vatten. Då
solen skiner, ser man så mycken synd i de sköna, hvita städerna. Den
blottar sig i tiggande, hungrande människors anleten och i grändernas
stinkande orenhet. Men natten är sval och hemligt tjusande som en
försoningskyss för dagarnas brännheta synder.
Astri ser allvarsamt undrande på Sven och säger dröjande: — Jag lämnade
den stora staden, dess höga hus, som stå emot solen. Dess putsade,
borstade gator äro fulla af många människors andedräkt, af tutande,
surrande ljud från odygdigt rusande vagnar. Luftens kvafhet bragte
rynkor på min näsas vinge, och mina fötter kunde icke gå i takt med det
myllrande lifvet. Jag kom till denna hvita gård och blef här lugn och
lycklig.
— Så undrande du gör mig, säger Sven. Hvarför säga dina ögon alltid:
nej, nej, då din tysta mun säger: ja. Men du vet det icke själf. En
vallmoblomma är du, fin och skälfvande, en solfylld tanke lefvande
vorden. Ett barn, ett tacksamt barn är du, och dock är du kvinnan som
ingen, ingen annan.
— Nu säger du mera än det som är sant, säger Astri med lycklig blick.
Men Sven ser plötsligt allvarsamt på Astri.
— Hör, säg, kan du tyda en dröm, som senaste natt plågade och fröjdade
mig?
— Berätta, säger Astri, berätta fort!
— I drömmen gick min vandring genom många trädgårdar, där blommorna
buro de praktfullaste färger. I hvarje trädgård sjöng en frestande
vind: Bryt en blomma. Jag gick från den ena blomman till den andra. Min
hand omslöt de späda stänglarna och jag såg, hur de skälfde af längtan
att gifva sig och af fruktan att tagas. Men ingen blomma fann jag mer
lysande än den andra, och från alla förnam jag samma rusande doft. Jag
lämnade dem och gick vidare.
Vägen förde mig nu genom skogar och soliga hagar, jag rodde öfver djupa
sjöar, och öfverallt växte blommor, vid vägkanterna, uppe på ladtaken
och vid sjöstränderna. Så stängdes min väg af en grind. Jag stannade
att betrakta ängen, som fanns innanför grinden, och som doftade så
ensam mellan skogsdungarna i solskenet. Jag såg med glädje på den lilla
ängens prästkragar, blåklockor och röda klöfverblommor. En vind blåste
lätt öfver ängen. Där skymtade något eldrödt bland de bleka blommorna.
Sakta öppnade jag grinden och banade mig väg genom det vajande gräset.
Det röda var också en blomma. Jag undrade öfver dess fina krona, dess
färg. Jag kände dess säregna doft, fattade om dess späda stjälk,
men den gled ur min hand och suckade som af en stor sorg. Jag tog
med kraft i blomman, men den lät sig icke tagas. Då gick jag bort i
vredesmod, jag ryckte upp blommor, som kommo i min väg i skogarna och
i trädgårdarna, men de föllo alla ur mina händer, ty min tanke gick
åter till blomman på den tysta, solljusa ängen. Den lilla röda, envisa,
ensamma och mäktiga blomman.
Tyd mig nu den drömmen, säger Sven, och ser oroligt på Astri.
Men Astri täcker sina ögon med handen och säger: — Det är mig svårt att
tyda din dröm. Men låt oss hellre tänka på något annat. Tala för mig om
de stora hafven, om blommor och träd i de främmande länderna.
Och Sven blir åter glad och är som en bror, som berättar historier för
sin syster. Och berättelserna räckte till dess det var mycket sent i
den i sommarregn badande trädgården.
Från bottnen af sin reskista letar Astri fram en liten hvit bok.
Nyfiken öppnar hon boken. Med ett säreget leende går hennes blick öfver
det blad, där hon skrifvit: Intet är skönare än solen och intet så
underbart som luften en majnatt.
Hon går till bordet, tar en penna och skrifver: — Min hvita bok, nu
säger jag dig: Intet är likt det, som kommer som vindens sakta smekning
på kinden, som en underbar hviskning i örat, jag vill icke lyssna,
men lyssnar ändå, blir nyfiken och orolig. Och vinden blir till storm
och slår mig med stor mattighet, och jag ler och finner behag i min
svaghet. — Men jag sträcker mina händer efter den gamla vissheten om
solen och blommorna, som var sorglös lik en barnlek på ängen Nu älskar
jag också skymningen, som söfver solen, ty i skymningen kommer han som
är min vän. Till blommorna vill jag säga strax efter middag: — Sluten
Edra nyfikna ögon till sömn, det är redan sent. Till Kirkas och Maja
säger jag redan om morgonen: — Det är fest i afton i byn, skola Ni icke
fara dit?
Och blommorna somna småningom en och en. Helma syns icke till. Jag hör
med välbehag, hur Kirkas och Maja lösgöra båten vid stranden och ro
öfver sjön. Och då min vän kommer genom grinden, bäfvar jag af lycka
och tänker icke på något! Min hvita bok! En stor lycka har fångat mig i
sin oro.
Men det finns dock en stor hemlighet i det som är min kärlek. — — Så
tänkte jag: Den som är lik en gud, den bästa kan man älska. — Men min
vän är icke någon gud. Han älskar sig själf visst mera än sin nästa.
Han säger: Jag önskar, jag vill, jag tar. — — Jag har märkt, att han
innerst inne tänker, att en kvinna är något svagt, som man alltid
vinner. Jag önskar, att han sade mig det med ord, så att jag kunde
bestrida det. Men han säger: Jag är fattig och svag inför dig. Sådan
är han. — — — Han har också andra mindre fel. Han blåser röken från
sin cigarrett rakt i ansiktet på den lilla katten, som vill komma upp
i min famn. Han skrattar åt mig, då jag talar till en liten fågel, som
kvittrar i äppelträdet. Han dödade en geting, som hade stungit mig i
nacken. Han tänkte icke på, att en geting också älskar lifvet.
Men för alla dessa fel älskar jag honom hejdlöst. Detta är just
hemligheten.
En regnig eftermiddag sitter Astri allvarsam i sitt rum. Hennes tanke
dröjer vid en sorg, som Maja talte om för henne senaste afton. — —
— Majas vän har drunknat på en ensam fiskefärd till en af de mindre
sjöarna norrut. Han hade hissat ett stort segel på en liten båt. Vinden
tog fatt i seglet, stjälpte båten och tjöt och skrattade öfver sjön, så
att den drunknandes rop icke kunde höras till torpen och gårdarna på de
vida stränderna. — — — Majas vän måste dö i en stor ensamhet.
Astri knäpper sina händer.
— — — Men Maja talte också om något annat, något fruktansvärdt
allvarsamt. Jag kände hur mina läppar kröktes som till förakt, och jag
tänkte: Du stackars storväxta, som icke stod emot lusten. — Men Maja
såg på mig med vidöppna, tårfyllda ögon och sade: — Jag ville gå bort
från lifvet. — — — Det gjorde ondt i mitt bröst, och jag fattade Majas
händer, men jag kunde ingenting säga. Men min tanke på Maja värmdes för
hennes ensamhets skull. Hon kände det, blef lugnad och såg tacksamt på
mig. — — — Och jag blygdes för mitt högmods skull.
Men ingen är som Helma. Jag hörde, då jag ordnade bordet i matsalen,
huru hon i köket talade till Maja utan hårdhet. Så sade hon: — Du skall
stanna i hvita gården, jag ger dig grindstugan. Maja, jag tänker på dig
som på en mor bland alla andra mödrar. — — — Och jag hörde, att Maja
grät som af en stor lycka.
Vindflöjeln på grindstugutaket gnäller. Två glädtiga vindar, sydvästen
och sunnan, ansätta flöjeln. Och hvilket nyckfullt spel, som ljuder
från hängbjörken! Astri lyssnar. Och då, i ett nu far vinden af med
hennes axelslöja och gör den till en fladdrande vimpel i björkens topp.
Och i trädgården gå vindarna sugande längs marken, så att icke ens de
små styfva bellisblommorna förblifva oberörda.
Där står ett fång af hvita vallmoblommor liksom en grupp af skrämda,
hviskande flickor. Redan har vinden bortfört en blommas hvita,
jungfruliga krona.
Hvem har lössläppt alla vindar i dag? Nordan, den gamle krigarn från
ett solfattigt land. Hans röst är dånande som en väldig trummas slag,
och slumrar han in på kärr och mossar, far frosten ut från hans mun
öfver unga åkrar och ända in i skogarna öfver rädda smultronblommor.
Och östanvinden! Han, den unge från soluppgångens land. Det gryende
ljusets förhoppningsfulle son, skarp och klar och seende. Unga kvinnor
gömma skrämda sina ansikten för hans omilda kyssar och vända gärna
ryggen åt hans utsträckta, kraftiga armar. Han står ofta i förbund med
hagelskurar och tunga snömassor, som ödelägga blomsterfälten.
Hvem känner icke sunnanvinden! Den solögde, hvars glödande kyssar alla
åtrå, hafssträndernas ljumma vind, som blott med en hviskning afslöjar
dygdiga jungfrur, som ovetande blicka ut öfver hafven. Har någon hört
hans spel i trädens kronor en tidig morgon. Det har stundom intet ljud,
det är fylldt af tystnad och låter oss blott ana en ännu aldrig hörd
musik, som skänker sig med samma rikedom åt torpets unga dotter, som om
morgonen hälsar solen i sin förstudörr, som åt prinsessan i slottets
öppna tornrumsfönster. Ett spel, som lockar de tysta att sjunga och de
sorgsna att lefva lifvet. — Men så är sunnanvinden också själfva solens
älsklingsson.
Men från aftonrodnadens land kommer västanvinden. Han, som känner
solens aftontankar och samlat i sin stämma alla kvällens sånger. Han är
sällan ohöflig. Han är vis, ty han har upptäckt många hemligheter. Man
älskar honom för hans egen skull. Han söfver ett moderlöst barn, som
gråtande sitter vid sidan af en skymmande väg och torkar tårarna från
de gamle, som hunnit till den blodröda grinden i kvällssolens land. —
Han är god och ljuflig, västanvinden.