morgonbön, men jag hade ej mod att bedraga dem midtför deras ögon,
utan tvättade mig blott till bön, gick upp på taket, såg mig omkring
och fann mig vara i en verkeligen högst penibel ställning. Sedan vi
derefter druckit kaffe och rökt, gingo vi ut för att se på pilgrimerna,
som i dag återvände hem. Vi gingo ut ur staden ett stycke och mötte
oupphörligen pilgrimer, dels på kameler med mångahanda slags sadlar,
dels också utan sadlar, dels på åsnor, följda af slägtingar och
vänner, som gått ut att möta dem, bland hvilka flere äfven hade hemtat
musikanter med sig. Man såg också skaror af qvinnor, som gått ut för
att möta kanske en son eller en husbonde, men kommo gråtande och
jemrande hem, lika ensamna som de gått ut. Han hade ej kommit tillbaka,
utan dött på den besvärliga vägen! Deremellan syntes flera skaror, som
firade en omskärelse, med den renade ibland sig sittande på en häst
och ganska grannt utstyrd i glitter och guld, föregången af musikanter
och kämpar med käpp. Pilgrimerna sågo icke så litet stolta ut, det
var med en viss stolthet och värdighet de gåfvo sin _selam_ åt höger
och venster, då de af glada vänner besvarades med _bissalameh_. Äfven
jag kände en viss fröjd och tänkte med längtan på den tid, då kanske
äfven jag någon gång skulle komma hem från en dylik pilgrimsfärd, samt
längre fram någon gång emottagas hemma af vänners och slägtingars glada
anleten. Vi stannade i flera cafén, kommo genom _Mahmod_ in i flera
stora sällskaper och jag togs af alla för en moslim. Vi drucko
kaffe till oändlighet, mer än jag vet mig någonsin förr hafva druckit,
så att jag började känna knipningar i magen, isynnerhet derföre att
jag ingen mat hade förtärt om morgonen. Äfven började tiden synas mig
något tråkig och lång; ehuru vi ej sett _Amir elhagg_, som sades först
i morgon komma med _Mahmil_, var jag glad att jemte de andra få stiga
upp och gå hem. Jag gick på eftermiddagen till _Bokti_, tog pengar och
underrättade honom om den öfverenskommelse jag träffat med _Mahmod_,
att helt och hållet bo och lefva hos honom i hans hus och i hans
familj; men jag fick till svar att det var absolument omöjligt, att
jag då ej kunde njuta något skydd af konsulatet. Detta svar gaf mig
myror i hufvudet, jag visste ej rätt hvad jag skulle företaga mig och
säga åt Mahmod, då han enligt öfverenskommelse skulle komma hem till
mig efter _maghrib_. Medan jag satt och funderade, kom _Timofejef_
med den nyss hit anlända Kasanska kandidaten (eller något dylikt),
som sade sig ämna dröja i Egypten 4 månader för att undersöka dess
dialekter, utan att han ännu förstår just någonting af det här talade
språket. Desse drucko thé här omkring en timmas tid och skulle snart
återkomma för att här tillbringa natten. Om aftonen kom riktigt
Kasanaren och berättade att _Bokti_ sjelf hade gått till _Timofejef_
och strängt förehållit honom otillbörligheten af att i går i ett café
hafva gifvit sig ut för moslim samt annat dylikt; dervid tyckes han
ock hafva yttrat ej den bästa tanke om mig. Stackars gamle gubbe!
_Ustad Mahmod_ kom ej i dag och jag var på det hela nöjd dermed.
Hittills har jag i det prisade _Masr_ ej haft annat än ledsamheter;
om det ej snart blir annorlunda, säger jag farväl åt Egypten. På
eftermiddagen satt jag mycket länge i ett café vid _Birket_ och
pratade med en äldre, fullkomligen Arabiskt klädd man, som förstod
blott detta språk, men sade att hans far varit Tysk. Han tycktes vara
en treflig, hederlig man, så att jag fann mig väl i hans sällskap.
Mars 20.
Gick bittida ut och tog en åsna, som förde mig till en af Kairos
största gator, ledande till slottet, der _Mahmil_ skulle passera. Folk
var samladt till stort tal, sittande dels på bod-_mastaberna_, dels på
_serirer_ och _kurser_ utanför cafén, dels trängande hvarann på gatan.
Jag lemnade här min åsna och vandrade fram åt slottet till. Efter
en stund kommo 2 alldeles nakna, blott om midjan ombundna, solbruna
män, som tycktes vara någon sorts pajazzon, följda af gatpojkar,
hvilka kastade stenar och glåpord åt dem. Kort efter dem följde en
annan pajazzo, komiskt utstyrd i trasor, som äfven hade samlat en hop
pojkar omkring sig. Kort derpå kom processionen, föregången af några
officerare till häst, militärmusik och soldater. Sjelfva processionen
bestod först af 2 kameler, utstyrda med vackra röda guld-broderade
sadlar; efter dem _Mahmil_ och derefter _Amir el hagg_, klädd i
Turkiska vidbyxor med en röd gördel om lifvet, men för öfrigt alldeles
naken. Han var en _Maghrabi_ af svartbrun färg, hufvudet kalt öfver
hjessan, men rundtomkring omgifvet af grått småknottrigt hår och hvitt
skägg. Han runkade oupphörligt på hufvudet och kroppen gungades af
kamelens gång. Jag vet mig aldrig ha sett någon menniska, som gjort
ett så eget underligt intryck på mig. Han var ock den jag mest, nästan
allena betraktade af hela processionen; jag hade svårt att taga mina
ögon från honom. Efter honom följde _tabl-ister_, äfvenledes
på kameler, allt under tåget bultande på sina små tympaner.
Militär följde med processionen, isynnerhet omkring _Mahmil_ gingo
flere, som hade käppar eller _korbager_, med hvilka de oförväget
slogo in bland den påträngande folkmassan åt alla håll. Jag följde
processionen upp till citadellet, utanför hvilket den ännu på en stor
öppen plats gjorde några slag; sedan framskred den upp, der _Mahmil_
öfverantvardades kanske i _Ibrahim_ pashas händer. Här förlorade jag
hela härligheten, men stannade qvar på citadellets stora gård. Sedan
besåg jag Josefs brunn, och gick dit ned, beledsagad af en ung man
med ett ljus. Vid nedstigandet upprepade jag flitigt _bismilla_, och
längst nere läste jag _fatihe_ vid _'Abd Allas_ graf. Min ledsagare
visade mig en tillstängd väg, längs hvilken han sade att _Sejidna
Ira_ färdats till Syrien, hela vägen under jorden. Nuvarande pashan
hade låtit tillstoppa den. Jag räknade stegen upp och fick dem till
omkring 230. Det hela var högst kuriöst. Det var nu omkring middagstid
och ganska hett, hvarföre jag kände mig något trött efter mina långa
vandringar i dag. Dock gick jag allt ännu inåt staden och träffade ihop
med en gammal Turk, som sade sig hafva varit sångare fordomdags, men nu
i 12 års tid hafva lefvat utan någon slags inkomst, _min'and Illah_.
Kasanaren flyttade in i dag och jag tillbragte en stund af aftonen hos
honom, jemte Timofejef och Köhler, som på en stund kommo dit.
Mars 21.
Gjorde fram på dagen en lång vandring omkring _Gemelije_ och närbelägna
trakter; när jag kom hem hade husets ägare varit här och sagt att
lokalen, som jag ämnade hyra, ej vore ledig. Kasanaren kom kort derpå
in till mig och plågade mig oändligen med sitt fadda resonnemang
angående Araberna och deras språk, om hvilket han har allsintet
begrepp. Han förekommer mig särdeles tråkig, oaktadt han har god
jargon att disputera och skryta; han sade sig i Persien hafva funnit
8 hittills alldeles okända och oomtalade dialekter af Persiskan m.m.
Satt en lång stund om aftonen i ett café bredvid 3 Perser, som efter
deras vana reciterade verser. Min kärlek för Persiskan vaknade dervid
åter upp. Senare satt jag i ett Turkiskt café och såg ett skuggspel
med mycket faddheter. Var hela dagen uttråkad och nedstämd öfver det
fördömda bestyret att få logis och det gagnlösa lif, som jag hittills
fört i Kairo.
Mars 22.
Vandrade omkring för att söka mig rum. Var först hos min gamle _bavab_
i _Shishim_ och med honom i ett bredvid beläget _vekale_, der präktiga
rum funnos; såg sedan på ett hus i _Asbukije_. Middagstiden kom
Timofejef hit med shekh _Ibrahim_. Vi suto här tillsammans och drucko
kaffe, sedan följde jag med honom nära till _Ashar_, gick till _Esk
el moajat_ och pratade med _Hassan_, af hvilken jag beställt dynor
och bolster. Satt på eftermiddagen i cafén vid _Asbukije_ och hade
tråkigt. I afton börjades _Molid ennebi_ och man uppslog cafén och tält
öfverallt vid _Birket el asbukije_. Om aftonen gick till _Ustad Mahmod_
och tillbragte der hela aftonen. De ville med all gewalt att jag
skulle flytta till dem.
Mars 23.
Visste ej hvad jag skulle företaga mig, ty hemma trifdes jag ej hos
Kasanaren. Gick derföre ut och gjorde ej annat än strök omkring utan
mål och syfte; satt i cafén och hade förfärligt tråkigt, med nedtryckt
och förstämdt sinne. Begaf mig till _Roda_ för att träffa _Peterson_,
men han var ej hemma. Kom sedan till mitt qvasi-hem hos Kasanaren, men
gick åter snart ut, satt tills efter _'esha_ och väntade förgäfves på
_Mahmod_, som jemte _Hossein_ lofvat komma för att träffa mig.
Mars 24-31.
Sedan jag förgäfves vandrat omkring, anmodat allt möjligt folk att
skaffa mig rum och äfven sjelf besett några, men aldrig funnit något
som convenerade mig, beslöt jag mig för ett i en stor _vekale i
Gemelijeh_, tillhörande _Selah dar_. Jag flyttade äfven ditin den 25
om aftonen och fann blott toma väggar, nersmutsade af damm och annat,
som min _bavab Mohammed_, tillika med en ung vacker flicka, dotter till
den andra _bavaben Ahmed_, ej kunnat få bort med flitigt tvättande.
Jag uppmanade dem att göra allt sitt möjliga för att få rent och hade
dem ännu följande dagen att putsa väggar och fönster. _Saleh, bavaben_
i _Shishim_ der jag allraförst hade logerat, hade rekommenderat mig
här hos sina kolleger med stort beröm och det vanliga: _ma fisk zejo_.
Jag blef derföre väl hyllad och hållen för en rättrogen moslim. Alla
dessa dagar upptogos nu af att ordna mitt hus, köpa dynor och bolster
för att bekläda mina _mastaber_, lösa flitigt på pungremmarne, gräla
och handla i bazarerna samt med snickaren m.m. Aftnarne upptogos af
promenader vid _birket el azbikijeh_, der man nu (sedan fredagsaftonen
den 22) firade _Molid ennebi_. Man hade denna dag öppnat otaliga bodar
för sötsaker omkring shekh _Bekris_ hus och högre uppåt staden, samt
ökat antalet af cafén i promenaderna omkring Birket. Isynnerhet om
aftnarne samlades hit folk till otalig mängd, mest af lägre klassen; de
suto i cafén eller vandrade omkring och hörde på sångare eller spelmän,
sågo på _hawa_ och andra konstmakare eller apledare, samt läto gunga
sig. Man hade under shekh _Bekris_ hus uppslagit tält, sträckande sig
ända till bron vid _Divan el modaris_, i hvilka om aftnarne samlade
sig skriftlärda; dessa läste först ur en bok _El dalail_, om deras
nästan som afgud dyrkade profet, höllo sin aftonbön vid _'esha_ i stort
sällskap, och gjorde sedan _zikr_. Detta tycktes vara hufvudsaken
af sjelfva festen och öfverallt hörde man sådana. Egen och för oss
alldeles fremmande är karakteren i _zikr_, som på mig gjorde stort
intryck. Kören mumlade djupt och dåft, oupphörligen och oföränderligt:
_allah_ eller _la illaha illalallah_, i ett sorl som liknade, tycktes
det mig, ljudet af brummande björnar, hördt på långt håll; till detta
accompagnement sjöng en eller flere strofer ur Koran, på en ganska
enkel, något fugalik melodi. I somliga tält följdes sångsolot af en
flöjt, som blåste partiet unisont med sångaren och gjorde en mycket
vacker effekt. Harmoni hördes aldrig, utan allt var unisont, så när
som på den mumlande kören. Härvid gjorde de oupphörliga svängningar
på hufvudet, samt allehanda påkostande och ansträngande rörelser med
kroppen; de fortforo dermed mest hela natten, utan rast och uppehåll,
så att jag ej kan begripa huru de kunde hålla ut. Men troligen var
det entusiasmen och exaltationen, som gaf dem denna styrka. På de
flesta syntes en matt hektisk rodnad på de bruna kinderna, hvilken,
tillsammans med den absoluta hängifvenheten och glömskan af allt
jordiskt, gaf dem i sanning ett halft helgonlikt utseende. De hade
ögonen lykta, samt syntes helt och hållet vara försänkta och dränkta
i _allah_; jag måste tillstå, att jag sällan sett eller hört något så
högtidligt och religiöst. Tälten voro illuminerade och bredvid bron
hade man upprest en hög ställning, i form af en långsträckt båge eller
segerport, hvilken man äfven illuminerat med lampor såsom annorstädes.
För öfrigt sträckte sig fröjden icke högre upp i staden, utan allt var
concentreradt här, och allenast minareten i den här belägna moskén var
illuminerad. Jag vandrade oupphörligt af och an bland folket, köpte
här och der något af deras _helaveh, sukkarije_ och nötter &c., alltid
för 10 fadda. Nöjen funnos, utom _zikr_, föga om aftonen, blott några
sångare här och der i cafén, tympaner och Turkiska _karagjoser_. Äfven
hörde jag nu, litet högre upp inåt staden, en _Abo zeid_ berättare med
sin _kemenge_. Han dels reciterade, dels sjöng (som jag tror) verser,
och accompagnerade sig sjelf jemte en annan på en _kemenge_, som var
högst enkel med ett något surrande ljud. Hans föredrag var vackert,
verkligen ädelt, och behagade mig mycket. Om dagen hölls ingen _zikr_,
men då voro hava församlade och gjorde sina konster, åto blår och blåste
ut rök m.m.d. dumt tyg. De hade med sig en eller flere gossar eller togo
dem från den åskådande barnhopen; dessa gjorde äfven sina konster,
skreko och grinade förfärligt, samt voro alltid _sa'idi_ och tjente till
_havins_ handtlangare. Jag såg huru han en gång körde en trädkula in i
munnen på en sådan gosse, lade honom sedan på hans händer och fötter,
blottade helt och hållet ryggsidan, tog ut kulan derifrån och kastade
den högt i luften, till stor förlustelse för det med ganska litet nöjda
folket. Två _khovaler_ såg jag äfven i ett tält. De voro klädda som
flickor och dansade med ganska stor expression, ehuru mycket lascivt.
Den ena var en ung vacker gosse, och tog sig ganska väl ut som flicka;
men den andra var otymplig. Musiken, efter hvilken de dansade, utgjordes
af en _zummara_, en sorts säckpipa, och en tympan. Processioner gjorde
man äfven om aftnarne, hvar och en assistent med ett långt vaxljus i
handen. Festen slutades den 30 om middagen med _doseh_, en ceremoni,
verkligen den förunderligaste man kan se. Dervisher, fromma män och
(tror jag) hvem helst som ville, lade sig utmed marken på magen, den
ena tätt invid den andra, och shekh _Bekri_, sittande på en stolt
vacker häst, ledd af en man på hvardera sidan, framskred långsamt öfver
de prosternerade männernas ryggar. När de stego upp allteftersom de
blifvit öfverridna, blefvo de omringade och omfamnade af vänner och
slägtingar, upplyftade och halft burna af dem. Deras ögon voro slutna,
de svarade ej på de frågor som gjordes dem, och tycktes vara alldeles
afsvimnade. Dock, som det syntes mig, kom det sig ej af smärta, utan
fastmera af from religiös hänryckning och exaltation; ty efter några
ögonblicks afdåning vaknade de upp, alldeles friska och färdiga,
samt berättade med munter och fullkomligt naturlig stämma, huru lätt
hästens fot gått öfver deras rygg, utan att förorsaka den ringaste
smärta. Detta var egentliga slutet på festen, men denna afton och natt
fortsattes ännu de vanliga förlustelserna. Trängseln var förfärlig vid
_doseh_ och barn trampades förfärligt mellan fötterna. Jag träffade
lyckligtvis ihop med en Turk och trängde mig fram med honom, upprepande
som oftast halfhögt för mig sjelf: _la illaha illalallah_. Polisen
behandlade här som annorstädes folket förfärligt grymt, slående in i
pöbelhopen med käppar åt ansigtet och ryggen eller hvart helst det
träffade. Under dessa dagar hade jag äfven lyckan bivista en konsert
i ett privat hus i mitt granskap, der bröllop eller någon annan
familjefest firades. Gården var full med folk, placerade på de här
vanliga höga trädsofforna och palmqvist-stolarne. Uppe i ett stort
fönster, _meshrebije_, bildande ett slags galleri, suto musikanterna
med sina instrumenter och sångarne. Jag kunde ej se dem, men som jag
tror var der flöjt eller _nai, kemenge och kanan_. Såsom öfverallt här,
var i musiken ingen eller blott föga harmoni, dock vexlade instrumenterna
med solo och melodier. Musiken var högst enkel, men vacker, små korta
något fugalika satser. Något komliga förekommo mig öfvergångarne. Sången
utfördes i kör, nästan unisont accompagnerad af instrumenterna. --
_Abdolkhaliks_ bod är just här i mitt granskap och en stor del af dagen
sitter jag der med honom, samt gör sålunda många bekantskaper med
allehanda sorts folk, som passera eller stanna en stund att prata eller
stiga upp i den lilla boden, hvilken högst inrymmer tre personer. De
komma om aftnarne ofta till mig, dricka thé och prata; jag finner mig
nu fullkomligen i mitt esse och tror att det skall bli godt af. Jag
passerar allt för moslim och inviteras i moskéerna att göra min bön;
detta är dock litet genant, emedan jag ännu ej kunnat besluta mig
dertill.
April 1.
Sedan jag nu, efter omkring en vecka, kommit mig i ordning i mitt
nya qvarter och ändteligen fått mig ett bord att skrifva på, var det
första jag började med ett bref till _Geitlin_, vid hvilket jag satt
ända till en stund efter middagen, då jag gick ut till _Moski_ och
gjorde några små uppköp och talade med _Köhler_ i kansliet. Satt sedan
i _Abdolkhaliks_ bod, dit jag hemtade medicin för hans sjuka syster,
hos hvilken jag i går gjort mitt första sjukbesök här. Om aftonen
satt hos mig shekh _Sha'ravi_ jemte _Abdolkhalik_. Med den förre kom
jag litet i dispyt om grammatikaliska frågor. Han är väl bevandrad i
skolgrammatiken, men känner ej fullkomligt de Arabiska grammaticorum
finesser.
April 2.
Gick till kansliet och talade med _Köhler_, allt om bokaffärer, hvilka
aldrig vilja taga slut. Träffade sedan _Abdolkhalik_, som sökt mig för
att hemta mig till sin sjuka syster. Vi gingo dit båda och läto en
barberare applicera kopphorn. Hans don voro Europeiska, snäppare med
10 bett, men han tycktes hellre vilja begagna rakknifven. Blod fick
han blott ganska litet ut och jag var öfverhufvud ej väl belåten med
hans koppning. Patienten var pjåkig och ganska tråkig; blottade sina
bröst och magtrakten, utan att låta märka någon sorts blyghet eller
försagdhet, men täckte väl sitt ansigte. En annan patient med sjukt öga
hade jag äfven fått, som jag lät applicera blodiglar på. Satt en lång
stund med _Abdolkhaliks_ bror _Abdolkarim_ i ett café och pratade. Han
tycktes vara en högst präktig man. Lät raka mitt hufvud fullkomligen,
hvilket var ganska ljufligt. Efter _'asr_ uppe i shekh _Sha'ravis_
skola och pratade med honom. Om aftonen kom han jemte shekh _Ibrahim_
och _Abdolkhalik_ hit och drack thé; de blefvo sittande till ganska
sent.
April 3.
Gick bittida ut och gjorde en färd till de gamla konungarnes grafvar,
hvilka stå i öknen mellan sandhöjderna, liksom en liten stad med sina
moskéer, minareter och _kubbor_. Nu håller allt på att gå i ruiner,
folk och fä bo i helgedomarne och en af de största moskéerna har
pashan tagit till bly- och kul-fabrik. Jag återvände derifrån kort före
middagen, särdeles trött af den långa färden och af den heta solen.
Satt en stund i _Abdolkhaliks_ bod, men gick snart derifrån jemte
honom på sjukbesök till en gammal man, som besvärades af urinstämma.
Vi suto en stund hos honom, drucko kaffe, rökte och pratade om hans
sjukdom, som jag ansåg ej medföra någon fara och ej behöfva någon
behandling. Besvärades hela dagen af en mycket stark hufvudvärk, som
fortfor och tilltog ända till _maghrib_, då jag gjorde en lång promenad
omkring _Asbukije_, der man nu på Koptiska sidan började slå upp tält
och gungor för den instundande påsken. Vädret var det härligaste och
ljufvaste samt fördref min hufvudvärk. Om aftonen satt i grannbodarne
med shekh _Ibrahim_ på hans vanliga plats på den höga _mastaben_.
April 4.
Gick till Köhler och talade med honom, men ännu var ingenting uträttadt
med shekhen, som på några dagar ej hade kommit. Satt sedan i mina
grannbodar, pratade och åt en liten frukost i en tobaksbod, hvars ägare
är en _afjuni_, ehuru ännu helt ung och särdeles vacker man. Derefter
kommo de upp till mig och blefvo här sittande att röka och dricka kaffe
till _'asr_. Om aftonen kommo _Sha'aravi, Ibrahim och Abdolkhalik_
hit med en flöjtblåsare, som hela aftonen blåste för oss och hade det
felet, som alla musikanter, att han aldrig ville sluta. Han blåste dock
väl, den Arabiska flöjten är vacker och behaglig. Vi kommo öfverens om att
han alla dagar skulle komma hit och lära mig blåsa för 25 p. i månaden;
sedan allt var afslutadt och jag bestämdt undanbett mig att vid slutet ge
någon bakhsbish, läste vi alla _Elfatheh_. De blefvo sittande här ända
till midnatt, då jag redan blifvit litet trött.
April 5.
Satt hemma, arbetade hela morgonen med att få ljud i min Arabiska
flöjt, utan att lyckas. Shekh _Davod_, flöjtblåsaren och min lärare på
detta instrument, kom längre fram på morgonen hit, och samma försök
fortsattes. Slutligen lyckades jag, ehuru tonen blef osäker och blott
tillfällig. Efter middagen kom _Abdolkhalik_ och tog mig ut till en
promenad med shekh _Sha'aravi_. Vi gingo ut i trädgården, spatserade,
suto i gröngräset och resonnerade, hufvudsakligen om _Jilm el ravhani_
och _darb el mendel,_ hvari shekhen hade en bok med sig. Han sade
sig förr hafva ofta öfvat denna konst, men nu på senare tider blott
sällan. Det är eget att se med hvilken barnslig enfald han tror på
sannfärdigheten af denna konst. Här i trädgården var en ung man, som
sedan 10 månader varit sjuk och börjat bli lam på nedra extremiteterna.
Vi examinerade honom och ordinerade. _Sha'aravi_ bad honom komma till
sig, så skulle han läsa öfver honom och använda _darb el menda_ och
öfva sin konst på honom. Vi hade ganska trefligt, ehuru vi hade just
ingenting af nöjen i vår mening. Vi skrattade öfver nästan ingenting
och fröjdade oss öfver den nu öfverallt uppblomstrande naturen samt den
härliga doften, som spridde sig från pomerans- och citron-träd. Aftonen
tillbragte jag till största delen i grannbodarne, längsta stunden vid
_Abdolkhaliks_, dit allehanda folk samlades, bland andra en _fakir_ med
_zummara_ och _gharbol_, på hvilken han blåste alldeles förfärligt.
Sedan började han drifva gäck med en ditkommen sötsakers-säljare och
utvecklade mycken qvickhet och humor. Jag kunde ej rätt väl förstå
honom, men alla de närvarande skrattade högt med full hals. Sedan
kom _Davod_ dit och blåste på sin flöjt. Enligt vanligheten var
församlingen förtjust och ropade efter hvarje rhytm: _ja'eini, ja
sidi, ja kheir_, eller något dylikt, med en förtjusnings-suck.
April 6.
_Davod_ kom och gaf mig min timma; härunder kom _Abdolkhalik_ med
_Sejid 'Ali_ och blefvo alla sittande att prata och dricka kaffe tills
_Davod_ gick, då samtal om allehanda fördes mellan oss 3, och man
slutligen rådgjorde om det sätt, hvarpå _'Ali_ skulle tjena eller passa
upp mig. Han har fordom varit _attar_ eller fastmer essence-fabrikant,
förmögen och välmående, nu _fakir 'ala bab allah_ och lefvande på
Herrens allgodhet utan någon sysselsättning. Han började redan i dag
sin tjenst med att köpa upp allehanda småsaker och sopa hos mig. Det
kostade på mig att se det och veta honom förut hafva varit en man med
många tjenare. Under kaffedrickande, thédrickande, ätande och prat
förflöt tiden ända till efter _'asr_, då vi alla gingo ut. Jag blef
genast på gatan kallad på sjukbesök till en qvinna, som hade rosen i
benet till ganska intensiv grad. Det tycktes vara ett välmående hus,
åtminstone var sjelfva byggnaden stor och vacker samt ovanligt snygg.
Jag följde med en _Sejid Ahmed_, en medelålders särdeles vacker man,
och sedan oupphörligt på gården och i trapporna ropats _destor_, såväl
af oss inträdande, som af en liten svart träl i huset, emottogos vi i
en stor vacker _ka'ah_, der tre qvinnor suto i en vrå. Vi satte oss der
bredvid dem, betraktade det svårt svullna och inflammerade benet samt
examinerade den sjuka. I allmänhet tyckas qvinnorna här vara mycket
pjåkiga; liksom i allt annat, ville man äfven i detta fall, ehuru
sjukdomen förekom nog trängande, uppskjuta med verkställandet af min
ordination. Jag trängde dock på dem och förmådde dem lofva att göra
något i dag; men jag tror ändock att ingenting blef gjordt.
April 7.
Satt hemma och roade mig åt den bestyrsamme _Sejid 'Alis_, min nya
tjenares, beskäftighet i sin tjenst. Så kom shekh _Ibrahim_ och jag
hade knappt hunnit blåsa upp den ännu smått glödande elden för nytt
kaffe, då shekh _Davod_, flöljtblåsaren, kom. Det blef just ingenting
af med vår blåsning i dag, och han, liksom alla andra här, tyckes
finna sin största njutning i att sitta sysslolös och prata. _Ibrahim_
gick snart bort och _Davod_ tänkte göra detsamma, då _Sejid 'Ali_ kom
hem och hemtade med sig allehanda provision; nu fann sig _Davod_ vid
att stanna qvar, äta bröd, ost och gurkor, samt begaf sig bort först
vid middagstiden. Jag skref litet på fortsättningen af mitt bref till
Geitlin och sysslade med allehanda smått till _'asr_, då jag gick ner
till _Abdolkhaliks_ bod och satt der en stund. Derifrån följdes vi
båda åt hem till honom, för att se på hans sjuka syster, hvars tillstånd
ansenligen förbättrat sig. Efter _maghrib_ gjorde en tur omkring
_Azbukijeh_ för att se på Kopternas högtid och firandet af påsken; men
det var just ingenting att se, annat än huru de suto i tält och drucko
kaffe och arrak.
April 8.
_'Ali_ hade om morgonen vid kaffekokningen brännt sin turban och
berättade sedan för mig, med största allvarsamhet, att _Davods_ öga i
går varit _vasikh_, samt att det var derföre som olyckan händt honom;
han tackade dock Herren att det aflupit med så ringa och sade att det
var _lutf_. Härvid berättade han äfven huru hans _rasol_ med sitt
svärd fästat en afundandes öga ofvanom _mambar_ i en moské och att man
till följe deraf ännu i hvarje moské på detta ställe gör en cirkel,
_Iskareh_. Det runda ögat, ej det aflånga, sade han vara afundsamt.
Detta allt berättade han mig, under det han höll på att inröka våra
dryckeskärl med rökverk. Längre fram mot middagen skickade jag honom
efter _Abdolkhalik_, med hvilken jag sedan gjorde ett godt mål på
_kishta_, en sorts gräddkaka med honing på och särdeles god. Sedan
gingo vi alla tre ut, för att _nashim ennesim_; ty i dag är den andra
_nihar shimm ennesim_. Den egentliga _nesim el'olama_ var för omkring
20 dagar sedan. Vi gingo utom staden, ville träda in i en trädgård,
men blefvo hindrade af sturska soldater, som stodo på vakt och ville
bli mutade med pengar för att släppa oss in. De voro såsom alla dylika
vakter olidliga och gemena, och jag förmådde mina följare att gå
vidare, sedan jag några gånger skrikit åt soldaterna _mo'arrasin_. Vi
inträdde i en annan trädgård och satte oss der på en matta vid ett
café. Här var mycket folk församladt, som dels satt och rökte och
drack kaffe, under prat och skämt, dels spatserade omkring. Vi gingo
dock snart ut till ett öppet grönt fält och lägrade oss under trän,
vid brädden af en liten kanal, som under Nilens öfversvämning fylles
med vatten, men nu var tom. Här var äfven ett annat sällskap af våra
bekanta från _Gemelijeh_, bestående af kalligrafen _Ibrahim_ effendi
jemte några hans gamla goda vänner och tvenne söner. Han sjelf är en
högst älskvärd, aktningsvärd man och sådana voro äfven de andra. Vi
drucko kaffe med dem, suto i gröngräset och hade ganska trefligt.
Vädret var utomordentligt vackert, med en frisk svalkande vind. Flere
af oss togo sig äfven en liten lur. Litet efter _'asr_ begåfvo vi tre
oss till staden. Vid _maghrib_ gjorde _'Ali_ mig ett präktigt mål af
en sorts lök-stark sallat och litet _kebab_ och _kofteh_. Derefter
gingo vi till _Moski_ och jag tog litet janinerplåster. Återvända till
_Abdolkhaliks_ bod, anträffade vi der _Abo khodeh_, säckpipsblåsaren.
Om honom berättade _Abdolkhalik_ sig hafva hört af en sin vän, att
denne hört tjenaren i _sejidna Hossein_ säga, det han (tjenaren) ofta
om morgnarne, vid uppläsandet af den under natten stängda moskén och
vid inträdandet i _Hosseins makam_, sett denne _Abo khodeh_ gå ut
derifrån. Han vore en _veli_, som i sin yttre menskliga form satt
hela dagen i _bozeh_ och blåste sin säckpipa, samt var en gäck för
verlden; men sin natt tillbragte han, utan att sjelf ens veta det, hos
_Hossein_. Han har varit 2 gånger galen och insatt på dårhuset här,
samt har allt ännn något fånigt i sitt väsende; för öfrigt en _fakir_,
i ordets bemärkelse af fattig, men kommer alla att skratta, redan öfver
sitt löjliga utseende och sitt underliga, starkt dånande skratt. När
han var på dårhuset skall han hafva samlat (_havvish_) mycket pengar af
förbigående med sin qvickhet, satt penningarne i en pung, och på ett
rep hängt dem under huset; sålunda hade han gömt dem och haft en summa
af 150 piaster, då han blifvit utsläppt.
April 9.
Kort före middagen kom shekh _Davod_ hit och gaf mig min lektion.
Han börjar redan trötta ut mig litet med sin tröghet och apati. Han
är för öfrigt, liksom våra musici, något anspråksfull, utan att äga
stora förtjenster eller företräden, och tyckes mest komma hit för att
få någon förtäring. Jag kan på intet sätt få honom att brådska eller
skynda, utan allt måste gå långsamt och efter hans sätt. När jag blåser
något som stöter på vår musik, hör han straxt att det går på _frangi_
och kallar det _battal_, såsom han äfven kallar min flöjt. Omkring
_'asr_ kom shekh _Ibrahim_ till mig och hemtade några taflor, tagna ur
en camera obscura, utgörande allehanda vyer af betydliga städer, såsom
Amsterdam, Sevilla &c. Han tycktes väl kunna se dem i perspektiv, med
ett öga tillslutet och handen satt framför det andra, såsom synrör. Han
är i allmänhet en högst besynnerlig och obegriplig man. Mot _maghrib_,
kort efter det han gått, återkom _Davod_, sade sig vara hungrig och
blef sittande länge. Jag gick in i mitt rum under det _'Ali_ sade sig
gå att hemta bröd, men då han ej återkom så snart, gick _Davod_ bort,
sedan han en lång stund sutit ensam och gnolat på sin flöjt, utan att
nu mer än någonsin förut, få af mig de vanliga förtjusningsutropen: _ja
ejni, ja sidi, subhan allah_, eller annat dylikt. Om aftonen gick
jag med _'Ali_ till _Asbukijeh_, tog de småsaker jag vid min flyttning
qvarlemnat och besökte dervid _Berzin_, som var opasslig och nödgades
sitta inne; derefter satt Abdolkhalik hos mig och pratade under
thé-drickning.
April 10.
_'Ali_ jemte sin lille son, som han haft hit i går, voro mycket
sysselsatta och beskäftiga med tvättande, sopande och andra husgöromål.
Härunder kom shekh _Ibrahim_ upp till mig, och funderade på några
versstumpar, dem han i går kommit på, när han var hos mig. När det
i dag blef tal om att han intet göromål hade, yttrade jag att han
väl åtminstone för sitt nöje och tidsfördrif torde läsa och studera
något; men han svarade att det ej mera fanns några böcker, som han ej
kände, liksom han förut yttrat att det ej fanns något land, som han
ej besökt, sett och förstått. Den stackaren! Jag gick ut längre fram
på förmiddagen, passerade kansliet, talade der med Köhler och begaf
mig till _Roda_, men såsom vanligt hade jag missödet att ej träffa
_Peterson_.
April 11.
Satt hemma ända till _'asr_, besökt blott på en kort stund af shekh
Ibrahim; skref på brefvet till Geitlin. Det var en ful, ruskig, något
kall dag, och jag hade litet tråkigt. Före _maghrib_ gjorde jag en
liten promenad till _Moski_, men blef hemma hela aftonen och var
besvärad af diarrhé, förorsakad af ett litet stycke _Roob erravind_ som
jag intagit; den gaf mig äfven under natten ingen ro.
April 12.
Satt hemma hela dagen och skref färdigt brefvet till Geitlin. Närmare
_maghrib_ kom _Davod_ till mig, men jag hade ingen lust att blåsa. Om
aftonen satt jag med _Sha'aravi_ och _Ibrahim_ vid _Abdolkhaliks bod_
ända till kl. 3.
April 13.
Förde brefvet till Köhler på kansliet, och gick derefter upp till
Timofejef som hastigast. Gjorde en liten tur mot qvällen, men som
vädret var kallt och ruskigt, blef jag ej länge ute. Pratade en stund
med Abdolkhaliks bror och shekh Ibrahim.
(_Bref till prof. Geitlin, dateradt Kairo den 13 april 1844._)
Det är just ingen rolig tid jag har att skrifva om, blott min lärospån
och skoltid i Egyptens hufvudstad, då du troligen förmodar mig vandra
bland det gamla Egyptens månghundraåriga tempel eller trampa Faraoners
stoft i grafvar, huggna i hälleberget. Men den så väl planerade resan
till öfra Egypten, hvilken jag tänkte företaga hufvudsakligen för att
rikta vårt anatomiska kabinett med skeletter af Egyptens djur, och om
hvilken jag i bref af den 22 februari underrättade _Bonsdorff_, har
åtminstone tills vidare krupit i skrinet. Min tillämnade reskamrat,
en viss antiqvar och naturalist _Anfossy_, här vanligen känd under
namnet _Murad Effendi_, drog nemligen ut på tiden från ena veckan
till den andra och blef aldrig färdig; det led in på mars månad, då
vår generalkonsul Hr _Kraemer_ återvände från en resa, som han under
vintermånaderna gjort upp till öfra Egypten, och afrådde mig ifrån att
numera för den börjande hettan företaga färden. _Murad Effendi_ började
äfven uppgifva sin föresats att resa och sade sig nödgas bege sig till
Syrien. Jag beslöt således, äfven på läkaren _Prunners_ och andras
inrådan, att för närvarande slå denna resa ur hågen, ehuru Kraemers
entusiasmerade berättelser om alla de under, han der sett, kommo mig
att känna grämelse och förtret öfver den tillintetgjorda färden,
äfvensom isynnerhet öfver det förhastade bref till Bonsdorff, hvari jag
bad honom sända mig mynt till uppköpande af djur. Men härom senare.
Jag vill först i korthet redogöra för den tid af tvenne månader, som
jag tillbragt här. Såsom jag i mitt sista bref af den 20 januari från
Alexandria [Detta bref hann aldrig sin bestämmelseort, utan förkom på
vägen. Utg. anm.] underrättade dig, anlade jag vid min afresa derifrån
orientalisk drägt; men af flathet och på några Européers inrådan
hade jag ej lindat _turban_ om min _tarbosh_. Detta har sedan ofta
förargat mig. Väl anlägger jag den nu här då och då om aftnarne, men
bär den ännu ej för beständigt; dock såsom jag hoppas skall jag snart
_ata'ammam_, för att ej mera aflinda shawlen från mitt hufvud. Färden
på Nilen, Egyptens enda men outtömliga rikedomskälla, var oändligt
härlig och rolig, ej allenast för sjelfva det egna i landet och luften,
utan äfven för det roliga folket om bord på vår lilla bark eller
speljakt, på hvilken jag för min räkning hyrt kajutan, kallad _mak'ad_.
Besättningen bestod af 8 man och passagerarne voro ungefär lika många.
Jag tillbragte största delen af dagen och aftonen med dem, sittande
på kajuttaket bredvid styrmannen, lyssnande och deltagande i deras
samtal på deras härliga _fasiha_ språk. Folket här har öfverhufvud,
äfven de sämste, ett eget naturligt, men högst vältaligt sätt att
berätta och föredra en sak, med en ton och accent i deras tal litet
liknande våra äkta Finska bönders, ehuru oftast något lifligare. Mig
var det det största nöje att i de härliga mån- och stjernklara nätterna
sitta ibland dem, låta dem stoppa sina pipor från min tobakspung, röka
och dricka kaffe med dem och höra på deras prat, ehuru deras språk
och egna folkdialekt var mig då mycket svårare att förstå än numera.
Resan räckte en hel vecka; men tiden förekom mig ej alls lång, gick
ej heller utan gagn och nytta förbi, emedan jag hade det yppersta
tillfälle till öfning i språket. Blott några Turkar, som voro bland
passagerarnes antal, besvärade mig något med sin påhängsenhet och jag
hade all möda att hålla dem på afstånd. Anländ slutligen till Kairo,
tog jag in i en _vekaleh_, på hvilken jag fått adress af min gamle gode
_muezzin hagi Mohammad_ i Alexandria. Här bodde jag omkring 5 dagar,
betjent med största välvillighet af tvenne _bavaber_, som höllo mig
för en rättrogen moslim, kokade och drucko jemte mig mitt kaffe alla
morgnar, aftnar och andra stunder på dagen. Min afsigt var dock ej att
stanna länge der. I rummet der jag bodde funnos inga fönster, utan
blott så kalladt _darbezzineh_ eller trädgallerverk, genom hvilket
damm, stoft och foglar flögo ut och in. Jag anmälde mig genast hos vår
konsulsagent härstädes Hr _Bokti_, en Levantinare, född i _Gizeh_, här
i granskapet; blef af honom på det välvilligaste emottagen och af hans
janitschar, en gammal hjerttrogen Arnaut _Amin Agha_, beledsagad till
_Tantawis_ bror och några andra, till hvilka jag från honom hade bref,
samt vidare omkring i staden för att söka mig ett hus. Jag stannade
slutligen vid ett qvarter, bestående af en stor orientalisk _ka'ah_
och några andra små lägenheter, som kök &c. Den fullkomligen Arabiska
smaken i detta qvarters inredning intog mig för det. Det var beläget i
Kopternas qvarter i _Asbukijeh_ och der bo utom mig äfven 4 Fransoser.
Det var färdigt möbleradt, så att jag ej hade besvär med anskaffandet
af husgeråd. Dock upptogs den första veckan nästan hel och hållen
med ordnandet af mitt hus, allehanda uppköp af nödig provision och
anskaffandet af en tjenare. Jag kom slutligen i ordning och började
tänka på anskaffandet af en lärare samt att göra bekantskaper. Jag
gjorde sådana med lätthet bland här boende Européer, såsom läkaren
_Prunner_, hvilken under fälttåget _Hegaz_ tjenstgjort vid Egyptiska
armén, färdats och vistats ibland Vahabiterne och för öfrigt är en
högst älskvärd, insigtsfull man. Vidare med en annan Tysk _Palme_,
som gjort en färd i Abyssinien och publicerat en beskrifning derom.
Vidare med Hr _Wrede_, en Hannovrare, nyligen hit återvänd från sin
resa i Jemen, der han samlat _Himjaritiska_ inscriptioner. Han, såväl
som _Palme_, har lärt sig Arabiskan blott genom praktik, de kunna för
öfrigt hvarken läsa eller skrifva språket och känna föga eller intet
af dess litteratur. Den senare är hitkommen för omkring 10 år sedan
såsom spritfabrikant, har sedan vistats här med allehanda göromål,
färdats med resande såsom tolk och säges vara en äfventyrare. Men jag
var ej hitkommen för att lefva bland Européer och göra bekantskaper
bland dem, såsom jag ej heller önskade det. Jag tänkte således blott
på att få sådana bland Araberne. Hittills hade jag blott haft att göra
med schekher öfver stadsqvarter, tjenare och handelsmän, med hvilka
affärer fört mig tillsammans. Deras bekantskap, till hvilka _Tantawi_
rekommenderat mig, convenerade mig ej ännu; emedan de bodde midt i
staden, invid den heliga och stora moskén _Azhar_, samt jag ännu utan
turban och med min ringa öfning i språket ej ville uppträda ibland
_Masrs 'Olama_. Jag skaffade mig således på annan väg några andra
bekantskaper, sade åt dem att jag behöfde en lärare i språket och fick
på deras rekommendation en _'Attar Abdolkhalik_, som alla dagar kom
till mig omkring _'asr_ och blef sittande till _maghrib_, hvarefter vi
oftast gjorde ett litet mål tillsammans och sedan gingo ut i cafén och
hörde någon _Muhaddit_ eller sångare. Han var väl ingen lärd eller i
Arabiska litteraturen väl bevandrad man, men för mitt behof af öfning
i talspråket en tillräckligt god lärare. Härunder uppsteg hos mig
tanken på en färd till öfra Egypten. Den borttog mycken tid för mig,
emedan jag länge vacklade än hit, än dit, förän jag rätt kunde besluta
mig dertill. Då jag slutligen deciderat mig och _'Abdolkhalik_ hörde
mitt beslut, blef han plötsligen borta, jag vet ej af hvilken orsak.
Kanske tänkte han mig vara en rik frikostig _Amir_ från _Mamons_ och
_Raschids_ tider och att jag skulle ösa skatter på honom samt göra
honom i hast till en rik man; kanske ansåg han ej löna mödan att för
de 10 dagar, jag ännu tänkte dröja här före min afresa, gå hos mig och
prata Arabiska; kanske fattade han misstankar om renheten af min Islam
(ty jag passerade alltid för honom och hans vänner för en moslim), då
jag tänkte göra en lång resa blott för att se gamla, fördömda Faraoners
verk: nog af, han blef borta. Jag kände redan för väl folkets karakter
för att söka upp honom och visa mig särdeles angelägen. Också upptog
tanken på och förberedelserna för min tillämnade resa nästan hela min
tid och mitt sinne. Jag har dessutom gjort bekantskap med den ende här
befintlige damasquineur _Ustad Mahmod_, en högst treflig, välvillig
man, med ett outtömligt förråd af historier och sagor samt mycken
qvickhet. Hos honom tillbragte jag ofta mina aftnar på det roligaste
sätt, åt qvällsvard hos honom och en i samma hus boende slägtinge,
eller de hos mig, allt välförståendes utan knif och gaffel, hvilka
don jag ej vidrört sedan jag kommit hit. Nu kom vår generalkonsul
_Kraemer_ hem från sin resa till öfra Egypten, på hvilken han
tillbragt ungefär tvenne månader, samt med honom en ung man
_Timofejef_, som under den tid jag freqventerade orientaliska
institutet i Petersburg var elev der. De afrådde mig båda ifrån att nu
företaga resan dit och jag lyssnade så mycket hellre till deras råd,
som min tillämnade reskamrat _Anfossy_ ej blef färdig och det blifvit
mig för dyrt att göra resan ensam. Så hade nu denna tid af halfannan
månad gått, väl ej förlorad, men dock utan att medföra så stort gagn
som jag trott. Jag kom hit alldeles främmande samt, hvad värre var,
osäker och obeslutsam huru jag skulle uppträda, antingen som moslim
eller kristen. Hörde så på råd från höger och venster, för att ej bli
narrad eller uppdragen; men har nu funnit att jag gjort klokast, om jag
blott följt egna funderingar. Denna tid har kostat mig mer än behöfligt
varit, utan att dock gagna så mycket som den kunnat gagna mig, om jag
förut kännt förhållandena lika väl som nu. Jag har dock med krångel
i bazarerna och genom det folk jag kommit i kontakt med, fått öfning
i folkspråket, så att jag numera väl kan göra mig förstådd af dem,
under det jag af schekher och mera bildade får beröm, med det vanliga
_lisanek fasih_. Dock ser jag för hvarje dag allt bättre och bättre,
huru mycket mig ännu fattas och huru svår Arabiskan verkligen är. Du
vet sjelf och känner bättre än jag (_Inte akhbar minni_) svårigheterna
i sjelfva språket; här har jag lärt mig hvad svårare är, nemligen en
viss fraseologi, isynnerhet vanliga komplimenter och artigheter, som
äro alldeles oundgängligen nödvändiga att känna. Det är af sådana man
genast igenkänner en fremling. För öfrigt bör i allt visa sig en viss
egen orientalisk karakter, i att gå, stå och sitta. Man igenkänner
genast en Europé t.ex. på hans gång, han må för öfrigt vara aldrig så
väl utklädd, om han ej tillegnat sig orientalernas långsamma, afmätta
och gravitetiska steg. Orientalen, isynnerhet Turken, går mycket
makligt, utan att titta omkring sig hit eller dit, Araben skyndar
vanligen mera, om han är affärsman eller har något göromål att uträtta,
men den lärde och fromme moslim rör sig alltid afmätt, med en viss
värdighet, läsande oupphörligen, isynnerhet vid utgåendet ur sitt hus,
böner och till otal upprepande _bis millah_, antingen ensamt eller
tilläggande _errahmani rahim_; i allmänhet alltid mumlande något
för sig sjelf och, i fall det är annat än böner, ofta smått
gestikulerande med sina händer. I helsning och komplimenter
följes isynnerhet en viss tabulatur. Så ger en moslim här t.ex.
aldrig helsningen _salam aleikom_ åt en, som han vet eller tror ej
vara moslim; helt nyligen hörde jag en schekh allvarligen bannas på en
handelsman, för det han vid uppstigandet till mig gaf _selam_ åt en oss
mötande Armenier. Härmed var man ej så noga i Alexandria, ty jag fick
och gaf alltid _selam_, ehuru klädd i min fnuttiga Tyska paletå. Men
här har jag ofta ej fått denna helsning, troligen mest för den felande
turbanen. Den första frågan efter helsningen är vanligen _tajibin_
och genast derpå, utan att afvakta något svar, _esh halkom_ och _kef
kefek_. Härpå svaras _allah jebarik fik_ eller _alhamdo lillah_ och
frågas genast igen af den helsade samma frågor; härunder slår man flata
händerna tillsammans, kysser sin egen hand och för den derefter till
hjertat eller pannan. Nu upprepas ånyo samma frågor af _tajibin_ &c.,
men brukligare är uttrycket _vahashtinna_, hvarpå svaras _allah la
johash minnik_; sedan säges _salamat_, svar: _allah jesallimek_, sedan
_anastinna_, svar: _alla iaansek_. Hvarje stund samtalet stannar litet
af, upprepas ofta samma frågor och svar igen, eller andra af ungefär
samma mening. För öfrigt vid allt hvad man gör och företager säges _bis
millah_; när t.ex. en handelsman tager alnstickan för att mäta det tyg
hvarpå han kanske skinnar köparen, när man tänder ett ljus, när man
träder in i huset, säger man _a'szo billahi min essheitani ragim_,
eller annat dylikt. I allmänhet finnes ingenting som kan göras utan
att yttra något om _allah_, eller om _ennebi_, deras fromt, nästan
som en afgud dyrkade profet, vid uttalandet af hvars namn du alltid
måste be Herren välsigna honom, med _allahomma salli 'aleih_, eller
något dylikt. Råkar du i träta med någon om priset på någonting, vare
sig hvad som helst, och du förifrar dig, såsom folket här alltid gör,
säges dig _salli 'annebi_ (_salli 'alannebi_), då alla kringstående
genast upprepa _allahomma salli 'aleih_, och sinnena lugna sig för en
stund. Om man är i sällskap eller ensam utropar man ofta _astaghfir
allahi l'adsim_, ungefar såsom man hos oss emellanåt drar en djup suck,
eller säger man _jarabb, allah_ eller något dylikt. Men detta är ringa.
Jag känner ännu föga af alla dessa komplimenter; de äro otaliga och
skulle säkert upptaga digra volymer, om man ville samla dem alla. De
äro dock här oundgängligen nödvändiga och jag måste efter förmåga söka
att tillegna mig dem. I början t.ex. när jag blef förföljd af tiggare
och svarade att jag ej hade småpengar, eller något dylikt hos oss
brukligt, kunde jag aldrig bli af med dem; de följde mig långa vägar
och plågade mig förfärligt. Sedan har jag lärt mig att svara dem: _alla
jaghnik_, eller _allah jarzok_ eller något dylikt, och långt ifrån att
bli förföljd af dem vidare, får jag af mången höra någon kort bön. Här
måste i allmänhet allt gå efter det gamla bruket och _fi kulli she fih
kanon_; den som ej känner denna kanon, han blir ej allenast bedragen
och uppdragen förfärligt, utan äfven utskrattad och begabbad af den,
som bedragit och vunnit på honom. Ger du t.ex. åt en åsnedrifvare
(isvotschikarne här) 5 eller 10 fadda för mycket, fordrar han säkert
mera; men ger du honom efter _kanon_, huru ringa det än må vara, kysser
han pengarne och säger _barakat varsen_, hvilket han aldrig säger om
han fått förmycket. Då skrattar han åt dig på ryggen och berättar för
sina kolleger, huru han dragit upp en _reshim_. Känner du åter kanon,
så får du heta geda, till min stora förundran alldeles likbetydande med
det Ryska molodjets, en rask beslutsam man, med presence d'esprit samt
alla möjliga nyanceringar af manlighet och fintlighet, precist som det
Ryska ordet. Tages man dessutom för en icke moslim, gör sig folket här
en ära af att skinna oss; det är löjligt att se huru rika Engelsmän
och Fransoser bli lurade på alla håll, af betjenter, dragomän och alla
andra. Häraf kan du dömma huru svårt det är att först inrätta sig här.
Dertill är folkets karaktär och lynne alldeles eget, oändligen svårt
att fatta och förstå. Man måste gå deras gång, aldrig skynda eller
brådska i något, ty _assabro tajib_ eller _gamilon_, man måste prata
med dem länge och tala räson; ty ett förnuftigt ord med någon strof om
_allah_ höra de alltid på och lyssna till. När man går i bodarne för
att köpa något betydligare, måste man sätta sig upp, röka en pipa,
dricka en kopp kaffe, derpå börja handeln och prutningen, samt sedan
läsa _fatheh_ tillsammans med köpmannen. När man antar en tjenare, läser
man äfven _fatheh_ med honom och hans förhållande till dig är sedan
oftast blott såsom en vän i ditt hus, men ofta och i flera fall mycket
ödmjukare och tjenaraktigare än hos oss. Att afgöra och bestämma
priset med någon, vare sig på en vara eller tjenst eller hvad annat
som helst, är svårt, ofta omöjligt; man upprepar på ömse sidor _kol_
eller _kallim inte akhbar_ och sedan börjar man åter räsonnera, utlägga
och bevisa att den andre bör känna priset bättre. Härunder upprepar
som oftast den säljande _valla belash_ eller _inta ragil tajib in
sha allah_ och dylikt. Då slutligen någondera parten sagt en summa,
ventileras ännu mycket derom, tills slutligen handeln afgöres eller
helt och hållet uppgifves af den uttråkade köparen, såsom ofta händt
mig. Tålamod behöfs här mer än allt annat och någon här tillbragt tid
måste göra hvar och en till en Job. Med allt detta ser man folket här
alltid lätt och snart förifra sig, skrika och gråta harmtårar öfver
den obetydligaste sak. Då må den främmande ej bli rädd och fälla tonen,
utan skrika ännu dubbelt högre och regera med händer och fötter, men
dock med ett visst lugn och värdighet, så vinner han lätt öfver folkets
skrik, om han har rätt och talar ett förnuftigt ord om _allah_ eller
så. Man kommer mycket lätt till rätta med dem, om man går deras väg
och känner dem rätt, men i annat fall, om man vill tvinga dem in på
sina åsigter och ej uppfattat deras lynne, kommer man ingen vart. Jag
har, under det jag gjort dessa observationer på lifvet och folket,
ofta blifvit utledsen öfver deras opålitlighet i löften, deras eviga
_bukra in sha allah_ och _keman shoajeh_ och deras ofta obegripliga
lättsinnighet, vid sidan af deras gravitet och allvar. Jag bodde
dessutom i ett qvarter af blott kristna, aflägset från de egentliga
äkta Araberna; mina Arabiska vänner kallade det _akhir eddynja_ och
_mahall-i fesad vaniges_. Men ej allenast qvarteret förtjente detta
namn, äfven det hus hvari jag bodde och de Fransoser, som bodde der
jemte mig. Det var på sätt och vis _heram_ för en rättrogen moslim
att besöka mig här, och äfven jag sjelf hade blifvit utledsen, såväl
på stället, som på dyrheten af min hyra och mitt lif här. Jag beslöt
således decisivt såsom jag redan längesen tänkt, att flytta bort och
rådgjorde med min goda vän _Ustad Mahmod_. Han erbjöd mig sitt hus
att bo uti, skulle inreda åt mig ett rum och jag skulle äta och lefva
hos honom, såsom en medlem af hans familj. För mig kunde naturligtvis
ingenting vara önskligare, jag omfattade denna plan samt hans anbud
med största begärlighet, och var redan färdig att flytta dit, men gick
först till vår konsuls-agent Hr _Bokti_, för att taga ut något af mina
hos honom deponerade pengar och underrätta honom om min föresats att
flytta. Han sade då att det var rent af omöjligt, att han i detta fall
ej kunde lofva mig något skydd och något försvar såsom Rysk undersåte.
Ehuru jag hoppas åtminstone här aldrig komma att behöfva det, ville
jag dock ej göra emot den gamle gubbens önskan och uppgaf min plan,
ehuru oändligen påkostande det var. Visserligen skulle det ha varit en
hittills i mannaminne oerhörd sak, att en _nosrani_, en kristen hund,
trängt in i en Arabisk familj, bestående af tvenne män, två qvinnor
och en snart giftvuxen dotter samt andra barn. Det är sannt de ansågo
mig, såsom jag tror, för en rättrogen moslim, men också i detta fall
skulle det varit ovanligt. Jag skulle i alla fall vågat kuppen, om den
gamle _Bokti_ ej så bestämdt varit deremot. Jag nödgades sålunda till
min stora förargelse uppge den några dagar med så stort nöje hyllade
planen. Dessa dagar var hitkommen en ung Rysse från universitetet
i Kasan, som färdats länge i Persien och nu anländt hit för att på
omkring 2 månader undersöka Arabiska dialekten här, ehuru han ännu
känner föga Arabiska och nästan alls icke kan göra sig förstådd eller
sjelf förstår språket i Kairo. Han tog ett ledigt qvarter i samma
hus, som jag bebodde; jag tillbragte några dagar hos honom, sedan
jag uppgifvit mitt rum och sprang omkring för att söka mig ett nytt.
Efter krångel och språng och oändligt tråk, tog jag qvarter i en stor
_vekaleh_, väl till största delen bebodd af Greker, men i den flygel
jag bebor nästan tom och bebodd utom mig blott af en gammal hjertlig
Turkisk skräddare. Det är beläget i en af de mest trafikerande trakter
af staden, kallad _Gemelijeh_, nära till den största bazaren _Khan
elkhalili_ och icke långt från den största moskén _Azhar_. Jag hade nu
bestyr med att skaffa dit de nödigaste möbler, ty i rummen, som äro 2
jemte ett kök, fanns ej annat än toma väggarne och den ungefär 3 tum
höga uppmurade _mertebeh_ längs en af dem. Denna _mertebeh_, belagd
med bolster och dynor, öfverdragna med kattun, utgör den här vanliga
_divanen_. Dessa dynor måste jag således anskaffa, jemte halm-mattor
på golfvet. Ty vid inträdandet i det större rummet ifrån köket är här,
såsom i nästan alla rum, golfvet upphöjdt, och här, såsom du vet, aftar
man skorna och träder barfota upp på golfvet. Detta och annat måste jag
nu anskaffa, sedan jag först förmått _bavaben_ jemte ett annat hjon att
skura och skubba smutsen och dammet från rummen, hvilka först när jag
såg dem sågo ut som ett Augias stall. Lyckligtvis finnas här fönster
och glas, som i denna stad är en raritet; men flera rutor äro söndrade
och dessutom karmarne så glesa, att under den nu börjande _khamasin_
dammet flyger in i stora moln samt lägger sig på golfvet och dynorna,
sålunda närande loppor till oändlighet. Men de höra till Egyptens många
landsplågor, sådana småsaker och annan ohyra får man ej låtsa bry sig
om. Min gamla shekh och lärare _'Attaren Abdolkhalik_, hvilken jemte
sina vänner, såsom jag fått höra, hållit mig för en spion, hitsänd
af Ryska sultanen för att undersöka deras land, hade sin bod några
steg från den _vekaleh_ jag nu bor uti. Jag träffade honom således
ganska snart efter min flyttning hit och han var glad och vänlig såsom
förut. Hans lilla bod är en samlingsplats för mycket folk, som gå
fram och tillbaka i sina göromål eller annars drifva omkring. Jag är
naturligtvis en af de senare, och här hos honom, i eller utanför hans
bod gjorde jag genast de första dagarne bekantskap med åtskilliga män;
bland andra med shekhen i den moské, der folket i _Gemelijeh_ håller
sin fredagsbön, shekh _Sharawi_, och med en annan shekh _Ibrahim_, som
säger sig hafva i 33 år beständigt färdats omkring i verlden, ehuru
jag först af hans utseende ej kunde uppskatta hans ålder högre än så.
Han säger sig vara barnfödd i _Medineh_, sedan vid femton års ålder
kommit hit med sin far och kort derpå begifvit sig på resor, besökt
Indien och andra trakter af Asien, äfven varit i London, så att han
känner åtskilligt af Europeiska lagar och bruk; han är öfverhufvud
en högst egen, af åtskilliga här boende något misstänkt man. Han
kan utantills verser till oändligt tal, sitter oftast om aftnarne
på någon hög _mertebeh_ utanför en stängd bod och sjunger till vår
stora förlustelse. Utom dessa gjorde jag här bekantskap med alla
andra grannar, allehanda handelsmän &c. som bo här i vårt qvarter.
Jag hade i detta _vekaleh_ blifvit rekommenderad och presenterad för
portvaktaren såsom moslim af _bavaben_ uti den _vekaleh_ jag bebodde
de första fem dagarne af min vistelse här. Likaledes hade (såsom jag
åtminstone förmodar) jag blifvit rekommenderad af _Abdolkhalik_ för
hans vänner. Här gäller en rekommendation mycket, ty en man, som kommer
oförhappandes Herren vet hvarifrån, samt är (såsom man här säger)
_'ala bab ollah_, utan bestämdt göra och sysselsättning, har svårt att
skaffa sig bekantskaper, utan att vara känd och rekommenderad af någon.
Jag hade den lyckan, som du ser, att vara det på tvenne håll och blef
derföre på det välvilligaste upptagen och bemött. Om dagarne vankar jag
från ena boden till den andra, sitter hos dem, pratar med allt möjligt
slags folk, deltager i deras frugala måltid vid middagsstunden, och om
aftonen samlas de ofta hos mig för att dricka thé eller kaffe. Jag är
nästan hela dagen i sällskap med Araber och talar högst sällan något
annat språk. Af _Abdolkhalik_ hade jag dessutom blifvit rekommenderad
som en god läkare, och då han i sitt hus hade en syster som var sjuk,
bad han mig ordinera åt henne något efter hans beskrifning om hennes
sjukdom. Jag sade att en läkare ovillkorligen måste se den sjuka och
han förde mig till henne. Hon var naturligtvis beslöjad och visade åt
mig blott det ena af sina svarta ögon; när jag fordrade att hon skulle
visa sin tunga, var det löjligt att se huru hon vred och vände sin
slöja, för att betäcka hela det öfriga ansigtet. Men då jag följande
dagen, enligt hennes brors önskan, var närvarande vid applicerandet af
kopphornen, blygdes hon ej det minsta att låta mig se hela sitt fulla
bröst. Sedermera har jag gjort många sjukbesök, såväl hos qvinnor
som karlar, och har hittills lyckats väl i de få kurer jag hunnit
göra, alltid ösande ur den receptbok jag under Törnroth och Ilmoni
gjorde hemma hos oss på Clinicum. Jag tror att jag hos mina grannar i
_Gemelijeh_ står i rop såsom god läkare och kunnig i vetenskaper. Jag
gäller hos alla för en moslim, ger och får _Selam_ helsningen; men
flere, isynnerhet shekh _Sha'rawi_, plåga mig, isynnerhet om fredagen,
med anmodan att komma och hålla bön med dem i deras moské. Jag har ännu
ej kunnat besluta mig dertill och vet ej huruvida det nu kunde vara
rådligt; ty jag kunde i början ej undvika att komma i relationer med
Européer och blefve sålunda af många känd som kristen. Vore jag här
alldeles oberoende, och om intet konsulat här funnes, så skulle jag ej
tveka i valet, ty jag är säker på, att om jag blott en gång hållit min
fredagsbön med dem i en moské, jag utan minsta tvifvel skulle gå och
gälla för en from rättrogen moslim. Nu fruktar jag att många af mina
bekanta hemligen tvifla på renheten af min Islam, i anseende till min
vägran att gå med dem i deras moskéer. Dock det kan i det hela göra
mig detsamma hvad de här tro om mig; jag förutser nästan med säkerhet,
att de förr eller senare måste bli försäkrade om att jag ej är moslim,
genom folk som sett mig i sällskap med kristna. Men jag må nu gälla
för det ena eller det andra, så skall jag dock efter någon tid besöka
deras moskéer. _Abdolkhalik_, som går mig tillhanda i allt, har redan
skaffat mig en egen sorts tjenare, sedan jag derförinnan på denna
korta tid förafskedat 3 tjenare. Han är en man af omkring 50 år, har
fordom (för 4 år sedan) haft sin egen bod med allehanda slags essencer,
rosenvatten &c., som han sjelf destillerat, men nu kommit på förfall.
Han förstår sig på allehanda, ej allenast hushållsgöromål, såsom att
laga mat och tvätta med mera, utan är äfven kunnig i historier och _el
ahadith_; så att han på sätt och vis är min tjenare, vän och lärare.
Om morgonen kl. omkring 9 kommer till mig en Arabisk musicus, som lär
mig blåsa flöjt. Den Arabiska flöjten _Nai_ är helt olika vår, ty ehuru
jag hemma hos oss äflats länge och väl med musik, har jag nu i flere
dagar fått sitta och arbeta på att få ljud i den Arabiska flöjten.
Så får man alltjemt börja med abc. Middagstiden, då min flöjtblåsare
shekh _Dawod_ lemnat mig, kommer en annan shekh, som läser grammatica
med mig; vid _'asr_ kommer en ung man som lär mig skrifva, och vid
_maghrib_, då jag gjort min måltid, går jag ut, sitter i bodarne och
spatserar litet; om aftonen en stund efter _'esha_ går jag antingen
att höra någon _muhaddit_ eller konsert i något privat hus, eller har
jag några af mina grannar hos mig på thé eller kaffe. Du ser sålunda
att jag är väl inrättad och väl upptagen hela dagen. Ehuru jag redan
så länge varit här, har jag hittills ej färdats mycket omkring, ej ens
ännu besökt de närbelägna pyramiderna. Jag hade i början nog göra med
att litet orientera mig i denna särdeles villsamma stad. Men sedan
jag en dag stigit upp på det så kallade berget _Mokattam_, som dock
egentligen ej är annat än öknens sandhöjder, och der med min kompass
sett direktionerna och sträckningen af staden, går jag nu alltid med
kompassen i fickan och hittar alltid tillrätta, ehuru ofta på långa
omvägar och efter vilsegående i de stängda qvarteren, der slutligen
mötande folk och barn skrika åt mig: _ma tinfidsh_ eller _mosh nafid_.
Min nya tjenare _Sejid 'Ali_, som känner Kairo ut och in, lofvar föra
mig allestädes omkring och _lamma jidfil-dynja af arragak 'ala Masr
kulleha_. Hvad jag dock sett med stort nöje var _Molid ennebi_, som
börjades den 23 mars och räckte en veckas tid. Man hade några dagar
förut uppslagit tält längs _birket elazbukijeh_, som fordom _fi ajam
ennil_ var en liten insjö, men nu blifvit förvandlad till en allmän
promenad. Högre upp mot stadssidan hade man tagit upp nästan alla bodar
och förvandlat dem till sötsakersbodar. Häromkring samlades nu folket
och roades om dagarne af dansare, sångare och konstmakare &c. De senare,
_hawa_, åto t.ex. blår och spottade ut rök, pluggade en trädkula in i
munnen på en bredvid stående gosse, som var hans handtlangare, lade
denne på hans händer och knän med magen mot marken, bultade litet på
hans rygg och lät kulan flyga högt upp i luften från hans blottade
bakdel, till stor förlustelse för det kringpackade gapskrattande folket.
Härunder pratade han oupphörligen plumpa pöbelqvickheter och omringades
af 3 andra halfsvarta och smutsiga pojkar, som oafbrutet skreko och
grinade, samt säkert skulle föreställa några af honom ur mörkret
uppbesvurna genier. Skada att numera inga _ghavazi_ eller offentliga
danserskor få visa sig; dem, liksom alla andra glädjeflickor, har den
nuvarande paschan alldeles fördömt och bannlyst, så att man här ej såg
af qvinnokönet andra, än några beslöjade gummor och flickor, som suto
och sjöngo eller slogo tambour de basque. Andra förde apor omkring,
hvilka de läto rida på hundar &c. Sådana ungefär voro förlustelserna
om dagen, de voro blott för pöbeln. Om aftnarne var det egentligen
som man firade profetens fest och natten genomvakades till hans ära.
Skriftlärda och andra fromma moslims samlade sig dit omkring _maghrib_
eller _'esha_, bildade kretsar i de uppslagna tälten, läste ur en
bok, kallad _Delail_, om deras profet, höllo _'esha_ bönen i sällskap
och stämde derpå upp en _Zikr_. De stodo i ring, i hvilken hvem
helst som kände sig kallad kunde inträda, upprepade oupphörligen och
oföränderligen _Allah_ med en djup dåf röst, medan en eller flere, som
stodo öfverst i ringen, sjöngo till denna kör strofer ur Koran, allt
med då och då iakttagna pauser. I andra tält mumlade kören _la illaha
illa lallah_, och i andra accompagnerades solo recitationen af den
Arabiska milda flöjten. Härunder gjorde alla assisterande beständiga
rörelser, än blott med sitt hufvud, än med hela öfra delen af kroppen,
ansträngande sig och sålunda späkande sin lekamen på det strängaste.
Detta mödande frambragte på de flesta en viss, den hektiska liknande,
rodnad på de bruna kinderna, hvilken tillika med det fromma, allt
jordiskt glömmande, blott _Allah_ och hans profet ödmjukt hängifna
uttrycket i deras ansigten (eller kanske hellre det helt och hållet
uttryckslösa ansigtet med slutna ögon) gaf dem ett utseende, som
särdeles contrasterade med deras ofta trasiga och smutsiga kläder.
Kören, hörd på afstånd, liknade mumlet af brummande björnar eller suset
af det efter en storm småningom lugnande och mot stranden flämtande
hafvet; jag kan ej neka att allt detta gjorde på mig ett djupt intryck
och att jag sällan sett någon religiös ceremoni, som behagat mig mera.
Då vi i de mest utarbetade, utkrånglade körer bjuda till att med orgel
och annat sjunga Herrens låf, sjunger eller rättare mumlar Araben det
med ett oupphörligt och oändligt upprepande af hans namn, utan melodi
och utan harmoni, så lärd troligen af den entoniga vind, som drar genom
Arabiens öknar. Sådana _Zikr_ höllos här till stort tal, jag räknade
omkring tolf, och ehuru de alla voro lika och enahanda, var det dock
_kejfijeh_ i hvar och en, såsom man här säger. De fortsattes hela
natten och jag kan i sanning ej begripa, huru de kunde hålla ut dermed,
om icke den religiösa exaltationen och deras enthusiastiska kärlek
för sin profet gaf dem krafter. Festen slutades den 30 middagstiden,
med den högst besynnerliga ceremonin _doseh_. Omkring 100 män, mest
_dervischer_ af någon sekt här, lade sig med magen på marken,
packade med sina sidor den ena tätt intill den andra, och shekh
_Bekri_, sittande på en stolt stor hingst, framskred långsamt,
med en man på hvardera sidan ledande hästen, öfver de prosternerades
ryggar. Allt efter som hästen berört deras ryggar, stego do upp
eller blefvo upplyftade och famntagna af slägtingar och vänner.
De tycktes alla vid uppstigandet vara förbryllade och sanslösa.
Jag, såsom läkare kantänka, trängde mig till för att se om
deras ben voro brutna eller något dylikt händt dem; men till min stora
förundran fann jag dem, efter några ögonblicks sanslöshet, vakna upp
till medvetande, utan tecken till den allraminsta förvirring eller
någon slags tillfogad skada, samt glada och muntra tala om för de
kringstående, huru lätt hästens fot varit, att de knappt kännt dess
steg på sin rygg, eller de ledande männernas på sin nacke. Jag tror
således att de första ögonblickens sanslöshet var blott religiös, from
glömska af det närvarande. Hela denna vecka hade jag tillbragt ibland
folket, isynnerhet om aftnarne, aldrig tröttnande att höra på _zikr_.
Trängseln var alltid stor, men isynnerhet vid _doseh_, hvarvid jag
tror att flere barn och pojkar under åskådarnes fötter foro mycket
värre, än dervischerna under hingstens. En annan högtidlighet hade
jag kort förut äfven nöjet att öfvervara, nemligen _nezlet el hagag_.
Jag hade aftonen förut begifvit mig till _Ustad Mahmod_, tillbragt
natten hos honom, jemte hans slägtinge _Hossein_ och en annan ung
man. Om morgonen stego vi bittida upp, begåfvo oss ett stycke utom
staden genom _Bab el foteh_, och mötte då dels allena gående, dels små
afdelningar återvändande pilgrimer, somliga föregångna af musikanter
och omringade af välkomnande slägtingar och vänner. Häribland hördes
ofta det skränande tjutet af qvinnor, hvilkas antingen män eller söner
icke återkommit, utan dukat under för den besvärliga vägens vedermödor.
Det var i allmänhet brokigt; alla hemkommande voro på det grannaste
utstyrda, isynnerhet de qvinnor som vallfärdat. Det till stort tal
ifrån staden utströmmande folket hade lägrat sig i cafén vid vägen,
ropande åt sina återvändande vänner _Selam_-helsningen, _bisselameh_
och annat dylikt. Men det bästa var sparadt till följande dagen,
då _Mahmel_ hemtades upp till citadellet och der öfverantvardades
åt pashan, åtföljd af _Emir elhagg_; han var en gammal _Maghrabi_
gubbe, klädd i ett par Turkiska hvita vidbyxor, räckande till närmare
fotknölarne och uppbundna om lifvet med ett bälte, men för öfrigt
alldeles naken, till och med utan hufvudbonad på sitt halfskalliga
orakade hufvud, hvilket han oupphörligen, så väl nu som under hela
vallfärden till och ifrån Mekka, runkar och skakar i afmätta rörelser.
Med sin nakna svartbruna kropp, hvita skägg och grånande lockiga
hår, omkransande den skalliga hjessan, samt en liksom förstenad
blick, nästan utan allt uttryck, ridande på en lättfotad kamel (hvars
gumpningar han följde, dels med samma, dels med stridiga rörelser med
sitt hufvud), gjorde denne halft _ginn_-like gubbe på mig ett intryck,
som jag aldrig förr rönt af någon menniska; sedan jag en gång fått
ögat på honom, der han framred i processionen, föregången af pipor
och tympaner, kunde jag ej mera vända det ifrån honom. Men detta och
annat kan du allt läsa i _Lanes_ förträffliga arbete om "The modern
Egyptians." Hvad _Lane_ beträffar, har jag ännu ej velat göra hans
bekantskap, emedan (såsom jag erfarit) han lefver helt och hållet för
sig sjelf och blott ibland Araber samt högst ogerna emottar besök af
någon Europé. Jag har dock nu gjort bekantskap med hans lärare, den här
berömde shekh _Ibrahim Dosoki_ och tänker låta honom presentera mig för
_Lane_.
Hvad böckerna för universitetet beträffar, har jag hittills ej velat
brådska med dem, emedan jag först ville lära mig känna förhållandena
och prisen, för att ej bli uppdragen i handeln. Manuscript-säljare
finnas här få, bland dem den förnämsta kanske _Ahmad elkutubi_; men
han är en stor skälm och har blifvit van att beluxa och skinna rika
Engelsmän. Hvarje måndag och thorsdag är här i den stora bazaren
_Khan elkhalili_ en sorts marknad eller auktion; äfven för böcker är
här en liten plats, kallad _kutubijeh_, dit alla som ha att sälja
några böcker eller gamla papper begifva sig, för att sälja dem åt der
befintliga köpare eller bokhandlare. Dit vågade jag mig äfven en måndag
och träffade just ut för _Ahmed_, som säkert tog mig för kristen.
Jag köpte dock ingenting betydligt, blott grammatiken _Kafijeh_
jemte dess kommentar _Wafijeh_, för ganska billigt pris efter långa
prutningar. Af en på gatan anträffad annan shekh köpte jag en bundt
manuscripter, äfven för ringa pris. Efter _Kamos_ har jag frågat på
alla håll, men den är dyr, kostar 2,000 till 3,000 piaster; i dag
har dock en shekh låfvat hemta mig ett handskrifvet exemplar. Ehuru
den Turkiska öfversättningen af den ej kostar mer än 260 piaster och
jag i alla fall tänker köpa den för vårt universitet, har jag dock
ansett att den äkta Arabiska _Kamos_ ej kan och ej får saknas i ett
bibliothek som vårt, och, derföre beslutit köpa en handskrift deraf,
om jag finner någon god. I dessa dagar tänker jag äfven köpa böcker
från tryckeriet till ett belopp af omkring 800 piaster, sedan jag
slutligen fått en handskrifven katalog öfver de böcker som här blifvit
tryckta. Så snart jag efter någon vecka eller flere lindar shawl om
min hufvudbonad, tänker jag bli en flitig besökare af _kutubijeh_ och
skall då bjuda till att gräfva upp dess bästa skatter. Dock är Kairo ej
egentliga platsen för att köpa manuscripter, emedan här finnas många
afnämare och deras värde är temmeligen väl kändt. Man får här sällan
något "par occasion", såsom annorstädes i orienten. Den summa af 300
rub. s:r som jag lyftade vid min afresa, belöper sig efter vexlingar
och dylikt till ungefär 4,500 piaster Egyptiskt. Sedan jag för denna
summa gjort uppköp, öfversänder jag böckerna (dock ej före min afresa
från Kairo) genom konsulerna till England. Kataloger och räkningar
öfversänder jag åt dig i bref.
Följande för _Bonsdorff_: Om han, såsom jag förmodar, hit öfversändt de
pengar jag bad honom om, för uppköpande af djur under min tillämnade
resa till öfra Egypten, så skall jag deponera dem i härvarande
konsulat, tills jag får höra hans önskan angående desamma. Jag har nu
fått veta att här finnas åtskilliga naturalister, af hvilka man kan
dels beställa, dels köpa färdigpreparerade skeletter för komparativ
anatomi. Är hans önskan att jag upphandlar sådana här, skall jag efter
förmåga söka få de bästa som finnas, ehuru här preparerade skeletter
torde bli ansenligt dyrare, än om jag upphandlat dem på stället i öfra
Egypten. Vill han åter ej det, utan hellre önskar få pengarne tillbaka,
så bed honom (i fall ej universitetet vill spendera något mera för
uppköp af böcker och manuscripter) taga sitt belopp af den anslagna
summan, eller också af mina ännu innestående qvartaler, på det dubbel
remisskostnad måtte undvikas. Eller bättre än allt annat, förmå honom
sjelf, _Bonsdorff_, eller _Karl Lundahl_, att komma hit i slutet af
september och jemte mig göra resan till öfra Egypten, samt kom du
sjelf äfven med. Tag permission för hösterminen, begif dig på väg
under sommaren, och far antingen genom Ryssland eller med något Finskt
fartyg till Cadiz, derifrån till Malta samt derifrån med ångfartyg
till Alexandria. Kommen alla tre, tagen ännu en fjerde till, och lagen
så att I ären här i början på september; tillbringen denna månad och
halfva oktober, d.v.s. _Ramadan_ här, derefter taga vi en liten
Nil-bark, tillbringa på vår färd till öfra Egypten halfva oktober,
november och större delen af december, samt skiljas sedan, I för
att återvända hem, jag för att färdas till Arabien. I slutet af
januari kunnen I vara tillbaka i Helsingfors, efter att hafva gjort
säkert den intressantaste färd i verlden. Hela färden komme (efter
hvad jag räknat ut) att kosta dig, fram och tillbaka, 1,500 rub. b:co
ass.; men då skulle du ock hafva sett det underfulla Egypten, lifvet
bland de trefliga Araberna, samt framförallt förlängt ditt lif säkert
med 10 år och drifvit ur din kropp hvarjehanda krämpor. Kommen I icke
eller kommer ingen af eder, torde jag nödgas slå hela denna färd ur
hågen och gör i det fallet troligen pilgrimsfärden till _Mekka_ och
derifrån med Wahabiter till _Derejeh_; ty till _Jemen_, för att studera
Himjaritiska, vill jag ej begifva mig, förr än jag är försäkrad om
att kunna använda åtminstone några år på den färden. Jag har länge
och med otålighet väntat bref af dig, jemte dina råd huru jag skall
göra, för att kunna förlänga min vistelse i orienten, samt huru jag
skall få medel dertill. Sedan ditt sista kärkomna bref från början af
december, har jag ingen underrättelse haft hemifrån; ehuru jag litar
till Herren att I alla befinnen er väl och troligen i ert gamla vanliga
lif framlefven glada och lyckliga dagar, såsom äfven jag i mitt nya
rörliga, så kan du dock lätt finna huru kärkomna några skrifna rader
hemifrån alltid äro för mig. Underlåt således ingalunda att skrifva mig
till före din afresa från Helsingfors, antingen till Ristmäki eller
hit; och gif mig derhos något råd, huru jag bör göra för att skaffa mig
medel, som sätta mig i stånd att, utom de 2 bestämda åren, kunna dröja
ännu 3 år till på mina ökenfärder. Tag mitt förslag till en resa hit
jemte 2, 3 andra vänner, icke såsom skämt, utan tänk med allvar på att
verkställa den; ty jag är säker att du och de andra ej skola komma att
ångra sig.
Nu har _Khamasin_ börjat, men med kyla och blåst, så att t.ex. i afton
vädret här är såsom en något kylig majafton hos oss. Hittills har jag
ej det minsta varit besvärad af Afrikas hetta, ehuru jag utan tvekan
utsatt mig för middagssolens badd; jag har befunnit mig oändligen väl
i detta klimat och påminner mig ej någonsin eller någorstädes hafva
mått bättre. Såsom jag hoppas och ber dig om, går du till min gamla mor
och underrättar henne härom, samt att jag för öfrigt är glad och nöjd
med min ställning; ehuru ofta tankarne flyga hem till er, isynnerhet
under våra högtider, såsom den just nu förflutna påsken, då jag vet
att ni under de i lugn utan göromål tillbragta dagarne tanken på mig
här vid den gamla Nilen. Af påsken visste jag ej annat, än att i denna
_vekaleh_ boende Greker hade mycket nojs för sig och att andra dagen
inföll på en liten Arabisk högtid, då alla vandra ut i trädgårdar och
på fälten för _shamm ennesim_. Jag hade äfven, i ett litet sällskap
af mina Arabiska vänner, vandrat ut på ett närbeläget vackert fält,
inandats en verkeligen ljuf, friskande vind och baft ganska trefligt.
Allt håller nu på att grönska, hvetet står i stora ax, i trädgårdarne
sprida pomerans- och citron-buskarne sin härligaste väldoft.
Af pesten höres här ingenting, ehuru man för omkring en månad sedan
berättade att några fall yppat sig i Alexandria. Nu är dess egentliga
tid förbi, så att vi numera ej torde behöfva frukta den här på detta
år. Detta bref är sammansatt af små lappar, som jag nedskrifvit än då,
än då, under många olika förhållanden och sinnesstämningar; du måste
derföre ursäkta lappverket och taga det sådant det kommit. Nu torde jag
ej komma att skrifva på någon tid, emedan jag med allvare vill börja
arbeta.
Dagb. April 14.
Om morgonen kom shekh _Davod_ och såg ganska ömklig ut; sade sig varit
och ännu vara sjuk. Derefter kom _Abdolkhalik_ och såg ännu ömkligare
ut. Jag hade i förrgår aftons ordinerat åt hans syster för uthållande
stark diarrhé litet opium, och så hade han vräkt i henne omkring 4 gr.,
hvaraf hon hela gårdagen och allt ännu i dag befunnit sig högst illa,
samt nu fått ett anfall af asthma. Längre fram på dagen gick jag med
honom att se på henne, men tyckte hennes sjukdom ej vara så farlig som
de föregåfvo. Hon är förfärligt pjåkig och tråkig. Medan _Abdolkhalik_
satt här började hans öga klia; för att hjelpa det tvinnade han en
liten papperslapp, tog med den tjockt örvax från sitt öra och trillade
det in i ögat, sägande sig i 10 år med fördel hafva brukat denna konst.
När jag sedan kom ner i hans bod, satt han ömklig och surmulen, med
ögat svullet och en stor påse under det. När jag frågade hvarifrån
det kommit, fick jag svaret: _kidde min allah_. Om aftonen gjorde jag
en liten tur till _Muski_, i det allt fortfarande friska, men i mitt
tycke särdeles helsosamma vädret, satt en stund hos _Abdolkhalik_, men
följde snart shekh _Sha'aravi_ derifrån och förmådde honom samt hans
bror att komma upp till mig. De suto här en stund och drucko kaffe;
men shekh _Sha'aravi_ ledsnar nästan ut mig samt förefaller tråkig
med sin inbillade lärdom och egenkärlek. Han plågar mig mycket med
grammatikaliska frågor i tid och otid.
April 15.
Läste och sysslade hemma ända till närmare _'asr_, då jag gick ner och
frågade efter Abdolkhaliks syster samt fick det svaret att hon nu var
så dålig att ingen hjelp mera behöfdes. Vi gingo dock dit och efter
allt som syntes var hon bättre i dag; men hon är förfärligt pjåkig och
vill att man ömkar henne. I dag undfägnades hon med trätor och gräl,
så väl af sin bror, som sin man, hvilken äfven var tillstädes. Gjorde
sedan ett slag omkring _Gemelijeh_ och vid _maghrih_ gick jag till
Köhler, der shekh _Hamad_ hade varit. Nu lärer ändteligen bokaffären
vara uppgjord och jag i morgon kunna få böckerna mig i handom. Jag kom
att sitta der något länge, äfven för att afvänta _Ibrahim Dosoki_, men
han kom ej i dag.
April 16.
Gick till Köhler, dit nu slutligen shekh _Hamad_ hade hemtat böcker,
dock ännu ej alla; der räknades och dividerades med honom. Han är en
präktig man, en _geda'_ rätt. Senare kom dit _Dosoki_ och gaf
Timofejef hans lektion, hvarefter vi pratade till temmeligen sent.
April 17.
Fick bittida besök af shekh _Ibrahim_, som en lång stund pratade och
frågade mig om orsaken till kärlek samt mera dylikt, och läste sedan
i en af de böcker jag i går hemtat hem. Middagstiden kom _Mohammad_,
son till kalligrafen _Ibrahim_ effendi, för att gifva mig den första
lektionen i kalligrafi. Han är en ung 15-årig gosse, men särdeles väl
uppfostrad och välartad. Härefter kom _Abdolkhalik_ och började det
gamla krånglet om _dabbosen_, som han genom mig lemnat åt Murad. Han
hade sagt sig erhållit den af mig och ej af honom, samt helt och hållet
vägrat dess återgifvande, med mera gemena saker. Jag blef förstämd
genom detta samtal om Murad, gick ut till _Muski_ och hemtade min
_Kamos_. Efter maghrib gick jag till _Ustad Mahmod_, som jag ej sett på
lång tid. Han berättade sköna historier om Murad!!
April 18.
_Davod_ kom hit och såg temmeligen flat ut öfver det ovett
_Abdolkhalik_ och _Ibrahim_ i förrgår gifvit honom. Han var efter
vanligheten sömnig och tråkig. Medan vi suto kom shekh _Ibrahim_ jemte
min lille treflige skriflärare och under det vi betraktade allehanda
skrifprof, dem han hade i sin portfölj, somnade _Davod_ af. Vi skrefvo
omkring en timmas tid, _Mohammad_ gick sin väg, _Davod_ vräkte sig
sofvande på divan ända till närmare _'asr_, då han vaknade upp och
begärde något att äta. Jag gick ut för att taga pengar af _Bokti_, men
träffade honom ej förän efter _maghrib_; under denna väntan fick jag
tiden slut med att spatsera omkring i alléerna vid _Birket_, sitta i
cafén och ha ganska tråkigt. Senare kom _Mohammad Agha_ in till mig och
vi drucko thé.
April 19.
Satt hemma hela dagen ända till _maghrib_, läste, sysslade och hade
tråkigt. Ingen kom till mig, _'Ali_ sprang hela dagen på bestyr och kom
ej hem för att laga mig mat, så att jag slutligen blef förargad, gick
ut att äta och gjorde en tur i _Asbukijeh_, der jag satt i ett café.