Då Konung Rituparna förnummit Sudevas tal,
Med smekande röst han vänligt sade till Vàhuka:
"På en enda dag till Vidarbha, till Damayantis val
Jag resa vill. Hästerfarne! vad menar du, Vàhuka?"
Men Nalas hjerta vid dessa Kung Rituparnas ord
Slets bittert af sorg, och i tysthet så han betänkte sig.
"Har Damayanti gjort detta, förvirrad af qval och sorg?
Är det en menlös list blott, uppfunnen att pröfva mig? --
En brottslig sak i sanning den fromma nu förehar, 5
Den arma, kränkt af mig, jag förtappade, brottslige. --
Ja, qvinnans kraft är svag och gräseligt är mitt brott.
Möjligt, att för sin irring förskjuten ur vänners krets,[101]
Förvirrad af sorg, förtviflad ett sådant beslut hon tog --
Dock nej! Det gjorde hon aldrig! Hon har ju de späda små! --
Hvad sannt eller osannt är bäst ser jag, om dit jag far;
För eget gagn Rituparnas önskan jag fylla må." --
Nu med en vördnadshelsning till Konungen sade han:
"Jag lyder ditt bud, Rituparna; ja väl, på en enda dag 10
Jag för dig, o hjeltekonung, hän till Vidarbhas stad."
Då gick på Rituparnas befallning Vàhuka
Till stallet ned för att mönstra Konungens springare.
Påskyndad af Rituparna Vàhuka noga nu
Hästarne undersökte med säker kännareblick,
Och valde sist ett passligt, uthållande, magert spann,
Med eld och kraft begåfvadt, bepröfvadt, af ädel ras,
Förutan onda tecken, brednosadt, med väldig käk,
Af fullblodsfläckar prydt, vindsnabbt och från Sindhus land.[102]
Men Kungen, då han såg dem, sade förtörnad så:
"Hvi skedde detta? Ej väl dig höfves att gäcka oss.
Hur mäkta väl dessa svaga, trångbröstade hästar mig
Draga, ty lång är vägen; hur kunna de hålla ut?"
Vàhuka sade:
En fläck på pannan syns, på hvardera sidan två,
På hufvu't två och på bröstet två, och på ryggen en.
Dig dessa hästar föra säkert till Kundina;
Dock -- önskar du dig andra, säg till, och jag tager dem.
Rituparna sade:
Nej! Hästerfaren är du och skicklig, o Vàhuka;
Det spann, det du anser lämpligt, tag det; men skynda dig!
Vrihadasva sade:
Då spände fyra hästar, snabba, förträffliga, 20
Af ädel ras för vagnen Nala med skicklighet
Då allt var i ordning, Kungen steg snabbt i vagnen, och se!
De ädla hästarne sjelfmant böjde sig ned på knä.[103]
Men Nala, den lycklige, talte vänligt till dem och gladt
Smekte de eldiga, ädla, uthållande fålarna.
Han fattade tyglarna kraftigt och redde till affärd sig,
Tog upp Vàrschneya och gaf åt de ädla springarne lopp.
Och, styrda enligt konstens reglor af Vàhuka,
Flögo de som på vingar i luften med svindlande fart.[104]
Men då Rituparna såg dem ila som vinden snabbt, 25
Den ädle Konungen, tjusad, i högsta förvåning föll.
Och då Vàrschneya hörde hjulrasslet och såg den konst,
Som Vàhuka lade i dagen, han tänkte i tysthet så:
"Hvem är det? Är Màtali[105] han, Gudakonungens kusk,
Ty dennes kännetecken ser jag hos Vàhuka?
Är det väl Sàlihotra, som tyglarnes konst förstår,
Som, fastän öfverjordisk, nu tagit sig menskoform?
Eller, kunde det vara den ädle, den tappre Nal,
Som kommit hit?" Så tänkte Vàrschneya inom sig tyst.
"Eller finns samma kunskap hos Nala och Vàhuka, 30
Ty samma konst hos båda ser och beundrar jag.
Dock -- samma ålder, jag finner, hos Nala och Vàhuka,
Och är det ej Nala sjelf, hans like i konst det är.
Okända de ädle Furstar ju ofta på jorden gå,
Till följe af ödets dom vanställda, och kännas ej.
Om ej jag tvifvel hyste för dennes vanskaplighet,
Bevis jag ej mer behöfde för Nala. Så tänker jag.
För detta talar åldern; det yttre dock svär emot.
Till slut efter allt dock tror jag att Vàhuka Nala är."
Så tänkte hit och dit, i tysthet begrundande,
Vàrschneya, Punyaslokas älskade fordne kusk.
Men Konung Rituparna, då Vàhukas konst han såg,
Tillika med Vàrschneya gladdes och undrade;
Och seende hans konst vid tömmen, hans nit, hans kraft,
Och kloka aktsamhet, han kände den högsta fröjd.