STOCKHOLM.
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1889.
Inledning.
Hvar och en, som blifvit delaktig af undervisningens första grunder i
vår tid, känner till och tror mot sina sinnens omedelbara vitnesbörd,
att den jord, han lefver på, är ett stort, fast klot, som dagligen
svänger rundt, eller som man säger _roterar_, kring en axel, som tänkes
gå genom det sammas medelpunkt. Han vet, att detta klot dessutom rör
sig omkring solen, ett hvarf för hvarje år, uti en nära cirkelformig
bana, hvars _radie_ -- afståndet från solen -- har den för honom nästan
ofattbara längden af 14 millioner mil. Han vet, att jorden icke är
ensam om denna dans kring solen, att flere andra dylika jordar som hans
egen på större eller mindre afstånd från solen kretsa kring henne i
cirkelformiga banor, allt under det de rotera omkring sina axlar.
Vi veta äfven, att man icke alltid hyst samma åsikter, att folkens
religiösa urkunder påbjuda en annan uppfattning och att, för icke allt
för många mansåldrar sedan, läran om att jorden befann sig i evig hvila
i världens medelpunkt till den grad genomträngde folkmedvetandet från
ofvan allt ned igenom, att den, som då förkunnade våra dagars åsikt i
frågan, ansågs för löjlig, när han icke drabbades af förföljelse.
Åsikten om jordens rörelse och därmed sammanhängande förhållanden
uppträder i vår tid nästan såsom själfklar och med samma stora
auktoritet, som af medeltidens folk tillskrefs det Tridentinska mötets
beslut om, att den befann sig i hvila. Är denna åsikt sålunda i och för
sig tämligen alldaglig och allbekant, så är detta dock måhända icke
fallet med de skäl, som stödja den samma. Dessa skäl ligga i själfva
värket, om saken närmare skärskådas, icke så nära till hands. Om därför
en framställning af dessa skäl redan på denna grund kan göra anspråk
på uppmärksamhet, så äger detta rum i ännu högre grad, om man ser saken
an i en historisk dager.
Astronomiens historia är i flere afseenden af allmänt intresse. I
första hand gäller detta därför, att astronomiens utveckling bland
alla vetenskapers är måhända den enklaste och på samma gång den mest
typiska. Härtill kommer, att man är i tillfälle att följa den samma
långt tillbaka i forntiden, under hvilken vetenskapen redan ägde en
jämförelsevis hög fulländning. Vi skola sålunda framdeles se, att
vår egen åsikt om planetsystemets sammansättning på det närmaste
sammanhänger med den senare uppfattningen hos grekerna. Efter den
gamla tidens slut upptogos och fortfördes resultaten af grekernas
vetenskapliga arbete af araberna, under det att medeltidens germaner
blott småningom och på ett osjälfständigt sätt lärde känna dessa
resultat och tillegnade sig dem med samma slafviska tillförsikt
för det sanna som för det falska däruti. När vid medeltidens slut
tanken började frigöras, medveten om sin egenskap att vara den enda
tillförlitlige skiljedomaren i alla frågor och af sin högre rätt
gent emot den obetänkta tron på auktoriteter, då var det måhända på
det astronomiska området, som denna brytning med det förra var af
häftigaste art och af den ödesdigraste betydelse för de förut gängse
tänkesätten och världsåsikterna. Särdeles från denna tid innehåller
astronomiens historia åtskilliga ämnen för själsstudium, mången maning
till fördragsamhet i åsikter. Slutligen har denna vetenskap städse
stått i växelvärkan med de religiösa föreställningarna. Flere äldre
folks religioner bestodo ju t. ex. just i stjärndyrkan. Många religiösa
dogmer och tänkesätt hafva äfven sedan astronomiens pånyttfödelse vid
medeltidens slut fått maka åt sig eller omforma sig i modernare stil ej
minst till följd af ett omildt inflytande af denna vetenskaps omutliga
fakta. Måhända hafva vi rätt att tillägga, att vetenskapen ännu icke
spelat denna roll till slut, att undervisningen ännu har åtskilligt
att göra med att på tänkandets olika områden tillämpa den världsåsikt,
genom hvilken jorden, människans hemvist och världens f. d. medelpunkt
får sig anvisad plats såsom en obetydlig medlem af _ett_ bland otaliga
solsystem.
I den framställning af åsikterna om solsystemets sammansättning och
rörelserna inom det samma, som vi i det följande gå att lämna, skola
vi först söka visa huru åskådningen från älsta tider följdriktigt
utvecklat sig till vår egen ståndpunkt i frågan, i sina hufvuddrag
faststäld af _Kopernikus_ i början af nyare tiden. Härefter skola
vi anföra några drag från kampen för utbredandet af Kopernikus’
åsikt hufvudsakligen genom _Galilei_, sedermera följa astronomiens
ytterligare utveckling genom _Kepler_ och _Newton_, samt slutligen
sammanställa några af de skäl, genom hvilka den moderna vetenskapen
sagt sitt afgörande ord i frågan.
1. Den äldre riktningen inom den grekiska astronomien, det pytagoräiska
världssystemet, samt Kopernikus’ förelöpare.
Astronomiens älsta historia förlorar sig i mörker. De första teorier
om stjärnorna, som man anträffar hos grekerna äro redan tämligen långt
framskridna från den ståndpunkt, som naturmänniskan eller barnet
intager vid betraktande af himmelen. Detta är orsaken hvarför man
antager, att grekerna erhållit sin första astronomiska lärdom från
andra folk, hos hvilka man velat förlägga vetenskapens vagga, såsom
egypter, inder, babylonier. Man anträffar äfven hos dessa folk urgamla
spår till astronomiska kunskaper. Sålunda hade _egypterna_ en klar
föreställning om väderstrecken, såsom man kan se af deras ända till
6,000 år gamla pyramider, hvilka äro bygda noga i norr och söder.
De hade veterligen bestämt årets längd till 365¼ dagar och hade åt
sig utbildat en vetenskaplig tideräkning, hvilken, såsom en trons
tjänarinna, hade till förnämsta uppgift att bestämma tidpunkterna för
deras religiösa fester. Äfven _babylonierna_ kände årets längd. Att
de under långliga tider sysselsatt sig med astronomiska iakttagelser
framgår dessutom däraf, att de hade upptäckt en viss lagbundenhet hos
månförmörkelserna, nämligen så att efter en tidrymd (den s. k. _Saros_)
af 223 månader förmörkelserna följa på hvarandra med samma mellantider
som under den gångna perioden. Deras lärde prester (kaldeerna) voro
härigenom i stånd att förutsäga månförmörkelserna, äfven om de ej kunde
förklara deras tillkomst. Att äfven i _Kina_ konsten att förutsäga
förmörkelser från fordom var känd, framgår af en berättelse om huru
år 2159 före Kristus tvänne astronomer Hi och Ho, hvilka hade dylika
förutsägelser till sin ämbetsplikt, skola hafva blifvit afrättade för
försummelse härutinnan. Enligt en annan kinesisk berättelse skall en
kejsare omkring 2357 f. K. hafva bestämt läget af solens årliga bana på
himmelen. De älsta kinesiska uppteckningar innehålla äfven mångahanda
observationer af kometer och stjärnfall. Kometerna observerades äfven
af babylonierna. Egendomligt nog synas dessa, i olikhet med andra folk,
icke hafva betraktat kometerna såsom underbara uttryck för gudomlig
vrede, utan såsom vanliga naturföreteelser, för hvilka de icke hyste
fruktan. Man jämföre härmed följande ord ur en af judarnas heliga
böcker: “Hör hvad Herren säger Dig, Israels hus: hämta icke lärdom af
främmande folks villfarelser; frukta icke himmelens tecken, såsom de
främmande folken göra.“
Sålunda finnas visserligen hos många gamla folk spår af astronomiska
insikter. Men säkert är att inga åsikter om världen såsom ett helt,
om dess byggnad och natur (_kosmologi_) i högre grad utbildades förr
än hos grekerna. Den afstängdhet, som förordas i Jehovas här ofvan
anförda ord till judarna, må väl förklara detta folks egendomliga
uppfattning, enligt hvilken man synes hafva antagit formen af en kub
för den jord, om hvars underbara framtrollande med alla dess tillbehör
den bekanta berättelsen i Moses’ första bok förtäljer. Eljes synes hos
de flesta folk den ursprungliga uppfattningen helt naturligt hafva
varit, att jorden utgjordes af en platt skifva, omgifven t. ex. i den
nordiska sagan af en ofantlig orm, i den grekiska af en flod. En dylik
uppfattning tillskrifver man äfven de första representanterna af den
s. k. _Joniska skolan_ i Grekland. Grundläggaren af denna skola var
_Thales_ (639-548 f. K.) från staden Milet i Mindre Asien. Enligt
dennes åsikt var jorden en platt skifva, simmande på vattnet, öfver
hvilket himlahvalfvet var stjälpt såsom en klocka. Man synes ej hafva
tillskrifvit detta hvalf större utsträckning, än att det bekvämligen
skulle räcka öfver de högsta bärgen. När solen och stjärnorna gingo
ner vid synkretsen, släcktes de i vattnet och simmade sedan rundt
omkring jorden för att därefter ånyo tändas och gå upp på sina gifna
ställen. Från denna barnsliga ansats till förklaring stammar en
fortgående utveckling hos Thales’ lärjungar och efterföljare. Sålunda
ersatte _Anaximander_ detta hvalf med ett klotformigt skal, som från
alla håll omslöt den i alla händelser såsom platt uppfattade jorden.
Detta skal förestälde han sig bestå af genomskinlig kristall och
utanför det samma lågo sol och måne. Såsom ett stort framsteg kan
betecknas, att han tänkte sig jorden _utan underlag_, fritt sväfvande
i hvila, emedan den, såsom belägen i _sferens_ (= klotets) medelpunkt,
“icke hade skäl att mera falla åt det ena hållet än åt det andra“.
En annan af Thales’ efterföljare, _Anaxagoras_, var den förste, som
påvisligen tänkte sig himmelssferen vrida sig såsom ett helt kring
sin axel (_rotera_), hvarigenom alla stjärnorna under dygnets lopp
kommo att beskrifva cirklar än öfver jorden och än, sedan de gått ned,
under jorden. Af ett meteorstensfall skall han hafva blifvit brakt på
tanken, att solen, månen och stjärnorna voro danade af samma ämnen som
jorden och följaktligen tunga. Att de, det oaktat, icke nedföllo på
jorden ansåg han bero däraf, att de befunno sig uti en kringsvängande
rörelse kring denna. Från Mindre Asien, där A. tillbrakte sin första
tid, flyttade han sedermera till Greklands hufvudstad Aten. Här blef
han åtalad för att hafva förnekat gudarnas inflytande vid stjärnornas
rörelser, fängslades och dömdes till döden, men räddade sig genom att
fly.
Innan vi öfvergå till det närmast följande utvecklingsskedet, som
representeras af den s. k. _Pytagoräiska skolan_, skola vi korteligen
anföra hufvuddragen af stjärnornas skenbara rörelser på himmelen,
sådana som de omedelbart te sig för oss och som man redan under
forntiden hade iakttagit dem. Först och främst ser man, att det stora
flertalet stjärnor från dag till dag och från år till år befinna sig i
samma ömsesidiga lägen; de äro, hvad vi kalla _fixstjärnor_, och man
grupperade dem för öfversiktlighetens skull redan i gamla tider i s. k.
stjärnbilder såsom de allom bekanta Stora björnen, Orion o. s. v. Alla
dessa stjärnor hvälfva sig för hvarje dag rundt med himmelen i vidare
eller smärre cirklar. Men ibland dem finnes _en_ stjärna som icke
(för ögat märkbart) rör sig, utan ständigt bibehåller samma läge på
himmelen ett godt stycke öfver _horisonten_ eller synkretsen, gränsen
mellan jordytan och himlahvalfvet. Detta är den s. k. _polstjärnan_; i
grannskapet af den samma är den punkt af himmelen belägen som benämnes
_norra himmelspolen_, i närstående figur betecknad med _N_. Genom
denna punkt och den motsatta punkten på himmelen (_södra polen_, _S_,
i fig.) kan man tänka sig en axel dragen (_världsaxeln_), omkring
hvilken himlahvalfvet med stjärnorna utför sin dagliga vridning eller
_rotation_. En cirkel, som halfverar himmelen emellan de båda polerna
benämnes _ekvator_; alla rörelser äro paralella med denna. En stjärna
som ligger på ekvatorn går upp öfver horisonten rakt i öster (i punkten
_o_ i fig.), rör sig därefter i ekvatorns båge öfver horisonten; efter
ett halft dygn går den ned i västpunkten _v_, är sedan osynlig under
12 timmar, för att därefter å nyo gå upp i _o_. Å figuren finnes äfven
utmärkt en annan godtycklig stjärnas dagliga bana. Den går upp i _u_
och ned i _n_; den är synlig öfver horisonten desto längre tid, ju
närmare den ligger till nordpolen. Man inser äfven af figuren, att
somliga stjärnor, nämligen de, som ligga i grannskapet af nordpolen,
icke gå upp och ned; deras hela bana faller ofvan horisonten. Andra,
hvilka ligga i grannskapet af sydpolen, kunna, som man ser, aldrig nå
öfver vår horisont.
[Illustration: _Fig. 1._ Ett öga i _J_, jordytan med horisonten,
däromkring himmelssferen med ekvatorn.]
[Illustration: _Fig. 2._ Kring ögat _J_, såsom medelpunkt,
himmelssferen med ekvatorn och ekliptikan med solen (○), samt
zodiakbältet, inom hvilket utom solbanan alla planetbanorna ligga.]
Likasom fixstjärnorna, så synas äfven solen och månen deltaga i
himmelens dagliga rotation. Men man finner snart, att månen icke
är “fix“ utan ändrar läge bland stjärnorna; sammalunda flyttar sig
solen, ehuru långsammare än månen, hvarförutom solens rörelse är
svårare att upptäcka, emedan inga stjärnor synas, när solen är på
himmelen. Äfven om fixstjärnorna ständigt stode stilla öfver jorden,
skulle alltså solen och månen röra sig på himmelen och detta, såsom
iakttagelsen ger vid handen, i motsatt led mot himmelens och deras
egen dagliga rotation. Om man från dag till dag prickar in månens
läge bland stjärnorna på en himmelsglob, så finner man, att den på
_en månad_ rör sig rundt om himmelen i en cirkel. Samma förhållande
äger rum med solen, under _ett år_. Denna solens bana benämnes
_ekliptikan_. Detta ord, som kan öfversättas med “förmörkelselinien“,
har blifvit valdt därför, att förmörkelser inträffa just då, när månen
i sin bana korsar ekliptikan; är t. ex. solen händelsevis i samma
punkt af ekliptikan, så uppstår en solförmörkelse. Denna solens bana
sammanfaller ej med _ekvatorn_, utan bildar emot den senare en vinkel,
som kallas _ekliptikans oblikvitet_ (snedhet). -- Såsom solen och månen
sålunda skilja sig från fixstjärnorna genom en _egen rörelse_, så
finner man snart andra dylika rörliga himmelskroppar: _planeterna_
(irr-stjärnorna). Redan under den Joniska skolans tid var det bekant,
att morgon- och aftonstjärnorna voro en och samma planet (_Venus_),
som vandrade fram och tillbaka omkring solen och, i det den gick
förbi henne, öfvergick från morgon- till aftonstjärna eller omvändt.
Senare kände man äfven planeterna _Mars_, _Jupiter_ och _Saturnus_,
hvilka på ungefär 2, 12 och 30 år hvardera skrida himmelen rundt. Alla
dessa banor på himmelen löpa mycket nära solens bana, ekliptikan,
och ligga öfverhufvud inom ett smalt bälte utefter ekliptikan, som
kallas _zodiaken_ (djurkretsen) och som indelas i 12 lika afdelningar
med hvar sin stjärnbild. Det är samma stjärnbilder, Väduren, Oxen,
o. s. v., som i vår almanacka angifvas med de fantastiska tecknen i
kolumnen Mån. Tilläggom observationerna på sol- och månförmörkelser
samt månens _faser_, eller de olika skeden månen genomgår från ny-
till fullmåne och från fullmåne till ny, så hafva vi sammanstält de
hufvudsakligaste af de astronomiska företeelser, som omedelbart tränga
sig på oss och med hvilka man äfven var förtrogen på den aflägsna tid,
som sysselsätter oss. Det gälde att förklara dem.
Vi hafva sett, huru de älsta astronomerna icke förmådde höja sig öfver
den åsikt, enligt hvilken jorden är en platt skifva, men huru de dock
i så måtto intogo en framskriden ställning, att de ansågo himmelen för
ett _helt_ klot af kristall, omgifvande jordens hela landområde. På
detta klot voro stjärnorna fästade och beständigt där till finnandes,
äfven då de, framskridande under människornas fötter, voro skymda
för deras blickar, eller när solen om dagen förtog deras glans. Och
dessa stjärnor, som blifvit afhända den gudomliga natur, man förut
tillskrifvit dem, de ansågos som föremål, danade af samma material som
jorden själf. Solen och månen voro såsom jorden platta skifvor. Här stå
vi framför ett världssystem i smått format, om hvilket vi nu för tiden
hafva svårt att föreställa oss, att det på fullt allvar varit antaget
icke blott af den stora massan af folket, utan äfven af de djupast
tänkande. Men ju mera man lyckas sätta sig in på den ståndpunkt, de
intogo, innevånarna inuti den väldiga kristallsferen, desto mera skall
man förstå att värdera de framsteg, som inneburos i de åsikter, hvilka
den Pytagoräiska skolans män utvecklade och framställde.
[Illustration: _Fig. 3._ Från jorden ser man i _a_ fullmåne ○, i _b_
halfmåne ◐ o. s. v.]
[Illustration: _Fig. 4._]
_Pytagoras_ antages hafva lefvat mellan 570 och 470 f. K. Efter att
länge hafva vistats på utländska resor, exempelvis i Egypten, bosatte
han sig i Kroton, en grekisk koloni i södra Italien, och grundlade där
en skola, som länge fortlefde i form af ett slags frimurareförbund af
lärde män, hvilka sins emellan stodo i liflig samfärdsel, men af ett
eller annat skäl afhöllo sig från att till en större allmänhet utbreda
sina åsikter. -- I olikhet med sina föregångare antog Pytagoras, att
jorden var ett stort, _fritt sväfvande klot_, hvilket för öfrigt på
alla håll var bebott af människor. Detta klot befann sig i medelpunkten
af hela världen, som själf antogs vara klotformig eller, som man säger,
_sferisk_. Till dessa åsikter synes han hafva kommit, sedan han af
månens faser slutit sig till att månen var en klotrund kropp. Det är
nämligen lätt att se, att månen skall förete just sådana växlingar som
dess faser, om den är klotformig. Ty af den halfva af månklotet, som
är vänd mot oss, kunna vi blott se det parti, som är belyst af solen.
Allt efter månens olika ställning till jorden och till solen, hvilken
senare vi föreställa oss lysa från höger i närstående figur, skall
månen sålunda presentera oss en belyst yta (eller fas) af olika storlek
och form; och endast under antagande af att månen är klotformig kan man
på detta sätt göra sig reda för dess bekanta växlingar ända från den
fullt belysta månskifvan (i fig. vid _a_) till den smala skäran (läget
_c_ i fig.). Såsom månens yta, betraktad äfven med blotta ögat, gaf
anledning att antaga, så förestälde sig Pytagoras den samma försedd med
bärg och dalar samt land och haf; för öfrigt antogs den befolkad af ett
jättesläkte. På samma sätt som månen var det, så antog nu Pytagoras
äfven, att solen var klotformig, och likaså ansåg han planeterna såsom
sferiska världar, liknande vår jord; blott till följd af deras stora
afstånd från jorden syntes de så små och obetydliga. -- Men fans det
sålunda för öfrigt likhet mellan jorden och himmelskropparna, särskilt
den bärgiga månen, hvarför skulle då icke äfven jorden vara klotformig
så som de andra? Ett ytterligare stöd för åsikten om jordens sferiska
form framgick af Pytagoras’ mening om förmörkelserna. -- Redan före
hans tid antog man, att förmörkelserna uppkomma därigenom, att mörka
kroppar komma framför solen och månen och skymma dessa. Det antogs
äfven allmänt, att månen var den mörka kropp, som vid solförmörkelserna
trädde emellan åskådaren och solen. Om månens bana på himmelen precis
sammanfölle med ekliptikan, så skulle vi i själfva värket hafva en
solförmörkelse i hvarje månad, i det att månen i sådant fall en gång
för hvarje dess omlopp skulle passera icke blott förbi, utan rätt öfver
solskifvan. Med afseende på solförmörkelserna var man sålunda på det
klara. Men hvilken den mörka kropp var, som vid månförmörkelserna gled
fram öfver månens skifva, det var en fråga, hvars lösning man förgäfves
hade sökt. Det djärfva svar, Pytagoras lämnade därpå, förklarade, att
det var _jorden själf_, som vid dessa tillfällen trädde mellan sol och
måne och beskuggade den senare. Och i den synbarligen runda skugga, som
jorden vid dessa tillfällen kastade på månen, kunde man, enligt hvad
Pytagoras framhöll, med sina ögon läsa ett omedelbart bevis på jordens
runda form.
Kring jorden tänkte sig Pytagoras nu de “sju planeternas“ banor
anordnade, innerst månens, därefter i ordning Venus’, Solens, Mars’,
Jupiters och Saturnus’. Det hela omslöts af fixstjärnornas roterande
kristallsfer. I världens, d. v. s. jordens, medelpunkt brann en helig
eld, _Hestia_, sinnebilden af en kraft, som satte allt i gång och
styrde himlakropparnas rörelser.
Likasom Pytagoras tänkte sig himmelskropparna till sin storlek
jämförbara med jorden, så erhöll äfven hela hans system dimensioner,
som, i förhållande till de förut antagna, voro jättelika. Och dock
antogs afståndet från jorden till den yttersta eller fixstjärnsferen
icke större än ⅙ af det värkliga afståndet till månen. De olika
himlakropparnas afstånd från jorden förestälde han sig bestämda
enligt samma lag, som anger afståndet af tonerna i en tonskala till
grundtonen. Vid himlakropparnas rörelse alstrades härigenom en musik,
“sferernas harmoni“, hvilken emellertid förklingade ohörd af de
ofullkomliga väsen, hvilka dvaldes innanför månens sfer (“under månen“).
Bland Pytagoras’ efterföljare träffa vi flere, hvilka tillskrefvo
jorden rörelse och yttrade sig om dess plats i världssystemet på
ett sätt, som gör oss förvånade, att icke hela sanningen med ens
framtogs och att det skulle förlöpa ett tjugutal århundraden, innan
dessa läror åter upptogos, för att sedan blott småningom arbeta sig
fram mot ett envist motstånd. En af Pytagoras’ efterföljare tänkte
sig världens medelpunkt med dess ureld Hestia förlagd utom jorden
och antog, att den senare för hvarje dag beskref en cirkelformig
bana kring Hestia. På detta sätt kunde han enkelt förklara, hvad vi
uppfatta såsom himmelens dagliga rörelse, och huru _alla_ himlakroppar,
äfven planeterna, deltaga i denna rörelse. Såsom ett exempel på något
liknande kan anmärkas, huru en person, som åker i en slängkälke, ser
alla kringliggande föremål med svindlande fart vrida sig rundt omkring
honom, på alldeles samma sätt, som om han själf befunnit sig stilla
och någon värkligen kunnat vrida hela omgifningen omkring honom med
samma hastighet men åt motsatt håll mot kälken. -- Denna något konstlade
åsikt omändrades och förenklades snart, så att den helt och hållet
öfverensstämde med vår nuvarande. Den bekante tänkaren _Plato_
(429-348 f. K.) hyllade på sina äldre dagar den meningen, att jorden
roterar kring en genom dess medelpunkt gående axel.
Men icke nog därmed; ett århundrade därefter var man i Grekland
betänkt på rättsligt åtal mot en man, som ville göra gällande, att
solens _årliga_ rörelse på himmelen, likasom himmelens dagliga rörelse
kring jorden, blott var ett sken, framkallat af en årlig rörelse af
jorden själf kring solen. Denne mans skrifter hafva icke kommit till
eftervärlden, men vi hafva fått kännedom om förhållandet bland annat
genom en berättelse af historieskrifvaren Plutarkus, där det på ett
ställe heter:
“Må vi blott, min vän, icke få oss en kättareprocess på halsen, såsom
en gång Kleantes yrkade, att hela Grekland borde ställa _Aristarkos_
från Samos inför rätta, honom som ville förflytta världens heliga
härd, i det nämligen den mannen, för att riktigt kunna förklara
himmelsföreteelserna, lät himmelen stå stilla och jorden däremot
fortskrida i en sned bana (ekliptikan), och tillika lät henne vrida sig
omkring sin egen axel.“
Hvem har icke märkt, när tvänne mötande bantåg stå på en station och
det ena tåget sätter sig i rörelse, huru man ett ögonblick tvekar,
hvilketdera tåget det egentligen är som går, tills man kastat en blick
på den omgifvande nejden för att öfvertyga sig? Det sakförhållande, som
denna allmänna iakttagelse innebär, nämligen att man icke, genom att
iakttaga blotta rörelsen, kan afgöra, huruvida det är det betraktade
föremålet eller åskådaren som rör sig, detta har varit bekant sedan
älsta tider. Det erkändes af Kopernikus’ och Galileis vedersakare;
Aristarkos och hans meningsfränder liksom hans motståndare voro ense
därom. Också kunde Aristarkos endast påvisa att den ena sortens
förklaring var lika duglig som den andra. Man kunde antingen antaga
himmelen stillastående och jorden roterande eller jorden stillastående
och himmelen roterande, och å andra sidan kunde man, för förklaring
af solens årliga rörelse på himmelen, med lika rätt förutsätta solen
stillastående och jorden beskrifvande en årlig bana kring solen som
det motsatta. Åberopade nu Aristarkos för sannolikheten af sin åsikt
den större enkelhet, som antagandet af jordens rörelse kring solen
och dess rotation kring sin axel, medförde, så stötte han, såsom den
anförda berättelsen låter oss förstå, på motstånd från den gängse
uppfattningen, den enda rätta, till religiös öfvertygelse vordna tron.
Men han mötte säkerligen äfven rent vetenskapligt motstånd. Liksom
vi göra vår reskamrat uppmärksam på träden och husen, då han säger,
att han ej kan afgöra, om det är hans egen kupé som rör sig eller
det andra tåget, så pekade Aristarkos’ motståndare på fixstjärnorna
och menade, att dessa borde likaväl som solen synas röra sig med en
skenbar årlig rörelse, om det var sant, att jorden själf och icke solen
rörde sig. Aristarkos svarade på denna anmärkning genom att utvidga
världssystemets dimensioner och säga, att fixstjärnorna voro så långt
aflägsna, att hela jordens bana kring solen i förhållande till deras
afstånd var försvinnande liten och att på detta sätt ingen skenbar
årlig rörelse hos stjärnorna kunde blifva märkbar.
[Illustration: _Fig. 5._]
Till dessa exempel på åsikter, hvilka under forntiden utgjort
föregångare till vår moderna uppfattning, kan ytterligare läggas
följande. Vi hafva nämt, huru planeten Venus rör sig fram och tillbaka
åt båda sidor om solen och aldrig mycket långt aflägsnar sig från
solens grannskap, hvarför den ock går upp strax före eller ned strax
efter solen såsom morgonstjärna eller aftonstjärna. Detta tyder på
ett nära samband mellan solen och planeten. Också fann sig astronomen
_Heraklides_ häraf föranledd, att för förklaringen af planetens
rörelse antaga _Venus röra sig i en cirkel omkring solen_, under det
att solen själf, likasom äfven alla öfriga planeter, antogs beskrifva
en cirkelformig bana kring den fasta jorden. Om saken förhåller sig
så, är det ju påtagligt (se fig. 5, i hvilken _J_ betyder jorden, _S_
solen och _V_ Venus) att Venus’ skenbara rörelse på himmelen skall te
sig sådan som vi iakttaga den, framåt- och tillbakaskridande, i det vi
se den värkliga rörelsen aftecknad på himlahvalfvet. Hade Heraklides
företagit samma anordning äfven af de öfriga planeterna, så skulle han
hafva erhållit det system, som en tid efter Kopernikus uppstäldes af
den danske astronomen _Tyko Brahe_, enligt hvilket _samtliga planeter
röra sig kring solen_ och _solen med hela sitt följe af planeter kring
jorden_.
Såsom man ser funnos hos de gamle på flere områden frön till de
åsikter, till hvilka vi själfva bekänna oss. Det är äfven bekant, att
Pytagoräerna förestälde sig, att solen, månen och planeterna, likasom
jorden, rotera kring sina axlar, samtidigt med att de framskrida i sina
banor. Går man längre fram i tiden, så träffar man allt fortfarande,
om äfven sparsamt, spår af gamla kosmologiska åsikter. Af en viss
Kleomedes ungefär ett sekel efter Kristus hafva vi i behåll ett värk
innehållande flere yttranden i den vägen. Så säger han bland annat:
“Fixstjärnornas antal är oräkneligt -- de äro sannolikt lika stora som
solen, somliga kanske större och vore solen längre bort, skulle den
taga sig ut som en fixstjärna. -- Hvad planeterna beträffar, känna vi
blott sju, men det finnes sannolikt ett större antal.“[1] Om jorden
yttrar han: “Om vi befunne oss på solen, så skulle jorden vara osynlig
till följd af sin litenhet eller den skulle synas som en mycket liten
stjärna“. “Månen“ -- säger han -- “är en mörk kropp, som lånar sitt ljus
från solen -- den har inflytande på flera saker här på jorden: den
är säkerligen orsaken till hafvets ebb och flod“ o. s. v. En annan
författare synes i enlighet med det värkliga förhållandet, tänka sig
fixstjärnorna utströdda öfver allt i rymden och icke, såsom så länge
förblef vanligt, såsom fastnaglade på en sfer, i det han säger: “Man
får icke föreställa sig, att alla stjärnor ligga på samma yta, utan
att somliga äro högre, andra lägre; ty vår syn förmår ej fatta någon
skilnad i höjd.“
[1] I slutet af 1700-talet upptäcktes en ny större planet
Uranus utanför Saturnus och på 1840-talet likaledes en större
planet Neptunus utanför Uranus. Dessutom hafva under loppet
af vårt århundrade icke mindre än 287 smärre planeter blifvit
upptäckta, alla liggande mellan Mars och Jupiter.
Alla dessa tankar, af hvilka många bära nutidens egen prägel, hafva
blifvit tänkta mer än tusen år före inkvisitionsprocessen mot Galilei
(se nedan). Men man må icke föreställa sig att de på sin tid voro
allmänt gängse bland folket eller ens bland vetenskapsmännen. Tvärtom,
de voro endast enstaka meningsyttringar gent emot en förhärskande
föreställning af helt annan art. Den pytagoräiska åsikten om jordens
klotform upptogs och behölls väl af astronomerna, emedan man hade
påtagliga bevis för den saken. Angående jordens rörelse, såväl kring
sin axel, som omkring solen, hafva vi redan nämnt, att säkra bevis på
den tiden icke kunde företes, och att man på vetenskapens dåvarande
ståndpunkt på sin höjd kunde påstå, att de båda stridiga antagandena
voro lika möjliga. De gamle astronomerna voro därför i sin fulla rätt,
då de återgingo till åsikten om jordens orörlighet och dess fixa
läge i världens medelpunkt, så mycket mera som framdeles vissa skäl
utvecklades för denna åsikt, hvilka för den tiden kunde göra anspråk på
bevisande kraft. Vi återkomma därtill vid framställningen af Galileis
uppträdande. Såsom hufvudsumman af den grekiska astronomien var och
förblef sålunda allt framgent den pytagoräiska läran: en orörlig,
klotformig jord i världens medelpunkt och kring denna medelpunkt en rad
af kristallsferer, hvar och en bärare af en himmelskropp.
Denna för oss så motbjudande åsikt om de kring jorden roterande
kristallsfererna, kunde nu visserligen, åtminstone lika litet som
åsikten om jordens rörelse, bevisas. Antingen man ansåg sig behöfva
dem för att förklara, att himmelskropparna ej föllo ned, eller om det
var blott genom exemplets makt, denna lära utan stöd i värkligheten
bibehöll sig emellertid segt bland astronomernas föreställningar. Ju
mera iakttagelserna på planeterna skärptes, desto mera visade sig
emellertid detta maskineri otillräckligt för rörelsernas förklaring. I
stället för att då öfvergifva det samma, gjorde man det emellertid i
stället mer och mer invecklat genom tillfogande af nya kristallsferer.
Så måste man för att noga återgifva solens rörelse, antaga henne
fastnaglad på en första sfer, hvilken roterade kring en axel, löpande
i en andra sfer, som i sin ordning roterade kring jorden. Sammalunda
för månen och för planeterna. Småningom tillfogades ytterligare nya
sferer, tills systemet slutligen nådde höjdpunkten af förveckling genom
den berömde _Aristoteles_ (384-322 f. K.), som fann användning för icke
mindre än 56 stycken.
Då systemet icke förty förblef otillfredsställande, skall han hafva
sammankallat en astronomisk kongress till Aten för att utreda saken,
men som det synes utan resultat. Härefter började det småningom
öfvergifvas hos grekerna, för att sedan å nyo upptagas af medeltidens
folk, hvilka hämtade största delen af sin naturvetenskapliga vishet ur
Aristoteles’ skrifter. Denne var äfven en ytterst lärd person och hade
i sina arbeten sammanställt det mesta af sin tids vetande. Sedan han en
längre tid varit Alexander den stores lärare och sedermera hans kamrat
under flera af hans fälttåg i främmande länder, flyttade han till Aten
och utbildade där en skola. Härifrån måste han emellertid fly, förföljd
som han blef dels för sina läror, dels af politiska skäl. Efter detta
bosatte han sig på ön Euböa, hvarest han skall hafva tagit sig af daga
med gift, af fruktan att blifva utlämnad åt atenarna.
2. Den senare grekiska astronomien, _Kopernikus_ och det kopernikanska
världssystemet.
Efter Egyptens eröfring 332 f. K. genom Alexander den store, grundlade
denne därstädes en stad, Alexandria, ämnad till en medelpunkt för
världshandeln. I denna stad uppstod snart ett vetenskapligt lif af
genomgripande betydelse, representerat af en rad af framstående
vetenskapsmän, hvilka man plägar sammanfatta under benämningen den
_Alexandrinska skolan_. Största delen af dessa män voro astronomer. De
astronomiska arbeten, som här utfördes, utgöra i flera afseenden en
förebild af tillvägagåendet i den moderna vetenskapen. Och en mängd af
de astronomiska spörsmål, som upptaga nutidens astronomer, de väcktes
redan och behandlades af dessa män. Försök gjordes till bestämning af
jordens dimensioner äfvensom af himlakropparnas afstånd, stjärnorna
bestämdes till sina lägen och infördes i kataloger, nya instrument för
iakttagande af himlakropparna uppfunnos o. s. v. Akademien i Alexandria
ägde ett ofantligt bibliotek, som mot slutet af akademiens tillvaro
till största delen genom brand förstördes, dels vid ett anfall af de
kristna under en ärkebiskop Theodosius, dels vid ett senare tillfälle,
då Alexandria eröfrades af muhamedanerna. Här är icke platsen att
utförligare redogöra för den mängd intressanta resultat af en hög
bildning, som oaktat denna förstörelse nått till eftervärldens kunskap.
Vi skola blott antyda några af dem, som omedelbart beröra vårt ämne.
Låtom oss, för att bättre inse halten af de nya astronomiska
åsikterna, anmärka, att de Alexandrinska vetenskapsmännen insågo
fruktlösheten af den föregående världsförklaringen med alla dess
kristallsferer, att de själfva kände sig vanmäktiga inför försöket
att förklara himmelskropparnas rörelser såsom en mekanism, att de
också afstodo från detta försök och i tålig bidan togo itu med saken
praktiskt, observerande och undersökande, huru rörelserna i deras
minsta detaljer voro beskaffade i värkligheten. De voro hvad vi
kalla naturvetenskapsmän, och vädjade förutsättningslöst blott till
erfarenheten -- dock med ett undantag. Där uppstod nämligen aldrig en
tanke på, att icke allt hvad rörelser hette hos himlakropparna, voro
_cirkelformiga_ och _likformiga_. Detta var det antagande, från hvilket
de utgingo vid sina försök att åtminstone genom geometriska figurer
eller genom beräkning återgifva det värkliga förloppet af rörelserna
med deras oregelbundenheter.
Hvilka voro då dessa oregelbundenheter? Där förekommo tvänne slag.
Först och främst fans det två himlakroppar, nämligen _solen_ och
_månen_, hvilka värkligen rörde sig i cirkelformiga banor på himmelen,
men _icke likformigt_, utan så, att rörelsen förändrade hastighet från
punkt till punkt. Det är så det kommer sig, att årstiderna, som bero
af solens årliga rörelse, icke äro lika långa, utan t. ex. vintern
kortare än sommaren. Detta sökte man förklara på följande sätt. Solen
rör sig visserligen i en cirkel och med jämn hastighet, men jorden
ligger ej i cirkelns medelpunkt _M_ (fig. 6), utan ett stycke därifrån
i _J_ (_excentriskt_). Oaktat nu solen på lika stora tider beskrifver
de lika stora bågarna _AB_, _BC_, _CD_ och _DE_ o. s. v., så blifva
som man ser af figuren, de motsvarande vinklarna vid jorden _ab_,
_bc_, _cd_ och _de_ olika. Sålunda kommer det sig, att dess rörelse,
från jorden sett, synes vara ojämn. Detta är innehållet af den s. k.
_excenterteorien_.
[Illustration: _Fig. 6._]
[Illustration: _Fig. 7._]
De öfriga himmelskropparna, planeterna, företedde dessutom en annan
oregelbundenhet. Vi hafva omnämt huru planeten Venus äfvensom Merkurius
synas skrida fram och tillbaka omkring solen och sålunda vända i sin
rörelse i tvänne punkter (_stationspunkter_). Något liknande gäller
äfven de öfriga planeterna. De skrida visserligen största delen af
himmelen rundt i cirkelformiga banor, men då de komma till den trakt
af himmelen, som ligger midt emot solens plats (_i opposition mot
solen_), så beskrifva de en slinga med två vänd- eller stationspunkter
A och B (fig. 7). Huru förklarades nu dessa afvikelser från den rena
cirkelrörelsen? Låt oss t. ex. taga planeten Venus. Man tänkte sig då
först en punkt S (se fig. 4) med likformig rörelse beskrifvande en
cirkel omkring den fasta jorden J (_deferentcirkel_). Denna punkt S
tänkte man sig såsom medelpunkt för en ny cirkel (_epicykel_ = “cirkel
på cirkel“), i hvilken planeten V tänktes röra sig likformigt. Det är
nu tydligt, att om S låge stilla, så skulle planeten V från jorden
synas svänga fram och tillbaka mellan två vändpunkter, som i fig.
motsvaras af A och B. Men det är klart, att detta fortfarande blir
fallet, äfven om punkten S med sin epicykel rör sig långsamt framåt i
sin deferentcirkel. För att till fullo förklara den skenbara rörelsen,
behöfde man ytterligare blott antaga att punkten S rörde sig så, att
den ständigt låg åt samma håll som solen från jorden räknat. (Jämf.
härmed Heraklides’ system.) På detta sätt kunde man förklara Venus’ och
Merkurius’ rörelser. Genom en ringa ändring af ofvanstående figur kunde
man äfven göra sig reda för de öfriga planeternas rörelser och deras
stationspunkter. Detta var den s. k. _epicykelteorien_.
Visade det sig nu att rörelserna dock icke kunde fullständigt
förklaras, så sökte man afhjälpa detta genom att till den andra cirkeln
foga en ny epicykel, i hvilken planeten då fick röra sig o. s. v.
Dessa åsikter med alla deras enskildheter, likasom öfverhufvud de mesta
resultaten af den Alexandrinska skolans astronomiska forskningar äro
sammanstälda i ett arbete, kallat _Almagest_ af astronomen _Ptolemäus_.
Denne betraktas äfven därför såsom denna skolas hufvudsakliga
representant.
_Ingenting hade hindrat_ Ptolemäus att såsom Heraklides _antaga solens
egen bana såsom deferent_ för Venus och Merkurius och likaså för de
andra planeterna. Han skulle då hafva erhållit det system, hvilket,
som vi nämt, förfäktades af _Tyko Brahe_. Och sedan detta väl var
skett, hade häller _icke något hinder mött_, hvad rörelsens förklaring
beträffade, att, såsom Aristarkos, _antaga solen orörlig och i stället
låta jorden röra sig_. P. hade då varit framme vid det af oss antagna
Kopernikanska systemet. Men han vidtog icke dessa ändringar därför, att
enligt hans åsikt jorden af vissa skäl, till hvilka vi återkomma, måste
vara i hvila.
Så förblef hans system oförändrat ej blott under hans tid utan framgent
genom hela medeltiden, under hvilken det Ptolemäiska systemet jämsides
med Aristoteles’ härskade inom astronomien. Ända till 1500-talet
trampade astronomien sålunda i de gamla fotspåren från grekernas
tid. Men mycket annat hade från den tiden ändrat sig. De religiösa
föreställningar, hvilkas sakförare en gång satte i fråga rättsligt
åtal mot Aristarkos, de voro vid den tid, till hvilken vi nu öfvergå,
längesedan utdöda. Och händelserna hade länkat sig så att de, som nu i
religionens namn sökte vederlägga åsikten om jordens rörelse, anförde
såsom skäl emot den samma uttalanden ur judafolkets urkunder.
[Illustration: _Fig. 8._ (Kopernikus’ egen figur.)]
Efter hvad som blifvit framställt, är det lätt att förstå den
vetenskapliga innebörden af det steg som togs af _Kopernikus_
(1473-1543 e. Kr., domprost i Frauenburg). Han kände till fullo det
Ptolemäiska systemet och var förtrogen med Pytagoräernas åsikter, äfven
om det är tvifvel underkastat, huruvida han känt till Aristarkos.
Kopernikus företog nu -- hvad hufvudsaken beträffar -- just de ändringar
på det Ptolemäiska systemet, som vi nyss föreslogo och så var hans system
i sina grunddrag färdigt. Själf yttrar han sig härom i sitt arbete
på följande sätt: “Jag ställer mig på Martianus Capellas och andra
romerska skriftställares ståndpunkt[2], hvilka anse, att Venus och
Merkurius röra sig rundt omkring solen; därför blifva deras rörelser på
båda sidor om solen begränsade och bestämda af radierna i deras banor.
Dessa planeter röra sig ej kring jorden. Likaså omsluter Venus’ bana
Merkurius’ bana. Hvarför kunna vi då icke, om vi utgå härifrån, hänföra
Saturn, Jupiter och Mars till samma medelpunkt. Det behöfves blott
att antaga passande radier för deras banor, hvilka böra ligga utom
jordbanan. -- Mellan Venus’ bana och Mars’ bana är ett tomt rum: det är
där vi skola förlägga jordens bana och kring jordens bana månens, som
icke kan skilja sig från jorden. Vi behöfva icke blygas för att jorden
med månen årligen rör sig i en stor bana kring solen, i sällskap med
de andra planeterna. Antages solen orörlig, så kunna alla företeelser
på himmelen förklaras genom jordens rörelse. Huru stora planetbanorna
än äro, så äro de dock försvinnande i jämförelse med det tomrum, som
skiljer dem från fixstjärnssferen. Allt detta kan synas svårt och
hardt när otroligt; men med Guds hjälp skola vi göra det klarare än
solen, åtminstone för alla, som begripa matematik. Utgå vi nu från
den grundsatsen, som ingen lär bestrida, att ju större en bana är
desto större är omloppstiden, så kunna vi förlägga banorna i följande
ordning, i det vi börja med den yttersta.
[2] = Heraklides’ ståndpunkt.
Den första (I) är fixstjärnssferen. Den är orörlig och till den
hänföras alla stjärnors rörelser och lägen i vår värld. Astronomerna
antaga den samma rörlig; men vi skola visa, att detta är en synvilla,
beroende af jordens rörelse. Under stjärnssferen är Saturnus’ (II)
bana, hvars omloppstid är 30 år; sedan komma i ordning banorna för
Jupiter (III) med 12 års omloppstid, Mars (IV) med 2 års omloppstid,
Jorden (V) med månen med ett års omloppstid, Venus (VI) med 9 månaders
och Merkurius (VII) med 82 dagars omloppstid. I medelpunkten för alla
dessa banor tronar solen. Kunde man hafva gifvit en lämpligare plats åt
denna klara stjärna, som upplyser detta härliga tempel?“
Såsom Kopernikus själf framhäfver, så var öfvergången från Ptolemäus’
system till hans eget den naturligaste sak i världen. Det var icke
häller denna rent geometriska öfvergång, som utgjorde stötestenen
för hans samtida. De mera tänkande bland hans motståndare erkände,
likasom en gång Ptolemäus, att läran om jordens rörelse gärna kunde
få passera, nämligen såsom en _hypotes_ (antagande) _för enkelhetens
skull_. Först när han ville häfda sin åsikt som en _värklighet_,
stötte han på motstånd från de djupt rotade öfvertygelser af motsatt
art, som genomträngde hela hans tidehvarf, från den gamla nedärfda
uppfattningen, understödd af tidens vetenskapliga och religiösa
tänkesätt.
Det är bekant, huru medeltidens människor, med blicken lyft mot
en, efter hvad det ansågs, bättre värld, hvilken för deras fantasi
aftecknade sig mera lefvande än för vår, ringaktade eller försummade
sina efter denna världen afpassade förståndsförmögenheter. För dem
blef det den förnämsta uppgiften att klargöra och ordna de religiösa
förhållandena; särskilt gälde detta med afseende på fastställandet
af kyrkans tro. Många religiösa samfund stödja sig äfven ännu i dag
vid de viktigare resultat, som sålunda stadfästades af kyrkans främste
män och på kyrkomötena. Men utom dessa större frågor egnade man sig
med ifver och allvar åt mera detaljerade undersökningar, hvilka numera
icke hafva allmänt intresse. Så handla flere skrifter från den tiden
om änglarnas egenskaper t. ex. om deras ålder och klädedräkt, om
hvilken ängel, som brakte den heliga jungfrun det himmelska budskapet,
om huruvida änglarna tala grekiska eller hebreiska, eller huru många
tusen änglar få rum på en nålspets, om deras näring, matsmältning
och sömn o. s. v. Det är tydligt att under sådana förhållanden
naturvetenskaperna kommo att intaga en tillbakaskjuten ställning. Och
när vetenskapliga frågor förekommo till behandling, så skedde detta
på samma sätt och enligt samma metoder, med hvilka forskningar uti
de himmelska tingen bedrefvos. Då man med trons visshet kunde bilda
sig en föreställning om förloppet i himmelen eller i jordens d. v. s.
världens medelpunkt, hvarest helvetet hade efterträdt Pytagoräernas
sinnebildliga eld[3], hvarför skulle man då lägga vikt på sinnenas
otillförlitliga vitnesbörd, då det gälde de obetydligare saker, som
tilldrogo sig i ens omgifning? Också är bristen på iakttagelseförmåga
under denna tid förvånande. Sålunda påstår t. ex. en författare, att
om man kastar en sten, så rör den sig först ett stycke bortåt i en
krökt bana och faller sedan rätlinigt ned på jorden. Det bör äfven
icke förundra oss, att samma personer, som i apostlarnas berättelser
och kyrkomötesprotokollen ansågo sig äga ett osvikligt rättesnöre i
teologiska saker, med trygghet litade till Aristoteles’ skrifter,
när det kom an på naturvetenskapliga spörsmål. Så kom det sig att
Aristoteles’ läror angående jordens orörlighet, alla de kristallsferer,
som omgåfvo henne o. s. v., långt fram i tiden förblefvo rotfasta
ej blott hos allmänheten, utan äfven hos dem, som egnade sig åt
vetenskapliga forskningar. Det var denna tidsanda, som utgjorde det
svåraste hindret för Kopernikus’ nymodiga åsikter. Ptolemäus’ blott
af de lärda kända bevis mot jordens rörelse spelade en obetydlig roll
vid sidan af den omständigheten, att den gängse uppfattningen af alla
förhållanden och särskilt själfva religionsformen hade utbildats och
likasom växt sig omkring åsikten om jordens fasta läge i världens
medelpunkt. Det var ju för tanken helt naturligt, att den gudomliga
nåden på ett särskilt sätt samlat sig på ett sådant enastående ställe,
som världens medelpunkt, människans hemvist. Men hvad skulle man tänka,
om jorden ej var annat än en irrande planet bland många liknande, och
huru skulle man föreställa sig dessa andra planeter lottade i samma
afseende?
[3] I en 1836 med myndigheternas bifall utgifven formulering
af den katolska tron heter det: »Helvetet är den djupaste ort
i världen, nämligen jordens medelpunkt, och därför motsättas i
den Heliga skrift på många ställen himmelen och helvetet, såsom
den högsta och lägsta orten.»
Såsom det blifvit antydt, hafva under olika skeden af medeltiden
vetenskapliga sträfvanden af olika värde varit värksamma. Kyrkofadern
Lactantius från början af fjärde århundradet egnade redan en tanke
åt frågan om jordens rörelse, i det han i sitt arbete “Om den falska
okunnigheten“ förklarar alla dem för “mindre vetande“, som antogo,
att jorden roterar, att den är rund, att det finnes antipoder och
att man kan gå omkring henne utan att falla. I allmänhet stälde sig
de skickligaste på Ptolemäus’ ståndpunkt och utbildade särdeles mot
slutet af medeltiden hans system, såväl genom tillfogande af nya
epicykler som genom att bearbeta nyare iakttagelser. Ett århundrade
före Kopernikus (1444) yttrar sig den som kardinal och ståthållare
i Rom bekante _Nikolaus Cusa_ om jordens rörelse på följande sätt i
ett arbete “Om den lärda okunnigheten“: “Det är tydligt, att jorden
rör sig, om det också icke omedelbart synes våra sinnen så, emedan
vi icke kunna döma om rörelsen annat än i jämförelse med det som är
fixt; på samma sätt som den, som sitter i en båt, som lugnt drifver
med strömmen i en flod, icke kan märka sin egen rörelse annat än genom
att iakttaga strandens. På detta sätt äro solens och stjärnornas
rörelser det enda vitnesbördet om vår egen.“ Af denna Nikolaus Cusa
skall astronomen _Purbach_ från Wien hafva fått del af dessa åsikter.
Utan att själf vidare befatta sig därmed, meddelade denne i sin
ordning åsikten om jordens rörelse och planeternas jordlika natur åt
sin lärjunge _Regiomontanus_. Men icke häller denne framstälde saken
offentligt. Båda dessa män voro framstående astronomer, som gjort sig
förtjänta om vetenskapen. Regiomontanus hade en lärjunge _Brudzewski_;
icke häller denne offentliggjorde något om saken. Det är svårt att
afgöra om det varit vetenskapliga skäl eller opinionens våld, som
sålunda åstadkom, att frågan uppsköts ifrån man till man. Kopernikus
själf, som väl må antagas hafva erhållit de första ideerna till sitt
system af Brudzewski, hvilken var hans förste lärare, uppsköt i 36 år
offentliggörandet af sin åsikt. Han säger väl på ett ställe, att han
gjorde detta af samma skäl, hvarför Pytagoräerna blott sins emellan
meddelade sig om sina åsikter, “emedan hopen dock ej förstod hans
lära“. I ett annat af hans yttranden framlyser dock en annan orsak.
Han omtalar, huru han af sina vänner blifvit nästan tvungen till
offentliggörande af sitt arbete och fortsätter: “Bland dem var framför
alla den i hvarje vetenskap berömde kardinalen Nikolaus Schönberg,
ärkebiskop i Capua och efter honom en mig tillgifven vän, biskop
Tiedeman Giese från Culm. -- Denne senare har nämligen ofta manat mig
och stundom med förebråelser uppfordrat mig att låta mitt värk komma i
dagen, som jag hållit tillbaka och undandragit offentligheten icke i 9
utan i 4 gånger 9 år. Äfven några andra lärda män hafva föreställt mig,
att jag icke längre af _fruktan_ skulle vägra att göra mina arbeten
bekanta till gagn för alla matematiker.“ Han lät äfven slutligen
öfvertala sig och lämnade i Gieses händer handskriften till sitt värk
“_Om omloppen_“, till hvilket han hade den lyckliga idén att bifoga en
tillegnan till påfven. Här heter det: “Jag tillegnar Eders Helighet
mitt värk, för att hvar och en, både lärda och olärde skola se, att
jag icke söker undvika bedömande och granskning. Eder auktoritet och
Eder kärlek till vetenskaperna i allmänhet och matematiken i synnerhet
skola blifva mig en sköld mot onda och nedriga belackare, äfven om
ordspråket säger, att mot smädarens bett finnes intet läkemedel. ---- Om
lättsinniga eller okunniga människor vilja missbruka några utdrag ur
den Heliga skrift (för att vederlägga hans åsikt), så skall jag ej
låta detta invärka på mig; jag föraktar deras fåvitska angrepp. Har
icke Lactantius, den berömde skriftställaren, men svage matematikern,
förlöjligat de personer, som trodde på jordens klotform? Vore det
då att förvåna sig öfver, om detta äfven skulle blifva min lott?
Matematiska sanningar böra bedömas endast af matematiker. Om jag icke
bedrager mig, skola för öfrigt mina arbeten vara till nytta för
kyrkan, hvars högsta ledning Ers Helighet för närvarande har i sina
händer.“ Giese öfverlämnade handskriften åt Rheticus, Kopernikus’
lärjunge. Denne i sin ordning öfverlämnade bestyret om tryckningen
åt den lutherske predikanten Osiander, hvilken slutligen ombesörjde
den samma efter att dock hafva uteslutit Kopernikus’ tillegnan till
påfven och i stället bifogat ett af honom själf skrifvet företal “Om
detta värks hypoteser“, i hvilket, tvärt emot Kopernikus’ afsikt,
åsikten om jordens rörelse framhölls såsom ett blott antagande utan
värklighet. -- Kopernikus öfverlefde ej tryckningen af sitt arbete. På
dödsbädden skall han hafva erhållit de första arken däraf.
I det föregående har blifvit visat, hvaruti det nya af Kopernikus’
system bestod, huru det uppkommit genom _en i geometriskt afseende
obetydlig ändring af det Ptolemäiska systemet_ och vi hafva antydt de
för vetenskapen främmande omständigheter, som utgjorde det svåraste
hindret för det sammas utbredning. Härtill kom nu äfven, att de af
Kopernikus framstälda skälen ej voro af den natur, att de kunde
blifva särdeles värksamma på dem, som voro genomträngda af det gamla
föreställningssättet. Hufvudsumman af Kopernikus’ skäl kan i korthet
sammanfattas på följande sätt. Hvad först den dagliga rörelsen
beträffar, anmärker han det orimliga däruti, att alla de olika
planeterna och fixstjärnssferen skulle, ehuru åtskilda den ena från
den andra följas åt i sin rotation kring jorden. Han påvisar äfven,
hvilken oerhörd hastighet det skulle kräfvas, särdeles för den längst
aflägsna fixstjärnsferen, för att den skulle hinna med denna rotation
på en dag. Och huru mycket enklare gestaltar sig icke saken, om man
låter stjärnsferen och planeterna vara orörliga och gifver åt jorden en
roterande rörelse, hvilken i alla händelser ej behöfver medföra en så
ofattlig hastighet! Beträffande jordens årliga rörelse lade han till
stöd för sin åsikt den omisskänneligen större enkelhet detta antagande
medförde. Huru olika i de båda systemen; i hans eget solen helt enkelt
omgifven af ett antal cirkelformiga planetbanor, den ena utanför den
andra; och i det gamla systemet för hvarje planet en invecklad apparat
af deferent och epicykel. “I sanning, de som konstruerat detta system,
de hade, så att säga, haft till sitt förfogande alla delarna af en
välskapad kropp, men de hade däraf sammansatt ett vidunder, genom att
sätta lemmarna på oriktiga ställen!“
3. _Galileo Galilei_, hans lif, hans upptäckter på himmelen med
kikarens tillhjälp.
Såsom blifvit nämt, afled Kopernikus strax innan hans värk kom ut i
tryck, och när striderna om det samma uppstodo, var han icke längre
själf till hands för att föra försvarstalan. I lifstiden äflades
han icke häller att med sin egen person uppträda för sin åsikt. Han
utarbetade i lugn sina teorier och anförtrodde dem på sin höjd åt några
få vänner. Likasom hans åsikter sålunda saknade stöd af hans egen
personlighet, så var äfven, efter hvad som anförts, hans bevisföring
åtminstone icke för hans samtida nödvändigt öfvertygande; särskilt var
hans vederläggning af Aristoteles’ och Ptolemäus’ motbevis ej kraftig
nog. I båda dessa afseenden fullständigades Kopernikus’ uppträdande ett
århundrade efter honom själf af _Galileo Galilei_.
Denne märkvärdige man, son af en musiker i Florens, föddes i Pisa 1564.
Af sin fader bestämdes han ursprungligen för läkareyrket, och han
idkade äfven en tid medicinska studier. Men hans håg drog honom snart
öfver från läkarebanan till naturvetenskapernas studium. Han gjorde
häruti så stora framsteg, att han redan vid tjugu års ålder författat
flere afhandlingar. År 1589 utnämdes han till professor i Pisa. Tre
år därefter flyttade han som professor till Padua i den på denna tid
i kultur och vetenskaper framstående republiken Venedig. Det var här
han gjorde de berömdaste af sina upptäckter. Här utöfvade han en
storartad och fruktbringande lärarevärksamhet. Antalet af hans åhörare
skall stundom hafva öfverstigit 2,000 personer. Furstar och ädlingar
besökte honom och åtnjöto hans enskilda undervisning. Bland dem
omnämnes särskilt en prins Gustaf från Sverige. -- För att emellertid i
ro få hängifva sig åt sina naturvetenskapliga undersökningar, hvilka
inkräktades af denna betydande lärarevärksamhet, öfvergaf han sin
plats i Padua, där han varit omgifven af idel vänner och beundrare och
anstäldes i Florens af storhertigen af Toskana såsom hofmatematiker
utan undervisningsskyldighet. Här kom han emellertid i en omgifning,
som hvarken var honom själf så tillgifven icke häller i allmänhet så
frisinnad, som fallet varit i Venedig. Hans vänner från Padua beklagade
sig öfver hans oförsiktighet att välja Florens till vistelseort. Det
dröjde häller icke länge, innan Galilei, mycket till följd af sitt
öfverlägsna och hårdnackade sätt att uppträda, förvärfvade sig en skara
af fiender bland munkarna och anhängarna af de gamla Aristoteliska
åsikterna, hvilka för hvarje ny upptäckt, som han gjorde, kände marken
glida under deras fötter. Stormen mot honom nådde sin höjdpunkt, efter
det han utgifvit en skrift, i hvilken han sökte uppvisa att läran om
jordens rörelse ej stod i strid med den Heliga skrift[4]. Så följde
hans resa till Rom och den ryktbara processen, genom hvilken han dömdes
att afsvära sina åsikter. Efter denna tid blef hans kraft bruten. Dömd
till enslighet och tystnad, hade han ingen möjlighet att med samma
eftertryck som förr fortsätta sina vetenskapliga undersökningar. Han
afled i sin villa Arcetri nära Florens 1642.
[4] Bland alla Galileis arbeten var detta det, som sedermera
strängast blef förbjudet.
Galileis värksamhet var af betydelse ej blott för astronomien, utan
äfven för öfriga naturvetenskaper. Såsom egendomligt för hans arbeten,
gent emot den föregående riktningen inom vetenskapen, kan betecknas,
att han i hvarje fråga vädjade till erfarenheten, lämnande åsido hvarje
förutfattad mening och hvarje auktoritet. I detta afseende är han den
moderna vetenskapens grundare. Under det hans samtida t. ex. på god
tro antogo Aristoteles’ lagar för kroppars fall, enligt hvilka kroppar
falla fortare, ju tyngre de äro, så företog sig Galilei att från det
lutande tornet i Pisa samtidigt nedsläppa föremål af högst olika tyngd.
Han fann på detta sätt sina _fallagar_: att alla kroppar, tyngre och
lättare falla _lika fort_ och med en hastighet i hvarje ögonblick, som
växer i samma mån som den tid kroppen hållit på att falla, hvarförutom
den tillryggalagda vägen växer såsom den förflutna tiden multiplicerad
med sig själf. Att värkligen somliga kroppar synas falla långsammare
än andra, t. ex. en fjäder långsammare än en sten, förklarade Galilei
bero på en biomständighet, nämligen luftens motstånd mot rörelsen. Den
_empiriska_ (= försöks-) metod, han använde, var på hans tid så illa
aktad, att hans kolleger, för att uttrycka sitt misshag, mången gång
störde hans försök med ovärdiga uppträden, hvisslingar och oväsen.
De anade ej att dessa fallförsök skulle blifva grundstenen för en ny
viktig vetenskap, _dynamiken_ eller rörelseläran. -- Aristoteles höll
före, att det beror på kroppars form, om de sjunka eller flyta i
vatten (eller andra vätskor). Sålunda antog han, att is är tyngre än
vatten, men flyter på vattnet, emedan den är platt. Ingen hade före
Galilei fallit på den tanken att undersöka saken genom att af samma
ämne förfärdiga kroppar af olika form, för att öfvertyga sig, att de
sjunka eller flyta oberoende af deras form och beroende blott af ämnets
tyngd. -- Aristoteles indelade kropparna på jorden i två slag: tunga, som
hafva en benägenhet att falla, nämligen jord och vatten, samt lätta,
hvilka hafva en benägenhet att stiga, såsom luft och eld. Galilei
visade däremot, att _alla_ kroppar äro tunga och dragas mot jorden, och
att, om en kropp synes lätt, t. ex. flyter på vatten, så beror detta
icke på en hos kroppen inneboende drift att stiga uppåt, utan därpå,
att den är mindre tung än den kropp, som omger honom. I många andra
punkter höll han sålunda räfst med det gängse föreställningssättet och
ersatte fördomarna med erfarenhetsrön.
Galilei gjorde äfven en mängd för det praktiska lifvet och för
vetenskapen nyttiga uppfinningar. Sålunda fann han redan som ung
studerande, då han af en händelse iakttog svängningarna hos en taklampa
i en kyrka, att dessa svängningar voro, hvad man kallar _isokrona_,
d. v. s. att till hvarje svängning, stor eller liten, åtgår lika
lång tid. Han förstod ock den betydelse för tidemätningen, som låg i
denna omständighet, i det att en dylik apparat, bestående af t. ex.
en kula upphängd med en tråd eller en stång (_pendel_) kunde tjäna
till uppmätning af olika tidsrymder i förhållande till hvarandra.
Svängningstiden för pendeln är blott beroende af dess längd. Vill man
hafva en pendel, som utför hvarje svängning på precis _en_ sekund, får
man göra den _en_ meter lång. Galilei synes hafva tillämpat denna metod
för tidmätning blott för medicinskt bruk, för räknande af pulsens slag.
Det blef holländaren _Huygens_ förbehållet, att med pendelapparaten
förena ett maskineri af kugghjul och en drifkraft (lod eller fjäder),
hvarigenom våra vanliga pendelur voro uppfunna. Pendeln spelar vid uret
just den rollen, att genom sin egenskap att utföra hvarje svängning på
en noga bestämd tid, _reglera_ den rörelse hos hjulen och visaren, som
drifkraften _åstadkommer_. Innan dylika ur kommit i bruk, var man för
tidmätning hänvisad antingen till solens rörelse (solvisare) eller till
s. k. sandur och vattenur. Ett sandur var ingenting annat än hvad vi
känna under benämningen timglas. Vattenuret var en dylik inrättning,
blott med den skilnad, att sanden var ersatt af vatten. Galilei använde
själf vattenur vid bestämning af tiderna för kroppars fall. -- Galilei
är äfven en bland dem, hvilka man tillskrifver uppfinningen af
_termometern_. Af Galileis öfriga uppfinningar skola vi inskränka oss
att beröra kikarens upptäckt, hvilken står i närmaste samband med vårt
ämne.
År 1609 kom till Italien ett rykte om, huru en holländsk
instrumentmakare förfärdigat ett instrument, med hvilket man var i
stånd att närma aflägsna föremål till ögat. Det berättas, att Galilei,
sedan han erhållit denna underrättelse, efter en natts arbete utgissat
hemligheten. Faktiskt är, att han i början af samma år konstruerade
det instrument, som benämnes den _Galileiska kikaren_, för öfrigt
samma apparat, som våra vanliga teaterkikare. Efter åtskilliga försök
lyckades han uppbringa kikarens förstoring ända till 100 gånger. Denna
upptäckt väckte den största beundran och uppståndelse. Beställningar
på kikare ingingo från alla håll hos Galilei. Venetianarna, för hvilka
kikarens användning till sjös framstod såsom det väsentliga och som
skattade sig lyckliga att vara i besittning af ett medel att i god
tid upptäcka möjligen annalkande fientliga fartyg, belönade Galilei
genom att erbjuda honom en väl aflönad plats på lifstid i Padua. Blott
Galilei föll på tanken att rikta kikaren mot himmelen. På detta sätt
gjorde han nu en rad af för den tiden högst märkvärdiga upptäckter.
Hans första mönstring gälde månen. Han fann, hvad flere af forntidens
astronomer anat, att månens yta företedde anblicken af ett landskap
med bärgkedjor, bärgtoppar, dalar och stora, släta partier af mörkare
färg, hvilka han ansåg vara haf; han kunde se, hur bärgen kastade
skuggor i solskenet och var i stånd att genom uppmätning af skuggornas
längd bestämma bärgens höjd. Enligt de allmänna föreställningarna åter
var hvarje himmelskropp ett väsen af helt annan art än jorden; allt som
syntes på himmelen var oförgängligt och fullkomligt. Himlakropparnas
form var sferisk, emedan klotet var den mest fullkomliga geometriska
figur; och dessa sferers yta måste vara slät, emedan deras
fullkomlighet uteslöt hvarje ojämnhet.
Den nästa himlakropp, på hvilken Galilei riktade sin kikare, var
planeten Jupiter. I stället för den välbekanta glänsande stjärnan såg
han nu en liten rund, belyst skifva, en måne i smått format; och i
närheten af den samma upptäckte han fyra små stjärnor, som från dag
till dag ändrade läge. Det visade sig snart, att alla fyra hörde till
Jupiter; dessa stjärnor voro fyra månar, som kretsade kring Jupiter i
cirkelformiga banor, så som vår egen måne omkring jorden. Han kallade
dem för de Mediceiska stjärnorna till det toskanska furstehuset Medicis
ära. Berättelsen om dessa sina upptäckter offentliggjorde Galilei i
ett arbete med titeln “Stjärnebudet“. Genom dessa upptäckter steg än
ytterligare hans rykte. Hertigen af Toskana belönade honom med skänker,
konungen af Frankrike bestälde nya stjärnor, hvilka skulle bära hans
namn, och kardinal Barberini, hvilken såsom påfve senare anordnade
processen mot Galilei, författade ett ode till hans ära. Under tiden
vägrade andra att tro på upptäckterna, ja kunde icke förmås att genom
en blick i kikaren öfvertyga sig om förhållandet emedan, som de
föreburo, hvad man där såg allenast var en sinnesvilla, framkallad af
djäfvulen.
Galilei öfvergick nu till studiet af planeten Saturnus, hvilken i
kikaren erbjöd en märkvärdig anblick. Han uppfattade saken så, som om
planetens skifva varit försedd med tvänne öron eller handtag. Först
Huygens lyckades förklara denna företeelse, hvilken från tid till
tid växlade utseende efter Saturnus’ läge i förhållande till solen
och jorden och visade sig bero på en platt ring, som fritt sväfvande
omgaf planeten. Hos planeten Venus fann Galilei, såsom Kopernikus
redan förutspått, olika faser, allt efter planetens ställning till
solen, så att planeten, liksom månen, än syntes rund, än formad som
en skära. Härmed var påtagligen visat, att planeten hade klotform samt
rörde sig rundt omkring solen. -- Galilei fann vidare med sin kikare
otaliga för blotta ögat osynliga fixstjärnor. Vintergatan och andra
smärre molnaktiga bildningar på stjärnhimmelen (_nebulosor_) upplöste
sig i hans kikare uti tätt hoppackade stjärnor. -- Slutligen riktade
han kikaren på solen och fann så på henne de s. k. _solfläckarna_,
mörka fläckar, som tid efter annan uppstå och småningom röra sig öfver
solskifvan. Galilei antog, likasom man nu för tiden håller före, att
dessa fläckar voro bildningar på solens yta. Af deras rörelse slöt han
till, att solen måste rotera omkring sin axel och bestämde nära riktigt
rotationstiden till en månad. Från annat håll, där man icke ville höra
talas om, att solen skulle vara behäftad med dylika ofullkomligheter,
sökte man göra troligt, att dessa fläckar härrörde af mörka kroppar,
som passerade förbi solskifvan. De franska och österrikiska
konungahusen täflade om äran att fästa sina namn vid dessa inbillade
stjärnor, hvilka ock på den tiden gingo under benämningen de Bourbonska
eller de Österrikiska stjärnorna.
4. Galileis stora arbete om världssystemen, hans försvar för läran om
jordens rörelse.
Alla dessa undersökningar och upptäckter voro egnade att rucka på
det bestående åskådningssättet, och äfven om de icke alla omedelbart
spelade en roll för undanträngandet af de gängse astronomiska
föreställningarna, så hafva de dock i så måtto bidragit därtill, som
de försatte de ofelbara Aristoteliska lärorna i misskredit. -- Länge
hade Galilei, som han själf berättar, varit betänkt på, att i ett enda
arbete sammanfatta allt hvad skäl och bevis hette för att vederlägga
de gamla världssystemen och försvara det Kopernikanska. Omsider kom
äfven denna afsikt till fullbordan i hans mest berömda arbete: “Samtal
om de två världssystemen, det Ptolemäiska och det Kopernikanska.“
Detta värk är indelat i fyra afdelningar. Den första afdelningen
behandlar Aristoteles’ indelning af världen i jordiska och himmelska
ting, af hvilka de förra äro förgängliga och, när de röra sig, röra sig
rätlinigt mot världens medelpunkt, d. v. s. falla mot jorden, de senare
däremot äro fullkomliga och oförgängliga och hafva den egenskapen att
röra sig i cirkelformiga banor. Galilei söker visa, att de jordiska
och himmelska tingen äro af samma art -- ex. månen -- och att himmelen
äfven är underkastad förändringar -- ex. 1) de ofta uppträdande och åter
försvinnande kometerna, 2) uppflammandet af tvänne nya stjärnor åren
1572 och 1601, 3) solfläckarna, hvilka uppstå och åter försvinna på
solen.
I den andra afdelningen följer frågan om jordens rotation. Utom
Ptolemäus’ bevis mot jordens rotation, som redan blifvit omnämt,
anfördes i hufvudsak häremot följande. Hvarje föremål, som kastas rätt
upp i luften, nedfaller på samma ställe, hvarifrån det uppkastades.
Detta vore omöjligt, om jorden rörde sig, ty medan stenen är i luften,
skulle jorden likasom glida undan under honom och han skulle då
nedfalla bakom det ställe där han blifvit uppkastad. Fåglarna skulle
icke våga lämna sina bon af fruktan att aldrig finna vägen tillbaka.
Skott, som afskötos i en viss riktning, skulle afvika från den samma.
Dessutom skulle genom denna rörelse uppstå en beständig stormvind,
hvilken skulle blåsa omkull alla på jorden befintliga föremål, i det
föremålen, som åtfölja jorden i dess rörelse, skulle genomskära den
omgifvande luften.
Hvar och en som företagit sig, att från däcket af en framilande båt
kasta ett föremål rätt upp i luften, inser grundlösheten af dessa
anmärkningar. Föremålet nedfaller på samma plats af däcket, där det
kastades upp, oaktat båten är i rörelse, och faller ej i sjön akterut.
Detta beror därpå, att föremålet i det ögonblick, det uppkastades,
innehade samma framåtskridande rörelse som fartyget och fortfarande
behåller denna rörelse, sedan det lämnat handen. Detta var ock Galileis
motbevis: alla kroppar på jorden, de må hvila på den samma eller
befinna sig i luften, ja luften själf, deltaga i jordens rörelse; och
_den rörelse, de en gång hafva, den kunna de icke af intet förlora_.
Det sista är hvad man kallar kropparnas _tröghet_, en för rörelseläran
ytterst viktig egenskap, som var okänd för de gamle, hvilka ansågo, att
för hvarje rörelse erfordrades en oupphörligt pådrifvande kraft. Om
luften medföljer i jordens rörelse, så kan ju icke häller någon vind af
oss förnimmas.
Efter detta anför Galilei sina egna skäl _för_ jordens rotation, hvilka
i sina hufvuddrag kunna sammanfattas på följande sätt. Är det först och
främst sannolikt, att den ofantliga fixstjärnsferen roterar kring den
obetydliga jorden? Ytterligare, om fixstjärnsferen, som själf roterar
under loppet af 24 timmar, har makt att i denna rörelse draga med
sig de från den samma åtskilda planeterna, huru skulle jorden ensam
kunna undandraga sig detta inflytande och förblifva i hvila? Om man
granskar himmelskropparnas rörelser, så finner man vidare, att deras
omlopp är desto långsammare, ju längre bort de äro belägna. Jupiters
månar äro de himmelskroppar, som ligga närmast sitt centrum (Jupiter).
Den närmaste månen behöfver till sitt omlopp kring Jupiter blott 42
timmar, den andra 2½ dag, den tredje 7 dagar, den fjärde 16 dagar;
vår egen måne behöfver till sitt omlopp en månad, Jupiter, som ligger
betydligt längre bort, 12 år och Saturnus, den aflägsnaste planeten, 30
år. Är det icke orimligt, att sedan omloppstiderna sålunda vuxit med
afstånden, den yttersta fixstjärnsferen skulle hafva en omloppstid af
24 timmar? Pekar icke analogien på, att denna sfer bör hafva en ytterst
långsam rörelse eller rent af vara orörlig? Och detta kan man antaga,
om man tillskrifver jorden en rotation på 24 timmar. Sålunda får banan
af ett föremål på jorden, såsom sig bör, den minsta omloppstiden,
emedan denna bana är den minsta af alla, som förekomma.
En för Galileis tid betecknande invändning var den, att om jorden såsom
Kopernikus antager, hade två rörelser, den dagliga och den årliga,
så borde den vara försedd med någon lem eller led, ty t. ex. djuren
hafva ju olika lemmar för att utföra olika rörelser. En enda blick
på rörelsen hos ett vagnshjul, som vrider sig kring sin axel, medan
det samtidigt rör sig framåt, borde hafva öfvertygat om, att en och
samma kropp kan samtidigt hafva två olika rörelser. Galilei tillgriper
emellertid icke detta försvar, utan säger blott, att djuren hafva sina
lemmar icke för att röra sig själfva utan för att röra olika delar
af sin kropp. Mot den anmärkningen, att jorden, såsom en förgänglig
skapelse, omöjligt skulle kunna röra sig beständigt, utan att, såsom
djuren, då och då genom hvila hämta nya krafter, svarar Galilei, att
djuren aldrig hvila från sina “naturliga“ rörelser, utan blott från de
oväsentliga. Så länge djuret lefver, andas det och hjärtat upphör först
med döden att slå.
I den tredje afdelningen af boken kommer ordningen till jordens
årliga rörelse kring solen. Stjärnsferen omsluter alla planetbanorna.
Att jorden icke kan befinna sig i medelpunkten för dem, det framgår
däraf, att planeternas afstånd från jorden undergå högst betydliga
förändringar. Att åter planeternas afstånd från jorden äro högst olika
vid olika tider, det följer af “de nya iakttagelserna“ (med kikaren).
Då planeterna synas ljus-svaga, ligga de långt borta från jorden,
och, i samma mån de närma sig till henne, tilltager deras glans. Att
Venus och Merkurius röra sig kring solen, det kan man lätt sluta till
af de fasväxlingar, som “nyligen“ blifvit upptäckta hos Venus. Endast
månen rör sig omkring jorden. Skulle någon haka sig fast vid denna
omständighet, så hänvisas på Jupiter, som omkretsas af 4 månar. I
Jupiterssystemet har man för öfrigt en bild i smått af hvad solsystemet
är i stort. -- Men antag, att man ej på annat sätt visste, antingen det
är solen eller jorden som rör sig; man skulle då kunna skaffa sig en
öfvertygelse härutinnan sålunda. Alla planeterna röra sig. De äro alla
mörka kroppar, som låna sitt ljus af solen, och så är äfven jorden.
Det ligger då närmare att antaga en rörelse hos jorden, likasom hos
planeterna, än hos solen, hvilken, likasom fixstjärnorna, tillhör
en annan grupp af himmelskroppar, nämligen de själflysande. Det är
därför påtagligt, att solen och fixstjärnorna äro orörliga. -- Vidare
föredragas Kopernikus’ skäl, hvarjämte Galilei visar, huru från
Kopernikus’ ståndpunkt vändpunkterna i planeternas rörelser enkelt
förklaras. -- Egentligen borde jordens rörelse omkring solen åstadkomma
en skenbar rörelse hos fixstjärnorna, men himmelssferen är för långt
aflägsen för att någon sådan rörelse skulle blifva märkbar.
Den sista afdelningen af Galileis arbete är egnad åt betraktelser öfver
_ebb och flod_ eller det fenomen, att hafvets vatten under dagens lopp
tvänne gånger stiger (flod) och tvänne gånger faller (ebb). Vi veta nu
för tiden, att detta beror därpå, att månen likasom en magnet drager
till sig oceanernas vatten, så att hafvets yta buktas uppåt på de
ställen, öfver hvilka månen ligger. Äfven på den rakt motsatta sidan af
jorden uppstår en likadan höjning, beroende däraf, att jorden drages
starkare till månen, än det på detta ställe liggande vattnet, som
attraheras svagare, emedan det är något längre aflägset från månen. Då
månen nu för hvarje dag beskrifver ett hvarf kring jorden, så måste,
för ett och samma ställe på jorden, en höjning af vattnet tvänne gånger
inträffa, dels då månen befinner sig öfver den ifrågavarande delen af
hafvet, dels då månen befinner sig öfver den motsatta sidan af jorden.
_Kepler_, Galileis berömde samtida, framstälde denna förklaring af
ebb och flod; och Galilei uttrycker sin förvåning öfver, att en så
skarpsinnig man som denne, i detta afseende kunde så förirra sig.
Själf var han nämligen af annan åsikt. Han ansåg hafvets ebb och flod
såsom en omedelbar följd af jordens rörelse. Hur därvid tillgår kan
man enligt Galilei åskådliggöra genom en skål med vatten: står skålen
stilla är äfven vattnet i hvila; men rör man skålen något åt sidan
börjar vattnet genast skvalpa. Här är ej platsen att närmare ingå på
Galileis tankegång, som -- man måste erkänna det -- är bra förledande.
Galilei fäste stor vikt vid denna sin förklaring och ansåg sig i och
med den samma hafva gifvit ett af de viktigaste bevisen för jordens
rörelse.