--Jaså, det var också besynnerligt. Tror inte mamma, att jag hörde där
uppe, att mamma både skrek och grät? Jo, det är snyggt! Jag var så ond,
så jag kunde ha bitit pappa.
--Det var inte pappas fel--
--Jaså, det var då också besynnerligt. Kanske det inte var pappa, som
bestämde, att det skulle bli en flicka?
Fru Marie sköt skulden på Gud, och Louise ångrade sin orättvisa
misstanke.
--Å! suckade hon. Ja, jag kunde väl tro't. Den stackars pappa får ju
aldrig bestämma någonting. Men mamma ska inte vara ledsen. Jag ska be
Gud, så att mamma ska nog få en pojke i alla fall.
Louise bad. Men det tog sin tid att få Gud med på saken. Han ställde sig
synbarligen tveksam, och Louise måste slutligen lova honom, att aldrig
säga fula ord, som Blekängsbarnen gjorde, och att aldrig nypa syster
Agnes. Det tog äntligen skruv. Fru Marie fick en son, som i dopet
undfick namnet Abraham--ett alltför ståtligt namn för ett så litet kryp,
tyckte Louise.
--Han skulle väl haft skägg då! påstod hon. För resten är han då allt
bra lik en flicka. Jag hade verkligen trott, att det skulle vara större
skillnad.
Hon var emellertid mycket förtjust i brodern, och hon ville med all makt
förmå morfadern att komma och beskåda det nya barnet. Men gubben ville
inte, hade icke tid.
--Ska inte morfar se på, när han badar?
--Nej, husch då, husch då!
--Ja men morfar skulle se, va han har för en liten söt stjärt.
Ingenting kunde locka morfar från hans papper. Broms' affärer blevo med
varje år allt mera komplicerade. De båda fabrikerna voro jämförelsevis
lättskötta, likaså maskinaffären--i trots av Krokens många galna idéer.
Men Blekängen krävde vaksamhet och förslagenhet, krävde arbete både dag
och natt. Det var ett svårlöst problem: att göra få och små
förbättringar och likväl få arbetarna att bo kvar. Deras anspråk växte.
Icke nog med att de ville ha alla hål tillstoppade, väggarna diktade,
taken tätade--de fordrade också kakelugnar, vattenledning, uthus,
fönster--gud vet allt. Och de hotade att flytta. Det fanns till och med
en byggmästare, Larsson, som ville bygga åt dem. Lyckligtvis hade han
små resurser, och Backarna voro fortfarande ej till salu.
Dessutom hade Broms och Sörman sina "metoder".
Broms lånade ut pengar, Sörman förmedlade lånen som gåvos mot revers med
ett eller två borgensnamn. Räntan var blygsam--sällan över 4-1/2%. Hela
lånerörelsen var ju en sorts välgörenhetsinrättning, som uteslutande kom
Bromsens arbetare till godo. Även som borgensmän godtogos endast
Bromsens arbetare. Till slut fanns det icke en arbetare vid verkstaden
eller vid tändsticksfabriken eller på annat sätt i Bromsens tjänst, som
icke hade sitt namn förvarat på någon liten "lapp" i det chokladbruna
kassaskåpet.
J. A. Broms var på det hela taget en beskedlig långivare. Omsättningarna
försiggingo i regel utan svårigheter, och man skulle ha slarvat bra nog
med räntorna, innan det blev tal om avdrag på lönen. Men det var en
egenhet med dessa skuldsedlar, en egenhet, som på ett underbart sätt
förlängde deras tillvaro: förfallodagen inträffade alltid mitt i
vintern, då vedprisen stodo som högst, då nordnordvästen tjöt som argast
i Blekängslådornas gluggar, då de välsignade ungarna måste ha skor på
fötterna och någonting varmt i magen. Det fanns knappast exempel på, att
en "lapp" kunde förfalla till betalning vid midsommartid. Det var en
egenhet.
För J. A. Broms hade denna lånerörelse stor betydelse. Den ställde honom
i ett innerligare förhållande till arbetarna. Den gav honom rätt att
faderligt vårda, faderligt råda, faderligt tukta, där tuktan var av
nöden. Framför allt gav den honom makt att stoppa alla okloka
nybyggnadsplaner, alla fåvitska förslag att övergiva Blekängen, där man
bodde så billigt och hade det så bra, så bra--
Men å andra sidan krävde en så vitt förgrenad rörelse otroligt mycket
arbete och omtanke. Som säkerhet för sina pengar hade han endast
arbetarnas löner och deras bohag. Lönerna voro lätta att kontrollera,
bohaget svårare. En à två gånger i veckan inspekterade Broms eller
Sörman pantbankens och möbelhandlare Isac Schönmayers lager. Men det
fanns även andra utvägar för en otrogen arbetare att bedraga sin
husbonde. Vem kunde kontrollera alla gårdfarihandlare? Vem kunde
förhindra en hemlig export till landsbygden? Nej, varenda dag, varenda
dag måste Bromsen vandra ur hus i hus och räkna persedlarna. Han måste
också se till att bohaget icke förstördes, han måste läsa lagen för
vårdslösa hustrur och för elaka ungar, som äro värre än råttor.
Oupphörligen måste han göra omtaxeringar, avskrivningar, dag och natt
måste han övervaka sitt Blekängskapital, leda rännilarna, så att de icke
måtte förrinna i sanden. Det var ett Herkulesarbete.
Och till på köpet måste han övervaka Sörman, se till att den
tjuvstrykern icke strök beck på fingrarna i uppbördstider.
Det var ett tröstlöst tungt, ett uppslitande, förslitande arbete. J. A.
Broms hade varit en ståtlig karl, en karl med stursk näsa och präktig
hållning. Han blev till sist tunn och urholkad, sliten och tom som ett
av sina kattskinn. Han blev feg, han blev mörkrädd, han vakade i ångest
och sov med maran.
"Satan har tvenne gestalter", brukade Hagelin säga, förklarande vissa
texter. "I sen honom komma med upprätt, viskande svans, med hornen till
väders och uppspärrat gap, med stora klor liksom ett lejons eller en
tigers klor. Men om I då petar på honom med Kristi heliga kors så till
sägandes och i bild förklarat, så skolen I se, att svansen slaknar,
hornen falla av, käften går i lås och klorna krypa in som på den
beskedligaste katta."
Ingen människa föll på den tanken att beröra fabrikören med Kristi
kors--kanske skulle det icke heller på honom haft samma verkan som på
satan. Men säkert är, att även Bromsen hade två gestalter. Och att han,
då den gröna nattlampan flämtade och maran satt på lur, icke var stort
farligare än den beskedligaste katta.
Det var emellertid en hemlighet och kunde sålunda icke minska respekten.
Blekängsmadammerna voro i allmänhet fromma kvinnor, som avskydde
svordomar och stygga ord. Men när de välsignade ungarna kommo inrusande
med andan i halsen och skreko: "Mor, mor, nu kommer gubbfan!" gjorde de
vanligen inga invändningar mot det okristliga namnet. De hade inte tid.
Trasigt måste ställas undan och det prydligaste sättas fram. Matrester,
vittnande om ett alltför gott kök, måste gömmas, och under tiden måste
den upphetsade hjärnan framalstra en hel del nödlögner, okristliga men
absolut nödvändiga.
I dessa halva lögner, halva sanningar spelade råttkungen en betydande
roll. I sin glupskhet försmådde han ingenting: stolar, bord, kläder,
porslin--allt slok kan. För att nu inte tala om potatis, mjöl och dylikt
mera lättsmält. Hans avelsförmåga var utomordentlig, hans avkomma
undergrävde hela Blekängen, förstörde bohag och kläder och hotade
invånarna till liv och lem.
Förr i tiden hade råttkungen haft sin bostad i garvarebrunn. Det hade
varit en lycklig tid för Blekängen, ty naturligtvis sökte råttorna
främst sitt uppehälle i de rikas hem på söder. Men fabrikören hade haft
den olyckliga tanken att torrlägga och fylla garvarebrunn. Och
råttkungen hade flyttat till Blekängsbron.
Madam Andersson, som var en trovärdig kvinna, visste berätta att
råttorna på en enda natt söndergnagt och bortsläpat en tvåmanssäng av
äkta valnöt. Och madam Ekman, krogmadammen, som likväl icke var någon
särdeles aktningsvärd kvinna, hade sett råttor ta blanka riksdalrar ur
Tre Remmares disklåda.
--Och nu ska inte fabrikörn tvivla på mig, för fabrikörn vet att jag
aldrig ljuger för fabrikörn, för det är en skam att ljuga. Men
likafullt såg jag en råttfuling, som hade svansen pinfull med
tolvskillingar och tioöringar. Och det kan inte förklaras på annat sätt
än att hon först hade doppat svansen i lim, den otäckan--
J. A. Broms satte icke mycken tro till de råttlegender, som dagligen
inskrekos i hans hörlur. Men nödlögnerna hämnade sig fruktansvärt på de
stackars madammerna själva. Var de voro och vad de gjorde, hörde och såg
och kände de råttor. Små, små möss gömde sig i träsockor, i strumpor, i
sängkläderna. Stora fula råttor sutto i slaskhinkar, glodde ilsket,
morrade och nafsade efter fingrarna. Det blev råttskräck. Madammerna
vandrade omkring med högt uppskörtade kjolar, ständigt beväpnade med
ugnsrakor, kvastkäppar, vedträn, som de icke vågade släppa ens under
sömnen. De minsta barnen bäddades i korgar, som hängdes på brödspetten
under taket. Och de större barnen vaknade mitt i natten, skreko på ljus,
gräto och illfänades, så att far själv måste stiga upp, schasa på
råttorna och daska om ungarna.
Skomakar Hagelin, församlingens äldste, en tänkande och behjärtad man,
fick slutligen i uppdrag att frambära Blekängsbornas nöd inför
stadsfullmäktige. Han utarbetade en hel liten historik över råttorna,
"som ingalunda höra till de djur, om vilka Den Heliga Skrift talar med
välvilja och aktning". Han nämnde i förbigående några ord om "en icke
omöjligen existerande s. k. råttkonung, vars seder skola vara otuktiga
och därför desto farligare och ovärdiga ett kristet samhälle, som även
bland djuren bör beflita sig om tukt och hyfsning."
Herrar stadsfullmäktige behagade skratta. Doktor Roth yrkade frågans
remitterande till en kommitté, "som ur ekonomisk, hygienisk, moralisk,
biologisk och teologisk synpunkt måtte granska herr stadsfullmäktige
Hagelins så märkliga meddelande". Det var mycket roligt och trevligt
alltsamman, och änkan Carléns toddar tömdes under glam och stim. Men hos
Blekängsmadammerna var känslan för det komiska föga utvecklad. De sågo
sig övergivna av denna världens stora, de vände sig till Gud, som väl
ändå till sist ska få bukt med alla sina skapade varelser, det må nu
vara råttor eller stadsfullmäktige eller lärda doktorer.
* * * * *
Denna ödmjuka, tålmodiga hållning behagade icke Blekängsbarnen. De fingo
alldeles för mycket stryk och alldeles för litet mat för de elaka
råttornas skull, och de beslöto att bekriga och döda råttkungen. I
spetsen för rörelsen ställde sig en söderflicka, den åttaåriga Louise
Krok. Hon var modig, beskäftig och rådsnar.
På den tiden hade doktor Elis Eberhard Roth en foxterrier, som han
kallade "sin fosterson" och åt vilken han givit namnen Enok Ebenezar.
Enok Ebenezar var en sex sju år gammal, han hade i sin ungdom stått i
ett ömt förhållande till änkan Carléns taxtik, som fött honom en son,
Prick, en riktig fuling men en förträfflig råttdödare.
Båda dessa djur hörde till Louise Kroks närmaste vänkrets. Hon beslöt
att använda dem i råttkriget, det skulle kosta dem ansträngning och
blod, men det skulle helt säkert bereda dem ett ogement nöje.
Emellertid var Louise alltför klok att gå till verket utan grundliga
förberedelser. Först och främst måste hon skaffa sig noggranna
underrättelser om råttornas hemliv. Hon erfor av trovärdiga
Blekängsbarn, att råttorna i början av september inte alls ha några
ungar. Vidare att de vila sig på lördagarna alldeles som judarna, och
att de således troligen hålla sig samlade under bron den dagen.
Den första lördagen i september, som var en mycket ruskig och blåsig
dag, samlade Louise sina trupper på Blekängsgatan. Hundarna höllos i
band, far och son morrade ilsket åt varandra, men denna inbördes
fiendskap skulle säkerligen försvinna, när de väl kommit i strid med
råttorna.
Louise ordnade sina skaror. Två gossar Björner, riktiga skvallerbyttor,
skickades hem och vid deras hot att skvallra fästes intet avseende.
Syster Agnes och lilla Abraham posterades i hörnet av Oscarsgatan, dels
för att de icke måtte bli åsyna vittnen till blodbadet, dels för att
hålla utkik på obehöriga. Av samma orsak placerades lilla flickan
Sörman, som hade röda strumpor, och hennes bror i hörnet av Sofiagatan.
Någon överrumpling från ordningsmaktens sida befarades icke. Men det
fanns i staden en ung lektor Holmin, för vilken man aldrig kunde vara
säker. Han smög ikring som en katt, flaxade fram ur dunkla vrår som en
läderlapp. Han kallades "Aposteln" och fruktades av både Gud och
människor men mest av barnen.
Sedan dessa försiktighetsmått vidtagits, smögo sig Louise och två
stycken pojkar in på tändsticksfabrikens gård för att stjäla bräder. Det
var nämligen nödvändigt att stänga för brovalvets västra mynning, eljest
skulle råttkungen kunna dra sig tillbaka uppför bäcken. Brädstölden
avlöpte lyckligt, men under tiden råkade hundarna i slagsmål, barnen
släppte snörena och Prick jagade sin fader Enok Ebenezar utför hela
Blekängsgatan. Och ehuru Louise tämligen snart lyckades infånga dem,
gjorde händelsen ett nedslående intryck på Blekängsbarnen.
--Ä--det är inte värt, viskade de. Ä--och så kommer bara fabrikörn rätt
vad det är och slår ihjäl oss.
Av hänsyn till Louise kallade de honom fabrikörn i stället för
gubbfan. Louise sade:
--Det var då också besynnerligt. Ni vill väl bli uppätna av råttorna,
kan jag tro. Usch, vad ni är fega. Jag ska nog sköta om morfar.
Fördämningsarbetet påbörjades. Det var livat och utfördes snabbt och
villigt. Louise måste dela sin uppmärksamhet mellan arbetet och lille
Abraham, som börjat gråta. Hon blev otålig.
--Ja, ett är då säkert, sade hon. Man skulle aldrig ha barn. De är bara
till besvär.
Men när Abraham lade sin blöta nos mot hennes kind, blev hon mild igen,
dansade polka med Abraham och lät pojkarna arbeta bäst de kunde.
Plötsligt hoppade en stor råtta upp ur bäcken, skumpade långsamt och
värdigt över gatan och försvann i en källarglugg. Pojkarna skreko,
hundarna skällde och sleto i banden.
--Släpp dem inte! ropade Louise. Agnes måste gå hem med Abraham, för det
börjar regna.
--Gå hem själv! sade Agnes.
Pojkarna förkunnade, att dammen var färdig. Vattnet började redan stiga
upp på Blekängsgatan. Man måste handla. Men pojkarna hade fått myror i
huvudet. Vem skulle egentligen få råttorna, de döda råttorna?
--Usch, ni får ta dem. Var så god. Men jag ska ha råttkungen, för jag
vill visa onkel Roth, att han finns.
Det tyckte pojkarna var rättvist. De ställde sig på kant vid bäckkanten.
Louise gick själv ned i bäcken, vars vatten börjat sina, och knuffade
Enok Ebenezar under bron.
--Buss, Enok! Ta råttorna, råttorna, råttorna--
Sörmans flicka med de röda benen kom springande, andtruten och viktig.
--Hagelins pojke kommer, berättade hon.--Vilken av dem?
--Benjamin.
--Horungen, sade pojkarna. Men det förstod inte Louise.
--Jaså den. Jag kan då inte förstå, att Enok inte ger skall. Vi måste
släppa dit Prick också.
Prick rusade genast in under bron och ställde till med ett förfärligt
oväsen--Ä, de slåss, sade pojkarna.--Nej, de tar råttor, sade Louise.
Passa på, säger jag er. Snart kommer de.
Pojkarna beväpnade sig med allehanda tillhyggen. Louise måste upp ur
bäcken för att mota bort Agnes, som nyfiken närmat sig.
--Att du inte skäms. Ska du låta barnet se på ett sådant elände.
Under det att systrarna grälade med varandra och sökte trösta Abraham,
som åter tagit till lipen, hade Benjamin Hagelin hunnit fram till bron.
Han gjorde sig underkunnig om vad som förehades. Det var en mycket
stillsam och betänksam gosse, sexton år gammal, blek och fet.
--Vem ska ha råttorna? frågade han. Och när han fått veta, hur delningen
uppgjorts, sade han eftertänksamt:
--Ja, det kunde jag tro. Den djävla ungen ska ha det bästa alldeles som
gubb-fan.
--Det är hon, som har hundarna, förklarade pojkarna.
--Ä--hundarna gör ju ingenting. De säger ju inte ett knyst. För resten
är det väl ni, som ska slå ihjäl den. Inte kan den där flickslängan slå
ihjäl en råtta inte.
Louise kom fram till dem, hon var upprörd men behärskad.
--Benjamin ska vara snäll och gå sin väg, sade hon. Benjamin har aldrig
fått lov att vara med.
--Bryr jag mig om er, snorungar. Jag är, var jag är, och går, vart jag
vill. Fördömda ynkryggar. Adjö med dig, blodsugareunge.
Därmed gick han. Louise följde honom, tills han lyckligen kommit förbi
lille Abraham. Hade han sagt något till Abraham eller bara petat på
honom, så skulle han ha fått. Men det gjorde han inte.
Louise återvände till bron. Pojkarna hade samlat sig kring en död råtta,
som Prick kastat upp. Det var ett stort djur, men det var icke
råttkungen. Prick hade återvänt in under bron, man hörde hur han flåsade
och nosade.
En av pojkarna sade:
--Hör nu Lovis, varför ska Lovis ha råttkungen?
Louise svarade kort:
--Det har jag sagt.
--Det är väl inte ackurat säkert för det, menade pojkarna.
Louise bleknade, ögonen blevo stora och läpparna knepos ihop. Men hon
behärskade sig och sade:
--Nu ska jag ha råttkungen. Hade ni bett vackert, så hade ni fått'en.
Men nu ska jag ha honom, därför att ni är elaka.
--Det ska vi väl se, sade pojken. Det är väl ändå vi, som byggt dammen.
--Understa dig inte, skrek Louise. Det är då också besynnerligt, ska vi
ha slut på råtteländet eller ska vi inte--
Men vattnet, som dämts upp bakom bron, hade redan fått hjälp, bräder och
stenar vräktes ikull och vattnet forsade in under bron. Ett skall och
ett jämrande tjut! Prick kravlade sig fram mellan bräderna, borrade ned
tassarna i dyn och lyckades hålla sig kvar, tills Louise fick tag i hans
halsband. Prick var räddad. Men Enok Ebenezar rullades av vattnet över
Blekängsbäckens stenar. Hans huvudskål var krossad.
--Enok, Enok! Älskade Enok, ropade Louise. Å, snälla barmhärtige Gud,
fräls Enok!
Pojkarna lyckades få upp honom på land. Men när de sågo, att han var
död, smögo de sig bort, skamflata och rädda. Louise tog Enok Ebenezar i
famn och bar honom genom hela staden. Vattnet strömmade, tårarna
strömmade, blodet strömmade. Det var en sorglig syn.
Blekängsgatan låg öde, bräderna ramlade utför bäcken, fastnade, bildade
små dammar, bröto sig lösa och ramlade vidare. En allvarsam polisbetjänt
kom vandrande gatan framåt, betraktade med häpnad den ovanliga mängd av
gyttja, som kastats upp vid bron, sparkade på den döda råttan, skakade
på huvudet och gick sin väg.
Efter en stund kom flickan med de röda strumporna och hennes bror.
Flickan bar en trädgårdsspade, gossen släpade på en liten låda. Flickan
tog fram ett tidningspapper, svepte den döda råttan däri och lade henne
i lådan.
--Hon är allt söt ändå, stackars lilla råtta, sade gossen.
Flickan tog lådan och bar den över bron ut på åkern. Hon satte ned
kistan och började gräva i jorden.
--Varför ska hon begravas? frågade gossen.
--För det är synd om'na, sade flickan.
--Ska vi ösa vatten på henne? frågade gossen.
--Nej, det är bara när en döps. Men vi ska läsa Gud som haver.
--Den kan Gusten med! sade gossen.
Och så läste de "Gud som haver"--flickan flytande och med "betoning",
gossen stapplande och utan att komma till slutet. Han ville börja om
från början igen. Men flickan tyckte, att det kunde vara nog, hon tog
lillebror och spaden och släpade dem över bron.
Och därmed var råttkriget slut.
INGENJÖR KROK BADAR IHJÄL BLEKÄNGSBARNEN. BROMS GÖR FÖRLUSTER.
OCH APOSTELN VAKAR
Vid fyllda fyratio år upphörde ingenjör Julius Krok med allt arbete.
Maskinaffären gick bra, men ingenjören hade visat sig vara överflödig.
Och likväl hade han gjort ganska mycket för den affären. Han hade bland
annat låtit sätta upp två stora båglampor framför ingången, de första
båglamporna i staden. Det var en väldig reklam, och dessutom inbillade
han sig, att lamporna skulle verka uppryckande på stadens affärsliv.
Krokens lampor betraktades länge som någonting märkvärdigt och
utomordentligt luxuöst. Vid Mickelsmässan lockade de bönder som flugor.
Och stadsborna själva stämde möte "under Krokens lampor", förebrådde
sina lata och lättsinniga barn, att de "rände under Krokens lampor" och
använde sig ofta av den ironiskt uddiga frasen: "Jag tror, du lyser
värre än Krokens lampor!"
Julius Krok blev snart led vid sina lampor. De lyste honom i ansiktet,
när han gick ut, de lyste honom i ansiktet, när han kom hem. Det var som
att gå tvärs över societetshusets stora sal en första decemberkväll, då
man firade konungens namnsdag. Julius Krok ville plocka ner sina lampor
igen, men svärfar sade nej. Och följden blev, att Julius Krok höll sig
hemma om kvällarna.
För resten kunde han gärna stanna hemma. Änkan Carléns arvingar hade i
grund förstört "källaren" för honom. De hade rivit ned det blågröna
huset, schaggsoffan mellan kamin och fönstret existerade icke längre. De
hade byggt upp ett stenhus med torn och tinnar. Röd plysch på möblerna,
röda mattor på golv, vars bräder icke voro handsbreda. Uppasserskor i
stället för skänkmamseller, och i stället för gumman Carlén med sin
gulskaftade korkskruv, sin brokiga schal och sin vita spetsmössa, en
blekfet herre i svart redingote, en blekfet herre med vaxade mustascher.
Julius Krok kunde gärna hålla sig hemma, alltid fann han någon
sysselsättning. Han satte sig vid bordet och såg på, hur fru Marie förde
nålen upp och ned genom stramaljen. Ibland nickade hon åt honom, och han
nickade igen. Ibland frågade hon, om han inte skulle gå ut och röra på
sig litet. Det låg ingen ovänlighet i frågan, endast en svag ängslan att
han kunde ha tråkigt.
Men han hade icke tråkigt. Han satt och funderade över Abraham. Vad
skulle gossen bli?
Fru Marie sade:
--Om Gud vill, så blir han en hederlig karl.
Visserligen, men det var icke nog, icke ens det väsentliga. Julius Krok
var själv en hederlig karl. Det viktigaste är, tänkte han, att gossen
blir orädd, stark och ihärdig. Framför allt ihärdig, ja gärna envis, om
det inte går för mindre. Av två onda ting--
Doktor Roth hade ställt gossens horoskop och spått--på skämt--
naturligtvis--att han skulle bli skarprättare.
--Av morfar har han ett flinthjärta, av mor ett orubbligt lugn, idel
goda egenskaper. Men tyvärr har pojkstackarn en far. En kar' som sover
tre år och vaknar det fjärde för att rusa upp och hugga yxan i sten. Låt
honom studera till skarprättare. Det är inte ärofullt men det är
nyttigt--
Sådant skämt behagade icke Julius Krok, det var alltför grovkornigt.
Han insåg naturligtvis det löjliga i att söka staka ut en treårig pys'
levnadsbana. Men det var något att sysselsätta tankarna med, en
fantasilek. Fru Maries hand, som med maskinmässig precision förde nålen,
plågade honom. Yllegarnet fräste mot stramaljen, det var ett obehagligt
ljud, ständigt upprepat, ständigt upprepat.
--Marie, skulle du inte vila dig?
--Vila mig? Hon såg upp, hela ansiktet log, men ögonen voro av gråsten,
matta och uttryckslösa. Man kan väl inte vila sig jämt--
--Se på mig, hi, hi, fnittrade ingenjören till. Se bara på mig, Marie--
--Det är en annan sak, Julius. Du har dina tankar och funderingar. Inom
familjen och dess närmaste omgivning betraktades ingenjören som en
"tänkare". Och man bemötte honom fördenskull med en viss medlidsam
vördnad. Detta förhållande var honom varken obekant eller obehagligt.
Han kunde icke låta bli att kokettera med sin öronlock, och han kunde
icke låta bli att kokettera med sina tankar. Han visste, att när han
stirrade framför sig, tystnade barnens stoj, och när han snurrade
öronlocken mellan fingrarna, bar Louise lillebror ut i köket eller in i
barnkammaren. Den enda, som icke hyste någon vördnad för öronlocken, var
lilla Agnes.
--Om pappa ändå ville klippa bort den tussen, sade hon, så skulle pappa
se riktigt snygg ut.
När Agnes satt vid salsbordet och sydde dockkläder, gick ingenjören in
till sig eller in till Louise och Abraham, som lekte i barnkammaren. Han
gjorde en liten sned bugning för sin dotter och sade:
--Kära Louise, kan jag få sitta här en stund? Här är så varmt och skönt.
--O ja då, det fick han visst! Louise var välviljan själv, hon gjorde
bekvämt för pappa, skulle nödvändigt lägga upp hans fötter på en stol,
svepte honom i filtar och erbjöd sig till och med att springa upp till
morfar efter kattskinn. Och hon gav Abraham stränga förmaningar.
--Gå nu inte sta och kladda på pappa, för då blir det smisk. Och hör
sen!
Ingenjören höll en tidning för ansiktet och lyssnade på barnens joller.
Det var nästan uteslutande Louise, som förde ordet. Hon kunde alla
Blekängsmadammernas jeremiader utantill, hon kände livets, särskilt det
äktenskapliga livets skuggsidor. Hon brukade gifta bort Abraham med
dockan Vera. Det skedde medelst några hastigt frammumlade besvärjelser.
Och sen brast stormen lös!
--Jaså! Det var besynnerligt. Tycker du, att det här är ett kristligt
leverne? Kanske att du ska vara full varenda dag?
--Jag är inte full, sade. Abraham.
--Jaså? Inte det? Du kan ju inte stå på benen. Nog får en tåla att du
tar dig ett glas, eftersom du är karl. Men du får sova i förstugan och
hör sen! Jag vill inte veta av några konster, så att barnen ser det--
--Skulle ni inte kunna leka någonting vackert? frågade ingenjören. Till
exempel, att Abraham är en prins, som drar ut på friarestråt. Och så
dödar han en stor drake. Jag ska gärna vara draken, jag. Så
här--titta--Och ingenjören grinade till sig på ett mycket diaboliskt
sätt. Men Louise skakade på huvudet.
--Ja, du förstår, pappa, nog kan vi alltid. Men Abraham är alldeles för
liten. Inte vet han, vad en drake är. Bara han blir stor så ska vi leka
vackra lekar.
Ibland lekte hon, att Abraham var Enok Ebenezar, salig i åminnelse. Då
måste han ligga stilla under pappas stol, vädra någon gång och morra men
alltid vara mycket lydig. Under tiden berättade Louise historier från
Blekängen, vad madam Andersson sa' om madam Ekman, och vad fru Sörman
sa' om Benjamin Hagelin. Men helst berättade hon om madam Pettersson,
madam Petterssons man och madam Petterssons tvillingar.
--Jo för ser du, pappa, de kalla honom Liter-Pelle, för när han gifte
sig så drack han ut tre liter. Och han var så oredig på morgon när han
vakna', så när han fick se madam Pettersson i sängen, så sa' han: Säg
mig sanningens ord, Malin: Är vi gifta eller är vi bara förlovade? Och
då sa' Malin, som sanningen var, att de var gifta, och så sa' hon, att
han skulle skämmas, för annars hade hon minsann inte legat där. Och då
sa' Liter-Pelle, den fulingen: Tvi vale mig stackare, jag trodde jag
drömt.
Men vet du, vad onkel Roth sa'? För han var med, då Malin fick
tvillingarna, för de var väl sjuka, de små kräken, kan jag tänka. Och
när då Liter-Pelle kom hem om middan, så sa' onkel Roth: Jubla,
Pettersson, jubla, det är tvillingar. Och nu så kallar de onkel Roth för
jubeldoktorn. Det kan en veta, att det är ingenting att jubla åt. Men
Liter-Pelle, den stollen, han är så glad och säger att kors i jösse
namn, det lär ska vara mina pojkar båda två, efter vad Malin säger. Men
madam Andersson säger, att han kan vara lagom stursk. För när man har
flera hundra kronor skuld och avdrag på lönen för hyran, så ska man inte
vara så överflödig, det går aldrig väl, säger madam Andersson.--
--Vovvovvov, skällde Abraham. Nu vill jag inte vara hund.
--Jaså, det var besynnerligt. Ja, då får du vara fattigt barn då. Hon
ledde honom bort till kakelugnen och smorde honom i ansiktet med kol och
aska. Abraham tog saken med ro, men ingenjören blev djupt upprörd.
--Nej fy då, Louise! Inte är alla fattiga barn så där smutsiga?
--Jo, det voro de visst det, påstod Louise. Är ett barn icke riktigt
smutsigt, så är det icke något riktigt fattigt barn.
--Det var illa. Tänk om du och jag, om vi skulle ta och tvätta dem?
Ingenjören skämtade, men Louise tog det för kontant.
--Å, får de komma hit upp allesamman? Vi ska bada dem i Abrahams balja.
Och tvillingarna med!
Ingenjören drog i locken och bet sin mustasch. Han blev ivrig, kastade
av sig filten och började vandra av och an i rummet. Abrahams balja var
måhända icke lämpad för folkbad i större skala. Men det fanns andra
utvägar. Byk- och brygghuset på söder. t.ex.? Ett otäckt gammalt ruckel
visserligen, som icke använts på många herrans år. Men pannmur och panna
funnos kvar. Och tunnbindaren kunde i hast slå ihop några kar. I hast
skulle det ske, ty skedde det icke i hast, så skedde det aldrig!
Louise fick i uppdrag att förbereda barnen. Hon beskrev för dem badets
behag, och hon talade om, att barn bli mycket snällare, sen de väl
blivit rena. Och tänk, vad fin du ska bli! sade hon. Tänk om din mamma
inte känner igen dig!
Det där skrämde barnen en smula och bland mödrarna restes ett segt
motstånd. Nog kände man den stollige ingenjören. Männen hade han velat
duscha, och nu ville han bada ihjäl ungstackarna. Men han skulle allt
akta sig, det kunde bli fästning för mindre.
Doktor Roth, som understödde företaget med många råd och ännu flera
speglosor, ansåg, att man borde vända sig till skolmästaren. Men han
måste tas med lämpor. Magister Bäckman var en beläst man och en stor
politikus. Han hade radikala åsikter i många stycken, men i fråga om
barnavård höll han sig helst till det gamla.
--Nu skall det prövas, sade doktorn, när de båda herrarna klättrade
uppför magisterns knarrande trätrappor. Nu ska det prövas, om vi äro
kallade att styra folkens öden.
Magistern var en smula omornad efter middagsluren, han kammade sina
testar med fingrarna och bugade.
Nej, se herr stadsläkare Roth och herr ingenjör Krok--det var en ära.
Ottilia, min hustru, jag har fått besök! Giv mig en nystärkt krage.
Behagar herr doktorn en pris snus?
Herrarna satte sig tysta och allvarliga. Doktorn snusade och nös, som
endast doktor Roth kunde nysa. Därefter sade han:
--Magistern har väl hört den sista nyheten? Inte? Jo, nu må magistern
tro!--
--Va'--va'--va' är det, herr doktor? Va' är det?--Ottilia, du glömmer
att göra les honneurs.
Fru Ottilia steg in, lång och rak och en smula besvärad. Men doktorn
kastade bomben.
--Mitt herrskap, sade han. Den femte maj lämnade stormakternas sändebud
Aten.
Skolmästaren knep ihop munnen, sköt ut hakan, så att det sträva skägget
pekade i vädret. Han var överväldigad.
--Och det får jag veta först nu! Men vad var det jag sa', Ottilia? Vad
sa' jag i påskas? Det går galet för Georg, sade jag. Han skulle aldrig
farit till Grekland, det forna Hellas.
--Nej, det ska vara ett lågt stående folk, sade ingenjören. Doktorn
började redogöra för grekernas hygieniska förhållanden, som han icke
kände. Han målade svart i svart, övergick så småningom till mera
närliggande förhållanden och hamnade i brygghuset på söder. När de
lämnade magistern, var han entusiastisk badvän. Han tyckte icke om
nyheter, men han kunde se saker i stort. Stormakternas sändebud, Hellas'
förfall hade bragt honom till besinning.
Den första lördagen i september tågade folkskolans barn i god ordning
ned till brygghuset, där madam Andersson fyrade på under pannan. Först
kommo gossarna med magister Bäckman i spetsen. Han räknade: ett tu. Se
rätt fram! På lämpligt avstånd följde fru Ottilia med flickorna. De
fnissade förläget och några av de minsta gräto av skam och ängslan.
Söderfruarna granskade tåget i reflexionsspeglarna och utbytte sina
tankar. I Garvarebrunnsgränd hade några Blekängsmadammer samlats "för
att säga adjö" åt barnen. De voro fortfarande misstrogna och förargade
på ingenjören. Det verkade dock lugnande, att det var madam Andersson
själv och inte "jubeldoktorn", som stod för badningen.
Nere på torget möttes truppen av lektor Holmin. Han hade stått i en
portgång mitt emot Carléns nya hotell, och hans egentliga uppgift var
att fånga "elementargossar", som till äventyrs lockats av punschångorna.
Men intet mänskligt var honom främmande. Han spände ut sin regnkappas
vingar och flög ut ur portgången.
--Vart skulle magistern taga vägen? Bada? Bada gossar och flickor om
varandra?--Nej, bykstugan var delad i tu delar förmedelst ett
skynke?--Och vem garanterar?
--Det gör Ottilia.
Lektorn betraktade fru Ottilia och kände sig något lugnad. Men för
säkerhets skull beslöt han att övervara det första badet. Aposteln
kommer med, viskade barnen, och de höllo sig tysta som små möss.
Ångan, hettan, plaskandet eggade upp "Aposteln". Han blev röd under
ögonen, hans händer skälvde.
--Det här går inte an, viskade han till magistern. Det måste vara olika
baddagar för gossar och flickor.
Magistern hade ingenting att invända i princip, men han trodde, att det
skulle bli dyrare för ingenjören, som stod för kostnaden.
--Det är snuskigt att tänka på pengar i ett sådant fall, menade
lektorn. Han gick genast upp till ingenjören och frågade honom öppet, om
han ville vara en ungdomens förförare. Nej, det ville han icke. Han
begärde ökade anslag av fru Marie, och de beviljades utan knöt. Fru
Marie var mycket medgörlig, nar det gällde mannens "funderingar".
Följande lördag var det åter gossarnas tur att bada. Lektor Holmin mötte
vid södertull, magistern satte skägget i vädret och låtsades icke se
honom. Men lektorn strök honom över rockärmen och sade:
--Jag tänkte hjälpa magistern med att ha uppsikt över gossarna. Det är
en oerhört svår sak. Vi måste betänka, tillade han viskande, att själva
nakenheten verkar förförande.
Magistern tuggade fram ett: fi donc! och marscherade rak som en korpral
in i den vita dimman. "Aposteln" flög efter med flaxande vingar.
Rastlöst tassade han av och an mellan badkaren, stannade ett ögonblick
här och där för att spänna sina rödsprängda ögon i någon lekfull
syndare. Gossarna stänkte vatten på honom, det hörde till badningen, och
dessutom hade han regnkappa. Magistern stod bakom pannmuren, pöste och
fräste som själva ugnen. Men aposteln fullgjorde sin plikt utan
människofruktan. Han sprang utefter väggarna och granskade dem med
förstoringsglas. Och slutligen fann han, vad han sökte: En gosse hade
klottrat ett fult ord på väggen.
Det blev rannsakan! Magistern måste leta igenom alla fickor för att
finna den brottsliges, som måste innehålla en blyerts. De hade blyertsar
allesamman, mer eller mindre söndertuggade men brukbara.
--Gossar, sade lektorn, och han talade milt, på det att den skyldige
måtte gå i fällan. Gossar, kan någon av er säga, vad det här ordet
egentligen betyder?
Gossarna stirrade på varandra och i backen, magisterns sträva skägg gick
till väders. Men madam Andersson slog sig på knäna och skrek:
--Nej, aldrig hörde jag på maken! Ska det bli katkesförhör!
Det blev skratt och fnissande. Aposteln flaxade ut, försvann som en
svart fågel i dimman. Han flaxade upp på Nyheternas redaktion och satte
sig att skriva. Redaktören, som var en trött gammal man, sade:
--Ja, nu skriver du någonting rasande, Holmin. Och så får jag skämmas.
Men vad gör det mig? Svärta som svärta, smörja som smörja.
Artikeln framkallade mycket tissel och tassel i staden. Men magistern
fortsatte oförtrutet att bada sina ungar. Han var envis som synden. Och
dessutom var han född diplomat och politikus. När "lördagsgossarna"
tågade förbi någon farlig punkt, där lektorn brukade stå på lur, tog han
upp en psalm, vanligen den etthundra och tjugufjärde.
"Mörksens furste stiger ned, hotande och vred--" ljöd det ur sjuttio
vidöppna pojkgap. Och aposteln måste vända. Han kunde icke tysta ned
psalmsångarna. Magistern visste, vad han gjorde.
Men Julius Krok led av allt detta bråk. På söder sa' man, att han
förförde barnen, och på norr, att han förkylde dem. Det var sorgligt
båda delarna. Han visste ju, att det var överdrifter, men någon sanning
kunde där ju ligga till grund. Också kunde han icke värja sig för den
tanken, att allt vad han gjorde var galet. Eller snarare blev galet. I
och för sig kunde det nog vara rätt och bra, men det behövdes bara, att
han lade handen vid--
Julius Krok förälskade sig i skogarna. Han tyckte om att vandra på måfå
mellan stammarna. Han kunde lägga sin hand på en tall alldeles som man
lägger handen på en väns axel, när man vill tala förstånd med honom,
giva och taga skäl. Tallarna gåvo inga skäl och togo kanske icke heller.
Men de läto honom resonera, gestikulera, utveckla sina tankar i lugn och
ro. De störde honom icke, och de skrattade icke åt honom, när han vände
ryggen till.
Ibland fick Abraham följa med till skogen. Louise gick i skola och Agnes
satt helst hos mamma. Men Abraham följde gärna med, i synnerhet om pappa
bar honom, när han blev trött. Han var tyst och lydig, sprang efter som
en liten hund. Syster Louise hade lärt honom, att man aldrig fick störa
pappa, när han "tänkte". I skogen brukade pappa tänka högt och slå med
händerna, men det förvånade icke Abraham. Han hade varit i kyrkan och
sett prosten "bära sig åt". Han antog, att det här var någonting
liknande och under alla förhållanden något, som han icke behövde bry sin
hjärna med.
På Blekängsgatorna kunde det någon gång hända, att Abraham kom i
slagsmål med någon liten gosse. Det skedde i all tysthet. Pappa hade
förbjudit honom att slå fattiga barn. Det var synd.
--Ja men rika barn då? invände Abraham. Dom får jag väl klå?
--Jo, medgav ingenjören, som icke ville göra alltför stora
inskränkningar på sonens frihet. Jo, om det inte är flickor. Flickor äro
nämligen svagare----Ja men Agnes är starkare än jag. Henne får jag väl
klå? När hon säger Ahabraham--Ingenjören svarade undvikande, och gossen
fick klart för sig att strykförbudet egentligen inskränkte sig till
"fattiga barn". Han godtog det. Han tyckte inte om att fundera för
mycket. Var det rätt, så var det rätt.
En frostklar novembermorgon hade far och son förirrat sig ända upp till
Tanningen, till den förfallna jaktstugan, som ligger högt över sjön.
Abraham var trött och en smula grinig. Ingenjören satte sig på stenen
utanför stugan, tog gossen i knät och berättade sagor. Han berättade om
varulven, hans röst var entonig och Abraham somnade. Han vaknade av, att
fadern rest på sig och, alltjämt hållande gossen i famn, upprepade
gånger bugade i riktning mot stugan.
Abraham vred sig ett halvt varv runt och såg en underlig syn. I
stugdörren stod en stor, fet ung man, besynnerligt klädd. I trots av
kylan bar han varken rock eller väst, bara skjorta och byxor. Men
byxorna slutade vid knäna, de ludna benen voro blottade, fötterna voro
instuckna i halmsockor. Han bar guldbågade glasögon och en tjock
guldkedja hängde över magen. Även främlingen bugade upprepade gånger och
smålog. Det lugnade icke Abaraham. Han hörde ingenjören be om
förlåtelse, och han fick den uppfattningen, att den besynnerlige mannen
måste vara varulven. När främlingen närmade sig skrek han högt:
--Spring då, pappa! Det är varulven.
Båda herrarna skrattade, men ingenjören var synbarligen förlägen. Han
hade suttit på trappan och talat högt för sig själv, som hans vana var.
Och plötsligt öppnas dörren, och doktor Hyltenius träder ut och ber om
ursäkt, att han ofrivilligt lyssnat. Hyltenius var systerson till baron
de Sars på Rogershus och efter vad det påstods förlovad med baronens
fosterdotter. Ingenjören kände honom ytligt, han blev förlägen över att
hava blottat sig inför en främling. Han titulerade honom baron, tog
tillbaka titeln, vecklade in sig, rodnade och snubblade på stenarna. Och
Abraham skrek.--
I slutet av november kom det ett mäkta stort snöfall, som gjorde slut på
ingenjörens och Abrahams skogsvandringar. Folk påstod, att snön snart
skulle gå sin väg, åtminstone skulle julen slaska, eftersom Anders
braska. Kylan höll i sig hela december. Snön knarrade, men blev
slutligen hård som is. Skaren bar de tyngsta lass, så att man lät vara
att skotta Björkenäsvägen. Nordnordvästen blåste stadigt, strök
snöflagor från grenarna och lät dem rassla nedför Backarna. I Storån
small det som kanonskott, och Blekängslådorna småsmattrade som
kafferostare.
Madammerna började bliva oroliga. Ryggvärken höll dem vakna om nätterna.
De tittade långt i kolbingen, eller gingo med händerna väl inrullade i
förklädet runt vedstapeln på bakgården, den ynkliga lilla stapeln, som
mest bestod av ris. Gummor och barn med säckar på ryggen ströko i
mörkret omkring tändsticksfabriken och kolupplaget. J. A. Broms satte ut
vakter. Men vakterna fingo fri täring på Tre Remmare och det svarta
fnaset i kolbingen steg ända upp till kanten. Det var avverkning i
Björkenässkogen, och spridda, dova slag av "spökyxor" hördes ännu vid
midnatt. Men vedstaplarna vuxo obetydligt.
Luciadagen i skymningen gick madam Andersson upp på Backarna för att
skära björkris. Backarna hade stått öde i många år, men icke förty såg
madammen en stor grå hund ligga på förstukvisten. Han rörde varken på
kropp eller svans, men han hade eld i ögonen och tungan hängde röd och
lång ur käften. Nu var det jämnt tjugu år sedan baron de Sars sköt den
sista vargen, en förfärlig best, som påstods ha gått ända fram till Tre
Remmare för att få en sup i pälsen. Han på förstukvisten var således en
spökvarg. Han varslade för vintern.
Barnen Sörman berättade för barnen Krok, att varulven vandrat på
Blekängsgatan. Han såg ut som en stor svart hund och hade bara tre ben.
Kastade man stål efter honom, så lyfte han på svansen och sprutade
etter, men ropade man tre gånger Kristi namn, så försvann han i marken.
Denna skildring stämde icke överens med Abrahams erfarenhet från
Tanningen. Men var och en vet, att varulven byter gestalt.
Vidare berättade barnen Sörman, att deras far nog skulle bli
ihjälslagen. Det hade mor sagt. Flera arbetare hade avskedats från
verkstaden och från fabriken. Och de hade svurit att hämnas på Sörman.
Far brydde sig inte om det, men mor fick icke ro om nätterna. Hon hade
skurit ett runt hål i rullgardinen, och där stod hon halva natten och
stirrade ut i mörkret.--
J. A. Broms hade verkligen sett sig tvungen att inskränka driften både
vid fabriken och vid verkstaden. Han gjorde det ogärna, ty avskedanden
betydde förlust i hyror och osäkra fordringar. Men tiderna voro alltför
dåliga. Inom staden hade fyra handlande måst uppgiva sin stat. Och änkan
Carléns arvingar hade begärt moratorium. Det var farligt. Blev den
affären icke klarerad på tillfredsställande sätt, så skulle det knaka i
många knutar. Själve häradshövding Björner påstods vara illa däran. Han
hade varit ute på Rogershus men icke blivit mottagen. Baronen hade
insjuknat i difteri. Gamla gubben! Världen hade fått en knuff.
De avskedade arbetarna, ett trettiotal cirka, voro orimligt förvånade.
De hade aldrig varit med om dylikt, och hade inte tänkt sig möjligheten.
Skulle de inte ha arbete till dödagar?--Var står det skrivet? frågade
Bromsen. Nej, det stod inte skrivet någonstans och arbetarna gingo hem
till sina madammer, klöste sig bak öronen och sade:
--Nej, gubbfan har nog rätt, si. Det står inte skrivet.
Lyckligtvis var det slädföre och stor timmerkörsel i skogarna. Det var
ovant arbete och hårt för dem, som skämts bort vid ångpannorna. Men det
fick gå. Värst var det med matsäcken, som ibland måste lagas för både
två och tre dagar, och med kläderna, som inte voro avsedda för
utearbete. Men det fick gå. Förtjänsten var skaplig.
Trettondagsafton slog vädret om. Sydosten kom. Backarnas björkar
raknade, snön smälte. Björkenäsvägen, som icke skottats, blev ofarbar
och timmerkörslorna måste upphöra. Gud ske lov för värmen, sade
Blekängsmadammerna, men de trettio avskedade blevo avskedade på nytt och
gjorde intet annat dagsarbete än det, som görs på krogen.
Liter-Pelle hade forslat Malin och tvillingarna till Rogershus, där
morfar var statare. Han leddes grymt och söp förfärligt. Till sist hade
han supit mod i kroppen och vågade sig ända fram till Bromsens.
--Jag får ödmjukast fråga, om det är fabrikörns mening, att tvillingarna
ska svälta ihjäl? Se det är så, att Malin har kommit tillbaka, för det
fanns inte plats längre i stathuset.
--Husch då, kära Pettersson, svälta ihjäl? Malin har väl mjölk att ge
dem?--
--De ha nog magrat ett grann kring knäna, fortsatte Lite-Pelle. Men en
kan i alla fall inte se likare ungar. Så inte kan det väl vara
fabrikörns mening, att de ska svälta ihjäl?
--Ja, varför super han så, kära Pettersson? Han super opp sina pengar--
--Jag har inga pengar, fabrikörn. Jag super på krita, så det är
ingenting att säga om.
--Ja, vi ska se till, vi ska se till--
Och Liter-Pelle fick verkligen arbete. Han fick i uppdrag att hålla
Blekängslådorna fria från de tunga istappar, som hotade att fördärva
takkanter och stuprännor. Vädret var ostadigt, det snöslaskade och
regnade om dagarna och frös om nätterna. På söder snöt man sig, hostade,
drack fläderte och åt kungens av Danmark bröstkarameller. På norr drack
man "uddevallare", när det fanns mojänger. Pettersson, som oupphörligen
granskade sina tvillingar och vägde dem i handen eller på besman, var
icke belåten. Han stack dem med pekfingret i köttet och skakade på
huvudet.
--Va i hällskock är det med dem? Äter di inte?
--Nej, det är allt klent, sade Malin. Det är som om de hade svårt att få
ner'et. Jag kan väl aldrig tro, att de är sjuka.
--Å hut! Di där! Di är ju röda och varma som små kräftor.
Men han gjorde i alla fall ett bra litet paket av tvillingarna och bar
dem upp till doktor Bring. Doktor Bring var förste stadsläkare och efter
vad det påstods en obegripligt lärd man. Han hade "öga", så att han vid
första blick kunde se, vad som fattades. Till skillnad från
"jubeldoktorn" kallades Bring fädoktorn, emedan han ofta hälsade sina
patienter med frågan: Är du nu sjuk, ditt fä?
Malin väntade i dryga två timmar på make och barn. Sedan sprang hon
barhuvad och utan schal--schalen hade tvillingarna--upp till doktorn. I
väntrummet fann hon Pettersson. Han satt på en stol och höll
tvillingarna i knät. De sovo med öppna munnar.
--Jag skulle vänta tills de vakna, sade Liter-Pelle och smålog fånigt.
Jag kunde väl inte ge mig till att väcka på dem.
--Din stolle! sade Malin. Hon tog tvillingarna och gick, Pettersson
lomade efter. Inkommen i köket satte han sig vid spisen och stirrade
slött framför sig.
--Nå, va sa' han? frågade Malin. Men Pettersson svarade icke. Han satt
där och svalde och svalde och emellanåt gick det ett skyggt, dumt leende
över ansiktet. Då blev Malin rädd. Hon röck honom i öronen och skrek:
--Jesus, Pettersson, är du full?
--Nej, sade Pettersson långsamt och avvägt. Inte är jag full något inte.
Men--di--har--difteriet--
När Pettersons tvillingar kommit i jorden, tog han på nytt till att
supa. Han stannade hela dagen på Tre Remmare och istapparna fingo växa
bäst de gitte. En gång, när han såg fabrikörn komma fram bakom fabrikens
plank, gick han ut till honom, strök av sig mössan och sade:
--Jo, se det gick allt, som det skulle. Ungarna kom i jorden. Så nu ska
inte fabrikörn vara orolig något över det. Utan lapa pengar bäst han
kan.
--Husch då, fy skäm ut honom! sade J. A. Broms och linkade bort så att
kattsvansarna slogo honom om benen.
--Ser han inte ut som fan själv? frågade Pettersson. Och närmaste man,
som var Benjamin Hagelin, svarade:
--En skulle slå ihjäl'en.
J. A. Broms var en olycklig människa. Icke nog med att man gjorde honom
ansvarig för allt ont, som hände, kölden, nöden, difteriepidemien. Man
gjorde också intrång på hans äganderätt, man bestal honom. Stadens
myndigheter bestulo honom! De båda stadsläkarna hade kommit upp med
otyget, det kallades desinfektion och det bestod i att bränna--bränna J.
A. Broms tillhörigheter, saker som utgjorde säkerhet för hans utlånade
pengar. Han sökte tala reson med dem, först och främst med Elis Eberhard
Roth, som ju i alla fall var hans kära avlidna hustrus egen köttslige
brorson.
--Se, du förstår, kära söta bror, att det är säkerhet för mina pengar.
Kom med, du ska få se, att jag har uppskrivit alltsamman. Och så ska
det brännas. Husch då! Det går ju så bra, så bra att tvätta--
--Jag är kolossalt ledsen, onkel. Men du förstår--lagen,
hälsovårdsstadgan. Och du kan ju hålla dig skadeslös genom att taga
hypotek i gravarna. De stiger, de stiger!
Doktor Bring sade:
--Håll mun, ditt fä! Annars ska jag låta bränna Blekängen från kant till
kant. Nu vet du.
Det tog skruv. J. A. Broms visste icke längre var gränsen gick för dessa
förfärliga läkares makt. Han måste inskränka sig till att verka i det
tysta. Han sprang ur hus i hus, tiggde och bad:
--Å kära söta, beskedliga madammen, inte ska hon ta det allra bästa
täcket! Det ska brännas sen, förstår hon. Brännas! Husch då! Ett
splitter nytt vadderat täcke värt sina tjugu--
Men Blekängsmadammerna voro icke längre så undfallande. Döden hade givit
dem en stor, dyster betydelse i samhället. Det var deras barn, som dogo,
det var deras barn, som satte kyrkklockorna i rörelse. Ingenjör Krok
bekostade ringningen, som eljest icke var vanlig vid fattigbegravning.
Och klockorna ringde varje dag, tida och sent. Det var sorgens välde,
som proklamerades. Och hur liten än trösten var, så var det i alla fall
en tröst och nästan ett under, att dessa utmärglade bleka små kroppar
kunde bringa Herrens väldiga klockor att sjunga.
Julius Krok begav sig till Carléns för att träffa doktor Roth vid
middagsbordet--det enda ställe, där man hade någon utsikt att träffa
honom.
--Hur går det? frågade ingenjören.
--Det går som det ska gå. Sjuttiofem procent skickar vi till himlen,
resten behåller vi. Hade vi bättre utrymme på sjukhuset, så kunde vi
kanske begränsa epidemien. Men det har vi inte.
--Det måste byggas, mumlade Krok, blek av förskräckelse. Vi måste bygga
ett nytt sjukhus--
--Ja, det är så dags det! Bring skall motionera om det i
stadsfullmäktige, och det kan ju bli bra till en annan gång. För
närvarande få vi nöja oss med det stora bromsiska sjukhus, som kallas
Blekängen.
I början av mars inlämnade hälsovårdsnämnden en rapport till
stadsfullmäktige, i vilken epidemien äntligen kunde betecknas som
begränsad. I sammanhang därmed äskade förste stadsläkaren, understödd av
sin kollega, anslag till uppförande av ett nytt sjukhus. Ingenjör Krok
talade för anslaget, men överväldigades plötsligt av rörelse, ryckte i
sin lock, stammade och måste gå sin väg. Han återvände icke ens till
voteringen, som han ansåg överflödig.
Det var den och det var den icke, hur man nu vill taga saken.
Häradshövding Björner bemötte stadsläkaren. Han påpekade för det första,
att epidemien redan var begränsad, för det andra att stadsläkaren icke
till full evidens bevisat det nuvarande sjukhusets otillräcklighet. För
det tredje kunde man av världshistorien lära, att tvenne epidemier
sällan uppträda omedelbart efter varandra (protester från läkarna).
Slutligen ville han påminna om, att drätselkammaren för närvarande låge
i underhandlingar med änkefru Carléns arvingar angående inköp av det
nybyggda hotellet. En stad bör icke sakna ett stadshotell. Ett
stadshotell är ett produktivt företag, av särskild betydelse för
affärslivet. Erinrade om Mickelsmässan, som årligen samlade mycket och
rikt folk i staden, de där man icke gärna kunde undanhålla all komfort.
Yrkade slutligen, att herrar stadsfullmäktige måtte på grund av anförda
omständigheter och då räntesatserna för närvarande voro osedvanligt
höga, avslå herr förste stadsläkarens i och för sig behjärtansvärda
motion.
Doktor Bring rusade upp på stolen och skrek:
--Du vill sauvera dina pengar, ditt fä!
Men man var alltför van vid doktorns uppbrusningar för att ondgöra sig
däröver. I övrigt voro meningarna delade. Häradshövding Björners segrade
med knapp majoritet.
På Blekängen brydde man sig icke stort om sjukhuset, vare sig nytt eller
gammalt. Sjukdomen hade kommit, sjukdomen hade gått. Några barn hade den
tagit med sig, några hade fått stanna kvar i stugorna. Och nu gällde det
att smyga till sig mera kol och flera brädbitar. Ty vintern ville icke
giva tappt.
J. A. Broms ville heller icke giva tappt. Han ville övertyga sig om, hur
mycket han förlorat. Och när reverserna förföllo, gjorde han några
lagsökningar "på försök".
Då jäste det. Madammerna började kalla sina män "stackare", harkrankar
och dylikt. Männen gingo till Tre Remmare. Där satt den feta madam
Ekman, talade innanför de tjocka kinderna och sade:
--Inte en sup utan kontanter. Bromsen kräver mig.
--Har ni hört, sade Benjamin Hagelin, krogmadammens gunstling. Nu har
Liter-Pelles Malin gått och tätt livet av sig. De ha inte sett till
henne på över åtta dar. Skulle en inte slå ihjäl'en?
Liter-Pelle hade på Sörmans angivelse dömts till två månader för stöld.
Han hade stulit ved och sålt för mat och supar. Hustru Malin hade gått
sin väg, somliga påstodo till Rogershus, andra till Storån.
Det jäste.
Lilla Louise kom hem en kväll med svullen överläpp, näsblod och
blånader. Hon hade fallit ned från brädstapeln på fabriksgården, påstod
hon men ville i övrigt icke giva några förklaringar. Hela natten låg
hon och grät, och Abraham måste slutligen tassa in och väcka mamma. Fru
Marie höll nytt förhör, utan resultat. Morgonen därpå sade Louise:
--Abraham får aldrig gå ut ensam. Lova det!
Varför?--Jo, kom det motvilligt, för då kunde han få stryk av
"barnen".--Varför skulle han få det? Vore barnen så elaka?
--Pappa har badat ihjäl deras syskon, snyftade Louise.
Det hade madam Andersson sagt. Benjamin Hagelin hade sagt, att madam
Andersson hade sagt det. Men Louise hade visst inte fått stryk. Hon hade
ramlat ned från brädstapeln.
Och Louise tog löfte, att ingenting skulle sägas åt pappa. Och så skulle
pappa hållas inne om kvällarna.
I början av april hade Liter-Pelle tjänat ut sitt straff. Fängelset hade
icke gjort honom tam, han såg ut som en vilde. Först begav han sig upp
till Rogershus och fann där mycket riktigt sin hustru. Men
svärföräldrarna ville icke släppa in honom. Han var straffad och de
kunde icke skämma ut hela stathuset.
Då vandrade han tillbaka till staden, till krogen. Där gavs ingen
kredit. Benjamin Hagelin skaffade honom ett par supar och de kröpo in i
det lilla grå rummet, "gråsuggan" kallat. De talade länge med varandra
och en och annan av arbetarna släpptes också in.
Den sjunde april på kvällen gick polisen Anders på Karl Johansgatan och
polisen Lönrot på Oscarsgatan. De möttes i Garvaregränd.
--Det är folk ute i kväll, sade Lönrot.
--Ja, det är liksom oroligt, sade Anders.
En mörk hop vältrade fram ur Sofiagatan. Det var inte mycket buller, men
konstaplarna ansågo sig böra hejda.
--Ska vi hindra dem? frågade Lönrot.--Det är inte på mitt pass, svarade
Anders och vek in på Karl Johansgatan.
Folkhopen fortsatte Storgatan uppför och stannade framför Bromsens hus.
Det var både män och kvinnor, och de sågo allesamman tämligen villrådiga
ut. Kvinnorna dolde sina händer under förklädena, männen hade dragit
slokhattar och mössor långt ned över ögonen. Men Liter-Pelle svingade
sin mössa och skrek:
--Ut med Bromsen! Ut med Kroken! Vi ska hänga Bromsen i Kroken och doppa
dem i ån.
Skaran växte och blandades med "elementarpojkar". Sorlet steg, ropen
blevo högljuddare. Madammerna togo fram händerna och snöto sig i
förklädssnibbarna.
J. A. Broms satt inne i förmaket hos "lilla gumman i himlen". Den gröna
lampan var redan tänd, men i salen var det mörkt.
Det knackade på dörren. Broms smög sig ut i salen, stängde förmaksdörren
och tände salslampan. Med eldgaffeln i hand gick han bort och öppnade
dörren. Den inträdande tog ett hastigt steg åt sidan.
--Slå mig inte, slå mig inte, då går det galet.
Det var Benjamin Hagelin. Han flämtade, och hans ögon hade en het glans,
men det feta, skägglösa ansiktet var blekt som vanligt.
--Nu har det allt gått, som jag sa' fabrikörn, viskade han andfådd,
sväljande halva ord. Nu är de här, och de är alldeles rasande. Det
gäller allt livet, ska fabrikörn se.
--Tro det, tro det--sade Bromsen.
Benjamin steg in under taklampan, så att ansiktet fick skugga.
--Jo, det är nog så, fortsatte han. Men om fabrikörn vill ha fast de
värsta, så är jag den ende, som kan ange dem. Och jag kan skaffa bevis
också. Jag kan skaffa två vittnen på att Liter-Pelle sagt, att han ska
flå fabrikörn.
--Tro det, tro det--sade Bromsen.
Benjamin drog sig närmre dörren.
--Vill inte fabrikörn?
--Husch, tror jag det! Men det blir väl så dyrt, så dyrt.--Vad ska du
ha, min snälla gosse? Begär inte för mycket--
Benjamin lyfte upp det ena benet och stod som en stork.
--Vet fabrikörn va?--efter som de säger, att det var fabrikörn som
liksom skaffade mig far min--
--Nå så, nå så, säger de det--
--Fabrikörn kunne väl hjälpa mig lite grand, så jag komme någon vart. Se
jag ville läsa--
--Nå så--nå så--vad ska du då bli, min snälla gosse?
--Präst, sade Benjamin. Och hans ögon förstorades av lycka, och hans
kinder fingo en ovanlig rodnad.
--Fy skäm ut dig! skrek Bromsen. Innan Benjamin hann vika fick han
eldgaffeln i huvudet och föll.
--Slog jag för hårt? frågade Bromsen. Men Benjamin reste sig, torkade
bloden ur ansiktet med mössan och sprang utför trapporna.
När han kom ut på gatan, var folkhopen redan förskingrad. Aposteln
Paulus hade skingrat "elementargossarna". Jubeldoktorn hade skingrat
madammerna. Och polisen hade tagit hand om Liter-Pelle.
Lille Julius Krok hade vandrat utför trapporna för att bjuda sitt liv åt
folket. Han måste erkänna för sig själv, att han varit rädd, rädd så att
han måst hålla sig i ledstången med båda händerna. Han hade tänkt på det
fersenska mordet, han hade känt käppar och paraplykryckor och ursinniga
kvinnors naglar. Men han hade likväl gått.
Och när han nu såg gatan sopad, kände han icke enbart lättnad. Han kände
också en stor tomhet och en viss besvikenhet. Han hade åtminstone velat
tala vid folket, förklara sina goda avsikter.
Han kände sig mycket kraftlös och måste sätta sig ett ögonblick i
trappan. Hagelin höll på att snava över honom och gav honom en spark i
korsryggen. Det gjorde mycket ont. Den lille ingenjören bet ihop
tänderna, men kunde icke återhålla sina tårar.