I tidernas begynnelse härskade över staden en borgmästare vid namn
Paulus Stenberg. Han var en frihetsälskande man och son av en
frihetsälskande man. Fadern hade hela fyra veckor hållits kvar på
högvakten, därtill dömd av "tyrannen". Och sonen hade tagit verksam del
i 1809 års händelser, åtminstone påstod han så själv. Som borgmästare
bibehöll han sin frihetskärlek men förenade den med en fruktansvärd
despotism. Han avskydde allt "fransöskt" och visade detta genom att äta
fult och glupskt och genom att tala en svenska, som var mycket
grovkornig. Han stutade skolpiltarna och ibland även de yngre lärarna,
ty trivialskolans rektor var en mes, som icke förstod sköta sin färla.
Brännvinsbränningen befordrade han och likaså supandet. Han fann det
politiskt och nationalekonomiskt hälsosamt.
--Vilka äro de människor, som icke supa? frågade han sin hustru. Och
hustrun svarande:
--Människor, som icke supa, äro dels sådana, som hava begått ett brott,
dels sådana, som umgås med planer att begå ett brott, vilka planer de
icke vilja i ruset röja.
Det var en paragraf i borgmästare Stenbergs medborgerliga katekes, ett
oskrivet arbete, som stadens borgmästarinna, nattvakter och fyllbultar
måste känna punkt för punkt.
Borgmästarens makt, som i världsliga ting var oinskränkt, sträckte sig
även in på det ecklesiastiska området. Han avskydde pietister, och
konventikelplakatet var en av de få kongl. förordningar, som han
verkligen respekterade. Den ende, som kunnat stävja borgmästarens makt
åtminstone på kyrkstämman, prosten Eberhard Roth, var en man, som "med
förnuftets logiska slutledningar sökte förena tron på religionens
uppenbarade sanningar" och som följaktligen varken hade tid eller kraft
för annat arbete.
Eberhard Roth var en riddare av studielampan, han var sliten, kantstött
och smutsgrå, hans hår hade fallit, och skägget, som fått växa ut först
på gamla dagar, var fruktansvärt strävt och ovårdat. Han drack endast
vatten och åt utan att se maten, utan att lukta på den, utan att smaka.
En verklig asket. Två gånger om året drack han vin för att visa, att han
icke förhävde sig inför sin Frälsare, "den där ock drack vin". Men det
var allt. Han var så mager, att prostinnan honom ovetande stoppade vadd
här och där i kläderna, på det att han ändå måtte se ut som en bättre
människa och Herrans tjänare.
I ett hänseende måste likväl prosten Eberhard ha svikit de asketiska
idealen, ty prostgården vimlade ständigt av barn. Prostinnan använde tre
rum till barnkammare. Ett för flickorna, ett för gossarna och ett för
äldste sonen, som var ett geni. Denne gosse tog livet av sig. Somliga
påstodo, att han överansträngt sig, andra åter menade att han förälskat
sig i en adlig fröken. Hur som helst, tredje rummet ärvdes av sonen
numro två, som var ett halvt geni och särdeles kunnig i hebreiska
språket. Han blev sedermera präst, till en början rationalist liksom
fadern, därefter ritchlian och konsistorii skjutshäst. Han slutade sina
dagar som komminister i fädernestaden och gifte sig med prosten Books
dotter.
Prosten Roth efterträddes nämligen av prosten Book, en ståtlig prästman
från västkusten. Och nu kom det till heta duster mellan världslig och
andlig myndighet. Book var så där halvt om halvt pietist och predikade
väldeliga mot superiet. Han höll bönestunder och hans älsklingstext var
den stygga historien om Lot och hans döttrar, vilken gav honom gott
tillfälle att utmåla dryckenskapens ohyggliga följder.
En söndag under högmässan satt borgmästaren i sin bänk och stirrade
framför sig med blodsprängda, utstående ögon. Förr i tiden hade han
alltid sovit i kyrkan, men med åren hade han blivit sömnlös och led
mycket därav. Han satt nu där och stirrade framför sig och såg på sina
ullvantar, som voro trasiga, och tänkte på sin hustru, som var död, och
på sina barn, som också voro döda, och på alla andra, som voro döda och
på alltsamman. Och bäst han satt, började han brumma och småsjunga:
"Herre, fräls min gamla själ, herre, fräls min gamla själ--"
Helt sakta och tanklöst till en början, men så småningom allt högre och
ursinnigare--
"Min gamlade själ", vrålade han, "mitt själaskrälle!"
Prosten Book, som sett många underliga fall av väckelse, trodde ett
ögonblick att någonting sådant förelåg och skyndade ned till
borgmästarebänken. Men när Stenberg blev varse sin fiende, lade han sig
på ryggen, sparkade och svor. Han bars in i sakristian. Prosten
konstaterade, att borgmästaren fått slag. Det var fjärde anfallet under
två år och gubben hade sina nittio bakom sig. Book frågade, om han ville
anamma sakramentet. Men gubben hasplade fram en massa fula ord, som väl
må skrivas på dödsyrans räkning.
Så slutade borgmästar Stenberg. Hans släkt skingrades över jorden, och
endast en telning därav har sedermera återvänt till staden: Stenbergs
dotterdotters son, lektor Paulus Holmin, "Aposteln" kallad.
Det världsliga herraväldet i staden var till ända. Borgmästarens
efterträdare var en obetydlig person, prosten Book däremot högst
betydande. Han avlade så småningom de pietistiska sympatierna. Och sedan
han satt en damm för brännvinsfloden, började han själv dricka ett gott
bordeaux, som han tog på fat från Göteborg. Vinet vann snart en viss
ryktbarhet, biskopen visiterade oftare än förr, och lantpatronerna
började umgås i stadens prostgård. Även nåden på Björkenäs gjorde visit,
dock först sedan prostinnan, som var en tarvlig människa, lämnat det
jordiska och ersatts av faster Mimmi.
Under fulla fyratio år styrde prosten och hans syster. Ständigt lika
kraftigt och klokt men icke alltid lika lyckligt. Det fanns också många
svårigheter att övervinna. Hantverksmästare, handlande och ämbetsmän
voro alla gifta, och det var ingen särdeles konst att styra dem. Det
gjorde faster Mimmi, vars tron var en kaffesäck. Med skolpojkar,
gesäller och marknadsbönder ställde det sig svårare. De voro oberoende
män och ofta mycket oförvägna. Det fanns en sadelmakaregesäll--hans namn
har sjunkit tillbaka inom det historiskt ovissa, men hans gärning
lever--den gesällen var en verklig revolutionär. Han fordrade
egendomsgemenskap, stal en pistol och slog in fönster. Han ville riva
kyrkan men fordrade samtidigt, "att Guds ord skulle rent och klart
predikas". Han var en Luther i många stycken men en bov i andra. Det var
han, som första gången tände en Valborgsmässoeld på brända stenen. Han
kallade den frihetseld, och när den slocknat, ville han dränka sig i
Blekängsbäcken, som dock var för grund. Det var även han, som antände
Backarnas uthus och sålunda blev indirekt medskyldig i änkefru Siedels
död. Detta sista dåd erkände han aldrig, men dömdes och dog i fängelset.
Han var onekligen den värste, men det fanns flera sådana orosandar inom
samhället. Den nye borgmästaren måste upprätta en säkerhetspolis, som
till en början bestod av Larsson och Starke-Petter. Larsson hade varit
trädgårdsdräng och återvände snart nog till denna näring, i det att han
vårdade borgmästarinnans och faster Mimmis trädgårdar. Starke-Petter
däremot var en fruktansvärd man, f.d. rättare på Klockeberga, stark och
våldsam. Skomakar Hagelin påstod, att Starke-Petter "hade
rättfärdigheten". Han var i själva verket så omutligt rättfärdig, att
han häktade själve stadsfiskalen för fylleri. Och när Starke-Petter
häktat, vågade icke borgmästaren fria. Han beredde myndigheterna många
ledsamheter. När järnvägen kom, häktade han en massa "rallare", och man
hade nära nog måst inställa arbetet. Men i rättan tid lyckades faster
Mimmi gifta bort honom med borgmästarinnans piga. Starke-Petter klipptes
liksom Simson och behöll endast det mått av rättfärdighet, som kan vara
lämpligt för en polisman.
Faster Mimmis makt över de gifta männens sinnen berodde av en massa små
omständigheter, vilkas inre samband man måhända icke genast skönjer.
Syskonen Book hade uppfostrats i en prästgård på västkusten, ett enkelt
hem, där man ofta läste postillan men sällan fann fläskstrimlor i
rotmoset. De lärde förtrösta på Guds vishet och på människors enfald.
Och på sig själva. I sitt tjugonde levnadsår kom Mimmi till Göteborg som
husmamsell. Hon var då ett stort och vackert fruntimmer. Unga herrar,
som fått sina seder fördärvade i London eller kanske till och med i
Paris, förärade henne bröstnålar av guld, silverkammar, luktdosor av
bärnsten eller kristall och andra prydliga föremål. Hon lade gåvorna i
kistan och bemötte givarna med ett orubbligt, oförstående lugn. Hon var
oantastlig och praktisk. Likväl gjorde hon farliga bekantskaper. Hon
stavade sig igenom "Les mystères de Paris" och "Le juif errant". Som hon
var tämligen okunnig i franska språket, trodde hon sig gå förlustig de
värsta mysterierna och anade hemligheter, som Eugène Sue sannolikt
skulle ha skämts att publicera.
Vidare lärde hon känna Webers Aufforderung zum Tanz, och hon dansade
polkamazurka med en ung man, vars lätt beslöjade fräckhet, svarta hår,
kulörta sidenduk och snäva byxor gjorde ett oförgängligt intryck på den
unga kvinnosjälen. Den unge mannen talade en hel del om "vanitas
vanitatum", och han ville låna mamsellen mr Thackerays alldeles
förträffliga böcker. Mamsellen bedyrade, att hon icke ville läsa alltför
fria och vådliga romaner. Den kraftiga unga flickan greps av en obotlig
rädsla för det svarta håret och de snäva byxorna. Hon undvek, hon
stängde sig inne, hon lagade en bitter dryck efter recept av år 1722, en
dryck som borde "purgere liffhet och desslikes conservere mot odygdige
fantaisier och importune propositioner". Den gav henne icke någon
lindring. Då bad hon till sin avlidna mor, hon ville återkalla sitt
rena, lugna barnasinne. Men bönen blev till ett hett, extatiskt svall av
ord, som gjorde henne halvgalen. Slutligen kastade hon en schal över
huvudet och sprang ut i natten för att finna svalka. När dagen bräckte
låg hon och lekte med det fruktade svarta håret. Hon jollrade och
skrattade som ett tillfredsställt barn. Endast i de onaturligt vidgade,
rödskiftande pupillerna fanns det ännu något kvar av en obotlig rädsla.
Mamsell Mimmis kärlekssaga, som hon själv mätte i timmar och sekunder,
kan för överskådlighetens skull indelas i veckor: tre vackra veckor, tre
grymma veckor och en lugn vecka. Under den sistnämnda återvann mamsell
Mimmi--som benämningen antyder--sitt lugn. Och väl återvunnet förlorade
hon det aldrig mer. Det svarta håret och de snäva byxorna kom att
tillhöra ett rikt fruntimmer, vars släktförbindelser gav kompanjonskap i
ett stort handelshus. Faster Mimmi flyttade till brodern änkemannen. Hon
hade magrat men icke förlorat något av sin reslighet, sin raka rygg. Hon
blev snart nog kantig, hennes hy skrumpnade hastigt och fick en gråbrun
färg. Men sitt lugn behöll hon, som sagt, och sin vilja.
Hon hyste en stor förkärlek för de följetonger, som på den tiden voro
moderna. Hon läste dem mycket metodiskt och prickade de mera obegripliga
ställena med sin strumpsticka. Hon gjorde också jämförelser mellan dessa
berättelser och sin egen roman. För övrigt fick denna ett slags epilog,
som blev av stor betydelse både i stadens och faster Mimmis historia.
Den svarthårige mannen sände henne varje nyår ett brev, artigt och
korrekt, en nyårshälsning. Och av tacksamhet för vad som hade
varit--kanhända ock för vad som aldrig blev--skickade han henne till
julen en kaffebal. Faster Mimmi ville i förstone icke bränna, mala, koka
eller dricka denna kärleksgåva. Det var naturligtvis en känslosak, men
till sin bror sade hon, att kaffet måste ligga till sig. Först när nästa
jul medförde en ny kaffebal, insåg hon, att saken måste tagas mera
praktiskt.
Man kan föreställa sig, vad en bal härliga, stora, bruna Javabönor
skulle betyda på en tid, då stadens handlande sålde blågrönt, bittert
Amerikakaffe för två riksdaler skålpundet. Det var en psykisk kraft, en
makt. Och faster Mimmi visste att begagna den. För henne gällde det icke
som för brodern att skaffa fint umgänge i prostgården. Hon ville
behärska staden, dess kvinnliga del. Och genom kvinnkönet mankönet i
största möjliga utsträckning.
Hon följde mer demokratiska principer än brodern. Varje torsdag steg hon
ut på trappan och neg så djupt krinolinen tillät. Och alla fruar och
madammer och mamseller nego. De nego en gång och släppte sina
palsternackor, sina kalvsidor och oxläggar. De nego två gånger och
torkade sina rödfrusna händer, de nego tre gånger och vandrade i lovlig
ordning in i Vår Herres prostgård för att dricka kaffe. Var det idel
madammer, så dracks kaffet i köket, fru borgmästarinnan och likställda
fördes in till salens björk- och almmöbler, men infann sig själva
Björkenäsnåden, hissades förmaksgardinerna och glaskronan och den
blänkande mahognyn befriades från sina överdrag.
Samtalen under dessa kaffestunder voro livliga och rörde sig om allt,
varom ett anständigt samtal kan röra sig. Värdinnan lade inga band på
yttrandefriheten, men tonen var städse den bästa alltifrån kökets. "Nej,
att mamselln ska vara så go och gemen!" till förmakets: "Nej, alltför
delikat, min söta, en verkligen alltför delikat arom!"
Minst talade faster Mimmi själv. Om det var i hennes intresse, kunde hon
giva ämnet för dagens förhandlingar--det skedde så där i förbigående,
allt under det att hon skötte kaffepannan. Men sedan kopparna fyllts och
de första, tvekande orden letat sig fram, återtog faster Mimmi sin
stickning och förblev en tyst åhörarinna. Och likväl var det hon, som
ledde samtalen. Stickade hon raskt, så talade man raskt, skedarna
skramlade, kaffet rann och allt var klarhet och sämja. Gick stickningen
långsamt, gick samtalet trögt. Och lade faster Mimmi strumpan i knät och
kliade sig under lockarna med stickan, så suckade man till Gud och
svalde ömsom kaffe, ömsom luft. Men i rätta ögonblicket kom det ett
litet ord från faster Mimmi, som gav förhandlingarna ny riktning och ny
fart. Ett menlöst och stilla framsagt litet ord men likväl verksamt och
mäktigt. Ty gott kaffe vill alla dricka. Och rätta vägen vill alla
vandra, om blott de veta, var den går.
Sålunda styrde faster Mimmi staden. Det är visserligen sant att
viktigare beslut fattades och genomfördes av prosten och Stadens Äldste.
Men det förringar på intet sätt faster Mimmis betydelse.
* * * * *
Sadelmakargesällen, som ofrivilligt blev orsak till Starke-Petters hårda
men kortvariga despoti, har även anklagats för fru Siedels förtidiga
död. Anklagelsen är sann, försåvitt det verkligen var han, som antände
Backarnas uthus. Den gamla damen väcktes av eldskenet och sprang i
blotta nattdräkten--som dock bestod av linne, yllestrumpor, två kjolar,
en röd och en grön, samt en mycket vid yllekofta--ned till
Blekängsbäcken för att hämta vatten. Hon lyckades också hämta upp två
ämbar vatten, som hon ställde ifrån sig framför hemlighusets knastrande
dörr. Därpå föll hon till marken, hon svimmade icke, men hon fick kramp
i vadorna. Hon fördes till prostgården, och jämnt en vecka efter
olyckshändelsen insomnade änkefru Siedel i den eviga sömnen. Hon var då
sjuttioåtta år gammal. I sin ungdom hade hon varit tjänarinna men hade
sedermera städse beflitat sig om ett gott och förnämt uppförande.
Begravningen blev den gamla damen värdig, kostnaden bestreds
huvudsakligast av svärsonen, baron de Sars. Sonen, patron Arvid, hade
nämligen ont om penningar. Så när som på tiotusen riksdaler, vilka gingo
till missionen och till Abraham Björner, ärvde han hela sin mors
förmögenhet. Men inom kort gick den förlorad.
Tack vare patron Siedels ständiga penningbrist förlorade Backarna snart
hedern av att vara en adlig släkts änkesäte. En främling hyrde hus och
trädgård, han betalade tvåhundra riksdaler banco men medförde i övrigt
ingenting gott. Backarnas trädgård fylldes med allehanda konstiga
lökväxter, och ett drivhus uppbyggdes. En dräng, Sörman--även han en
främling--anställdes enkom för att vårda örtagården. Han var en god
arbetare men förde på fritider ett ogudaktigt liv. Hans husbonde, som
var en mycket sederen person, tillät honom icke att bo på Backarna. Han
fick hyra sig ett rum i närmaste hus och bodde sålunda vägg om vägg med
krogen Tre Remmare. Sedan han blivit väckt och omvänd flyttade han till
Hagelins och inledde en kärlekshandel med madammen.
Det var utan tvivel främlingen som väckte såväl Sörman som skomakar
Hagelin och hans hustru. I Backarnas vindsrum hade främlingen inrättat
ett litet tryckeri, och där arbetade han varje morgon och varje afton
till långt in på natten. Folk påstod, att han fabricerade falska sedlar,
men de enda alster av detta hemlighetsfulla tryckeri, som kommo till
allmänhetens kännedom, var en slarvigt stavad och slarvigt tryckt
uppbyggelseskrift. Den utdelades gratis av madam Hagelin och innehöll en
sorts klassificering av synderna samt några delvis splitter nya
meddelanden om yttersta domen. I övrigt ingenting graverande. Efter två
års verksamhet på Backarna försvann främlingen, lämnande lökar och en
handpress som ersättning för sista årets oguldna hyra. Borgmästaren
sände Starke-Petter att söka förfalskade sedlar på Backarnas vind, och
faster Mimmi gick själv dit upp för att möjligen vinna någon upplysning
beträffande rymmarens religion. Men båda två fingo återvända med
oförrättat ärende.
Främlingens religion förblev en hemlighet. Hans proselyter levde länge i
ovisshet och rädsla liksom får, de där ingen herde hava. Prosten Book
kallade dem förgäves tillbaka till det rätta fårahuset, under det att
faster Mimmi stängde sin dörr för de kätterska madammerna. Skomakar
Hagelin tog slutligen sitt parti, tillkallade en baptistpredikant från
Norrköping och lät döpa sig och sitt hus i Blekängsbäcken. I sin
hänförelse ville skomakaren döpa om själva bäcken och kalla den Jordan.
Men icke ens de troende kunde förmås att giva ett så heligt namn åt ett
vatten, som flöt mellan Tanningen och Storån och som till på köpet var
ett tillhåll för råttkungen, hans gemåler och avföda.
När underrättelsen om Hagelins "upptåg" nådde prostgården, sutto
syskonen Book vid brädspelsbordet, och gubben hade bredvid sig en av
dessa varmt färgade toddar, som genom noggrann vård kunna hållas vid liv
en hel lång höstafton. Prosten blev djupt bedrövad, han satte händerna
för ansiktet och försjönk i betraktelser. Syster Mimmi lade sakta ifrån
sig tärningarna och tog till strumpstickorna, hon ville icke störa
honom. Efter en stund sade prosten--och hans tänder skallrade:
--Husch då! Du ska se, Mimmi, att skomakarn får ryska snuvan. Nå,
tillade han betänksamt, det blir hans sak, den tosingen. För resten har
man aldrig sett, att vederdöparna vunnit anhängare inom de burgna
klasserna. Men det är ju skada ändå, ja minsann minsann--
Prosten hade rätt, det var endast fattigt folk, magert och blekt och
askgrått folk, som slöt sig till Hagelin. Och även bland dem ansågs det
som en skam. De frågade varandra: Ska madam Eriksson gå och köpa skor?
Vilket betydde: Ska madam Eriksson gå och höra Hagelin predika? Det lät
ju ståtligt och förmöget: att köpa skor. Men när man talar om en så
viktig tilldragelse, brukar man varken slå ned ögonen eller dra ned
mungiporna och sucka som i själanöd.
Hagelinarna gjorde verkligen icke mycket väsen av sig. De sjöngo sina
psalmer med låg röst, och dopen förrättades i brunnen på
skomakaregården. Prosten Book hade lätt för att glömma, han glömde
vederdöparna, och faster Mimmi fann icke skäligt att oroa honom med
några påminnelser.
Hände så en decembernatt fram i slutet på femtiotalet, att kyrktuppen
blåste ned. Samma orkan, som förstörde hundratals tunnland
Björkenässkog, satte fart i S. Johannes gamla tupp och förde honom över
prostgården, över torget rakt in i fältkamrer Björners trädgård. Han
krossade ett päronträd och väckte gamle fältkamrern, som eljest ansågs
vara en mycket lomhörd person.
Skadan var i och för sig icke stor, tuppen var gammal och rostig.
Prosten lät genast beställa en ny tupp, vacker och stor nog att rymma
två tunnor spannmål. Beställningen lämnades till den nye plåtslagaren på
norr, en ung man, skötsam och kyrklig. Hans namn var Jakob Broms, och
han var icke född i staden.
Emellertid måste beställningen pro forma bekräftas av kyrkostämman. Och
här mötte en överraskning! Just som prosten en smula hastigt och
vårdslöst lyfte klubban för att klubba fast beslutet, reste sig skomakar
Hagelin, talade och sade, att man ingalunda borde anskaffa ett nytt
plåtkreatur. Ty tuppen, påstod Hagelin, är ett hedniskt symbolum.
Varifrån hade skomakaren hämtat detta ord, och vad menade han därmed?
Ingen visste det. Prosten rodnade ända upp över hjässan, och det tunna
håret låg som vit aska över glöd. Han slog klubban i bordet och gick sin
väg. Men när han kommit in i prostgårdens trädgård, började han gråta.
Han stannade bland drivorna, och faster Mimmi måste ta honom under armen
och till hälften draga honom in på expeditionsrummet.
--Fy, det var för lett, Mimmi, nej fy, det var för lett att se honom!
Just så ser satan ut.
S. Johannes fick naturligtvis sin tupp och prosten sin vilja fram. Men
sekteristernas skara ökades dag för dag. Psalmerna sjöngos med högan
röst, och Hagelin bannade både kyrka och prost. Upprorsandan verkade
bland unga och gamla. Det gick ända därhän, att en äldre madam, inbjuden
i faster Mimmis eget kök, fällde detta yttrande:
--Ja men han är väl också människa--
Om hon därmed menade prosten eller Hagelin är obekant och kan också göra
detsamma. Den pratsjuka gumman utstöttes ur församlingen och med henne
följde många madammer och en eller två fruar. Bland dem, som övergingo
till sekteristerna, var även plåtslagare Broms. Det var en betydande
förlust för statskyrkan.
J. A. Broms hade antagit titeln fabriqueur, han hade gift sig med
mamsell Louise Roth, gamle prostens yngsta dotter, och räknade sålunda
svågerskap med stadens komminister, som ju för övrigt även han var en ur
ortodox synpunkt misstänkt person. J. A. Broms inköpte den del av
Björners trädgård, som gränsade till Storgatan. Här uppförde han ett
trevåningshus, det största i staden näst rådhuset. På nedre botten fanns
det butiker med jättestora fönster. Och under takstolarna fanns det en
torkvind större än faster Mimmis. Mot tre riksdaler i veckan upplät han
denna vind åt brödraförsamlingen, som icke längre rymdes i
skomakarverkstaden. Själv hade J. A. Broms sällan tid att åhöra Hagelins
tämligen långdragna predikningar. Men han sände sin hustru, sin dotter
och sina gesäller upp på vinden. Och han tillhöll Hagelin att varje
lördagsafton läsa upp hustavlan, en önskan, som Hagelin, själv
familjefader och arbetsgivare, med största förnöjelse efterkom.
Det högkyrkliga partiet sammansmälte till en aristokratisk klick, mäktig
visserligen på grund av det stora fyrktal dess medlemmar representerade,
men ständigt oroad och chikanerad av den sekteristiska massan. Faster
Mimmi steg icke längre ut på trappan att niga för alla stadens madammer.
Kaffet delades ut skålpundsvis som ett slags pension åt ett fåtal
trofasta själar. Prostens svärson, komminister Roth, förtärde halva
balen, och man kan likväl icke påstå, att han gjorde skäl för den
rikliga gåvan. Han var trög och lat, föraktade baptisterna men hyste ett
lömskt hat till prostgården.
Gamle prosten fick således ensam strida mot otron, bäst han kunde. När
han satt vid sin bordeaux eller vid sin toddy, hände det, att anden föll
över honom och ingav honom utomordentligt kraftiga och sinnrika argument
mot de vederdöpare. Men ingen förstod att fixera dessa andens blixtar,
de försvunno i mörkret. Och nästa söndag vände prosten på fjärdingen och
tog fram en predikan, gammal och tam, lämplig för de tider, då alla får
betade i samma hage.
Vartannat år beställde prosten nya stövlar. När han då hade skomakaren
på knä framför sig, drog han honom omilt i de grå testarna, talade och
sade:
--Ho är du, Hagelin, att du kallar min kyrka en sköka i Babylon? Har du
varit i Babylon du, Hagelin? Har du sett någon sköka då? Inte det
heller?
Nej, det hade han icke, ty i mannaminne hade det icke funnits någon
verklig sköka i staden, och främmande länder hade skomakaren aldrig
berest. Han kom sålunda till korta inför prostens större lärdom och blev
honom svaret skyldig. Men otron stävjades icke. Och tiden--eller kanske
det var vinet eller toddarna--for illa fram med gamle prästen. Den höga,
"serafiska" stämman sjönk till ett grötigt mummel, minnet strejkade och
benen skälvde som på en orkeslös häst. När han stod i predikstolen,
kunde det ibland hända, att han bröt av mitt i texten, tog timglaset och
höll det mot ljuset, skakade och synade.
De stunderna rann sanden besynnerligt sakta.
Och komminister Roth, som skulle stått sin svärfar och förman bi, var
sannerligen icke värd en vitten. Tre ting hade han kära här i världen,
komminister Roth, sin järnkamin, sin kaffekopp och sin sjöskumspipa, som
eldades med "Hoppet" eller med holländsk knaster. Kaminen eldade han med
brädlappar och kol, som sonen Elis Eberhard måste stjäla från farbror
Broms' kolupplag. Ack, vad kunde det göra svåger Broms? Han var rik,
han. Och hade dessutom bara ett barn, under det att Rothen hade åtta.
Elis Eberhard blev svart om händerna, men det fick mor tvätta av, hon
skulle också ha något att göra.
Roth satt framför kaminen varje ledig stund, och de voro många. Han
varken läste eller tänkte. En och annan gång tog han pipan ur mun och
spottade på det glödande järnet, det var allt. Han låg sällan stilla en
natt, vid tretiden måste han upp och elda. Först när järnet glödde gick
han åter till vila, eller väckte sin stackars hustru och skrämde henne
med hårda och oblyga smekningar. Han var en mycket dyster och fåordig
man, denne Johan Jacob Roth. När han predikade talade han med flit så
lågt, att ingen skulle höra honom. Han var avskydd av alla människor.
Tre gånger hade det brutit ut skorstenseld i komministergården. Tredje
gången fick komministern--så prostens svärson han än var--böta för
uraktlåten sotning. Fjärde gången var olyckan framme. Gnistorna trängde
in i skräddare Wendells vind, där ett lager nyberedd vadd låg till
torkning. Vindsluckorna stodo öppna, det blåste som alltid i februari en
tämligen stark NNV. Skräddargården brann, därefter buntmakarens,
därefter bagare Berthelssons, vars hus var i två våningar.
Klockan en kvart över nio på aftonen bröt elden ut. Den nyss inslumrade
staden väcktes av klämtning och nattvaktens rop. Kort därefter gick
brandtrumman. Borgmästarinnan, som dagen förut givit livet åt en son,
bars på en madrass över till prostgården. Borgmästaren flydde med den
nyfödde ut ur staden och återvände först följande morgon. Alla människor
tappade huvudet, till och med Bromsen, som eljest var en redig person.
Han lät sina gesäller vattendränka kollagret, som låg en halv
fjärdingsväg norr om brandstället. Klockare Carlén lät rada upp säckar
fyllda med sand framför kyrkan. Han var en beläst man och visste att
sandsäckar kunna skydda vid belägring. Eldskräcken gjorde honom med all
hans lärdom till ett åtlöje.
Faster Mimmi ensam bibehöll hela sin sinnesnärvaro och sin
handlingskraft. I en fläng lät hon pigorna snörpa ihop lakan, dränkte
vävsjoket i vatten och satte upp det som brandsegel framför prostgården.
Samtidigt ordnade hon med sprutorna, bildade tre langningskedjor från
klappbryggan i Storån upp till brandstället, och sände ridande bud till
Klockeberga, Björkenäs, Rogershus och Viskingeholm.
Småttingar och åldringar togo sin tillflykt till prostgården. Två
kaffepannor ångade på spisen, och linne- och klädskåp stodo på vid
gavel. Sekterister och högkyrkliga gräto om varandra. Och trädgården
förvandlades till en möbelmarknad. Prosten stannade i sin säng. Men han
hade tänt ljus, och i högra handen höll han bibeln och i den vänstra
psalmboken. Han bad med högan röst. Då faster Mimmi stack huvudet inom
dörren bad han henne lösa upp nattmössebanden, på det att han skulle
kunna stiga upp och gå ut till sin församling. Men faster Mimmi svarade:
--Nej, ligg du stilla, Book, och bed vår Herre om hjälp. Någon skall
göra det.
Vid tvåtiden stodo sju gårdar i lågor. Björkenässprutan hade kommit
strax efter tolv, och klockan tre kom Rogershussprutan. Baron de Sars
red sin åbäkiga fux. Av någon anledning hade han iklätt sig
kammarherreuniform, och den verkade disciplinerande. Han förde kommandot
under tre timmar. Vid halvsjutiden blev han plötsligt trött och
förklarade, att elden icke stod att hejda. Så red han hem--till "det
vackra fruntimret" påstod stadsborna, som aldrig kunde förlåta denna
desertering.
På hemvägen mötte han Viskingeholmfolket.
--Nej, vänd om! ropade baronen. Det tjänar förbanne mig ingenting till.
Det brinner värre än i helvetet.
Viskingeholmfolket läto sig emellertid icke hejdas. Deras anförare, en
ung förvaltare, hade måst utkämpa en skarp dust med gubben Lilja, innan
han fick lov att komma staden till hjälp. Det var en nätt och prydlig
liten herre, förvaltaren Julius Krok. Han bar en lång öronlock, som
gärna ville falla ned i ansiktet och som gav hans utseende en
anstrykning av koketteri. Han var son till gamle trivialskolerektorn,
den mesen, och dotterson till Lilja.
När Viskingeholmarna åkte över Blekängsbron, hade elden nått Södergränd
i söder, Jordgatan i öster och Gamla gatan i väster. Två gårdar voro
redan brunna till grunden, åtta tak hade fallit och allt som allt
härskade elden obestritt över fjorton gårdar. I prostens trädgård fanns
icke längre plats för flera trasiga möbler, och i prostgården trängdes
gubbar, gummor och illtjutande småfolk. Faster Mimmi packade en
höskrinda full med barn, lät Sörman taga tömmarna och satte madam
Hagelin till att taga vård om barnen. De körde upp till Backarna.
Skrindan fastnade i snön och barnen måste bäras i säckar upp till huset.
Själv måste faster Mimmi söka ett par timmars vila, benen bar henne icke
längre. Borgmästaren övertog befälet, understödd av Broms, som äntligen
återvunnit fattningen. Julius Krok blev emellertid den verklige ledaren.
Han övergav offensiven, de brinnande husen fingo brinna, och alla
sprutor och hinkar spydde sitt vatten över väggar, som rykte, knastrade,
svartnade. De första springande blå lågorna dränktes. Små kåkar,
munsbitar för de dånande lågorna, revos och trävirket bortskaffades.
Gummor, som med svedda kjolar hoppade över bränderna, jämrande och
ropande förlupna kattor vid namn, fasttogos och inspärrades i Stenbergs
plåtbeslagna kurra. Drängar med krokiga, skälvande ben och sömniga ögon
fingo smaka förvaltarens spö. Han var värre än satan, förvaltaren, han
var värre än ängelen Gabriel. Han dansade som en vilde kring elden, han
skrek tills stämman sprack, han kröp så nära elden, att den koketta
öronlocken fräsande reste sig som borsten på en ilsken hund.
Förvaltare Krok vann varken kärlek eller ära på den kuppen. Han fick
svett skinn. Han fick tre processer på halsen och måste betala
skadestånd för nedrivna kåkar. Men han begränsade elden.
Den enda, som uppskattade hans verk, var faster Mimmi. Hon kom ut på
torget med liniment och bandager. Julius Krok stod ensam på kullen,
samma kulle, där man sedermera rest Gustaf Wasas staty. Då faster Mimmi
blev varse det brända, sotiga ansiktet och det svarta håret, greps hon
av ett slags svindel. Hon gick rakt fram till ynglingen, omfamnade honom
och kysste honom. Alltsedan Göteborgstiden hade faster Mimmi icke kysst
en man, icke ens sin bror. Klockan var åtta på kvällen, men torget var
rikligt upplyst av lågorna.
Sedan faster Mimmi kysst ynglingen och fällt några tårar, beströk hon
det brända ansiktet och händerna med kalkliniment och förde honom in i
prostgården.
Under natten flammade elden upp några gånger men dämpades. Och följande
morgon var faran överstånden. Tre eller fyra hus stodo likväl ännu i
ljusan låga.
Vid middagstiden sprängde baron de Sars i spetsen för en tio, tolv
ryttare över Blekängsbron. På torget möttes han av borgmästaren, som
ödmjukt tackade hans nåd, men tillika påpekade, att elden redan var
släckt.
--Vasa? skrek hans nåd. Va fan nu då? Redan släckt? Va fan oroar ni folk
för? Om ni släcker själva? Vasa? Helt om! För tusan! Förbålt idiotiskt!
Helt om, karlar! Fy fan!
Vad beträffar orsaken och upphovet till allt detta elände, komminister
Johan Jacob Roth, förblev han lugn och oberörd sittande vid sin
järnkamin. Och icke nöjd med den eld, som rasade i staden, stoppade han
brädlapp på brädlapp, kolstycke på kolstycke ned i kaminen, vars lucka
hade handtag i form av en ängels huvud. I den allmänna villervallan
tänkte ingen på komministern, vådaeldens orsak förblev en hemlighet och
Johan Jacob behövde icke ens böta för uraktlåten sotning.
Eldsvådenatten hade sonen Elis Eberhard kommit in till honom och sagt:
--Far, far! Nu brinner det i skorsten igen och elden har tatt i
skräddaregården.
Komministern reste sig och gick bort till fönstret.
--Ja, sade han, elden är smittsam. Alldeles som elakt lynne.
Han återvände till kaminen och satte sig. Men när han såg gossens
upphetsade och förskräckta ansikte, sade han:
--Skräddarens kåk brinner, Elis Eberhard. Men det har ingen betydelse.
En människa brinner och slocknar. Ett hus brinner och slocknar. Allting
brinner och slocknar. Det har ingen betydelse. Lämna din far i fred,
Elis Eberhard. Det är det enda, som har någon betydelse.
Detta lugna ansikte, denna lugna röst, dessa lugna ord i en sådan stund
gjorde på gossens sinne ett outplånligt intryck.