I norra delen av staden ligger Blekängen, som icke längre är någon äng.
Blekängen består av lådformiga två, eller trevåningshus, betäckta med
gul, grå eller laxfärgad rappning, som ofta faller av och sällan lagas.
Husen bebos av Bromsens arbetare, "verkstadsarbetare" eller
"tändsticksarbetare"--men allesamman Bromsens.
Längst i norr löper Blekängsgatan från öster till väster. Således
medsols, men den besväras sällan av solen. Ännu i april är den kullrig
av sotiga snöhögar, som vid ovarsam beröring spruta gyttja. I oktober är
gatan bottenlös. Denna förstadsaveny skäres på tre ställen av till
namnet kungliga gator: Karl Johans, Sofias och Oscars. Vid Karl
Johansgatan ligger Bromsens Verkstad, vid Sofiagatan ligger krogen Tre
Remmare, på vars trappa Broms och Sörman mördades. Mittemot Oscarsgatans
mynning på andra sidan Blekängsbäcken ligger tändsticksfabriken.
Blekängsbäcken leder Tanningesjöns vatten ned till Storån. Den börjar
vackert bland al och gran, bildar små leksaksfall under Backarnas
björkar, som alla vrida sina kronor mot sydost. Han är ännu tämligen ren
och fin, då han träffar Brända stenen vid stadsgränsen. Men
Blekängsgatan fördärvar hans karaktär, och redan vid Blekängsbron är han
en slusk bland bäckar.
Bron förbinder stad och land. När lantpatronerna åkt över bron, hålla de
ett ögonblick för att putsa näsan, för att se på klockan, för att skjuta
mössan ner i nacken, för att taga piskan ur stället--korteligen--för att
göra en vacker entré. Bönderna stanna också vid bron. Märren skall
vattnas, eller har hon fått något fanstyg i hoven. Pojken tar tömmarna,
och far tittar in på Tre Remmare för att höra "um di vill ha nån
potatis". Pojken står och krafsar i hoven, och Blekängsbarnen råda honom
vänligt att gå till skomakar Hagelin för att få starka skor åt märren.
Bron är ständigt bevakad av Blekängsbarn. De förbrylla bönderna med
kuggfrågor, och i mörkret kasta de sten efter patronerna. Skärvor av
blomkrukor, gamla nattkärl och annat kasta de i bäcken. Ibland fånga de
kattor och egga dem att angripa brons råttor. Men på hela Blekängen
finns ej den katt, som vågar anfalla fotslånga råttor med bävertänder.
Råttkungen själv bor under bron. Det är endast "Liter-Pelle" och
Johnsson--"galna Johnsson" nämligen--som har sett honom, men man kan
knappast betvivla hans existens. Skomakar Hagelin har motionerat om
honom i stadsfullmäktige. Han har icke, som somliga velat påstå, någon
slags krona på huvudet. Men han är fulla tre fot lång, han är mycket
gammal, lever i månggifte och är upphovet till alla stadens rått-hordar.
Det var också han, som bet ihjäl fru Siedels gula tax. Man fann liket
uppkastat på Brända stenen, illa stympat. Fru Siedel sökte hämnd genom
att lägga ut förgiftade köttstycken, ostbitar, mjölk. Andra djur togo
skada därav, men råttkungen var henne för slug. Till sist försökte hon
med gift i brännvin. Råttkungen drack icke en droppe. Varav skomakar
Hagelin drog den slutsatsen, att råttkungen måste vara en rättrogen
muhammedan.
"--förty det vi veta, att muhammedanerna icke förtära brännvin eller
sådant se--"
Upptäckten av råttkungens religion ligger emellertid långt tillbaka i
tiden. Fru Siedel dog ett tiotal år innan Broms kom till staden, vilket
förklarar den annars oförklarliga omständigheten, att den gamla frun lät
bygga sitt änkesäte på Backarna. På den tiden fanns icke Blekängslådor,
icke verkstad, icke tändsticksfabrik. Från sitt fönster i södra
gavelrummet såg den gamla frun en välskött åker skuren i tu delar av
Björkenäsvägen. Det var en livlig väg, då som nu. Där åkte fru Siedels
käre son, patron Arvid på Björkenäs, lång och mager, allvarlig som en
präst. Där kom som orkanen med vinande klatschar och rytande "se opp"
den käre svärsonen, baron Roger Bernhusen de Sars. Ofta körde han själv
sitt svarta spann eller sina fuxar, och ofta måste Blekängsbron
repareras. Bredvid honom på bocken satt galna Johnsson, ännu en späd
yngling utan mustascher, finnar och hicka. Och på kaleschens dynor
vilade ett eller annat fruntimmer, vackert men okänt.
Onsdagar och lördagar kom käre kusin Lilja från Viskingeholm. Han höll
framför änkesätet en kvart eller så, spall kaffe på vargskinnspälsen,
stoppade sockerbitarna i västfickan och grät över de dåliga smörprisen.
Det var de tre herremansåken. Bondkärrorna, som skramlade förbi, voro
oräkneliga och räknades icke. Men ibland kunde det hända, att en kärra,
en riktig bondskjuts, stannade utanför änkesätet. Då visste gamla frun,
att det var Liljas dotterson, den käre Abraham Björner, som friade till
kaffekoppen. Och då fick hon brått! Fram med spetsmössan och fram med
den "dyrbara" sockerkakan. Han arbetade som en slav, den stackars
gossen, skjutsades från domsaga till domsaga. Men ändå kunde han finna
en stund över för sin kära grande tante, skämtade lustigt, värmde hennes
händer mellan sina och lät henne kyssa en fjunig och rödblommig kind.
Var det sommar och vackert väder, tog gamla frun kaschmirschalen och
bamburöret ut ur skåpet och vandrade själv nedför Björkenäsvägen till
bäcken och över bron. Där steg hon av vägen, stannade ett ögonblick för
att torka lorgnettens glas och vandrade sedan långsamt och högtidligt
fram mellan vävarna, som voro utlagda på ängen till blekning.
Det var alla stadens vävar. Alla mäns skjortor och alla fruars och
mamsellers linnen och alla pigors särkar lågo här i sitt vardande. En
viktig förrättning således och ett viktigt ögonblick detta, då gamla fru
Siedel fyllde sitt självpåtagna värv att granska, berömma och döma. Hon
var landsfru, hon var nåden på Björkenäs och stadens fruar och mamseller
visste och erkände, att hennes dom ej kunde jävas. De visste också, att
hon icke skrädde orden, och att hennes pipiga stämma nådde vida. De
rodnade och bleknade, ungdomar fingo tårar i ögonen och samvetssjuka och
harhjärtade rullade hastigt ihop sina vävar och flydde.
Obeveklig, omutlig skred fru Siedel fram, givande var och en, vad henne
tillkom av gott och ont. Först när hon hunnit fram till sista räckan,
närmast staden, stoppade hon in lorgnetten och med en liten handrörelse
lät hon förstå, att hennes värv var fört till slut, att denna sista väv
låg utanför all dom och rannsakan, över all granskning och allt beröm.
Och i det hon utförde en vacker nigning, snörpte ihop den tandlösa
munnen och log:
--Min komplimang, min söta! Förträffligt, alltför charmangt.
Ty här hade nåden från Björkenäs mött sin ålderdoms käraste väninna,
faster Mimmi, prostens syster, den mest aktade mamsell i staden och dess
obestridda härskarinna.