-- Vet ni vad den där var? säger yankeen. Just en okosmopolitisk idiot
var han. Den där i Amerika, ha ha ha! Vill ni ha champagne?
Han ropar till sig en av de många champagneförsäljarna och köper tre
flaskor och tre glas.
-- Champagne är det enda Frankrike har bättre än Amerika. Var så god!
Wienaren och jag se litet generade ut. Yankeen märker det.
-- Ja ja, ni är européer. Strama och behärskade. Vill naturligtvis
betala champagnen, he? Men har ni så mycket pengar som jag, vad? Ni vet
ingenting om det, ni, men jag ser att ni inte har stort mer än
respengar. Man får dubbla ögon i Amerika. Har jag inte rätt? Ni svarar
inte genast -- alltså har jag rätt. Drick, pojkar!
Vi drucko.
-- Men fan må ta detta Europa för resten. Ni förstår, då man har arbetat
sig upp och inte längre behöver krusa någon, då man strör drickspengar
omkring sig -- jag tycker att alla pengar i Europa är drickspengar --
alldeles som aristokraterna, tycker man att man kunde få bli bemött som
gentleman. Jag vet att jag har arbetartagen i mig -- man arbetar inte
ostraffat 25 år av sitt liv som en slav -- som en slav, damn it,
gentlemen -- vet ni vad det vill säga? Men kanske har man någon
underklassbark, som inte pengarna kan skala av. Skål i alla fall. Å, vad
jag hatar detta Europa. Och jag väntar mig ingenting av Elsass, av
Strassburg heller. Jag reser hem för att se på domen och gatorna och gå
att titta på huset, där föräldrarna levde, om det finns kvar. Men där
står väl ett 8-våningshus nu -- vet ni, jag tror att jag har en kusin i
livet, en gammal käring, alla käringar snusar, jag har amerikanskt snus
med mig åt henne, en satans burk, som skall räcka hela hennes
återstående liv, om hon inte är död nu, men det är hon nog. Trevligt att
få tala engelska ett slag! De djävla parisarna tala engelska också men
bara kyparengelska. -- -- --
Vet ni jag sover ett tag! Flytta er över på den här svenskens soffa!
sade han till wienaren. Han flyttade sig.
Om en stund sov han. Jag såg på hans ansikte. Det var en gammal, härjad
erfaren mans ansikte och det blev sympatiskare ju mer jag såg på det.
Han låg med öppen mun och snarkade, hans tänder stucko ut utanför
läpparna. Men hur det var, måste jag tycka om honom.
Banan började höja sig. Vi kommo in i höglandet. Kullar, berg,
skogbeklädda åsar med borgruiner på krönen.
Vi passerade Avricourt, tullstationen. Publikanerna lämnade oss i fred.
En karl frågade i kupédörren: -- Har ni något att förtulla? Jag svarade
sömnigt: -- Nej! Han fortsatte genom korridoren.
Aftonen går under tystnad och små abrupta samtal mellan mig och wienaren
om härligheten i Österrike.
Vi närma oss Strassburg.
Den gamle yankeen reser sig från soffan med en mastodontgäspning.
-- Fy fan, detta Europa! Varför har ni inga negrer som komma med whisky
just då whisky behövs? Ni är aristokrater -- ja, inte ni båda! tillade
han artigt. Men alla de andra! Fan ta mig! Ända från Havre till Paris
har jag bara träffat aristokrater. Jag skulle kunna köpa dem allihop, om
jag ville, och göra dem till betjänter med mina pengar, sådana ä ni --
ja, förlåt, inte ni! men var ä vi?
Tåget rasslade framåt. Konduktören kom in. -- Biljetterna, mina herrar!
Yankeen såg ut genom fönstret. Jag såg ut också. Mot den disblå luften
avtecknade sig en stadskontur med ett torn som behärskade allt det
andra.
Min reskamrat sjönk ihop på soffan, gömde ansiktet i händerna och hans
rygg började skaka. Våldsamt -- och jag väntade nästan ett epileptiskt
anfall.
-- Hur är det? Är ni sjuk? Kan jag göra något för er? Men så tala då!
Han snyftade. -- Ser ni inte. Där är Strassburg och den gamla domen. --
Ser ni inte så vacker han står där, alldeles som en spets -- som en
spets! Comme une dentelle!
Dans.
Nu är det jul och nu är det dans i Finlands-Fredriks sal. På en
fjärdingsvägs avstånd kan du höra det rytmiska ofelbara dunket, och på
en kvarts fjärdingsvägs håll urskiljer du dragspelet. Det lyser ur
fönstren som ur loögon i kvällsdimman, det blinkar av kropparna som
passera rutan. Av stockarna i den stugan bör man kunna göra fioler.
Finlands-Fredriks sal är liten men stor nog för människor som vilja
dansa.
Ur förstugan står en rök av Västerlandets alla vällukter, svett, snus,
tobak och brännvin, en tjock blå rök, i vilken gestalter röra sig som
frammanade av någon uppländsk fakir. Två och två gå de ut och in,
armarna om varandras halsar, hans mun vid hennes öra. Det är vackert,
det är liv, det är skönhet. Och bortom lagårn ligger skogen med frost i
det döda gräset och inne i skogen är det mörkt nog.
Då kom jag att tänka på begreppet Pan, som skalderna ha fördärvat,
sittande vid sina skrivbord eller turistande genom våra ödemarker.
Jag går uppför den branta trappan och håller mig i dess knutförsedda
tågända. Luften blir allt tjockare och sorlet allt starkare. Och genom
ett gråblått dis av alla dessa ovannämnda animaliska dunster ser jag in
i salen.
Rytmen är svenskarnas styrka. Vår ursprungliga musik har mera av rytm än
av andra musikaliska elementer. Jag känner mig besläktad med alla dessa
människor, för vilka harmoni och melodi är en bisak, bara de få
tillfälle att röra sig rytmiskt. Borta i hörnet sitter motorn. Han är en
maskin. Han spelar och hans högra fot tyckes reglera de andras rörelser.
Hans löpningar och drillar äro bara som glitter och karameller, dem man
hänger på en julgran. Men julgranen själv är musiken.
Julgranen har kanske Beethoven eller min gamle vän Sibelius spelat någon
gång. Och då gled ett moln genom min hjärna. Ett ljust eller mörkt moln
som drog bort och kom mig att vända huvudet efter det.
Jag är naturligtvis omusikalisk som få. Men fan vet ändå!
Jag kommer direkt från den där dansen och har således ett ganska färskt
och omedelbart intryck av den.
I denna obeskrivliga atmosfär och ogenomträngliga dunstkrets som slog
mig som bly för pannan, dansade alla flickor och pojkar som jag tycker
om att se dansa. Flickornas vita ansikten och pojkarnas röda, vita och
röda av samma lidelse, virvlade förbi mig där jag stod i dörröppningen.
Med kinden tryckt mot flickans, dansar Jan-Matts-Olof gammal vals
baklänges, och jag observerar hur flickans hy blir allt vitare och
vitare medan hennes ögon söka stöd någonstans. Här dansar Karlsons
Albrekt, full av sentimentalitet och besvarad kärlek, baklänges med
verkligen nobla benrörelser. Ty pojkarna här kunna dansa. De skulle göra
sig i Vita Havet, om det gäller takt och dans för dansens skull.
Och här dansar den mörke Rudolf, föremålet för kvinnors längtan, han som
stör deras drömmar, full som en kaja. Hans käckt tillbakadragna mössa,
köpt i Pensacola, vilar som en gloria på hans lockar och pipan sitter
som fastnitad i en mungipa, ägnad åt kyssar. Han dansar som en gud.
Vågrörelsen, som du ser i salen, beror på de häftiga andrörelser som
sätta både de förstådda och oförstådda kvinnornas bröst i gungning vid
anblicken av den oförliknelige. Medveten om sin makt kryssar han fram
genom det doftande dunklet, vänder, länsar, girar babord, så full fart,
ty han har varit på ångbåt, tar emot ett oskyldigt älskande och dansande
par på styrbords låring, gör ett halvhopp och placerar sin dam på en
stol med en duns, som om han ville göra biff av hennes abdomen. Men
tacksamt ser hon upp till kavaljeren, ty hennes själ är full av glädje
och hopp om att undret skall ske snart, kanske i kväll.
Men den mörke Rudolf vinglar ut i förstun, lägger in en nypa Ljunglöfs
tvåa under sin kyssvana läpp och åker som själva fan utför
förstutrappan, ty utanför i ett frostigt skelett av en krusbärsbuske har
han gömt litern, en fruktansvärd konjak, som han fått från någon lika
fruktansvärd vinhandel i Östhammar.
Här dansar Efrosynia med lättmatrosen Agust Johanson, mönstrad å barken
_Herr Kules av Wäddö_. Hon är dubbelt så lång som han och hennes bröst
slå takt mot skärmen av hans mössa. Hans engelska pipa är nedåtvänd och
den glödande tobaken droppar ned på hennes mage. Hon märker det och med
en ädel handrörelse hindrar hon utbrottet av en förhärjande eldsvåda,
allt under det hon dansar baklänges i en takt som intet kan störa. Agust
sätter sin dam på spelmannens handklaver, vilket renderar henne en ljuv
spark i sitsen, vilken hon belönar med ett kokett och till synes
förvirrat småleende. Hon sjunker ned i nästa mans knä och hans händer
söka omedelbart fästepunkter att hålla den dyrbara bördan kvar i dess
halvt ofrivilliga läge.
Luften blir allt tjockare och sorlet allt starkare. En röst börjar
sjunga i ett hörn. Dess ägare sitter med armarna om liven på två unga
skönheter. En tjock rem av saliv som skäggtömmen på en mal förenar hans
mungipa med hans byxben. Rösten blir starkare. Nu komma flera röster
till. Och som från en dionysisk kör stiger mot det nedrökta taket
hymnen:
Kom ska vi gå
kom ska vi gå
kom ska vi gå te Raggarön!
Där får vi dricka brännvin å kask,
där få vi äta inlagder lax,
där så får vi dricka brännvin!
Båtbyggar Veman.
Båtbyggar Veman på Skötarön är en kärnpojke på 80 år, satt i växten och
hjulbent, bred över axlarna och med armar som en orangutang. Under hans
buskiga ögonbryn titta ett par stickande grå ögon längst in i dunklet
och näsan springer fram, röd och hårig och dominerande, som om den ville
ta sats för ett hopp. Näsroten ligger långt inne i huvudet, men så låg
den inte från början, säger gubben Veman, ty en fura som fälldes
träffade honom en gång i hans ungdom mitt ibland ögona med den vassa
spetsen av en avbruten gren.
-- Och när jag gick igenom det, då går jag faen ta mej igenom va som
helst, d'ä sanning dä!
Gubben Veman super förskräckligt. Då han gjort en båtaffär reser han in
till Stockholm och hämtar 6 liter brännvin och en butelj vin för
avsläckningen. Och då han så småningom satt i sig alltsammans och märker
att det är slut, blir han vild och galen. Han känner inte gikten, utan
går på och slår ned allt som kommer i hans väg. Då behövs det åtminstone
fyra karlar för att få bukt med gubben och få honom i fållbänken, där
han måste hållas med våld tills han äntligen somnar.
Nu är han hemkommen från Dalarö, icke efter någon båtaffär utan efter
besök hos doktorn. Ty för ett par dagar sedan dråsade han utför
vindstrappan och slog huvudet i en isbill och såret måste sys ihop. Han
ser fruktansvärd ut, ombunden som han är med bara plats för ögon och
mullbänk. Litet full är han också, fast det inte skulle vara bra för
såret. Vi ha fått honom i säng och det är natt, men gubben sover inte,
och under pauserna i hans monolog hör man honom ibland hugga tag i
järnringen som hänger ned i ett rep från taket över sängen, ty han har
höftläsa och kan inte vända sig utan ringen.
Gubben pratar för sig själv, dillar i mörkret och skäller ut sina
vederdelomän. Hans basröst låter helt hemsk med ackompanjemang av
dyningen i stranden nedanför stugan.
-- Jag ger fan i Långholmen, men du, din jäkel, du ska ha dej fem skott
i peruken -- där fick du, din underhärvare! Å du sen -- bred om truten ä
du, å krafterna ä rysliga -- vore du lika lång över truten som du ä
under, då kunde du vara nånting, men nu ä du bara -- -- --
Paus. Dödstyst.
-- _Agust!!_ Agust! (matt) Satan ä här! -- Nej, gå du te främmande land
å bli länsman, din jäkel, d'ä sanning dä! Paus.
-- Får jag tag i kråset på dej, så blir dä ingenting kvar av dej, d'ä
sanning dä! Agust!! _Agust!_ Ja dör!!!! Kom hit, Agust, på eviga
fläcken!
I två sängar vid motsatta väggen ligga vi, som äro ute på Skötarön för
att jaga. En av oss svarar: -- Agust ä ju åt stan!
-- Va faen nu då, va ä ni för ena aljäklar? -- Kom an bara, här finns
krafter -- -- --
-- Kommer inte farbror ihåg att vi kom hit från stan i går kväll, just
som farbror skulle gå och lägga sej? smickra vi. Vi ska ju jaga i
morgon!
-- Hå fan ä dä ni! Tänd på ljus bara! Gubben lät alldeles nykter med
ens.
-- Inte ska vi tända på ljus, farbror, nu ska vi sova.
-- Nä så hjärtar i min talg, vi dä ska, nu ska vi ha oss en konjak. Säj
inte emot mej, för jag blir förskräcklig å gör ände på er allihop. Tänd
på ljus, säjer jag! Gubben föreföll alldeles klar.
Jag steg upp, fick på mig byxorna och tände.
-- Nä si är det du, si dä va bra! Kom hit får jag ta dej i näven. Upp mä
dej, du andra där, va faen du heter, men dä gör däsamma, kom nu hit och
hjälp opp gamla Veman -- dä ä inte så farligt mä honom, fast nog fick
jag några söm i mej i Dalarö! Men en konjak ska vi ha -- d'ä lögn att
sova för den förbannade gikten! Si så, hugg i mej, så jag kommer på rätt
köl, sen klarar jag mej själv.
-- Ja, men vi vill inte ha någon konjak, å inte är det heller bra för
farbrors gikt!
-- Gikta mej hit å gikta mej dit! -- nej släktet dör ut, d'ä sanning dä!
Konjak dricker dom inte, hä? -- Nej, barna ä bortpjollrade utå sjåpiga
föräldrar -- skär dom sej i fingre mä en rostig spik, ska dä genast va
sublimat på eller va faen dä heter -- nej, då ska faen veta, att på min
tid då söp halvåringar å ettåringar öl å brännvin, så dä dråste om gape
på dom. Nu tål dom inte ve nånting. Ja minns när kusin min å ja fick tag
i två ankare sprit som flöt i land från ett vrak -- så rolit har jag väl
aldrig haft i livet -- vi söp å vi söp, dag å natt, men när vi hade
kommit te halva ankare, så hade kusin min nog å blanda oppet mä vatten
-- jag, ja blanda inte, jag, ja gjorde så faen heller, men kusin min han
drack sitt vattenblask, å så dog aset! Nä, d'ä sanning dä, blanda aldrig
opp sprit, ja säjer bara dä.
Gubben hade stultat bort till skåpet där han förvarade sin svavelsyra,
tog buteljen och ett glas.
-- Dä blir ingen supning i natt, fan ta mej dä blir för ja ä trött, ja
bara ville hälsa på er, era skojare! Den här buteljen fick ja utav
norrbaggarna, som låg här i höstas och bärga tre vrak som di hade köpt.
Norrbaggar d'ä snälla människor, d'ä inge ont i dom inte -- ja gick ner
te bryggan å skrek: Kom hit, ni gossar -- d'ä inte vårat fel, att dä ä
som dä nu ä, för si förtryckta ä vi bägge två -- allihop -- överhetens
fel ä dä, nä kom ni, gossar, å ge fan i överheten å ta en kaffekask! Å
di kom, dä gjorde di, å ja fick den här flaskan. -- Så kom di stackars
jävlarna te Nämndö, men där blev dä annan mottagning än kaffehalvor --
för prästfan där trodde att di låg utanför och lodade å så kom prästfan
ner te bryggan å förbannade dom å ba dom dra -- -- ä vi nu inte
förtryckta allihop så vore dä väl faen! Nä, bra folk ä dä -- å
arbetsamma! Ja känner bå norrmän å danskar å finnar å norrlänningar å
engelsmän å kan tala mä dom så di förstår'et.
-- Engelsmän också? frågade vi.
-- Ja dä förstås, ja kan bara fruntimmersengelska -- -- --
-- Hur är det då?
-- Kom to slip vit mi! -- duger inte dä, vafalls? Dä har jag rett mej mä
i alla hamnar i England å var som helst för resten. Skål på er, skojare!
-- Ja, farbror har ju varit en stor fruntimmerskarl i sina dar?
-- Dä kan ni ge er faen på! Överallt där ja har bott, har di fått lov å
sätta medar på strömmingstrummorna, för vaggerna tog slut mä däsamma!
Fast nu sir ja väl för jäklig ut, teminstingens mä dom här blöjerna om
skallen! -- Å fint främmande har vi haft härute i höst, dä kan I ge er
jäven på! Kronprinsen å Tyskland har varit här. Han hade mä sej en sex,
sju stycken fina grosshandlare från Stockholm, Schumacher å Nathanson å
vad di hette å så rodde vi utåt Orrön till i två båtar, fint väder var
dä -- å så bestämde dom att kronprinsen skulle skjuta först. Å om han
bomma, skulle di andra få klämma till. Vi hade knappast hunnit i strand,
förrän hund stod för en orrkull, men sicken en jävel, inte en enda bom
gjorde han. Men dä va mej en attan tusan te å tugga snus för te vara
kronprins -- han lär ju va känd för te tugga snus för resten -- för så
fort han hade skjuti ett skott tog han upp dosa å lag in en mullbänk i
käften så dä dröp om trynet på'n, å när hans tog slut, fick ja bjuda på
matsnus hela dan.
Å så badade dom dumma jäklarna! Bada, va ska en bada för -- då får en
ont i magen å den som får ont i magen, den går dä snart åt hälsike för.
Gubben Veman försökte en gäspning bakom sina bandager. -- Nä, d'ä väl
bäst å koja innan dä blir dager. Sätt tebaks buteljen å glaset, du, va
fan du heter, men sup inte ur'et på vägen, din skojare!
Han satte sig på sängkanten, högg tag i ringen och hasade sig ned i sin
lya.
-- Godnatt, sa musiken! Släck ljuset å håll tytan på er, era
underhärvare, så en kan få sova nån gång!
Inom en minut hördes dova snarkningar från det inre av byltet, som
föreställde Vemans huvud. Och inom två minuter hade vi också somnat. Om
några timmar skulle vi åter få förnöja våra själar med hans växlande och
underbara historier.
Sjömansliv.
Janne Mattson och jag dricka vår arrakstoddy vid aftonlampan. Så länge
det är dager, bygger han min ateljéstuga på en av de vackrast belägna
bergknallar i världen -- havet på tre sidor och min egen segknotiga
strandskog på den fjärde. Men vinterkvällarna kräva samspråk och
historier och toddyn tinar upp själarna och vi tala om havet och allt
det underbara som kan hända där, om skeppare som seglat som djävlar och
svurit och haft fan ombord, om gudliga skeppare som förlorat trots sin
gudlighet, om lustigheter från skansen och hamnarna och danslokaler med
svarta och gula och bruna flickor och om orkaner och förlisningar och
död och elände. Ty havet är rikt och gott, men känner varken
barmhärtighet eller obarmhärtighet. Därför skall man inte tro på det
utan lita bara på sig själv.
Men varje ärlig sjöman har en mystisk hjälpare som alltid kommer i rätt
tid och varskor, om det är fara å färde.
-- Hur ofta har jag inte blivit purrad av den! säger Janne Mattson. Jag
har legat och sovit som en stock efter hårt arbete och kanske haft ett
par timmar kvar till min vakt, och så har någon tagit mig hårt i axeln.
Och då jag satt mig opp i kojen är allt lugnt, dörren är stängd och det
snarkas runtomkring på britsarna. Men jag har stigit upp och gått ut och
tittat och alltid har det kommit väder, en by eller annat fanstyg. När
man är så gammal sjöman som jag, har man reda på litet mer än
gröngölingarna och kan varsko i tid och få ut folket, om det skulle
behövas. --
Jag invänder, att jag inte tror på något övernaturligt, fast det är
mycket som är svårt att förklara, men kunna förklaras måste det.
-- Å, det finns mycket ombord i en skuta, som man inte reder ut så
lättvindigt. Jag har seglat med kapten Storm -- han var väl den vildaste
sjöman som har trampat på ett däck. Ju mer det blåste, dess mer svor han
-- ja, han brukar ju komma hit till Grisslehamn ibland, för han bor ju
bara en halvmils rodd härifrån -- han hade tur i allt och tjänade in
pengar som gräs åt rederiet, fast han blev för svår till slut. Han söp
en kanna brännvin på dygnet och låg inne på sin soffa och spottade i
taket och talte för sig själv och svor så åskan kunde slå ner. Men
sjöman var han, fast han aldrig tagit någon examen, och då det gällde
klarade han skutan bättre än vilken skeppare som helst. Han såg något
fanstyg ibland och frågade oss, om vi sett ett par gubbar, som han hade
litet otalt med. Så en gång när vi kommit in till Stockholm och skulle
ha opp henne på Långholmsslipen, var hon för tung, så vi måste föra allt
svårt gods i land först. Men då vi höll på med det, kom kapten rätt som
det var och rådde oss att lämna kvar litet grejor ombord i rummet åt de
där gubbarna, ty de tyckte inte om, att det blev rent hus. Lämnade vi
ingenting, skulle det kunna hända, att de drog i väg med våra
sjömanskistor eller ställde till med något annat sattyg. Ja, vi lämnade
några gamla blockhus nere i rummet, men de där gubbarna måtte ha tyckt
att vi lämnat för litet, för det blev ett djävla liv ombord på natten.
Vi hörde tydligt hur de drog blockhusen fram och tillbaka och hur
luckorna slogos upp och slogos igen gång på gång och det där låter inte
riktigt trevligt i en tom skuta.
Dagen därpå kom kapten och såg allvarlig ut. Litet full var han som
vanligt men allvarlig. Och så sa han: -- Nu ha de där gubbarna lämnat
skutan och kommer inte igen mer. Jag har talat vid dem. De hade var sitt
bylte under armen. Men den som seglar med den här skutan efter mig, han
seglar inte länge. Och mycket riktigt! Året därpå förlorade skeppar
Janson som kom efter gubben, ty gubben hade blivit för svår och fick
inte ha befäl längre, på gotska kusten nånstans. Med man och allt. Jo,
han var alldeles omöjlig, kapten Storm! Men sjön kände han till. Och han
tog ett ståtligt avsked av sjön, då han gjorde sin sista resa med skutan
och hade fått reda på att han inte skulle få fortsätta, fast han tjänt
in så mycket pengar med den. Vi kom för fulla segel in i
Grisslehamnshamnen för en ostlig rivare, och han ställde sig själv till
rors och körde opp henne mitt för där vaktmästar Sandberg bor nu. Opp i
strand rent av, och där stod hon. Och så sprang han i land och skrek åt
redarna: -- Där har ni henne nu, och nu kan ni begagna henne till
avträde eller vad fan ni vill!
Jag skulle vilja kunna berätta så bra som Janne Mattson. Jag är för
litet fackman för att kunna ge en exakt bild av det han gör så levande.
Man måste vara sjöman, men jag gör så gott jag kan, ljuger litet och
talar sanning så ofta jag kan.
Emellertid skall jag ta reda på kapten Storm som nu går på 80-talet. Och
vid en grogg skall han få berätta sitt livs skiftande öden. Nu har han
väl glömt sin ungdoms och mannaålders konster. Han kunde stå på ett ben
med händerna på ryggen och lyfta det andra benet tills han bet i
stortån. I en fransk hamn hade han förskräckligt klått en brottare, som
satt ut en stor summa för sitt besegrande. Och ombord var det inte lönt
att bråka. Ty han var en jätte som skrämde folk med sitt röda skägg,
sina hemska ögon och sina krafter. Men bakom alla sina muskler och
oberoende av brännvin och hädelser och vilda sjömanstag hade han en vek
själ, ett barns själ och var som en far för folket ombord, då någon
behövde hans hjälp. Fast han tyckte om att skrämma först.
Vi göra en ny toddy, och Janne Mattson berättar om sin strandning med
barken Forsete på holländska kusten för 10 år sen.
-- Vi hade gått från Gävle till Arendal och därifrån skulle vi först
till Port Natal och sedan till Bangkok. Allt gick fint tills vi kom i
Kanalen utanför Dangerness. För är kanalen svår på sommaren, så är han
ett helvete på vintern. Och det här var i december. Det kom västlig
storm just mitt för Dangerness och vi måste lämpa det mesta av
däckslasten och börja länsa. Vi länsade tills vi kom utanför Goodwin
Sands och vi hade stått oss bra, om vi hade fått behålla honom västlig,
men han sprang över på nordvästen och blev ännu ettrigare. Det blev
snöstorm och drivisen kom. Vi drevo undan vind i tre dygn med bara andra
stormärsseglet kvar. Förstumpen hade blåst ur liken och vi seglade hela
tiden med oljepåse på kranbalkarna, för sjön var orimlig.
Tredje kvällen kom styrman och lugnade oss med, att nästa kväll skulle
ingen av oss vara i livet, om vind stod på sig. Men jag tyckte, att han
gjorde orätt med att prata så där, för så länge det finns liv, är där
hopp.
Klockan 12 mitt i svarta natten fick vi syn på IJmuidens fyr mellan
sjötopparna och då fanns intet att göra, så djävligt som vädret var,
annat än att tänka på Zandvoorts räddningsstation. Vi närmade oss land,
det hjälpte inte att försöka hålla sjön. Vid 4-tiden fick jag gå till
rors, ty jag var erfarnast och styrman kom och surrade mig fast. Fan och
inte jag ville gå surrad till botten, utan jag löste mig. Så kom han och
surrade mig igen, men jag gav orderna fan! Jag löste mig, för jag ville
vara ledig. Att stå surrad till rors är ju som att vara korsfäst, då man
stöter på!
Klockan 5 signalerade vi med bloss och fick svar från stationen. Då gav
gubben order att styra rätt på land. Besättning och gubben gav sig upp i
riggen i vanterna på båda sidor utom andre styrman som stod akteröver
och hällde ut dämparoljan, men rätt som det var tyckte han, att sjöarna
blev för svåra, slängde damejeannen och gav sig opp i riggen han med.
Nu var jag ensam på däck och styrde rakt på land. Vi såg det ligga svart
framför oss över brotten som lyste och kokade, men jag tänkte: Jag
stannar på min post, hända vad som hända vill, det kan inte bli värre än
döden, och dö måste vi alla.
Då hörde jag, hur det dånade till bakom mig, det fräste och mullrade,
och en brottsjö kom svart över mitt huvud. Jag hukade mig omedvetet, och
så föll den. Det var sista brottet, innan hon törnade. Sjön tog bort
aktre lästången, skylightet på rufftaket, ruffdörrarna och jag följde
med och kom ut i sjön ungefär mitt för mesanriggen. Jag åkte längs sidan
i fraset och kände och trevade under farten på plankorna och hann tänka
att nu tar jag avsked ordentligt av den här skutan. Men just som jag
förstod att jag inte skulle kunna hålla andan längre, kände jag en ända
utanpå min högra hand. Jag högg tag som själva fan och började arbeta
mig opp. Jag var nästan kvävd då jag fick luften. Ändan som blev min
räddning satt fast i nagelbänken på mesanriggen och hade spolats över
relingen med den sista sjön. Jag kom upp i riggen alldeles under kapten.
Han hade sett, att jag blev borta med brottsjön och han skrek ned till
mig: -- Aldrig trodde jag, att jag skulle få se timmerman mer!
Jag svarade, att jag tyckte det var förståndigast att gå ombord, för att
ligga ute i sjön i sådant här väder kan inte vara någon framtid. Men gå
nu ner ur riggen, för när vi törnar, kan den gå när som helst och då är
det slut med oss allihop! Jag visste vad jag sade, för jag hade varit
med förr.
Alla knallade ner ur riggen och i nästa ögonblick högg hon i. Där låg
hon och högg och högg och åkte fram för varje hugg ett litet stycke
mellan brotten. Vi ställde oss och höll oss fast i nagelbänken runt
mesan. Så började hon ligga över åt båda sidorna och för varje gång med
en så djävlig fart, att vi inte fick fäste med fötterna, utan benen stod
rätt ut i luften på oss varannan gång på den ena sidan och varannan på
den andra.
Man tycker, att tiden är lång, då man håller på med sånt där, men nog
höllo vi på 20 minuter på samma vis och det kostade på armarna. Litet
var funderade på att ge tappt och lägga av.
Men plötsligt kom en sjuhälsikes sjö och svängde henne, så förn kom
utåt. Det var vår tur. Vidare hade det kommit vatten i henne, så hon
blev tyngre. Och förn klöv sjöarna så att hon låg rätt stilla och
småhögg. Vi sågo blossen i land och väntade räddningen.
Då hördes den första raketen fräsa och slå ned i vattnet mitt för aktern
så nära, att det fattades bara ett par famnar i att vi blivit
ihjälslagna.
En lång stund gick och så sköt de igen. Då löpte pilen över mesanriggen
och en man gick upp och fick ner linan.
Vi började hala åt oss trossen alle man och gubben med. Det var ett
styvt arbete, ty vi låg långt ute, och just då vi hade trossen så nära,
att knopen satt utanför hackbrädet, sprang linan. Hon var för smäcker
för det avståndet.
Det hade blivit så ljust, att vi såg, hur de kom körande med livbåten
för att försöka med den, men brotten var för svåra. Först efter två
timmar kunde den fås ut. Vår tur var, att vi törnat på vid högtid.
Klockan 10 på förmiddagen hade vattnet gått ut så mycket, att de vågade
närma sig oss. Då var all fara över -- nära på -- utom svårigheten att
komma ombord i livbåten. En man i sänder stod klar på hackbrädet och
hoppade handlöst ned och greps som man tar en boll. Och sist kom gubben,
han var en liten satt karl och kunde inte hoppa i rätta ögonblicket, då
båten var högst i sjön, utan kom på huvudet och vi trodde att han skulle
slå ihjäl sig, men holländarna klarade honom fint, han fick inte en
skråma. Holländarna voro styva sjökarlar. Jag skall säga, att det är
inte lätt att hålla en båt ifrån en fartygssida med årorna. Men de var
vana. Och då vi alla tolv var bärgade, vändes mot land. Tre brottsjöar
gick över både båt och manskap och efter varje sjö såg holländarna på
oss och skrattade -- och vi skrattade med -- vi kunde ju inte tala med
dem. Och då livbåten högg i botten, kom mera folk ut och bar oss i land,
vi fick inte gå själva fast vi ville, ty bottensanden är lös, och då man
är utarbetad, kan man ju dråsa omkull och försvinna. Det är inte lätt
att hålla reda på tolv man ibland brottsjöar, där vattnet når en under
armarna. Och räddningsmanskapet ansvarar för alla.
I land stod en vagn, en skrinda, som skulle föra oss till själva
Zandvoort, som är badort och allting. Men att åka i december, utan en
torr tråd på kroppen, hör fan till. Och vi sade ifrån. Efter en stunds
tecknande fick vi var sin ordentlig konjak och fick gå. En massa folk
följde oss, badgäster från Zandvoort och annat folk från Haarlem, som
ligger nära intill och alla var vänliga och kom med mat, konserver och
sprit av alla slag. Ja, då vi var räddade, är det inte mer att säga!
Men nog är sjömanslivet det slitsammaste av allt. Säg mig något yrke som
är värre! En sån här historia begriper inte landsbor -- de har ingen
aning om vad en sån där resa betyder, om de nu ha aning om någonting för
resten. Om någon skulle gå opp i land och fastna under en granrot, det
skulle de möjligen begripa, men ta mej fan de begriper en strandning.
Bönder ä bönder, om man också förgyller dem och sätter en cigarr i
käften på dem!
En seglare.
Fondmäklare Sundgren var en fyrtiofem års man av så kallad vanlig typ.
Han hade inga så kallade andliga intressen i så kallad högre mening. Han
förtjänade bra med pengar, tyckte om goda middagar och whiskygrogg, ägde
en sockerbagarvilla en halvtimme från staden och en segelbåt som han ej
kunde sköta. Han var litet fet -- punschmage och svensk vall -- och var
blond samt svettades, till och med om fötterna.
Även fondmäklare måste dö. Sundgren hade egentligen aldrig tänkt tanken
på döden fullt ut -- i likhet med de flesta människor för övrigt. Han
hade visserligen sett folk dö och rest i täckvagn ut till Nya
Kyrkogården och med allvarlig min tryckt änkors och änklingars händer,
men han hade -- kan man nästan säga -- icke tänkt sig in i att han själv
skulle däran en gång. Han hade möjligen då och då ryst inför mysteriet,
men en cigarr och en grogg eller tanken på affären hade distraherat
honom, så att man kan nästan påstå, att han var ganska obekymrad, vilket
inom parentes borde vara det normala. Alltså kunna vi kalla Sundgren
normal även i fråga om dödstanken.
En vacker sommarkväll sade hans hustru till honom: -- Hör du Julius, jag
har inte fått något bud efter ölkorgen, som styrman satte i land på
Lindströms brygga, den slarven. Karlsson är ledig i kväll och ingen vet
vart han har gått. Han är ute och super igen förstås. Du kan gärna ta
och segla efter ölet!
Sundgren kände en viss känsla av obehag vid tanken på att behöva segla
ensam, fast det blåste en den allra hyggligaste fruntimmersbris, men han
skämdes att visa, att han var rädd. Detta var dumt av honom, ty hans
hustru skulle ha förstått det och till och med hindrat honom att segla
under sådana förhållanden, men han hade alltid sökt inbilla henne, att
han var född seglare och gladdes åt hennes beundran och trygghet i
medvetandet om hans skicklighet. En sådan svaghet är nog vanlig hos män
av Sundgrens kvalité. Den kan vara ödesdiger, men de lita på sin tur att
alltid i båten ha någon, som i vidrigt fall räddar situationen. Alltnog
-- Sundgren avseglade för att upprätthålla sitt anseende i makans ögon.
Häri ligger ju en viss djärvhet, en egenskap som icke lär vanpryda män,
men överskottet av dumdristighet förringar i viss mån det karlaktiga i
Sundgrens handlingssätt.
Till Lindströms brygga hade han medvind och det ofarliga i seglatsen
åstadkom -- ett föga invecklat psykologiskt fenomen -- att han kände sig
som en gammal navigatör, en sjöbjörn för vilken rundandet av Kap Horn
under orkan blivit ett till äckel tråkigt vardagsgöra. Det kårade litet
ibland och båten sköt bättre fart. Sundgren tyckte inte riktigt om
kårarna, ty han förstod att han måste kryssa på hemvägen, och han hade
aldrig fått riktigt klart för sig, hur man tar en by. Han var bara van
att sköta focken.
Emellertid lade han till vid Lindströms brygga så gott han kunde, det
vill säga, att om hans båt varit några gånger större hade Lindströms
brygga varit bara ett vackert minne. Ölkorgen stod där otullad och all
right. Sundgren öppnade en halv pilsner, tömde den med välbehag, tände
en cigarr, halade ned korgen midskepps, löste förtöjningsändan, gav
bryggan en knuff och anträdde återfärden.
Små blå skyar svepte över fjärden och Sundgren kände, att han stod inför
en uppgift. Han trodde sig minnas, att man måste hålla så nära vind som
möjligt för att ej pressa ned båten, och han visste också, att man måste
segla något så när liberalt för att komma någon vart, men han var så
rädd för byarna, att han glömde hålla farten. Rätt som det var stillnade
det hastigt. Sundgren föll av för att få vind, men den bara fladdrade i
seglen. Plötsligt såg han en svart by komma emot sig, han försökte ta
den, men hade ingen fart, storskotet höll han förstås krampaktigt fast i
-- och i nästa ögonblick låg båten på sida. Ölkorgen ramlade i med klirr
och buller, Sundgren släppte omedvetet roder och skot och sög sig fast i
korggrepen -- ty det var ju ölkorgen han skulle hämta. Korgen var av
järn och han följde med ett par meter, innan han släppte tag och begrep,
att han var på galen väg. Så slog han och arbetade med armar och ben för
att komma upp, och då han äntligen befann sig med huvudet över
vattenytan och fick dra ett långt andetag, var båten försvunnen med
segel och allt.
Rådvill trampade han vatten och började fatta, att han verkligen var i
stor fara. Då dök en av båtens lösa tofter upp alldeles framför honom.
Han grep den hastigt och utan att tänka på, att han måste hålla sig
mycket lugn och stillsam för att kunna dra nytta av dess bärighet, han
kom åter med huvudet under vattnet, släppte toften och började tänka
inåt sin egen hjärna: Lugn! Lugn!
Han måste söka simma i land och dit var ganska långt. Han måste
koncentrera sig på att ej trötta ut sig.
Skorna kunde han ej ta av sig, och snart kände han fötterna obevekligt
dras nedåt.
Plötsligt lyste det till i hans medvetande. Det kom som en blixt, en ny
okänd rymd öppnade sig för hans själ, och denna rymd var glasklar och
oändlig och sade till honom: -- Nu skall du dö!
Det förekom honom som om dessa ord träffade hans trumhinnor både utifrån
och inifrån. Återigen hörde han dem: -- Nu skall du dö! -- och de
upprepades allt hastigare som då en maskin sätts i gång -- tills de
blevo ett enda sjungande monotont surr och vin som av remmar och hjul:
Döööö -- -- --
Stående upprätt i vattnet rörde han endast armarna och stirrade mot den
gröna kvällshimlen där röda moln summo. En oändlig trötthet kom hans ben
och bål att domna och han tyckte, att han levde endast med hjärnan och
armarna. Och hela tiden sjöng det allt närmare och närmare: Döööö -- --
-- Nu var det inne i hans öron, inne i hans huvud det sjöng, mitt inne i
huvudet, hans lilla fattiga fondmäklarhuvud.
Då blev han varse sig själv -- sången och surret tystnade -- han blev
varse sig själv liggande i en vassbänk och vaggande i en stilla dyning.
Bara hakan och den ljusa västen syntes i vattenbrynet. En båt kom i
vasskanten och en röst sade: -- Nej, vad är det som ligger där? Någon
petade till honom med åran, så att huvudet kom att gunga upp och ned,
men han kände det ej, såg det endast och hörde hur en grov karlröst
ropade: -- å fy fan, det är ju ett lik -- det är Sundgren, fondmäklarn
-- vi få ta'n på släp -- fan ska ta'n ombord -- slå en ända om klövarna
på'n så ror vi i land -- -- --
I samma ögonblick vaknade Sundgren vid att någon höll honom i ena örat
med ett fast grepp som gjorde ont. Han slog upp ögonen och ville tala
men kunde inte, ty han hade fått in vatten för många dussin groggar. Han
bara gurglade och stirrade fånigt på en gammal käring som låg framstupa
i aktern på en sköteka och höll honom i örat.
-- Det var sista ögonblicket, grosshandlarn, sade käringen. Kan
grosshandlarn ta sej ombord själv, annars slår jag en ända under armarna
på grosshandlarn, så får grosshandlarn släpa med tills grosshandlarn
kommer på grundvatten. Full med vatten, kan jag si, det blir att kräks
några dar, men det går över.
Sundgren gurglade hjälplöst.
-- Han kan välan hålla sej i relingen medan jag slår akterändan om
honom.
Sundgren grep matt tag i relingen och kände hur ändan drogs under
armarna på honom. Han hörde en knop göras med ett vant ryck och märkte
snart, att ekan var i rörelse.
-- Håll nosen över spat, grosshandlarn, annars ä han räddad förgäves!
hörde han någonstädes från himlen.
Mitt i alltsammans återfann fondmäklare Sundgren sig själv, och hans
första tanke var: Skandal! Skandal. Herrgårdsfiskarns änka hade räddat
honom från drunkning.
Han kände fötterna skrapa mot en stenig botten, grep fastare tag i
båten, hasade sig efter och hade om några ögonblick fast mark under
fötterna.
Han var ganska våt och vattnet rann ur näsa och mun.
-- Vet grosshandlarn va skot är till? Di är att skota an med och att
släcka på och att lägga av, om det kniper. Det är många stockholmsherrar
som ligger på sjöbottnen för att dom inte har haft reda på det. Åka i
droska är en sak för sig och segla är en sak för sig, ska jag säja och
det är tjyven till skillnad på dom.
Fondmäklare Sundgren grep efter sin plånbok, tog fram en dyvåt tia,
räckte den åt gumman och gurglade fram: -- Tack, mor Britta, här är lite
till kaffe -- men på det villkor, att mor Britta inte nämner ett ord
till någon om det här. Det var ju en olyckshändelse och det var en
förskräcklig by som kom -- -- --
-- Ge sej aldrig ut mer ensam, grosshandlarn -- säg till mej, ska jag
gärna följa med, men gå inte i båt mer utan folk med -- va ska frun
säga, då hon får se grosshandlarn så där, nya kläderna rakt förstörda
och hatten borta, ja, si di stockholmarna, di stockholmarna, di frågar
då inte efter liv eller pengar mer än jag efter en snorgärs. Tack så
mycke, grosshandlarn för pengarna, jaja, livet ä ju också värt nånting,
så jag skäms inte att behålla dom. Ska jag ro grosshandlarn hem?
Fondmäklare Sundgren skämdes att ha blivit räddad av en käring.
-- Nej tack, mor Britta, jag går, det är inte farligt med mig, jag
känner mig helt kry nu. Men kom ihåg! Låt det här stanna mellan oss.
Kanske det var för litet -- varsågo här är en femma till!
Fondmäklaren är åter i staden och berättar icke ogärna om den förfärliga
storm han ridit ut, då han skulle hämta ölet vid Lindströms brygga. Det
kom en orkanby och han höll upp emot den så länge han orkade. Men
människans krafter äro begränsade och han måste lämna sin kära båt för
att söka sig inåt land på en toft. Han underlåter icke att berätta hur
ens hela liv passerar förbi en de ögonblick man väntar döden. Men sjön
är fortfarande hans kärlek. Den som en gång känt hur härligt det är att
hålla i skot och rorkult när skummet ryker över de vida fjärdarna, och
vet att han kan klara sig i det längsta, han överger aldrig sitt älskade
hav. Skål!
Han säger det kanske icke fullt så poetiskt.
Midsommardans.
En kväll vid midsommartid. Jag är ute i kajak och överraskas av dimma
som kommer drivande norr ifrån med en vind som icke berör vattenytan.
Den släpar över sjön med söndertrasad botten och min rock blir grå av
små våta pärlor. Men plötsligt sjunker den och jag är inne i molnet.
Kajakspetsen ser onaturligt avlägsen ut, vattnet får dimmans färg och
jag sitter som i ballong, ensam i rymden utan annat sällskap än två döda
grisslor, vilkas fötter lysa som blod på den grå segelduken.
Men i fjärran hör jag ljud som av en propeller, regelbundna, taktfasta,
och mina öron inbilla sig ana en avlägsen musik, en myggkvartett på en
halvmils avstånd. Jag lyssnar och jag börjar förstå. Det är dansdunket i
fyrvaktarns storstuga och ljudet av hans nya orkestrionett, såvida det
inte är Harpöpojkarnas fioler och tullroddarens klaver. Jag styr mot
ljudet i den börjande skymningen. Rätt som det är dyker en väldig
bergvägg upp. Det är Palten, ett litet skär, knappt alnshögt, som dimman
förstorar. Jag känner igen de båda svarta gångarna i den röda klippan
och stenen som ser ut som en säl. Nu vet jag kursen till nästa skär.
Musiken och dunket hörs tydligare. Här har jag Lötgrundet och om fem
minuter skymtar rönnen på Kleven som ett fantastiskt jätteträd med
böljande konturer, och så pang, dimman är borta, men nu börjar mistluren
tuta. Alltså ett nytt dimband norrifrån, då han teg i den här tjockan.
Två ljus blänka till och slockna allt efter dyningens fall och höjning,
och jag paddlar med ångbåtsfart västerin mot hamnen under bleka nytända
stjärnor medan nästa moln höstmörkt släpar söderut bakom mig.
Då jag svänger om Karudden in mot sjöbodarna, hör jag snabba årslag och
stänk som av en ovan roddare. Jag vilar på åran. Och tvärs igenom den nu
tydliga musiken och dunket och årornas gnissel hör jag snyftningar och
en tårkvävd stämma, som halvsjunger:
-- Djävlarna, djävlarna -- å söta snälla -- å å -- djävlarnas översta
och Beelsebub -- å -- å -- -- --
Nu glänsa åror i stjärnljuset och en sköteka närmar sig i en stänkkaskad
från ilskna årtag.
-- Å å djävlarna -- -- --
-- Hallå, vem där? ropar jag.
Årorna lägga sig och åkallan tystnar. Jag ror fram till den bedjande och
känner igen honom. Det är naturligtvis Matts Pers Kalles Johannes, full
som ett ägg som vanligt. Ögonen sitta som tennknappar i skallen på honom
och snusdreglet hänger i två skäggtömmar ur hans svarta mungipor och
angjorda vid västen. Resten av hans ansikte är blod.
-- Vad i herrans namn är det med Johannes? frågar jag.
-- Si, vad han har gjort, säger Johannes, si så han har slagit mej. Han
tog litern, den djäveln, och klämde mej i huvet, så jag stöp som ett
svin, men ja ska _djä_ -- -- --
Johannes vände ekan mot land och började ro som om det gällde en spurt.
Men uppe i land vid Sävstens sjöbod stod långa Gustav Abraham från
Lindås by. Då han såg Johannes' nya kurs, började han sjunga den gamla
visan:
För hej kimmalång,
gosse lilla kom,
här har du den jäntan som du bäst tycker om.
-- Kom i land bara! Ja säjer bara: Kom i land, så ska ja jädrar anåda ta
räntan ur dej, din djäkel, å skölja henne ren ve far dins brygga! Kom i
land bara!
För hej kimmalång,
gosse lilla kom,
här har du den jäntan som du bäst tycker om.
Och genom musiken och dunket och Gustav Abrahams sång hör jag Johannes
skvalpa med åran för att vända och hör honom gråta, halvkvävd av blod,
tårar och ilska:
-- _Djä -- ä -- -- å din djä_ -- -- --
-- Hör nu Johannes, säger jag, om ni har något otalt med Gustav Abraham,
så ro i land och slåss med honom. För att ro omkring som en tokstolle
här i viken och bara svära, det hjälper inte ett dugg.
-- Slåss, ja! Visst vill jag slåss! Nu _djä_ --
Och han började ro mot land igen.
Men där dansade Gustav Abraham en extatisk dans till en vild sång. Han
drog kniven och satte den i sjöbodväggen, slog näven i marken, tog av
sig rocken och började dansa jig, ty han hade gjort två resor med barken
Vilhelmina till West Hartlepool.
-- Kom bara med i land, sade jag till Johannes, och var inte feg. För
inte tänker Johannes ro omkring här hela natten, mens dom dansar oppe
hos fyrvaktarn?
Johannes tog ett tag i ansiktet och fick handen full av blod, som rann
ur en skåra i hårfästet, där litern träffat.
-- Han slog mej, den djäveln, sade Johannes, å de va ändå me min liter.
Men jag ska skära opp'en, så sant _djä_ -- -- -- nej, nu ä dä slut, nu ä
han dödens.
Johannes började sjunga för att komma i stämning.
Bered dej till döden
å bered dej till döden
för här kommer den som skall si hjärteblodet ditt!
Han började ro mot land igen. Men där hotade Gustav Abrahams förfärliga
skugga med mystiska engelska ord och åthävor. Johannes' mod lade sig.
Han hade så småningom nyktrat till och faran och den förfärliga
verkligheten framstod i allt klarare dager. Hans ögon verkade icke
längre tennknappar utan som rullade i ålflott. Rospiggen i honom kom
fram i sin härliga skepelse.
-- Hör du Gustav Abraham, i morron reser jag till länsman och tar ut
stämning på dej. Dä ska kosta dej hyran för hela seglation. Nu går ja i
land å Engström ä vittne om du rör mej. Fast ja kunde krama laken ur
dej, om jag ville. Å vittne har jag på att du slog mej mä putellen. Å dä
va ändå min liter. Låt bli å hoppa galen, din dåre. Tokskalle där! På
fästning ska du!
-- Hör nu pojkar, sade jag, va ä ni egentligen osams om?
Gustav Abraham upphörde med sina hotande åtbörder.
-- Osams? sade han. Osams! Inte faen ä osams mä nån människa. Men stryk
ska han ha för han inte kan låta bli jänterna från en annan by. När ja
säjer till'en: spela en polkett, så säjer han: Köss mej, ja spelar
hambo, å när ja säjer: spela vals, så säjer han: Köss mej, ja spelar
polkett, å när han inte spelar, så drar han ut jänterna å pratar
djävelskap med dom å vänslas mä dom bakom fähuset. Om han bara hölle sej
till jänterna härifrån, men han ä pilletransker mä jänterna från våran
by också, den jäken. Å dä va inte mer än rätt att jag drog'en i skallen
mä litern, när han stog å viskade som en orm mä en av vårt hemmafolk. Ja
blev förbaskad förstås å klämde till -- -- --
-- Men nu tar jag Johannes i försvar, för han ä ifrån vår by. Tvätta av
sej blodet, Johannes, och gå opp och dansa igen, Lite åderlåtning skadar
ingen människa.
-- Ja, vi kan va sams för i kväll, sade Johannes, men kom ihåg, att här
gungar du lätt som en attanskilling -- -- --
-- Så, så bråka inte mer. Tvätta sej nu, Johannes!
Och Johannes lade sig på knä i båten och blaskade i vikens
strömmingsråkbemängda och tångdoftande soppa. Jag rodde i land och drog
upp min kajak.
Gustav Abraham stod gungande och halvfull och betraktade hur Johannes'
eka drev mot bryggan under det han skötte om sitt dråpslag.
-- Hör nu, egentligen slåss ni om ingenting, pojkar, sade jag.
-- Ja, när han är djävlig, så -- -- sade Gustav Abraham. En sån där som
inte har varit längre än till Örnsköldsvik i norr å Oxelösund i söder!
Ska han mopsa sej -- säj bara dä! Va vet han, va kan han, har han varit
ute? Nä faen! Men han får går fri för i kväll.
Jag såg en literhals sticka upp som en kometsökare ur Gustav Abrahams
rockficka. Johannes raglade ur båten, drog upp den och lade automatiskt
två halvslag om pålen. Så strök han litet blod ur pannan och sade:
-- Hör du Gustav Abraham! Mig törstar, sa Pilatus. Har du något i
flaskan kvar?
-- Tål du mer? sade Gustav Abraham.
-- Tio såna myggor på vardera örat å en bålgeting på klyvarn, sade
Johannes.
-- Glas å putell, sade Gustav Abraham och drog fram litern, tog sig en
och gav flaskan åt Johannes.
Jag såg deras silhuetter och hörde kluckningen i flaskan.
Från fyrvaktarens stuga ljödo fiolerna och dunket, och mot den
ljudkällan styrde de sina steg.
Jag tänkte på vad jag vill minnas att en kung har sagt: -- Svenskarna
äro ett litet folk, fullt av hetsigheter.
Naturen.
Filosofie kandidaten och skalden Grandin hade hyrt sig en stuga i
skärgården för att en månad få dikta i fred och suga idéer ur naturens
stora spenar. Han skulle nämligen ha ut ett häfte lyrik till julen.
Han rodde omkring i sin värds snipa, han gick i skogen och trampade ned
gräset på ängarna, luktade på blommorna och andades havssälta, och
manuskripthögen i bordslådan växte.
En söndag hade han rott längre än vanligt och kom till en vik, där en
brigg låg för ankar. Från stranden ljöd handklaversmusik och sång,
Grandin rodde i land.
Några kor betade på en äng och på en björkkulle strax bredvid skymtade
sångarna.
De sjöngo visan om Olianna:
»På Londons slätter bodde
en adelsman så rik,
han ägde ock en dotter
så fager och så skön.
Hennes namn, det var Olianna,
hennes ålder sjutton år,
hennes rikedom ej mindre var
än sjuhundra tusen pund.»
Och så vidare om Oliannas kärlek till en sjöman och hennes faders
grymhet och Oliannas död.
»Där växte upp en blomma
på Oliannas lilla grav.
Den blomman skall betyda,
att Olianna trogen var.»
-- Hur rörande naivt! tänkte Grandin. Hur vackert med de oskolade
naturbarnen och deras sång, som harmonierar med naturen, med björkarna
och havsvindarna och de seglande molnen! Om jag skulle slå mig i språk
med dem? Alltid kommer man naturen ett steg närmare!
Och Grandin vek upp sina pressade byxor och kände omedvetet av gammal
vana efter, om halsduken satt rätt.
Men i samma ögonblick fick han se en kvinna. Hon reste sig upp bakom en
ko, som hon just slutat att mjölka. Hon var ung, hon var blond och stor.
Grandin beundrade hennes höfters vaggande silhuett, då hon med sin kruka
i handen drog sig inåt en stig, som slingrande försvann bland träden.
-- Naturkvinnan! Urkvinnan! tänkte Grandin. Kvinnan är vägen till
naturen!
Han kastade alltså om sina tankars utväxling och gick med snabba steg
efter henne.
Snart hann han henne. Han lyfte på halmhatten och bugade sig.
-- Tillåter fröken att jag hjälper er att bära krukan?
Flickan fnittrade och slog ned ögonen.
-- Alltså inte ett avslag, flirtade Grandin och tog krukan.
-- Förlåt, vad är min frökens namn?
-- Agusta.
-- Inget släktnamn?
-- Johanson, om dä ska va så noga.
-- Förlåt mig, fröken Johanson, om jag kanske stört er i era ensamma
tankar, men jag tyckte det var orätt, att dessa små händer, som äro
skapade att bara binda kransar, skulle bära den tunga krukan.
-- Gå inte å tosas mä en fattig flicka utan gå han sin väg, så går ja
min. Ta hit kruka, säger ja, annars skvimper ja ut mjolka på hanses
böxer.
-- O, jag är förtvivlad, fröken Johanson! Jag har alltså stört er. Jag
är djupt olycklig! Jag bönfaller om tillgift. Kunde jag på något sätt
försona min närgångenhet så -- -- --
-- Prata inte strunt utan ta hit kruka, dumskalle! Gå sin väg bara!
Grandin satte ifrån sig krukan, gjorde en hovbugning och gick. Han
förstod inte riktigt -- -- --
Men från backen ljöd ännu sång. Beslutsamt nalkades Grandin. I en krets
omkring en ölkorg lågo några sjömän och bondpojkar.
Grandin bugade sig och sade: -- Tillåter herrarna, att jag slår mig ned
en stund för att njuta av den vackra sången? Jag tycker, att den hör
ihop med allt det vackra omkring oss. Jag stör väl inte herrarna på
något vis?
En grovväxt bondpojke reste sig.
-- Jaså, din lilla fina djävel, du fick katten åv Agusta. Tror du inte
ja såg, hur du tosades mä henne där nere å to ifrå henne kruka? Gjorde
ja rätt skulle ja krama talgen ur dej, men nu ska du slippa mä lite
dalj!
-- Men, min herre! Vad föranleder? -- -- --
-- Ja ska djädrar i mej föranleda dej, ja! Hugg i'en, Kalle, så lägger
vi opp'en.
Grandin flydde.
Men snabba fötter förföljde honom och just nere på stranden, just då den
räddande båten var på bara några meters avstånd, träffades Grandin
akterifrån av en spark, som placerade honom på huvudet i vattnet.
-- Håll te godo, å kom inte hit å djävlas mä våra flecker, för då tar vi
å ändrar om dej, om du vet va dä ä!
Med värkande stuss begav sig Grandin på hemvägen. Naturen, urlivet
tycktes avlägsna sig från honom i samma mån som stranden. Och med undran
tänkte han på skaldens ord:
Wo man singt, da lass dich ruhig nieder,
böse Menschen haben keine Lieder.
Ett recept.
-- Hederskänsla!! Ha ha ha, kära ni, inte tror ni på sådant då det
gäller kärlek! Heder är ett socialt begrepp och kärlek ett animalt --
det är ju så enkelt. För resten tror ni inte själv på riktigheten av det
ni säger. Bara det att ni diskuterar frågan, bevisar att ni inte är
säker på det ni vill framhålla som er åsikt. Antag att ni bleve kär i
mig -- -- --
-- Å -- -- --
-- Jaja, allt sånt här på tumanhand är en prövosten! Ni vet tydligen
inte -- eller vill inte erkänna, hur beroende ni är av stämningar. Hur
länge har ni varit gift? Tre år? Det är den farligaste tiden. Har ni
inte överraskat er själv med att gå och drömma, som skalderna kalla det?
Drömmar äro farliga -- och så vill jag tala om för er -- ni kan ju
glömma det genast -- att det är endast män som ha den där sociala
hederskänslan. De kunna gå i döden för den -- slåss, duellera -- men
kvinnan har ingen kontakt med samhället -- ja -- avbryt mig inte!
männens hedersbegrepp är ju uppskruvat, uppstyltat, en chimär --
egentligen ha varken män eller kvinnor heder -- men män hålla mera på
yttre omständigheter. Ni kvinnor ge fan i anseendet, då ni bli kära, och
däri gör ni rätt för resten. Men det är vi som äro de försiktiga, det är
vi som icke vilja såra -- åtminstone vilja vi och förstå också bättre än
ni att invagga våra rivaler och samhället i lugn -- -- ja, jag medger,
att det är raffinerat, men vi äro nu en gång så inrättade i hjärnorna.
-- Ni tycks inte tro på något, ni splittrar ju och förstör allt!
-- Se där! Ni känner att ni börjar vackla. Ni känner att något inom er
håller på att splittras och förstöras. Ni slår ned ögonen och ibland far
en röd sky över era kinder -- säj mig, vad betyder den? Känner ni inte,
hur ni är som ett nötskal på en ocean? Tänk på, att ni går nu i en skog
ensam med en man! Bara det, att ni inte går ifrån mig, bevisar att ni är
intresserad av mig! Jag har ju varit aktningsfull -- inte sant? -- och
jag är ju aktningsfull fortfarande -- men om jag till exempel skulle
säga att jag är kär i er, verkligt förälskad -- -- men det kanske vore
brist på aktning! -- -- mot er man, ja, men inte mot er? -- -- Jaså, det
också? ja, jag medger det, jag har ingen aktning för er, ty jag är kär i
er! Nu hör ni det!
-- Men så sluta då! Jag trodde, att vi skulle kunna vara goda vänner --
-- --
-- Kära barn, inte tror ni på vänskap mellan man och kvinna! En man kan
inte träffa en kvinna utan att erotik spelar in på ett eller annat sätt.
Vänskapen, som man börjar med, är bara en förpostfäktning, och om man
verkligen på allvar söker dissekera sin känsla, stannar den alltid vid
något slags erotik -- eller kanske vid likgiltighet -- fast bara män
kunna känna likgiltighet -- är det inte så? Kanske inte, men något
ditåt, eller också är kvinnans likgiltighet detsamma som avsky, vilket
ju strängt taget inte är likgiltighet, inte sant -- -- om hon nu
verkligen innerst kan känna -- -- men jag vill inte förvirra era
begrepp. Ni hör att jag är misstrogen, skeptiker! Säg mig, varför säger
ni inte till mig att gå? Orsaken måste väl vara något slags sympati. --
Säg mig, tycker ni illa om mig?
-- Illa -- nej -- jag tycker att det är synd att ni skall ha såna där
åsikter. Ni måtte vara en mycket olycklig människa -- ni måste ha lidit
mycket -- -- --
-- Känner ni redan medlidande med mig? Då erövrar jag ställningen och
växer till strateg! Hör nu noga på och tänk på vad jag säger: Jag älskar
er! Jag tycker ordet älska är för matt, jag måste uppfinna ett nytt
ljuvare, brutalare ord -- som ett smeksamt åskslag! Just ett smeksamt
åskslag. Allt skulle bli violett mörker omkring er och det mörkret
skulle vara jag och det skulle omge er på alla sidor och det skulle
fräsa blixtar ur det -- det skulle verka världens skapelse -- vart
skulle då er hederskänsla ta vägen? Ni skulle falla ned inför det som
kanske för mig mer än för er är ett mysterium och ni skulle tillbedja
mig som mysteriets personifikation. Ser ni -- jag tror verkligen att ni
kvinnor sitta inne med hemligheter alltför dyrbara att yppa för män --
det är de hemligheterna vi vilja äga! Jag älskar er! Hör hur lugnt, hur
behärskat jag säger det, men bakom orden skälver och brinner det.
Obestämda, vilda känslor som jag ärvt från mina förfäder långt innan de
lärt att tala, bara ryta av svartsjuka och passion kunde de. -- Å, ser
ni inte deras ögon och känner ni inte deras jättearmar med stålsenor --
-- Jag älskar er! Tänk på detta enda: -- Jag älskar er! Får jag kyssa er
panna? Å, vad ert hår doftar -- -- --
-- (avsides) eau de Lubin! Å vad ert hår doftar! Jag älskar er! Ni går
inte ifrån mig! Ni älskar mig således, eller ni är på väg att älska mig!
Ser ni hur enkelt allt är, hur lätt allt är -- -- det är ju mig ni har
älskat hela tiden. Det var mig ni drömde om långt innan ni visste om
mig! Det är sommaren, som har nitat ihop oss -- hur beroende äro vi inte
av temperaturen, av allt. En solstråle, en tanke, ett ord är
tillräckligt att göra oss till gudar och gudinnor! Vet du, älskade -- å
vad jag har drömt om dig, jag har spunnit om dig ett nät av gyllene
tankar -- kyss mig å -- o -- a!!!!!
-- O!!!
-- Du!!
-- Du!!!!!
-- O!
-- A!
Herre Jössus, där kommer min man! Lugn, älskade, lugn för guds skull!
* * * * *
På skogsstigen kom löjtnanten spatserande med uppvikta byxor, elegant,
läsande en tidning, rökande cigarrett.
Hon sprang emot honom, hängde sig om hans hals och sade:
-- Å, älskade, vad jag har längtat efter dig!!! Du skall se, doktorn här
är något förskräckligt! Han tror inte på gud, han tror på ingenting! Han
måste bestämt vara en bra olycklig människa!
Om kvinnor.
Professorn och jag talade om kvinnor, som vi alltid göra. Det är nu en
gång för alla det intressantaste ämnet för karlar.
-- Ser du, min gosse, en kvinna skall framför allt vara ljuv, _ljuv_. Ge
henne gärna rösträtt -- eller ogärna, om du vill -- men det spelar
mindre roll. Hon kan vara ljuv ändå. Då hon kommer innanför en karls
räckvidd, måste hon fjädra sig, vara skön eller tro sig vara skön nog
att kunna locka. Hon kan vara vindögd och stamma och vara låghalt och ha
vårtnäsa -- det gör ingenting. Ty hennes ljuvhet ligger inte på ytan --
vet du, min gosse -- en gång var jag halvt om halvt kär i en kvinna som
hade lupus. Hon hade bara spåren efter ett ansikte, såg ut som ett
åldrigt lik, men hon var ljuv, hon var kvinna, och hela hennes väsen
utstrålade kvinnlighet. Jag kände kontakten och jag gick ut och grät, ty
jag var ung och glad och sentimental student.
-- Det där förstår jag, svarade jag. Jag var en gång på väg att bli kär
i den svenska intelligenskvinnan, den där gamla jungfrun, du vet. Jag
var ung och glad, artist, ute på resa och hon tog mig i famn, när vi
möttes på Unter den Linden, och jag höll på att glömma hennes vita hår!
Men i samma ögonblick gick en ung kvinna förbi. Hennes ansikte strålade
som efter ett kärleksmöte och hon gick förbi oss stolt, med hemlig lycka
i ögonen, _gravida_ och med moderskapets flammor på kinderna. Jag
lösgjorde mig ur omfamningen och följde den unga kvinnan med en lång
blick -- -- -- nå, det där var en kärlekshistoria på 30 sekunder, och
den lämnade inga spår efter sig i min själ. En situation, en plåt i en
kinematograf, inte ett dugg mera.
-- Men apropå kvinnor, sade professorn, känner du till det där
kvinnoförbundet Nya Freja? Häromdagen fick jag veta vad det betyder som
förening. Det är helt enkelt en tribadförening, ett sammelsurium av
massöser och skaldinnor. Massöserna representera det manliga elementet,
förstås! De klä ut sig till karlar, de spela teater, alldeles som vi
gjorde i Uppsala, fast vi voro rena som änglar i själen -- -- -- fast
jag alltid tyckte sådant där var otäckt. Sådant gör man inte då man blir
äldre. Tänk dig mig klädd till kvinna!
-- Fy tusan!
Professorns tevtoniska skägg och glimten bakom pincenéen verkade i
sanning så maskulint att tanken på möjligheten blev hemsk.
Professorn fortsatte: -- Varför ha vi kommit in på det här? Kanhända på
grund av Hardenprocessen -- jaja! Det är väl så! Vet du -- nu skall du
få höra! Jag träffade en ung fru häromdagen. Vi kommo att tala och hon
berättade helt ogenerat sina intryck från Nya Freja. Luften var osund
där. Några gamla kvinnor dirigerade det hela. Och då medlemmarna mellan
eller efter förhandlingarna bildade kotterier, såg man urvalet, massöser
och skaldinnor, bildlikt talat. De spelade en teaterpjäs, och den som
skulle vara älskaren, en bekant fru, måste slarva med repetitionerna, ty
hon hade en pojke hemma, som hon ammade. Men på generalrepetitionen
måste hon ju vara med för att det hela skulle gå ihop. Hemma låg hennes
unge och skrek, och då hon uppträdde stack slangen av ett mjölkglas fram
ur hennes på grund av formerna uppknäppta bondväst. Det var makabert att
se, försäkrade den unga frun. Och tonen bakom scenen var inte vidare
vacker. Vi studenter som spelade kvinnor voro i alla fall renhjärtade
och tänkte i varje fall inte längre än näsan räckte, men här spelade ju
mödrar -- -- och massöser -- -- och skaldinnor. Jag fick intressanta
patologiska detaljer, lagom för en halv bok. Men det behöver ändå inte
vara dekadans, ty människorna ha väl genom seklerna varit likadana.
Åtminstone är skillnaden fin, omöjlig att urskilja -- -- --
-- Nå, vad säger din fru om det där?
-- Hon kommer aldrig dit, hon får inte beblanda sig med skaldinnorna och
massöserna. Hon är ljuv -- som jag vill ha det -- men nu vill jag
berätta. Hon är ologisk som alla kvinnor, men kvinnor skola inte ha
logik. De äro älskvärdast utan logik. Emellertid är hon litet afficierad
av kvinnorörelsen och har fått klart för sig att hon skall ha rösträtt.
Visst skall hon ha rösträtt, det ska ni alla få. -- Få! säger hon med en
egenkär knyck på nacken -- vi ska ha den, vi ä vakna, målmedvetna nu. Du
är kvar i 1700-talet, du är efter din tid. Nå! Då hände det.
Doktorinnan Weyler och fröken Pasch och fru Varén kom upp till hustru
min och beställde kaffe, för de tyckte att det var så nära -- -- de
ville inte gå till Westbeck. Jag låg inne i mitt rum och läste och hade
sagt till pigeschen att ingen fick störa mig. Min hustru respekterade
det till en början.
Emellertid stormade de där kvinnorna in i tamburen. Jag hörde deras
djupsinniga resonemang och tänkte -- i det jag steg upp och stängde
dörren: Sisådärja! Nu blir här kafferep. Tack, käre Gud, att jag slipper
vara med! Om du bara ville slå mig med dövhet nu också!
Vad vill du att en professor i filosofi skall göra i ett liknande fall?
Bara omgjorda sin själ med ett pansar av järnek och tredubbel koppar.
Men tvärtigenom den där förskansningen hörde jag den manliga doktorinnan
Weylers basartade alt -- hon är kortklippt och hjulbent -- -- ja, det
där vet man utan bekantskap med husläkaren -- och fröken Paschs
ackompanjemangartade röst som låter hela tiden, medan andra tala -- och
den gamla fru Varén som är gift med en major som super alldeles
förbannat -- -- -- Du förstår samlingens heterogenitet och homogenitet
och -- vad?
Jag hör min hustru ringa och jag hör hur Kristin kommer in i salongen.
Jag har lärt min hustru att vara hövlig mot tjänarna. Alltså sade hon:
-- Vill Kristin vara snäll koka riktigt gott kaffe åt oss! Tag fram
Marasquino, är Kristin snäll. Och cigarretterna!
Kristin försvann och jag kände genom två väggar att hon gjorde en
stockholmspigeschknix.
Jag hörde doktorinnan Weylers gardiströst: -- Kära du, jag föredrar en
cigarr, om du kan leta fram någon av din mans svaga!
Nu gjorde händelsen att mina cigarrer befunno sig i mitt rum. Alltså kom
min hustru in på tå, ty hon trodde att jag sov. Jag gav henne två
filosofögon och sade på mitt rättframma sätt: -- Du har främmande, hör
jag. De där kvinnosakskvinnorna! Akta dig för dem! Och kom ihåg! Jag
vill vara i fred!
Hon stod där ljuv och generad, alldeles som om hon skulle ha stulit mina
cigarrer, och jag sade: -- kom hit och kyss mig, men kom ihåg -- jag går
inte ut i det där getingboet! Kom ihåg det!
Dörren stängdes och jag hörde damernas pladder som en avlägsen, mycket
avlägsen åska.
Om en stund knarrade salongsdörren. Det var Kristin som kom in med
kaffet. Jag hörde persvaderingen och doktorinnan Weylers bas.
Så hör jag min hustrus röst efter en lång, energisk, ilsken ringning:
-- Kristin, det här kaffet är odrickbart, det är dåligt, det är bara
sumpen!
Tystnad.
Kristin svarar inte! Kristin är ohövlig! Man svarar alltid sin matmor.
Tystnad.
-- Jag går in till professorn och ber honom lära Kristin hövlighet!
Tystnad.
-- Jaså! Kristin tredskas! Vi ska se, om inte professorn kan få Kristin
att vara hövlig! Johan! Johan!
-- Aj som fan, tänkte jag! Nå, då får man väl ge sig ut i kriget. --
Vänta bara lite, jag skall ta på mig en krage!
Jag tog på mig kragen och min blå halsduk och bytte ut nattrocken mot
smokingen. Jag kom ut i salongen elegant, oemotståndlig, nästan ung. Jag
hälsade damerna. Vid dörren stod Kristin.
-- Du ville tala med mig, sade jag till min hustru.
-- Ja, jag vill, att du skall tala med Kristin. Hon vill inte svara, när
jag frågar.
Jag fixerade Kristin. Hon stod där vid dörren med blicken riktad in i
något fjärran, på någon fjärran poliskonstapel och med mungiporna
föraktfullt neddragna.
-- Kristin, sade jag och föresatte mig att verkligen vara professor i
filosofi. Frun påstår, att Kristin inte svarar på hennes frågor.
-- Frun har inte frågat mej någonting!
-- Men frun säger sig ha frågat. Alltså, lagvigda maka, vad har du
frågat?
-- Jag har frågat, varför Kristin inte kokat gott kaffe åt oss.
-- Och detta vill Kristin inte svara på? -- en så viktig, verkligen
allvarlig fråga.
-- Frun sa så här: Kristin, det här kaffet är odrickbart, det är dåligt,
det är bara sumpen! Är det nån fråga?
-- Kristin har rätt, om frun och de andra damerna medge, att orden ha
fallit så. Det är ju ingen fråga, utan ett påstående, och ett
oförsiktigt sådant, ty begreppet odrickbart är alltför positivt.
Kristin: -- Å så sa frun att jag är ohövlig.
Jag: -- Har du sagt att Kristin är ohövlig?
Frun: -- Ja, därför att hon inte svarar!
Jag: -- Men du har ju nyss genom tystnad medgivit, att du inte frågat
något. Alltså vore det ju dumt av henne att svara.
Frun: -- Tänker du hålla förhör med mig?
Jag: -- Jag är ju inkallad av något skäl. Är det inte för att utreda
frågan om Kristins ohövlighet? Är det inte det?