Jag är nu fullkomligt frisk. All nervositet är borta och jag går omkring
i ett obeskrivligt behagligt blekgult lugn, vilket skulle vara
intresselöst, om det inte skures av två violetta linjer. Jag reser hem
om tre dagar, ty jag är efterlyst för självmord. Vi träffas!
* * * * *
Dödskyssen.
Varifrån komma alla drömmar?
Jag reser i ett polarhav på en liten bogserbåt bland idel obekanta
människor. Vi gå bland isberg som bli allt flera och större, av alltmera
fantastiska former.
Vinden är alldeles stilla. Det gröna havet skvalpar sakta mot iskanterna
när vi passera, eljest är allt tyst. Det förefaller mig som om dessa
isberg skulle ha stått just så och just där i sekler. Plötsligt passera
vi en infrusen brigg av ålderdomlig form. Den har endast förmasten kvar
med trasiga stag och vanter och utan andra rår än bramrån, från vilkens
nockar de båda brassarna hänga orörliga ned. Från jäckstaget hänger en
lika orörlig åldergulnad trasa av seglet.
Passagen mellan isbergen blir allt smalare och jag säger till mannen vid
ratten: -- Här börjar bli trångt -- -- --
-- Vi äro framme nu, svarar han, och i detsamma komma vi in i en liten
isfri hamn och lägga till vid en kaj, vars krön ligger alldeles i
jämnhöjd med vattnet. Jag stiger i land -- och bogserbåten försvinner i
samma ögonblick.
Men jag förvånar mig icke över något. Framför mig, ett stycke in på
kajen, ligger ett kolossalt vitt palats med slät fasad utan prydnader.
Jag går in genom en väldig fyrkantig portöppning, över en ofantlig
slottsgård, vilken liksom kajen är täckt med ett tunt lager snö som
tyckes ha legat där alltid, genom en liknande portöppning ut på ett torg
som är fullt av ryttarstatyer i täta ordnade leder. Tunn snö ligger
överallt.
Jag känner en underlig beklämning, en oändligt trist känsla framför
dessa ryttarstatyer, ty fastän orörliga, tyckas de mig äga ett visst
bundet liv, ett medvetet avvaktande av något som klämmer ihop mitt
hjärta, utan att jag vet vad det gäller.
Medan jag betraktar statyerna och känner detta, börjar en sval, fuktig
vind blåsa över torget. Den känns på mitt ansikte med den egendomliga
kyla den får, då man känner den i lä bakom en skog. Det rasslar sakta
bland de hundratals statyerna. Men allt detta bara några ögonblick. Så
blir det stilla igen.
Jag går åt höger förbi statyerna. Nu observerar jag, att torget på tre
sidor är omgivet av isberg. Bakom slottshörnet ser jag en oändlig
snövidd.
I detsamma bryter ett knippe solstrålar genom en rämna i det jämngrå
molntäcket och lyser på snön med en glans så vacker, att jag aldrig
kunnat föreställa mig något liknande. Endast på en liten fläck, skarpt
begränsad av den nu violetta oändliga snövidden.
Jag tänker: -- Att måla, att måla! -- -- men jag har ju intet att måla
med.
I samma ögonblick far genom min hjärna: -- Det där är inte ljuset! Det
är skuggan av solen!
Då hör jag någon ropa mitt namn ur hopen av statyer bakom mig.
Jag vänder mig om och rösten höres igen, och den är som ekot av en
tystnad. Ekot av en tystnad!
Jag går utefter statyraden. Hade jag icke märkt förut, att alla dessa
kroppar och ansikten voro så ohyggligt utmärglade? Nu rasslar det igen
bland dem och knakar som av trä, och jag ser, att det fladdrar gulnade
trasor från ett ben här, en arm där, medan snöflingor från deras hjässor
och skuldror yra mig i ansiktet.
Så hör jag mitt namn igen.
-- Vem ropar? frågar jag.
Och från postamentet till en staty lösgör sig en kvinnoskepnad, höljd i
trasor och med ett stelnat leende skulpterat i ett ansikte av något
gult, hårt, vittrande. Hon slår armarna om mig och kysser mig. Iskyla
tränger genom hela min kropp och jag tänker: -- Nu dör jag -- och vaknar
-- och fryser, ty en filt hade glidit ned på golvet och vinden dragit
sig åt nordan under natten.
En reskamrat.
Jag lämnar Gare de l'Est i den tidiga morgontimmen, sömnig och olustig
efter en parisiskt varm augustinatt med flugor och spindlar.
Vi äro fyra resande i kupén. Bredvid mig sitter en vitskäggig herre med
hederslegionens band i knapphålet och mitt emot honom en otäck gammal
yankee, som med infernalisk skicklighet, trots väggarnas förbud, börjar
spotta runt omkring den gamle herrns och mina fötter. Han ser verkligen
hemsk ut. Ett pussigt mörkbrunt ansikte. En rad kraftiga gula tänder
skjuta ut från underkäken, som är ovanligt utvecklad och tillsammans med
de tjocka läpparna förråder starka passioner. En lucka i tandklaveret
gör honom till den pamp i spottning han är.
Mitt emot mig sitter en individ, klippt direkt ur Wienerkarikatyren med
whiskers och äckligt soignerade mustascher.
Yankeen börjar intervjua den gamle herrn på verkligt god franska, något
som förvånar mig, ty jag har nyss hört honom skrika till en
hotellvaktmästare på renaste amerikanska.
-- Ni har hederslegionen, säger han, lutar sig fram och tummar med
smutsiga fingrar på det röda bandet. Den gamle ryggar tillbaka och söker
värja sig med ett nummer av La Croix. Var ni med i kriget?
-- Nej! svarar den vördnadsvärde kort och ilsket. Yankeen spottar mellan
hans ben och tänder en söt Virginiacigarrett. Såå, ni var inte med! He
he! Men _jag_ var med!
Vi spetsa öronen. Till och med den gamle herrn ser intresserad ut.
-- Ser ni, jag är elsassare och var med, jag! Fan anamma -- jag slogs
som en djävul och vad fick jag för det? Reumatism fick jag och inte
någon bandstump -- nå, jag var ju i ledet och inte en enda skråma fick
jag under hela tillställningen. Och så reste jag till Amerika efter
freden. Fan själv kunde inte se på, hur de här förbannade pickelhuvorna
vände upp och ned på hela Elsass. Nu är jag på hemväg till Strassburg.
Har inte varit i Europa sen 71. Har ingen bekant, vad jag vet! Döda
allesammans de som känt mig. Men det gör detsamma! Måste hem! Det gick
inte längre!
Vi börja intressera oss för berättaren och han fortsätter tacksamt,
sedan han frågat oss alla tre om namn, yrke och inkomster. Han talar om
kriget, om Bazaine och belägringen och svär vid minnena. Men plötsligt
säger han: -- Nej, nu måste jag tala engelska igen! Ni talar väl
engelska! All right! Käken går ur led på det här viset. Har inte talat
franska på åtminstone 20 år!
Nu hoppar han in på Amerika, där allt är _biggest in the world_. Vi fara
just utefter Marne och han skrattar, då vi beundra vingårdarna.
Vingårdarna i California, _det_ är vingårdar!