Jag går bara och väntar att vintern skall försvinna på allvar, så att vi
få komma bort härifrån. En apati av högst besynnerlig art behärskar mig,
och jag är ibland rädd, att denna vinter knäckt mig. Vad sommaren kan
komma att medföra, är kanske heller icke sådant, att man kan vänta därpå.
Vi flyttade in till Stockholm, eller rättare: hyrde våning, när vi
trodde, att allt skulle bära oss fram, om också långsamt. Som det blivit,
hade det varit bättre, om vi stannat på landet, i den avskildhet, som
synes vara vårt bästa öde. Här är mera ensamt än där.
Sorgen skrämmer.