Jag har tänkt på allt och sett allt, och jag vet nu, varom det är som
striden står. Dag för dag har jag sett, hur det blott blivit sämre. Och
det är ingen glädje att kunna förstå. Det är ett lidande. Under denna tid
har jag kunnat följa varje detalj, och ett ord eller ett ögonkast ha
kunnat få mig att skälva i hela min varelse, därför att jag visste, vad
det betydde. I min och gossarnes närvaro har jag sett henne falla ifrån
och hålla samtal med en osynlig. Till det yttersta har jag fått anstränga
varje nerv för att i hennes ögon framtvinga den blick, vilken visade, att
hon var medveten om, att hon icke var ensam. Jag har sett henne känna och
förstå alltsammans själv, ana och veta, vad som lurade inom henne. Hon
har kastat sig ned för mig i ångest och bett mig att icke skicka henne
bort -- utan ha litet tålamod.
Jag lider fruktansvärt av att följa hennes kamp och mitt under
alltsammans vet jag dock, att det, som nu är min plåga, är blott en annan
sida av just samma egenskaper i en rik och väldig natur, vilkens vågor gå
högt som havets -- samma egenskaper, som en gång skänkt mig all livets
lycka och jubel.