Jag sitter här och tänker på lille Sven. Allt omkring mig är så tyst, och
jag tycker mig se honom, som han de sista dagarna, han ännu kunde vara
uppe, gick omkring på trädgårdens gångar med sin lilla smeksamma hand i
min och pratade i ett, medan han såg upp mot mitt ansikte med sina
tankfulla barnaögon. Och som jag fördjupar mig i detta minne, blir mig
hopplösheten i det att jag aldrig skall se honom igen, så outsägligt
bitter. Ty han var, utan att ana det, hemmets medelpunkt. Det var han,
som alltid kom springande mot alla oss fyra stora och fyllde rummen med
sitt kvitter, när vi kommo hem. Det var kring honom, vi samlades för att
utröna, vad han tyckte, vid varje småsak, som bragte glädje. Nu går hans
pappa här och måste göra sig hård mot minnet för att räcka till och hålla
allt annat uppe. Får icke ens tänka för mycket. Icke ens sörja. Ty då
skulle allting brista.
Kom han för att taga sin moder med sig och lämna oss alla i sorg? Eller
kom han för att gå, så stilla och vackert, som han gick, och genom sin
död lära oss alla livets stora konst?