XIX.

De dagar, som nu följde, skall jag fåfängt söka skilja ifrån varandra.

Ja, det skulle vara mig omöjligt att ens säga, huru många de voro. Natt

blev till dag och dag till natt, och vårt liv hade blott en enda punkt,

kring vilken det rörde sig: det lilla rummet, utanför vilket de blommande

kaprifolierna täckte verandan, fyllande luften med sin doft, och där vår

lille gosse låg och stred med döden.

Här gingo vi om varandra, sutto vid varandras sida, sovo, åto och vakade.

Här smälte allt vad vi levat och drömt samman i en enda förtärande

smärta. Här gick min hustru fram, när det sista hoppet syntes utslocknat,

och satte korken i myskflaskan. Hon, som ville dö med honom, tog den

sista medlet av stimulus bort, för att hon icke sedan skulle behöva

förebrå sig, att hon stört den lilles sista stunder endast för att själv

ha den glädjen att se hans stora ögon lysa emot oss.

Ty det högra ögat var slocknat och borta. Ögonlocket låg slutet däröver,

som om halva hans lilla huvud redan länge varit dött, men när det vänstra

ögonlocket öppnades, glänste ögat så mycket större. Det blev så

allvarligt och stort, som om det redan blickat in i en värld, dit hans

far och mor ännu icke haft tillträde, och där vi icke skulle komma in,

förrän den sista förlåten brast, och vi följde honom på den väg, där

dödens klocka ringer, och där den, som hör dess ringning, måste följa,

vilka band som än hålla honom kvar vid jorden.

Här sutto vi, när dagens sol lyste, när regnet därute föll, och när

nattlampan inne i sjukrummet spred sitt svaga flämtande sken över den

vita bädden. Och lille Sven själv, han, vilken våra blickar sökte, som

våra tysta samtal rörde sig om, och som vi hade slutat med att önska

befrielsen från alla plågor! Stilla som han levat, låg han på sitt sista

läger, och när min hustru lutade sig över honom, rörde han sina trötta

läppar och kysste henne.

»Klappa pappa, Sven», sade hon. »Pappa är här.»

Då riktade han sitt stora trötta öga emot mig och lade sin smala, vita

hand mot min kind med en rörelse, som om han endast rört sig i sömnen.

Så sutto vi den sista natten, och närmare ha inga människor setat

varandra. Vi höllo varandras händer över barnets bädd, och vi sprutto

till, för att ingen rörelse av liv i hans ansikte skulle gå oss förlorad,

när han såg upp och sökte oss med sitt stora öga. Vi talade till

varandra: »Såg du det? Såg du?» Och medan vi girigt samtalade på denna

minnenas skatt, vilken skulle bli det enda som stod oss åter, gingo

nattens långsamma timmar förbi, och morgonrodnaden steg över viken, över

ekarna, över hela den gamla trädgården under våra fönster.

Som om vi ville giva lille-brors själ fritt rum att flyga den väg, där vi

icke kunde följa honom, så öppnade vi dörrarna till verandan, och den

friska morgonluften strömmade in. Det hade regnat på natten, och genom

splittrade moln bröt solen fram över landskapet, medan dimmorna flögo

över vikens vatten. Den steg och steg, och vid dess strålar började

fåglarna kvittra. Och hela det härliga uppvaknandet av naturen grep oss,

så att vi måste tvinga oss till tystnad för att icke störa den lille,

som sov.

»Ser du», sade Elsa, »ser du! Så vackert måste det bli, när han skall

dö.»

Men ännu dröjde dödsängeln, ännu fortforo barnets lugna, regelbundna

andetag, och tröttheten grep oss. Jag tog min hustru med halvt våld och

tvang henne att lägga sig till ro på soffan bredvid gossens bädd. Där

somnade hon med handen på hans säng, och medan morgonsolen steg, satt jag

ensam vaken och lyssnade till deras tunga andedräkt, under det att inom

mig allt blev stilla och lugnt, och jag ropade efter ett slut på denna

pina för oss alla. Jag satt där, till dess att min hustru reste sig upp

ur sömnen. Då bytte vi plats, och uttröttad somnade jag med handen på den

plats, där hennes nyss hade vilat.

Så förgingo ett par timmar, och solen steg högre och högre på en klar

sommarhimmel. Jag vaknade vid, att min hustru lade sin hand på min arm.

»Vakna, Georg», sade hon. »Nu dör Sven.»

Jag kunde icke stanna där inne. Jag gick ut i trädgården, och i tanke att

bereda honom en sista glädje -- han, som städse älskat blommor -- bröt

jag en rosenknopp, den vackraste jag kunde finna, vände åter och lade den

på min gosses kudde vid sidan av det öga, som ännu kunde se. Ur stånd att

uthärda längre, gick jag tillbaka ut på verandan. Därute hörde jag, hur

Svante kom in och satte sig vid bädden. Men jag vände mig icke om. Jag

gick blott och lyssnade på de långa, förfärliga andedragen, vilka kommo

som från en vuxen man och skuro mig i själen. Då hörde jag ett ljud från

min hustru, som kom mig att vända mig om.

Sven hade slagit upp ögat och sett rosen. Så hade han sträckt sin hand

mot blomman, lyft upp den, som ville han se på rosen en sista gång och

sedan låtit den falla tillbaka på kudden.

Plötsligt skakades hela hans kropp av hemska, långvariga krampanfall. De

började vid huvudet, som vreds snett, och syntes fortsätta ända ut i

lemmarna, vilka blevo styva och blånade. Då lutade min hustru ned sitt

huvud för att slippa se. Men när anfallen upphört, grät hon tyst, och

åter räckte hon mig sin hand över den lilla bädden.

Så sutto vi därinne, till dess att andetagen upphörde ... fortsatte igen

... förlängdes, växte i styrka ... och upphörde. Så blev allt tyst.

Dödens tystnad härskade. Nedböjda och gråtande följde vi vingslagen av

den själ, som var på flykt.

Vi hade hållit honom i var sin hand och på en gång släppte vi de kalla

händerna ned mot täcket.

Så gick min hustru ut ur rummet och sökte vila. Men jag satt där ensam

och kände med förfäran, hur allting hade blivit så tyst.

* * * * *

På eftermiddagen kom Olof och tillsammans med far och mor kom han från

sin första utflykt i världen fram till den bädd, där lille-bror låg död.

Där grät han manligt och stilla, och när han kom ut i salen, visade

Svante honom allvarligt på sitt finger.

Det hade fått ett djupt märke, och Svante beskrev hur lille-bror tryckt

in sin nagel där, innan han dog. Han behöll det märket i flera dagar, och

han saknade det, när det gick bort.

Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman · 第 48 / 79 题