Vi hade flyttat lille Svens bädd till verandarummet, för att han genom de
öppna dörrarna skulle höra fåglarna sjunga och vinden susa. Där låg han
nu på sin vita bädd, och när han såg upp, var det i väntan att bli kysst,
eller också rörde han sakta på de små svaga händerna, och då lutade vi
oss ned över honom, därför att vi förstodo, att han ville smeka oss.
Svante gick på tå i sjukrummet, och hans hjärta var fullt av det
förunderliga i, att lille-bror skulle dö. Långa stunder stod han stilla
och betraktade honom eller böjde sig ned och kysste hans kind. Men när
mamma vaknat ur sin dvala, då gick han emot henne, när hon kom in, och
lade båda sina armar om hennes hals.
Aldrig skall jag glömma den blick av outsäglig förtvivlan, varmed hon tog
gossen om huvudet och såg in i hans ögon.
»Har du telegraferat efter Olof?» sade hon till mig.
Jag nickade till svar, och åter såg jag, hur hon böjde sig över Svante
och slöt honom intill sig. Driven av någon plötslig instinkt, reste jag
mig upp och gick ut, lämnande min hustru ensam med det friska barnet och
det döende. När jag vände mig om i dörren, såg jag min hustru föra Svante
fram till lille-brors säng. Där satte hon sig på den ena sidan och lät
gossen taga plats på den andra. Så lutade hon sig ned över Sven. Men hela
tiden höll hon Svantes hand fast, och jag såg, att hon smekte båda
barnen, utan att göra någon åtskillnad.
När Svante slutligen kom ut, gick jag in och tog hans plats mitt emot min
hustru. Då räckte hon mig sin hand över det döende barnet och sade:
»Om det blir till lycka eller olycka, vet jag inte. Men jag skall stanna
hos dig. Ty jag tror nu, att Gud vill det.»
Och efter ett ögonblick tillade hon:
»Sven vill det också. Jag har talat vid honom.»
Utan att kunna svara, böjde jag mig ned och kysste hennes hand. Och i
denna stund visste ingen av oss, vad som var lycka och vad som var
olycka.