Här ute sjöng lille Sven, som han hade gjort hela vintern, och det var
visst närmast för hans skull, som Elsa hade yrkat på, att vårt piano för
en gångs skull fick följa med ut i skärgården.
Ty allt sedan mamma upptäckt, att Sven kunde sjunga, var det endast helt
naturligt, att hon började odla hans anlag, och att hon var stolt över
hans röst, som hon var över allt, vad han gjorde, sade eller företog sig.
Hon skaffade honom små visböcker och lärde honom orden utantill. Ty Sven
var bara fem och ett halvt år, och han var alldeles för liten för att
kunna läsa. Också hade hans mamma heligt och dyrt lovat, att det skulle
dröja länge, innan han behövde plåga sig med något så rysligt. Men
sjunga, det kunde han, och han kunde många visor. Mycket sällan tog han
fel på en ton, och gjorde han det någon enda gång, då såg han helt
förtrytsam ut och började genast om alltsammans från början.
Aldrig var han heller rädd att sjunga, när främmande hörde på. Hur många
som ville, finge komma. Sven sjöng och log, och de stora blå ögonen
blänkte. Varför skulle han vara rädd för att sjunga, när han själv tyckte
det var så roligt, och han för resten sjöng vackert? Det hade mamma sagt,
och när hon tyckte det, måste ju alla tycka detsamma.
Bland alla vackra visor, som Sven kunde, var emellertid ingen näpnare att
höra än denna:
Bä, bä, vita lamm,
har du någon ull?
Ja, ja, kära barn,
jag har säcken full.
Söndagsrock åt far och helgdagskjol åt mor
och två par strumpor åt lille lille bror.
Slutet på denna visa var Svens glansnummer. Ty så fort han kom till det
sista ordet bar det i väg med takten, så fort, så fort, som om han velat
äta upp slutordet och behålla det för sig själv. »Lille lille bror»
trillade i väg långt före pianots ackompanjemang, och det berodde bara
på, att han tog de två paren strumpor för egen räkning och hela versen
som en anspelning. Varför skulle också icke hela visan kunna vara
skriven enkom för honom, när han kunde sjunga den och var så glad däråt?
Den visan fick ingen annan än Sven sjunga, och det var heller ingen annan
än han, som kunde, han, som var lille bror i livet, lille bror i döden,
som aldrig blev något annat, och som alltid skall leva under detta namn.
* * * * *
Fönstren i salen stå öppna, doften från syrenerna strömmar in med
aftonluften, solen är i sin nedgång, och på väggen över det uppslagna
pianot dallra dess strålar. Vid pianot sitter hans mamma i vit
sommarklädning, runt om stå vi andra, och mitt ibland oss sjunger lille
Sven.
Söndagsrock åt far och helgdagskjol åt mor
och två par strumpor åt lille lille bror.
Det är midsommarafton, och Sven är lycklig. Ty han har fått mammas löfte
på, att den kvällen behöver han inte gå och lägga sig, förrän han själv
vill. Det vill han aldrig naturligtvis, och med mammas hand i sin går han
med bröderna och de stora på trädgårdsgångarna, till dess att hans ögon
falla ihop, och han blir buren sovande in till sin säng, omedveten om sin
olycka att icke få vara uppe längre.
Där sover han med sin vän på armen, den vita lilla hunden av trä, vilken
har ull som ett lamm och ögon av svarta knappnålar, och som Sven kristnat
till Ulltapp. Ulltapp är en fredlig sängkamrat. Han stör ingen.
Ute i trädens kronor ljuder det första svaga fågelkvittret, som bådar
morgonens gryning.