Jag märker, att jag i denna bok nästan endast skriver om våra somrar.
Detta kommer sig helt enkelt därav, att det var under sommaren, vi
starkast kände oss leva. Om vintrarna bodde vi ju antingen i huvudstaden
eller så nära densamma, att vi när som helst kunde förflytta oss dit. Då
gick det oss som de flesta andra. Huvudstadslivet tog oss, kastade oss in
i sin jäktande virvel och knappade in på den tid, då vi alla kunde leva
med varandra och känna oss som ett. Borta voro min hustrus och mina långa
förtroliga samtal på tu man hand, borta det muntra samlivet med barnen.
Icke ens julen, eller allra minst den, var fri från denna känsla av
överansträngande brådska, vilken efterlämnar trötthet, leda och
misstämning. Därför väntade vi sommaren nästan som en befrielse från
något ont, och när vi lämnade huvudstaden, var det alltid, som foro vi
mot vår egen och vårt samlivs förnyelse.
Det är om vår sista sommar jag nu berättar, den sista, då vi verkligen
kände oss leva, den sommar, vilken blev så annorlunda, än vi hade hoppats
och tänkt.
Vi hade denna gång valt en helt annan plats än västkustens skärgård, och
vi hade gjort detta, för att min hustru skulle få omgiva sig med allt
det, som hon under föregående sommar hade saknat. Ty hur än havet hade
gripit henne, bar hon dock kvar ett slags avoghet till detta hav, vilket
vill härska i ensamt majestät och icke tillåter höga träd och blommande
gräsmattor att växa i sin omedelbara närhet. Innerst längtade hon alltid
efter lummiga lunder och blommor i överflöd, och den seger jag vunnit i
min kamp för havet, var alltså endast halv. Därför kommo vi överens om
att för framtiden skiftesvis bestämma platsen för vår sommarvistelse. Och
denna sommar ville vi dessutom dela med andra, uppliva vad som en gång
fyllt våra hjärtan, när all vår lycka återspeglades i kretsen av idel
vänner, vilka kommo och gingo i vårt hem som i deras eget.
För att göra kontrasten mot sommaren på skäret så stark som möjligt valde
vi Lidingön, och i övre våningen av en halvt förfallen herrgård redde vi
vårt sommarhem.
Det var en våning med stora och många rum, en våning med sneda fönster,
fläckade tapeter och gammalmodiga, stora verandor, en lång och smal, som
vette åt gården, och en mindre, från vilken man såg ut över trädgården
med dess oskyfflade gångar och förvuxna bärbuskar, såg över ekarna långt
ut åt udden och hela den stilla, ljusa viken, vilken låg inbäddad i
grönska och liknande en lugn insjö i det mellersta, rika Sverige.
Verandorna voro på båda sidor om huset helt och hållet övervuxna med
vildvin, och på verandan utåt sjön var den ena sidan täckt med
kaprifolium. Det hela gav intrycket av en gård, som höll på att
överväxas, myllas igen, försvinna för att åter bliva ett med naturen. När
man satt och drömde på den mindre verandan och såg ut över trädgården,
ekarna och den lugna viken, kom man att tänka på att allt, vad här var
röjt eller byggt, en gång skulle vara borta och den dag komma, då nya
människor skulle finna gömt i jorden, vad som nu givit bo åt då
längesedan glömda människors glädje och sorg eller näring åt deras
kroppar. Vemodigt, utan en enda tillsats av dysterhet, smög sig denna
känsla över den, som satt och sög in stämningen av denna lilla fläck,
vilkens alstringstid hade varit, och det blev honom, som om all jordisk
lycka hade bestått i att få leva här, till dess att huset föll och
ogräset blivit odlingens herre, och sedan få slumra in med byggnaden som
föll i ruiner, de gamla träden, som sjönko murkna och utlevade ihop,
bliva ett med själva den ofruktbara jorden, vilken även den tycktes ha
tröttnat på att bära det, som var bestämt att giva liv åt dess
bebyggare.
Här växte syrenerna tätt, gullregnen hängde praktfulla och tungt ned över
ovårdade grupper och rabatter, där pionerna slokade övermogna mot jorden,
och rosenbuskarna trängdes för att få luft. Här fanns allt, vad min
hustru älskade av stämning och natur. Här fanns något av en döende
melankolisk frodighet, vilken stämde med hela hennes själsliv. Här gick
hon omkring, som om hon från första stunden varit hemma. Här glömde vi,
att hon själv känt symptom av sin gamla sjukdom. Här glömde vi, att livet
och människorna slagit oss onda sår, och vi själva värjt oss och slagit
tillbaka. Här glömde vi vinterns tvång och vinterns enerverande nöjen.
Och mitt över viken hade vi vänner, mellan vilkas brygga och vår båtarna
gingo tätt. Men hela omgivningen låg tung över mig och jag kände det, som
om den hindrade mig att arbeta. Den kastade mig in i en stämning olika
allt vad jag någonsin hade erfarit. Men tiden gick, och med den kom
lugnet. Med en styrka, som aldrig förr kom arbetets genius över mig, och
jag stördes av ingenting annat än av Sven.
Ty han var den ende, som vi aldrig kunnat lära att pappa skulle vara i
fred, när han arbetade. Han öppnade dörren så sakta, som om han riktigt
ville visa, att han förstod, hur viktigt det var, att det var tyst. Såg
jag på honom då lade han fingret på läppen och sade »tyst» med en så
maktmedveten och på samma gång oskyldig min, att jag ovillkorligen måste
lägga bort pennan. Såg jag däremot icke upp, då gick han sakta fram till
skrivbordet och ställde sig bredvid mig. Han kunde stå där tåligt, hur
länge som helst, och höll jag mig då stark och låtsade, som om jag icke
anade hans närvaro, kunde han gå sin väg igen, lika tyst som han kommit.
Det hände emellertid inte ofta, och vände jag bara aldrig så litet på
huvudet, såg jag genast de blåa väntansfulla ögonen, som sökte mina. Och
då var jag förlorad.
»Vad vill Sven egentligen?» sade jag.
Och jag tyckte, att jag borde se sträng ut, men visste, att jag inte
kunde.
Då var det en blomma eller en sten eller någon annan raritet, som han kom
med. Och jag gav mig på nåd och onåd. Jag sköt undan både papper och
penna och lät Sven störa mig så mycket han ville. Och det gläder mig nu.