Aldrig har Sven blivit så beundrad, smekt, buren på allas händer och
förgudad, som han blev under denna sommar. Lotsarna buro honom över
bergen och täljde honom båtar, gummorna stannade och logo soliga leenden,
så fort de fingo se honom. De unga hustrurna glömde sina egna småttingar
och sade, att ett sådant barn hade de aldrig sett, flickorna ledde honom
på klipporna och lekte med honom, utan att han behövde be dem. Sven gick
omkring i ett ständigt solljus, och han blev brun och stark i denna luft,
som han aldrig varit.
Sven var med ett ord medelpunkten för allas våra tankar och solen i denna
vår enda västkustsommar.
Det var emellertid underligt nog, att han just under denna tid fann ett
nytt samtalsämne, till vilket han ständigt återkom. För Sven var det
nämligen egendomligt, att han talade om allting som kom i hans tankar,
och han gjorde det mera okonstlat, än barn pläga, fullkomligt
bekymmerslös i fråga om det intryck han kunde göra på en vuxen. Med barn
är det ju eljest vanligt, att de till en viss grad gömma, vad de tänka,
och endast med en viss förbehållsamhet yttra sig inför de äldre. Detta
kommer av, att de frukta att känna ironins smålöje träffa sina tankar,
även om detta löje är blandat med välviljan. Särskilt blir detta fallet,
om ett barn är känsligare, naivare, till sin natur öppnare, än andra
barn, eller till sitt hela väsen skiljer sig från de flesta.
Sven hade, från det han slog upp sina ögon, aldrig känt annat än
förstående värme omkring sig. När han kom i den åldern, då föräldrar
kunna sysselsätta sig med sina barn, hade han nästan stundligen följts av
ett par ögon, som gladdes åt varje hans rörelse, förstod och uppmuntrade
varje ord, avspeglade varje yttring av hans späda, oskyldiga själ klarare
och bättre än han någonsin skulle kunna det själv. Det var genom denna
kärlek, som lille Sven lärde känna hela världen omkring sig, och emedan
den passade till hans egen smeksamt hängivna person, liksom han passade
samman med den, vilken dag för dag gav honom livet, kunde Sven heller
aldrig tänka sig annat, än att allt vad som växte, undrade eller log inom
honom, skulle han pladdra fram lika naturligt och enkelt, som det kom.
Kanske fanns inom honom, fast han aldrig kunde uttala den, också en slags
aning, att han icke hörde hit? Kanske band honom denna aning, ehuru
omedvetet, ännu starkare vid henne, som levat länge med samma känsla gömd
under sin levnads lycka? Vem kan svara på detta? Eller vem kan försöka
att svara? Ingen. Endast tystnaden svävar över blommande gravkullar.
Men visst är, att lille Sven en gång hade funnit en tavla på sin mammas
vägg, och när han sett på den en stund, tog han ned den och såg på den
tyst, som om han mött något nytt, inför vilket hans förstånd stod
alldeles stilla.
Det var ingen tavla efter nytidens smak. Det är föga konst i den, och den
berättar en saga. Det är en saga som kallas dödståget. På en vidsträckt
hed går döden fram. Han är klädd i en vit kåpa, som döljer benranglet,
men lämnar dödskallen bar. Honom följer ett långt tåg av unga och gamla
utan åtskillnad, och tåget är så långt, att det synes förtona i det
oändliga, och ingen kan se dess slut. I handen håller döden en klocka,
och man ser, att den nyss har klingat. Man ser det, ty det sitter en
ålderdomsbruten kvinna vid vägen och sträcker bönfallande sina händer mot
den obeveklige, som, utan att se till sidan, går henne förbi. Men nära
bakom döden står ett ungt par, som älskar varandra. I den unge mannens
öra har dödens klocka ringt, och förtvivlans kärleksarmar kunna icke
hålla honom kvar. Dödens tåg går vidare, och när den platsen kommer, som
är öppen för honom i tåget, skall han följa, och hans plats på jorden
skall stå tom, och ingen längtan skall räcka till att kalla honom
tillbaka. Men där tåget synes sluta, skymtar som en dager av
morgonrodnad.
Sådan är tavlan, och denna hade mamma medtagit till det yttersta skäret
bland andra tavlor och fotografier, med vilka hon prydde vårt nya
sommarhem, och på en fotografi av denna tavla var det som Sven en gång
stirrade, när han frågade mamma:
»Vad är det?»
Och mamma berättade sagan om den grymma döden, som kommer och tar bort
den, som är ung, och lämnar kvar den gamla, som tigger att få följa
honom. Och Sven hängde tavlan på sin plats igen.
Men nästa morgon tog han ned den ånyo, och när han sett på den en stund,
fick mamma berätta hela sagan för andra gången.
Åter satt Sven och hörde på, och åter blevo hans stora ögon allvarliga
och undrande.
»Tror mamma, att den unga fästman är mycket ledsen, för att han behöver
dö?» sade Sven.
»Ja», svarade mamma. »Men hon, som är hans fästmö, är ännu ledsnare.»
»Men han kanske blir en ängel», sade Sven, »och får vita vingar på
axlarna.»
»Det blir han nog», sade mamma.
Men Sven suckade och var ändå inte nöjd.
»Varför kan inte den gamla gumman få följa honom», sade han, »när hon så
gärna vill?»
»Det vet ingen, Sven», sade mamma. »Det vet bara Gud.»
»Vet han det då?»
»Ja. Han vet det.»
Sven gick ut igen till solskenet och klipporna. Men sedan blev den sagan
hans käraste, och nästan varje morgon, när mamma satt och kammade sig,
kom Sven in, tog ned den förunderliga tavlan och bad mamma berätta.
Men det hade hänt Sven en sak till och det var under vintern. Då hade han
fått följa med på teatern och se en pjäs, som spelades på en söndags
förmiddag, då Sven kunde få vara uppe och inte behövde föras hem för att
gå och lägga sig. Det var Strindbergs »Lycko-Per» som gavs och Sven
förstod nog inte mycket av pjäsen, men han hade roligt på sitt sätt. Han
hade så roligt, att han smittade alla, som sutto omkring honom.
Men så kom den scen, där döden visar sig för Lycko-Per, och då blev Sven
tyst. Ingen hade tänkt på, att denna scen fanns där, eller att den
överhuvud kunde göra ett sådant intryck. Men allt, som sedan följde,
brydde Sven sig icke om. Och när någon efteråt frågade, vad han sett på
teatern, så svarade han bara:
»Jag har sett döden. Det var ett stort långt benrangel och kunde tala.
Och så höll den en lie i hand.»
Detta minne satte nu Sven samman med tavlan om dödståget. Det enda gossen
aldrig kunde förlika sig med var, att när han såg döden, hade han en lie,
men på tavlan ringde han i en klocka. Eljest var det som om minnet från
teatern, bilden på tavlan och mammas saga för barnet smält samman till
ett.
Oupphörligt brukade Sven tala om detta. Denna bild hade satt sig fast i
hans fantasi med en intensitet, som ingenting syntes kunna utplåna. Och
han berättade för vem som ville höra på om döden, som kom emot Lycko-Per
och hotade att taga honom, men som fick gå igen, därför att Lycko-Per bad
honom så vackert. Han berättade därom, så att han ryste själv endast vid
minnet, och om döden i levande gestalt uppenbarat sig för honom, kunde
han ej blivit starkare gripen.
Men hans vänner på skäret tyckte det var underligt, att ett så litet barn
kunde tala om sådant. De gjorde aldrig narr av honom, utan vad han
berättade stärkte hos dem blott känslan av något sällsamt skärt och fint,
som de gärna togo på armarna och buro över bergen.
Och Sven lät icke störa sig i sin lycka av dessa sagor. Han var så
förtrolig med dem, att de endast syntes följa honom, som skuggan följer
det livliga solskenet. Och han skapade sig sin egen värld ute på skäret.
När bränningarna gingo högt och stormen röt, då stod han i fönstret och
såg ut över det vräkande havet, och han kunde stå där i timtal, utan att
det var honom möjligt att slita sig loss. När himlen var blå och vinden
spelte sval och stilla över ön, då gick han ensam ned till stranden,
fångade sjöstjärnor och lärde sig leka med båtar.
Men allra helst uppehöll han sig vid lotsutkiken, där mamma satt med sitt
arbete, och där bad han henne berätta allt vad hon visste om sjön. Han
var överlycklig, när han lärde sig springa barfota på klipporna, och han
drog i sina små byxor och klev på sina fina fötter så försiktigt som en
liten prinsessa. Men när man skulle gå långt, då bad han att bli buren.
Och som ingen kunde neka Sven vad han bad om, var det alltid någon, som
tog honom på armen eller på axlarna. Då såg han sig stolt omkring och log
i känslan av sin makt och sällheten, att alla älskade honom.
Men när mamma blev ensam med pappa, sade denne mer än en gång:
»Han är ju så frisk och kry, som han aldrig har varit. Varför skall han
då alltid tala om döden?»
Och hon svarade:
»Det är inte jag som lär honom. Hans tankar komma och gå som de vilja. --
-- Ser du?»
Hon pekade nedåt stranden. Där satt Sven ensam och såg ytterst lycklig
och glad ut. Han höll ett snöre i handen, och vid snöret var fästat en
träbit, vilken såg ut som en båt. Den drog han fram till stranden,
lastade med stenar och sköt ut den igen.
»Hör du inte?» sade Elsa.
Och för att höra bättre gingo vi sakta närmare utan att gossen såg oss.
Han satt alldeles stilla, lät trästycket gå fram och åter i vågorna, och
med en svag, klockren stämma sjöng han för sig själv. Det var en
sjömansvisa, som han lärt av barnen på ön.
Sjung falleralla, sjung falleralla la
och uti havet sin grav han får.
Så fick han syn på oss, tystnade, hytte med sin lilla hand och
förklarade, att han inte ville sjunga när pappa hörde på.