Detta minne har jag upptecknat redan för åratal tillbaka. Jag visste icke
då, att jag en gång skulle kämpa en annan och större strid med min
hustru, en strid, efter vilkens slut jag skulle stå ensam och dock icke
ensam, nedböjd, men dock icke utan hopp.
Nu ser jag oss sittande på den högsta klippan utanför vårt vita, vänliga
hus. I en prakt, som ständigt är ny, kväll efter kväll växlar, går solen
ned i havet och emellan oss sitter Sven. Han är barbent och brun, och
emedan det kyler mot aftonen sticker han sina små fötter under mammas
klänning. Han tigger om att få sitta uppe så länge solen är kvar.
Undrande följa hans ögon det sista flammande skimret av solen, som
försvinner i det lugna, gungande havet. Han sitter med hakan stödd mot
handen, som tänkte han på något allvarligt, vilket han icke kan giva ord.
Och när han äntligen vet, att han måste i säng, hänger han sig om pappas
hals och ber, att jag skall bära honom.
Med min lätta börda på armen stiger jag sakta utför klipporna och när jag
vänder åter, ser jag mot himlen den mörka silhuetten av min hustrus
gestalt. Hon sitter som Sven nyss satt, och hennes ögon söka den punkt,
där solen går ned och där aftonrodnadens flammor slocknat.