Sven hade fått en lekkamrat, och det var en händelse i hans lilla liv. Ty
förut hade han endast lekt med de stora bröderna. Nu var denna lekkamrat
ett par månader yngre än Sven, och dessutom var lekkamraten en flicka.
Allt detta var något särdeles nytt och hänförande, och under denna tid
fick Sven mycket att tala med mamma om.
Lilla Märta hade flyttat ut på landet med sin pappa och mamma, och i
början hade hon och Sven betraktat varandra på avstånd. Märta var en
liten obeskrivligt söt flicka med röda, friska kinder, klara blå ögon och
ett långt lockigt hår, som var nästan likt Svens eget. Och det dröjde ej
synnerligt länge, innan hon en dag kom fram och satte sig i närheten av
Sven och nyfiket betraktade vad han förehade.
Sven var van att leka för sig själv, och han hade en lek, som roade honom
mycket, och som egentligen var ganska lättfattlig. Den bestod däruti,
att han gick ut och satte sig på en gräsmatta. Där betraktade han med det
största intresse allt som försiggick på den närmaste fläcken omkring
honom. Det var myror, som klättrade på grässtrån, en fjäril som kröp på
en blomma och så på vita vingar fladdrade vidare i solskenet, en
skalbagge, som kommit på rygg och skulle vändas rätt för att kunna krypa
vidare, eller ett par fåglar, som hoppade mellan tuvorna och icke läto
störa sig av barnet, när de sökte efter föda åt sig eller ungarna. Eller
också satt han helt enkelt och plockade av grässtråna omkring sig och lät
dem fundersamt och undersökande glida mellan sina fingrar och när han
fått handen full, kastade han bort alltsammans och började plocka nya.
Det kallade Sven själv att »sitta gröna backen», och härom kunde han tala
långa stunder, när han avbröt leken och sprang in till mamma för att
förtälja om de rön han gjort. Detta satt nu lilla Märta och tittade på,
och till sist frågade hon Sven vad han gjorde.
»Förstår du inte, att jag sitter gröna backen?» sade Sven.
Och hans ögon blevo stora av förvåning.
Nej, det förstod Märta inte alls. Men eftersom Sven kunde hålla på med
det så länge, antog hon, att det måtte vara något obeskrivligt
underhållande och därför satte hon sig bredvid honom. Och de båda barnen
plockade gräs och petade på myror och kommo varandra så nära, att när de
gingo därifrån, höllo de varandra i hand och tyckte, att de aldrig mera
kunde skiljas.
Ett par dagar därefter satt Sven inne hos mamma och talade om Märta.
Numera talade han inte om gräs och blommor eller fåglar och fjärilar.
Numera talade han bara om vad Märta hade sagt, och vad Märta hade gjort,
och hur roligt de båda hade tillsammans.
Så en dag sade mamma till honom:
»Du tycker visst mycket om Märta?»
Då sköt Sven ut läppen och svarade:
»Vet inte du, att Märta är min fästmö?»
Mamma svarade mycket allvarligt:
»Det har du aldrig talat om för mig.»
»Det ska' väl du veta ändå», menade Sven. »Vi ska' gifta oss.»
»När ska' ni gifta er?» frågade mamma.
»När vi bli stora förstås», svarade Sven.
Sven var mycket lycklig att hava en fästmö, som han skulle gifta sig
med, och det var det vackraste man kunde se, när de två barnen kommo hand
i hand över gården och solskenet lekte i deras lockiga hår, eller när
Sven drog Märta i sin lilla vagn och oupphörligt vände sig om för att se
på henne.
Men ibland blevo de ovänner och då blev Sven mörk, gick in till mamma och
sade, att Märta var otäck.
Då svarade mamma:
»Ja, men du ska' ju gifta dig med henne. Och då får ni väl lov att bli
vänner igen.»
»Jag vill inte gifta mig med henne», sade Sven.
Men hur det var blevo de vänner igen, försonades, kysstes och hade ännu
roligare än de någonsin hade haft.
Det faller av sig självt, att mamma dyrkade Svens fästmö minst lika
mycket som han själv, och när hon kom ut och ville ha Sven med sig och
Sven å sin sida inte kunde övergiva Märta (en alldeles ny erfarenhet i
hans lilla tillvaro), då upplöste sig denna konflikt på det sättet, att
mamma tog fästfolket en i var hand och blev på en gång deras lekkamrat
och deras förtrogna. Ja, jag fruktar att hon talade med dem både om
kärlek och giftermål, därför att hon som ingen kunde deras språk, och
det kan nog hända, att hon i sin fantasis styrka redan började känna sig
som svärmor.
Det var inte värt för någon, att han försökte taga Svens kärlek från den
skämtsamma sidan. Olof hånade visserligen lille-bror och sökte förklara
att en riktig karl inte tycker om jäntor. Till och med Svante, som i
denna punkt hade mindre rent samvete, försökte angripa lille-bror med att
han var för liten.
I sin nöd vände sig Sven till mamma som högsta auktoritet. Och mamma sade
honom, att han skulle inte bry sig om, vad de stora gossarne sade, utan
att om han tyckte om Märta, så var det ingenting att skämta med alls,
antingen han var liten eller stor.
Därmed ansåg Sven, att bröderna hade fått bräckan, och lät dem icke
vidare grumla sin lycka. Han var så allvarlig själv mitt i sin glädje,
att han icke förstod, hur någon människa kunde skämta om en sådan sak,
och därför gjorde han heller ingen hemlighet av sina förhållanden. Om
någon äldre, vilket kunde hända, frågade honom, om det var sant, att han
hade en fästmö, svarade han utan vidare ja, och strax därefter sprang
han och lekte med henne, som om han velat fråga hela världen, om hon inte
var vacker och söt, som en riktig fästmö skulle vara.
Ja, Sven uppförde sig överhuvud så, att man upphörde att skämta med
honom, och till och med bröderna läto honom vara i fred.
Men en dag hittade Olof på att säga åt honom, att han hade hår som en
flicka. Det hade Sven hört förr, och det hade aldrig rört honom.
Men nu tillade store-bror:
»Inte går det an för dig, som har fästmö.»
Och det grep Sven djupt.
Från den dagen upphörde han aldrig att kälta på mamma om sitt hår.
»Jag vill ha mitt hår som de andra gossarna», sade han.
Det hjälpte inte att mamma stretade emot och bad Sven inte bry sig om,
vad de stora gossarna sade. Det hjälpte ej ens, att hon bad Sven för
mammas skull behålla sina vackra lockar, som mamma tyckte så mycket om.
Sven höll på, att de skulle bort.
»Jag vill inte se ut som en flicka», sade han.
Mamma sörjde vid blotta tanken på, att någon skulle så mycket som röra
vid de vackra lockarna.
»Jag kan inte tänka mig klimpen utan sina lockar», sade hon.
Hon tog honom i sina armar, viskade vid honom, jollrade, övertalade och
bad för de kära lockarna. Men Sven var omöjlig att övertyga. Han bad så
vackert och såg så bevekande ut, att till sist fick han sin vilja fram.
Han kom in i sin lilla röda hatt och med den vita blusen fladdrande om de
små benen.
»Jag ska' in till sta'n och bli klippt», skrek han.
Han var fylld av iver och hänryckning, och när han satt på tåget pratade
han i ett, och han vände sig till en främmande gammal herre, som han
aldrig hade sett förr, och sade, att han skulle fara till staden för att
klippa sitt långa hår.
Den gamle herrn såg upp från sin tidning, gav gossen en förströdd och
likgiltig blick och fortsatte sin läsning.
Sven trodde, att han inte hade hört och upprepade för tydlighetens
skull:
»Jag ska' klippa mitt hår, så jag inte ser ut som en flicka.»
Men den gamle herrn förskansade sig bakom sin tidning och mumlade
någonting, som föranledde mamma att tysta sin lille klimp.
Sedan teg Sven hela vägen och satt alldeles stilla, som om han grubblat
på något. Han såg så olycklig ut, att mamma tog honom i knä't och smekte
gossen och var fullständigt förbittrad på den gamle herrn, som inte kunde
förstå, att den lille satt och sörjde över, att inte alla främmande
herrar bry sig om, när en liten gosse är glad.
Sven teg, ända till dess att han kom ut på gatan. Men då viskade han, som
om han varit rädd att någon kunde höra dem:
»Det var bestämt ingen snäll gubbe.»
»Ja, men ser Sven, du kände honom inte», sade mamma.
»Han kunde väl ha varit snäll för det», svarade Sven.
»Men små gossar ska' inte tala till främmande», invände mamma.
»Jag trodde, han skulle bli glad, när han fick höra, att jag inte längre
behövde se ut som en flicka.»
Stackars litet barn! tänkte mamma, och åter förgrymmades hon i sitt
hjärta, när hon tänkte på alla trumpna människor, som förstöra de smås
glädje. Stackars litet barn! Hur ska' det en gång gå dig i världen?
Och för att riktigt trösta Sven och kalla hans glädje tillbaka, sade
hon:
»Det var en otäck och led gammal gubbe. Riktigt led var han.»
Då blev Sven idel solsken igen, och hans sorg var bortblåst, därför att
han fick tro, att endast otäcka människor göra sådant. Han blev klippt
och fick gå på ett konditori. Där fick han bakelser och var överlycklig,
emedan han trodde, att alla människor visste, att han för första gången
var klippt som en pojke. Så for han hem med mamma igen, och när han kom
på gården, släppte han mammas hand och sprang, så fort hans ben ville
bära honom, in för att göra pappa flat.
Där stannade han vid skrivbordet, tog av sig sin hatt och glömde bort,
att man icke fick störa pappa när han arbetade. Han stod stilla med
hatten i hand, och hela hans kropp arbetade av iver för vad pappa skulle
säga. Ja, hans ögon växte, så att det såg ut, som om hela pojken skulle
bli bara ögon.
Pappa såg och såg och anade, att det var något riktigt märkvärdigt, som
hade hänt. Till sist gick det upp ett ljus för honom, och då måste han
lyfta upp klimpen och sätta honom ifrån sig igen.
»Nu har Sven blivit en riktig pojke», sade pappa.
Och med denna attest på sin manbarhet sprang Sven ut i akt och mening att
visa sig för de stora bröderna och bli beundrad av Märta.