Den vår, som nu kom, minns jag som ett hav av blommor, vilka fyllde varje
ledig plats i vårt hem. Hyacinterna uppblandades småningom med blåsippor,
blåsipporna med vitsippor, gullvivor och violer, och sist, när det led
mot midsommartid, kommo de blommande syrenerna.
Det var mamma och Sven som skaffade blommorna, och det skulle vara svårt
att säga, vem av dem båda, som älskade blommorna mest. Jag ser dem ännu
sida vid sida med händerna fulla av blommor, rödkindade och pratande, gå
över den stora gården fram mot den öppna verandan. Hennes hår var lika
svart, som hans var blont, men deras djupa blåa ögon voro lika. De
bildade den mest sällsamma kontrast, och dock voro de mera lika än vad
mor och barn pläga att vara. De hörde samman, som om de skapats att
städse följas åt, städse gå med blommor i händerna, ända till livets slut
gå hand i hand och se i varandras ögon. Ingen kunde se dem tillsammans,
utan att hans ansikte upplystes av ett soligt leende, och ofta kunde jag
märka detta och känna min egen rikedom ökas.
Ty under denna tid kände jag livet rikt och fullt som aldrig. Jag glömde
åter allt, vad som fyllt min själ med tunga aningar och nuet blev mig
nog. Det föreföll mig, som om allt, vilket var sorgligt och svårt, hade
vi fått genomgå endast för att efteråt kunna njuta en så mycket fullare
lycka. Jag var tacksam för varje ny dag, som gick, jag var glad, att jag
kunde glömma, och jag tyckte, att vi buros fram mot en lycka, högre än
den, vilken människor nå.
Jag tror, att även min hustru, åtminstone under en tid, delade denna min
känsla. Ty det var från henne, som denna ständiga ström av lycksalighet
utgick. Hon hade verkligen återvänt till livet, hon kände sig frisk, hon
levde under stora, gamla träd och i ett överdåd av blommor. Hon hade oss
alla omkring sig, och ingenting störde hennes ro.
Så gick hon en afton med mig genom den långa gången, där vi ingen mötte,
och där vi därför gingo helst. Runt om oss blommade syrenerna och fyllde
luften med sin doft, och på den bleka, ljusa junihimmeln satt halvmånen
utan att kasta något ljus, endast simmande i det blåa, som välvde sig
gränslöst vitt, där slätten tog vid, och varifrån bleka stjärnor liksom
försökte att tindra, utan att kunna bryta fram genom nattens dager.
När jag tänker på denna tid och allt som sedan följde, måste jag med
förvåning minnas vår spänstighet. Som om endast ett strömoln kommit på
vår himmel och blåst bort, så gingo vi här lyckliga varje afton, och det
fanns icke ett stänk av vemod i våra samtal. Allting, som varit, låg
begravet bakom oss. Det var väl icke den sorglösa lyckan med ungdomens
oprövade blinda tillit till sig själv. Det var något vida mer. Det var
denna lugna, tysta harmoni, som kommer mellan människor, vilka lidit
tillsammans och övervunnit, en lycka, som ingenting kan grumla och
ingenting förstöra, därför att den vuxit sig oupplösligt samman innerst
inne i två människors hela väsen. Vi visste under denna tid, att vi
ingenting önskade, ingenting begärde, utom det, som vi redan ägde. Det är
vid sådana perioder i livet, som den ena kan söka ensamheten för att
torka sina tårar, emedan han blygs att visa, hur lycklig han är. Inga
främmande tankar, som gå på egen hand, inga fantasier, inga begär kunna
störa denna oerhörda stämning, ur vilken livskraften växer. Allt, varom
sagor och sägner sjungit, lever då sitt fulla, aldrig sinande liv, så som
ingen dikt mäktar återgiva, och jag tror, att det är sådana erfarenheter,
som ensamma mäkta att göra samlivet heligt mellan kvinna och man.
Åtminstone kände vi det så under dessa ljumma vårnätter, då våra
promenader alltid slutade på samma plats: framför de sovande barnens
sängar. Vi talade ej mycket om, vad vi kände, men en afton sade min
hustru:
»Hur länge är det vi varit gifta?»
»Varför frågar du det? Du glömmer ju aldrig data.»
»Ja, men kan det vara sant, att det varit mera än tio år? Kan det vara
sant att vi äro så gamla?»
»Gör det dig ledsen?» svarade jag och log.
Hon slöt sig intill mig och tog min arm.
»Det var en tid, när jag var så rädd för att bli gammal», sade hon. »Och
det är jag ännu. Men jag förstår inte när folk talar om, att man älskar
mest och är lyckligast i ungdomen. Det måtte vara människor, som icke
kunna älska.»
Jag försökte en invändning. Men hon avbröt mig, i det hon började tala om
andra. Hon talade om vänner, som vi höllo av, om bekanta, som vi hade
umgåtts med. Och hon förnekade, att de kunde vara lyckliga. Hon berättade
drag ur deras liv, vad de gjort och vad de sagt. Ännu mera uppehöll hon
sig vid, vad de icke gjort och icke sagt. Och hon slöt med de orden:
»Jag tror, att människor i vår tid glömt att älska. De äro upptagna av så
mycket annat.»
Allt, vad min hustru nu sade mig, förvånade mig. Ty ehuru hon var kvinna,
plägade hon sällan sysselsätta sig med andra, när hon var ensam med mig,
och jag försökte taga mänskligheten i försvar.
Men hon svarade på allt, vad jag hade att anföra, som om hon egentligen
icke hörde på mig, och när jag tystnade, fortfor hon, fullföljande sin
egen tankegång:
»Varför äro du och jag lyckligare än alla andra människor?»
Hon sade detta med ett allvar, som om hon endast vidrört ett det mest
bekanta och erkända faktum, och hon tillade:
»Jag tycker, att alla andra äro olyckliga, när jag jämför dem med dig och
mig.»
Jag log åt hennes iver, på samma gång jag värmdes av hennes ord.
»Varför skall du jämföra?» sade jag.
»Därför att det gör mig så lycklig», svarade hon.
Och i det hon stannade framför mig och såg upp i mitt ansikte, tillade
hon:
»Låt mig säga det nu, emedan jag annars kanske aldrig kommer att säga
det. Jag tycker det är så lustigt, när jag tänker på den första tiden,
när vi voro gifta. Då tyckte jag, att jag älskade dig, och att jag var
lycklig. Det var därför, att jag ingenting visste och ingenting förstod.
Nu vet jag, vad det är, och nu vill jag tacka dig.»
Innan jag hann hindra det, hade hon gripit min vänstra hand och kysst
den, och när jag försökte rycka den tillbaka, höll hon den fast och
kysste den ånyo, där ringfingret satt.
Det låg en makt i hennes känsla och hennes person, när hon sade dessa
ord, som nästan förvirrade mig. Stum tog jag henne i mina armar och
kysste henne med en känsla av, att jag första gången kysste min brud. Och
jag visste med henne, att större sällhet rymde icke jorden.