VI.

Denna tid var den enda, då vår lycka verkligen kunnat brista, och jag

tror, att vi båda kände det lika starkt, som om ödesdigra makter tumlat

om med våra liv. En hel dag förgick, under vilken icke ett ord växlades

oss emellan. Men på aftonen, när vi skulle gå till vila, föllo vi i

varandras armar och gräto, utan att kunna tala.

Därefter blev allt som förut. Men den fråga, som brände mig: »Vad är det?

vad kan det vara?» var och förblev obesvarad. Dock var jag lugnare, kände

ånger över mina outtalade tankar och väntade på samma gång liksom en

upplösning.

Två dagar därefter fann jag följande brev på mitt bord.

Jag minns, att jag bröt det med en känsla av ångest, som om detta papper

skulle kunna avslöja inför mig någon hemlighet, vilken hade makt att

krossa hela mitt liv. Men på samma gång brann jag av begär att få svar

på min fråga: »Varför är hon icke lycklig? Kan man på en gång vara

lycklig och olycklig?»

Brevet lydde så:

_Min egen älskade._

_Att det har kunnat falla sådana ord mellan dig och mig! Att det är

möjligt blott, att det skett! Jag tyckte först, att det var, som om

solen slocknat, och jag aldrig mer skulle få se dagens ljus. Och

jag grubblade och grubblade över, hur jag skulle få dig god emot

mig igen, och hur allt detta skulle kunna bli, som om det aldrig

varit._

_Men så såg jag, att du var god ändå i ditt hjärta, även fast det

icke såg så ut, och jag började förstå, att du aldrig kunde bli

annorlunda, att det bara var det, att jag icke kunde svara dig på

dina frågor, som gjorde, att du blev sönderriven och bitter, och

därför slog du blint utan att veta, att du kunde göra mig så ont,

som du gjorde. Icke heller nu vet jag, vad jag skall svara dig, men

du får icke undra över, att jag skriver. Det är bara därför, att

skulle jag försöka tala om =detta=, skulle jag aldrig säga mer än

hälften, av vad jag ville._

_Det finns så mycket, som jag bär inom mig, Georg, så mycket, som

jag aldrig får sagt, varken till dig eller någon annan, därför att

jag vet, att jag aldrig kan säga det. Jag har alltid varit så

Georg, och jag kommer nog alltid att vara det._

_Ibland, när jag tänker på, hur du är emot mig, talar om allt, icke

döljer en vrå i ditt hjärta, då tycker jag, att jag bara är ett eko

av dig, och jag är så fattig, att jag ingenting har att giva dig

igen. Och när du sagt mig, att det icke är så, då har jag känt mig

så lycklig, Georg, så lycklig och så rik. Och jag vet, att jag

givit dig allt vad jag kan giva och allt vad jag har._

_Men när du ser, att jag sitter och stirrar in i mig själv, som du

brukar säga, då skall du veta, att jag gör inte annat än vad jag

alltid har gjort, även när jag varit som mest lycklig, även långt

innan jag kände dig, och mitt verkliga liv började. Och om jag

gråter, skall du icke tro, att jag är olycklig. Det jag då tänker

på, gör mig icke olycklig. Det är bara något jag måste grubbla över

ibland, därför att jag vet, att det skall komma, och därför att jag

alltid vetat det._

_Men du skall icke fråga mig därom, ty jag kan ändå icke svara dig.

Kunde jag det, ack, kunde jag det, då skulle ju mina tårar torka av

sig själva. Kanske är det också ingenting, kanske är det bara

därför, att jag är alltför lycklig._

_Men jag vill, att du skall tro mig, när jag säger dig, att du icke

behöver frukta, att det finns någonting hemligt och dolt i min

själ, som jag döljer och håller hemligt, därför att du icke =kunde=

få se det. Det är bara det, att jag icke kan._

_Bed mig därför icke att tala, utan håll av mig, sådan jag är. Håll

av mig som din lilla flicka och vän, vilken icke begär mer än att

få gå vid din sida, så länge Gud låter mig få leva och sedan få dö

och sova i ro, glömd av alla andra utom av dig. Ty du skall aldrig

glömma mig, och det är det enda »odödliga liv» jag begär._

_Men en sak önskar jag ibland. Och det är, att du och jag vore

gamla och grå, och att våra barn vore riktigt gamla. Jag är så

mycket mor, att jag skulle önska, att mina gossar vore vuxna, och

jag finge gå i deras hem och taga små, små, riktigt små och

hjälplösa barn på mina armar och se, att jag levde en smula också i

dem. Mina gossar äro så stora nu, och de behöva mig snart inte mer.

Men det vore så gott att vara gammal och få gå samman med dig och

vänta på den dag, då den stora vilan skulle komma. Jag tycker, att

jag skulle älska dig dubbelt, om du vore gammal och grå och ingen

kunde se på dig med samma ögon som jag, och jag finge sitta och

tänka på, att ingen mera än jag hade rått om dig, och ingen därför

riktigt visste vem du var._

_Nu har jag sagt dig så mycket, och det du bett mig säga, har jag

ändå icke sagt. Men tänk icke på det, Georg, tänk bara på, att jag

älskar dig nu som jag alltid har gjort, att det, som jag nu känner

för dig, är mer än ord kunna uttrycka, mer än du själv någonsin kan

veta. Ty hos dig och här är min plats, och jag har allt, vad någon

kvinna haft eller någonsin kan få, om hon än bleve aldrig så

lycklig. Tro ingenting annat, ty då gör du mig olyckligare än du

kan ana eller tro._

Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman · 第 21 / 79 题