Hur länge denna tid räckte, minns jag ej med bestämdhet. Jag vet blott,
att jag minns den som en enda förfärlig vinter utan snö, ett långt, mörkt
streck i vårt liv, vilket syntes mig tomt och utan mening. Efteråt har
jag sett döden rycka det käraste jag ägde ur min famn, jag har sett
vänner dö, jag har känt mig ensam med allt, vad jag andligen velat dö för
eller leva. Men något jämförligt med denna vinter har jag aldrig
upplevat, därför att jag då trodde, att Elsa höll på att glida ifrån mig,
och därför att denna tanke var mig värre än något, som andra människor
kunde tillfoga mig, eller som överhuvud kunde drabba mig i livet.
Denna tid blev så bitter, därför att jag då den enda gången i mitt liv
blev hård i mitt hjärta emot henne, och jag blev det därför, att jag icke
förstod bättre. Jag slutade med att draga mig inom mig själv som hon, ty
grämelsen behärskade mig; till sist fick grämelsen röst, och de hårda
orden darrade i luften omkring oss.
Jag fann henne i tårar en dag, och med en stämma, som icke längre var min
egen, utbröt jag:
»Hur länge tror du, att jag skall stå ut med detta?»
I samma ögonblick jag sagt det, ångrade jag mina ord, och aldrig skall
jag glömma det uttryck av skrämsel, som förstelnade hela hennes ansikte.
»Vad menar du?» sade hon.
»Det jag säger.»
Det var, som om en ond ande talat genom min mun, och jag ej kunnat hejda
den. Allt vad jag lidit, steg upp inom mig, som om det velat kväva mig,
och jag kände som en triumf, att jag gjort henne ont.
»Gå då», sade hon, »gå ifrån mig. Varför har du någonsin kommit till
mig?»
Hon grät icke, när hon gick. Men mitt igenom min vrede kände jag, att jag
med mina oöverlagda ord tillfogat henne en smärta så stor, att jag själv
aldrig någonsin känt eller skulle komma att känna en liknande. Men jag
skakade av mig denna tanke och förskansade mig bakom det inskränkta
högmod, som förmår människan icke att avvärja en olycka, utan att räkna
efter vems fel det är.
»Det är hennes fel», sade jag till mig själv, »om vår lycka brister. Vad
har jag gjort, för att hon skall vara olycklig och pina mig med att icke
säga mig orsaken? Hon älskar mig icke längre. Det är just livets gång.
Det som är skönt skall förfulas. Den, som är lycklig, får icke vara det
länge.»
Bakom sådana tankar gömde jag min verkliga känsla, som hela tiden var
fylld av henne. Jag trodde, att jag hade rätt till vrede, och jag ansåg
att vad jag sagt fått ett svar ännu hårdare än vad själva orden
förtjänat.
Det var sagan om Edens dagar, som voro förbi.