Jag har hittills icke nämnt min hustrus namn och jag har ännu svårt för
att göra det. I mina tankar kallar jag henne stundom Mignon, därför att
detta namn är det enda under vilket jag kan se henne själv, sådan hon kom
och gick. Vad vet jag för övrigt, om jag nu målar henne själv, eller det
minne hon lämnat? Är en människa, vad hon synes vara för dem, vilka icke
sett henne så, som kanske blott en förmår? Är hon icke fastmer i sitt
innersta väsen just det, som stannar kvar, när det yttre och tillfälliga
förbleknat? Är det icke möjligt, att, vad mången kallar idealisering,
egentligen är den innersta likheten, det som en gång, i en värld, dit
intet mänskligt öga nått, skall bliva vårt verkliga jag och synligt för
alla?
Hon var liten till växten och späd, och när jag första gången såg henne,
var vid en flyktig presentation på gatan i skenet av en gaslykta. När
jag lämnat henne, behöll jag minnet av ett par underbart stora och djupa
ögon. För övrigt mindes jag endast en svart skinnkrage, ett par långa
svarta handskar och trycket av en hand, som gav ett plötsligt och starkt
intryck av något uppriktigt, vaket och sant. För övrigt mindes jag hela
utseendet så illa, att jag ett par dagar senare gick förbi henne på
gatan, utan att känna igen henne. Och dock hade dessa ögon aldrig lämnat
mig någon ro, de hade städse återkommit för min inbillning, strålande och
sorgbundna, gömmande något på en gång livsbegärande och andaktsfullt. Om
någonsin ett par ögon speglat en själ, var det hennes.
När jag tänker på allt vad min hustru kommit mig att uppleva, vet jag,
att ingen så som hon genom alla min levnads brokiga levnadsår lärt mig
att bibehålla känslan för det religiösa. Hennes väsen var ömhet, och det
liv hon ville leva var en fest, och en fest, där hennes känsla för livets
värde och helgd icke kunde tåla ett missljud. Men allt, som var starkt
och levande inom henne, var på samma gång bräckligt och skört. I djupet
av hennes själ fanns en helhetsdyrkan, som icke tålde livet, därför att
den syntes stå på ett högre plan än livet självt.
Vi hade varit gifta i många år, när hon en gång sade till mig, plötsligt,
oförberett och utan yttre anledning, som hennes starkaste känslor alltid
kommo:
»Du får aldrig, aldrig låta mig känna att någonting mellan dig och mig
blivit gammalt och vant. Den dagen, när det händer, vill jag dö.»
Hur många kvinnor ha icke sagt detsamma och huru många ha icke levat och
efteråt lett åt sina egna ord! Jag har hört någon gång om en kvinna, som
sade till en man:
»Tror du icke, att vad alla kvinnor säga, kan det finnas några, som
känna?»
Jag minns, att detta föll mig i minnet vid min hustrus ord, och att jag i
känslan av deras sanning som svar endast tryckte hennes hand. Jag
förstod, att vad hon sagt, var hennes djupaste allvar, och jag visste,
att här passade icke ordet sentimentalitet. Men jag såg också, att hon
väntade ett ord från mig, som skulle säga henne något, och därför svarade
jag:
»Tror du icke, att något kan bli gammalt och vant utan att därför mista
i styrka, glädje och helgd?»
Hon såg på mig med stora ögon, som ville hon se till botten av min själ.
Så gick hon emot mig och kysste mig, och jag märkte, hur hennes ögon voro
fuktiga, medan jag kände, hur hela hennes gestalt böjde sig mot min i en
enda stor ömhet.
»Låt det bli gammalt och vant då», sade hon. »Jag längtar att det ska'
bli så.»
Icke ett ord mera blev yttrat. Men hela dagen såg jag, att hon gick
omkring som i stilla tyst jubel. På eftermiddagen var hon ute i
trädgården, och jag hörde från mitt fönster, att hon sjöng ensam, sjöng
med fulla, klockrena toner.
Om en stund kom hon in med en konstrikt bunden bukett av ängsblommor, där
sommarens flora blandades som tonerna i sång. Hon satte den utan ett ord
på mitt bord och log tyst för att icke störa mitt arbete. Så tog hon
själv plats ett stycke bort i rummet, och medan jag skrev, såg jag ibland
upp, endast för att få se på henne. Aftonsolen färgade hennes mörka hår
och spelade i de skiftande färgerna på hennes ansikte, som städse var
nytt, aldrig sig likt.