Hela denna bok är en bok om döden, och dock handlar den, synes det mig,
mera om lycka än om olycka. Ty olyckan är icke att mista, vad man har
kärt, olyckan ligger i att smutsa, förskämma eller förfula det. Och det
finns en hemlighet till, vilket jag fått leva länge, innan jag kunde lära
mig. Kärleken står aldrig stilla. Den måste antingen växa med åren eller
avtaga. Och det är icke blott i det sista fallet, som den kan skänka
lidande. Den väldigaste Eros är den, vilken giver lidande, därför att den
ständigt blir starkare.
Men jag vill börja från början och berätta allt det, som i denna bok
skrivet är, så som man berättar en dröm. Och så sällsamt det än må klinga
för läsaren -- det är alltsammans endast den bok, om vilken lille-bror
bad mig.
Har jag drömt, att jag älskat, gift mig och fått barn? Har jag drömt, att
jag varit outsägligt lycklig och outsägligt olycklig? Har jag drömt?
Eller har jag verkligen upplevat allt detta, vilket icke synes mig erinra
om något annat av mänskligt liv, som kommit inom min synkrets? Det
förefaller mig nu, som om jag på något ofattbart sätt stode -- icke över,
ack, allt annat än över -- men väl bortom det alltsammans, och det enda,
som når mig nu, är en ton av andakt, så översvinnelig, att icke ens musik
skulle kunna gripa och på ett fattbart sätt uttrycka den. Ja, när jag en
gång nedskrivit, vad som nu söker sig väg till de oskrivna pappersark,
vilka en dag kanske skola utgöra en bok, tycker jag mig kunna hoppas, att
själva berättelsen skall giva mig ledtråden till att lösa den gåta,
vilken nu plågar och oroar mig, vad som i mitt liv varit dröm, och vad
verklighet.
Det är nämligen icke blott sorgen, som trycker mig. Det är även undran
över vad som skett, samma undran vilken rör sig på botten av allt
medvetet liv. -- -- --
Jag minns i detta ögonblick, hur jag en afton kom in i min hustrus rum
och fann henne grubblande med en uppslagen bok framför sig. Hon läste
icke i boken, och hennes ansikte uttryckte missbelåtenhet.
Jag böjde mig ned över hennes axel och såg, att hon läst i bibeln. Boken
låg uppslagen vid 1 Mose bok, och på min fråga, vad hon läst, pekade hon
blott på ett par rader, vilka jag ännu tycker mig kunna läsa nederst på
en sida. -- Och jag läste orden:
Förbannad vare jorden för din skull ... Med smärta skall du föda dina
barn.
»Är det inte otäckt?» sade hon. »Jag minns inte, om jag fött med smärta.
Jag har aldrig tänkt därpå.»
Hon reste sig upp och gick fram till en liten säng, som stod på tvären
bakom våra egna sängar; och hon böjde sig ned över ett runt och frodigt
barnaansikte, som snusade och sov, medan läpparna rörde sig, som om
gossen legat vid modersbröstet.
»Har jag fött dig i smärta?» sade hon, som om hon talade för sig själv.
»Nej, i lycka har jag fött dig, i lycka och jubel, en lycka, så namnlöst
stor, att jag aldrig vetat det förrän nu.»
Hon drog mig ned i soffan och lutade sitt huvud mot min axel, kröp ihop
i min famn, som ville hon finna skydd mot all världens sorger och tyngd.
Utan att ändra ställning sträckte hon fram handen och slog igen boken.
»Det är en dum bok», sade hon. »Jag har aldrig förstått mig på den.»
»Det är den nog inte», sade jag leende.
»Det har du själv sagt», sade hon och reste sig till hälften upp.
»Jag? Aldrig!»
»Nå då har du sagt något annat då.»
Hon lutade sig ned igen.
»Jag minns det inte. Jag vet bara att jag vill tänka som du, tro som du,
vara som du. Ty ingen är som du, ingen i världen.»
På sådana ord kan ingen man svara. Man behöver icke avböja dem, emedan de
icke äro ämnade som rökoffer åt egenkärleken. De komma som en smekning,
som när en man ser på sin hustru och säger: »Det finns för mig ingen
kvinna mer än du.» Min hustru fortsatte också efter ett uppehåll så kort,
att jag knappast hade märkt det.
»Jag har visst aldrig tackat dig», sade hon, »för att du lärt mig att
tro, som du tror, men jag är så glad, att du gjort det. Du kan inte känna
det, som jag gör. Du kan aldrig känna det så. Var dag, som går, gör mig
rikare. Var timme synes mig full av min lycka. Det är så märkvärdigt att
tänka på nu, att jag en gång, när jag var mycket yngre, längtade att få
dö för att få komma till himmelen. Vad menade jag då, och vad längtade
jag efter? Jag tycker, att jag har glömt det, som om det aldrig funnits
till. Det enda jag förr kände svårt ibland, är, att jag aldrig skulle få
återse min far, som är död. Men nu tycker jag, att jag begär ingenting
mer än att få leva med gossarna och dig. Jag skulle inte önska, att det
funnes något annat än det liv, som du och jag fått leva. Jag vill leva
med dig, till dess att gossarna blivit stora och kommit ut. Så få vi
åldras tillsammans -- du och jag -- och något mer kan jag inte tänka
mig.»
»Tror du inte på någon som helst möjlighet av ett annat liv?» genmälde
jag.
Hon skakade på huvudet med en energisk åtbörd.
»Nej», utbrast hon. »Jag vill ingenting annat, än det som är. Jag vill få
sova en gång i jorden under en vacker blomsterkulle. Det är allt för
mig, och det ber jag Gud om varje afton.»
Hon bad till Gud varje kväll, och hon trodde icke på ett odödligt liv.
Jag visste det, och jag kände ånyo det underbara i denna hennes egen
gåta, som för henne blott var naturlig verklighet. Jag strök hennes
skuldra för att låta henne veta, att jag hört och förstått, och med en
plötslig övergång frågade hon:
»Tror du på något annat?»
»Jag varken tror eller inte tror.»
Hon upprepade mina ord alldeles tonlöst, ehuru hon hört dem flera gånger
förr, upprepade dem, som om de innebure något alldeles ofattligt och
utbrast plötsligt:
»Då har du ändrat dig.»
»Det tror jag inte.»
»Jo, du har. Hur skulle jag annars kunna tro, att livet vore slut med
döden? Det är du som lärt mig. Varför vill du nu inte tro som jag?»
Vid hennes ord flög ett minne genom min själ. Jag såg henne och mig gå en
smal stig under skärgårdens ljusa björkar. Över oss tindrade himmelens
stjärnor, och för våra fötter darrade i gräset det matta ljusskenet från
fönsterna i vårt första sommarhem. Jag tyckte mig ännu kunna höra de
ord, som i aftonens stillhet då viskades oss emellan, ord om livet och
döden, om Gud och det kommande, dessa ord, som fingo allvar och glöd av
vår första kärleks berusning. Jag mindes, att det var hon, som frågade,
och jag som svarade. Jag mindes, att hon blev djupt bedrövad och tyst,
medan hon satt och tänkte över mitt svar, och när detta minne nu flög
igenom min själ med en tydlighet, som inga ord kunna återgiva, föreföll
det mig, som om, vad jag då sagt, måtte hava träffat henne på ett helt
annat sätt, än vad egentligen menat, och jag kände ett stygn i hjärtat,
som om jag, utan att vilja det, gjort henne något ont.
Hon avbröt mig med att säga:
»Jag kan inte fatta detta att varken tro eller icke tro. Jag måste
ettdera.»
Hon uttalade dessa ord med en ton, som om hon bett mig att icke motsäga
henne och jag gjorde det icke heller. Jag behöll blott inom mig
stämningen från vår ungdoms ljusa ö och undrade över, att jag hela tiden
tyckte mig se stjärnorna genom björkarnas lövverk.
Min hustru hade, medan vi talade, rest sig upp och stod åter bredvid den
lilla sängen. Mitt under samtalet hade hon märkt, att gossen rörde på
sig. Hon lyfte upp honom, tog honom i sina armar på det trygga, värnande
sätt, som endast mödrar kunna, och lade honom till bröstet. Hennes
ansikte strålade, när hon såg och kände honom suga hennes mjölk med detta
obeskrivliga lugn, varur samhörighetskänslan mellan moder och barn
spirar.
Vad vi nyss talat om och vad jag nu såg, smälte på ett egendomligt sätt
till enhet i min känsla, och jag ihågkom de ord, vilka hade utgjort det
korta samtalets början. Länge satt jag och tänkte på vad jag ville säga.
Jag tänkte på de grymma orden: »Förbannad vare jorden för din skull» och
på tillägget om den stackars jorden: »törne och tistlar skall du bära».
Känslan av vad jag ägde och vad jag såg var mig så övermäktig, att jag
fruktade att börja tala, endast för att icke röja min rörelse genom
tårar, och på samma gång försökte jag återhålla mina egna tankar från att
taga ordets form, för att icke synas patetisk inför min hustru.
Till sist tog jag bibeln i hand och lade undan den.
»Du har rätt», sade jag. »Och det hårda ordet har orätt. Där borde stå:
Välsignad vare jorden för din skull. Druvor och rosor skall den bära.»
Och som jag sagt detta, böjde jag knä och lutade pannan på en gång mot
min hustru och mot mitt barn. Med den hand, hon hade ledig, strök hon mig
över håret.
Ack! Vi voro unga då, unga och mycket lyckliga.