Kanske det tillåtes mig, utan att jag alltför mycket afviker från
ämnet för min text, att framställa några anmärkningar öfver det
inflytande en affärsbana, i jämförelse med andra yrken, har på
människor.
Först har jag då gifvit akt på att artistbanan gör folk småaktiga och
framkallar afundsjuka, fåfänga och retlighet, just raka motsatsen till
de egenskaper jag träffat på hos affärsmän. Man tycker att musik,
målning och skulptur borde utöfva ett förädlande inflytande på de
personer, som dagligen syssla därmed. Men erfarenheten säger något
helt annat. Kanske är det därför, att konstnärernas arbete eller
utförande är så personligt, så i ögonen fallande, så direkt framstäldt
för publiken, att småaktiga känslor lätt väckas till lif; hvad
anledningen än må vara, så tror jag ingen kan påstå motsatsen, då jag
säger att konstnärer ofta bli fördomsfulla och trångsinta. Men förstå,
att jag talar endast om klasser och om allmänna intryck; öfverallt
träffa vi på undantag, hvilka göra genomsnittet ännu mindre
tillfredsställande. Hvad de så kallade lärda yrkena angår, så iakttaga
vi en ganska märkbar skillnad på den verkan de olika facken
frambringa.
Inom den prästerliga klassen märkes detta icke så mycket i vår tid,
därför att de ledande på detta viktiga område tillåta sig
vidsträcktare vyer än förr och befatta sig mindre med bekännelser och
dogmer och mera med de yttringar af synd och felaktigheter, som
vidlåda det mänskliga lifvet i alla dess skiftande företeelser. Detta
vidgar sinnet. Det har framhållits, att juridiken gör förståndet
redigt, men trångt, och att jurister sällan ha stigit till högre
chefsplatser med makt öfver sina medmänniskor. Detta innebär icke att
män, som studera lagfarenhet, bli mindre dugliga lagstiftare eller
statsmän och ledare. Om så vore förhållandet, skulle vårt land,
framför alla andra, vara illa däran, emedan vi styras af jurister. Men
de mest ryktbara amerikanare, som varit stora män, voro icke stora
lagkarlar; det vill säga, att de sällan intagit någon rangplats inom
yrket, men de ha begagnat sig af den oskattbara fördelen, som
lagstudium förlänar en statsman, och utvecklats utöfver yrkets
gränser. Det säges att den store lagkarlen och den store domaren måste
befatta sig med redan fastställda regler och föreskrifter; lagkarlen
följer föreskrifter, men härskaren öfver människor utfärdar
föreskrifter.