Act VII.

Sc. I.

Apollo, Angelus, Palladius, Philosophia medh sina sin Dotrar

Metaphysica, Physica, Mathesis, Ethica, Politica, Logica,

Rhetorica.

Apollo berättar sagan om Hercules vid skiljevägen och liknar Palladius

vid honom. Dennes belöning förkunnas: magisterkransen och förmälning

med Philosophia, som med sina sju döttrar inträder.[290] Så väl modren,

som döttrarne gifva underrättelse om hvartill de kunna tjena och hvad

de innehålla en hvar.

Sc. II.

Palladius.

I en monolog uttalar Palladius sin glädje att hafva följt Diligentias

råd. Han har, oaktadt möda och besvär i början, vunnit yttre anseende

och inre tillfredsställelse.

Sc. III.

Circejus.

I en monolog uppträder Circejus och klagar öfver sin förra dårskap,

sin forspilda ungdom och sin förstörda förmögenhet. På grund af

egen erfarenhet varnar han ungdomen från utsväfningar och liderligt

lefverne, samt lättjan. På deras korta fröjd kommer långvarig ooh

fruktlös ånger.

Epilogus.

Författaren drager moralen ur skådespelet och framställer den, samt

vänder sig med en slut-lyckönskan till de promoverade, och tackar

sist Fruar, Jungfrur samt studerade personer för deras "audiens."

Chorus.

Concede nobis, tu pater optime,

Sic hisce terris qvaerere gaudia

Comoediarum ludrica, ne tua

Perdamus illic coelica jubila.

Personerne hvilka Comoediam presenterade wore thesse:

Prologus, Wälb. Johannes Stierna.

Diligentia, Flijtigheet, Hardevicus And. AEimelaeus.

Negligentia, Oflijtigheet, Balthasar Wernle, Junior.

Circejus, oflijtigh student, Jacobus P. Chronander, West Gothus.

Servus, Circei tienare, Johannes Olavidi, Westman.

Palladius, flijtigh student, Olaus Olai Wexionius.

Virgo, Jungfrw, Gustavus Andreae AEimelaeus.

Pediseqva, Frwstuffwepiga, Henricus B. Gråå.

Cupido, Kärleeks Gudb, Johannes Wernle.

Cellarius, Källarswen, Daniel p. Terserus, Wesm.

Mercator, Köpman, Laurent Andreae Kempe, Botn.

Aulicus, Hoffbuss, Laurentius Norganius, Suderm.

Professor, Läsemästare, Olaus J. Naesander, Suderm.

Miles, Krigzman, Samuel And. Bergius, Smoland.[291]

Hospes, Circei Werd, Andreas M. Kinnoraeus, W-G.

Senex, Circei Fader, Johan Johan. Nybelius, W-G.

Mater, Circei Moder, Henricus Sigfridi, Nyland.

Artifex, Handwerckzman, And. Landweter, W-G.

Scriba, Skriffware, Ericas Andreae, Botn.

Mors, Döden, Johannes Johan. Bruntonius, W-G.

Apollo, Bokliga konsters Gudh, Lauren. Olai Vigelius, Wermel.

Angelas, Engel, Laurentius Petri Vigelius.

Philosophia, Johannes Svenonis Forsenius, Nyl.

Hennes siu Dotrar:

1. Metaphysica, Ericus Clavidi Forshn.

2. Physica, Isacus Abrahami Hermainen, Nylan.

3. Mathesis, Johannes Theet, Nylandus.

4. Ethica, Johannes Johannis Plagman.

5. Politica, Johannes Petri Plagman.

6. Logica, Elias Eliae.

7. Rhetorica, Gustavus Gustavi, Nylandus.

Epilogus, Welb. Jacobus Swart.

Praetor, Fougde, Sveno Petri Torelius, W-G.

Fougdekarar:

Dromo, Bartholdus Jacobi.

Smelring, Paulas Henrici Kerconius.

Fougdens Poicke, Daniel Kort, Aboen.

Bönderna:

De flijtighe.

Dragwaal, Johannes Clingius, Nericiencis.

Styrbiörn, Esaias Gabr. Gammal, Botn.

De oflijtighe.

Nimmergot, Sveno Johannis Caliander, O-G.

Tubbe, Sveno Petri Bohl, Smolandus.

Larvatores.

Eschillus Petri Stolpe, Smolandus.

Olaus Henrici Hambrinus, Nericiensis.

Til then fromme, såsom och wrångwijse Läsaren:

En from Läsare mindicht wäl vthförer:

Ty thet en Christeligh wenskap tilhörer:

Men Mome fast tu leggier en wrång dom til,

Jagh tigh ey sköter, gör man huru tu wil.

Hör Mome, Jagh sågh tigh med mig på itt byte,

Om iagh mins rät, slapp tu ey vthan tit lyte,

Tberföre ransaka först tin egen barm,

När thet är wäl giordt, gör tu migh ey harm.[292]

Den genomgående tanken uti ofvanstående "Flijt och Oflitighez

Skode Spegel", är tillkännagifven redan i sjelfva titeln, hvarest

författaren säger, att i hans "Comoedia" "Lärdom och skickeligheet,

som aff bokligha konster hämptas, sampt thess beståndigheet, mz andre

förwanskelighe håfwor och Ähra, mz thes obeståndigheet jämnföres."

Utan aning om att ett konstverk kunde hafva sitt ändamål i sig

sjelf, delade Chronander sin tids rådande åsigt, att den praktiska

nyttan och tillämpningen på lifvets särskilda förhållanden borde i

dramatiken i främsta rummet uttryckligen framhållas. Också säger

han, att "en höfligh Comoedia" medför "ey ringa nyttigheet med sigh.

Ty hon är intet annat än en affmålning hwilken oss föreställer huru

vthi werlden tilgår, hwar aff wij kunna menniskiornes leffwerne lijka

såsom vthi en Spegel beskoda, altså ther igenom ransaka oss sielffwa,

och ey sällan wachta oss för tilstundande olycka." Men icke endast

denna skådespelets moraliska nytta är afsedd. "Hennes nyttigheet

består och ther vthinnan at aff Comoediers Speelande corrigeres och

rättes ohöflige och Bondachtige seder både vthi åthäffwor, affecter

och Taal, Hwilket ey är en ringa nyttigheet." Hvardera syftemålet,

så väl det moraliskt-didaktiska som det att befordra yttre skick och

lefnadsvett var förherrskande särdeles i skolkomedierna. Ocb äfven

Chronanders åsigt, att "aff Comoediers Speelade wederqwekes och

vpfriskes ens studerande Persons Sinne och Minne", hystes af

författarne till nämnda skolkomedier, hvartill äfven Surge bör

hänföras.

Skoldramerna voro företrädesvis antingen mysterier eller moraliteter.

Vi skola undersöka om Surge kan räknas bland någondera af dessa

dramatiska arter. Nyare tiders mysterier och moraliteter hade

stundom så nära beröringspunkter med hvarandra, att man icke utan

svårighet kan särskilja dessa begge slags skådespel. Ty ämnen ur

bibliska historien ingå, i sådana fall, i moraliteterne och moraliska

betraktelser m.m. i mysterierna. Men hvad nu ifrågavarande skådespel

vidkommer, är ämnet dertill icke taget ur den heliga skrift. Dock är

en religiös grundton förnimmbar i detsamma. Och så till vida har Surge

någon likhet med de bibliska skådespelen, t.ex. då Professor (Act II.

Sc. III. p. 42) säger uppmuntrande och rådande åt Palladius:

"För allting skall tu fruckta Gudh:

Wara lydigh effter hans Budh",

och förmanande (Act III. Sc. III. p. 51) åt Circejus:

"Thetta tu rätt öfwerwäger,

Kom ihugh hwadh Syrach säger:

Lydh Föräldrarnas godha rådh,

Så frampt tu wilt haffua Gudz nådh;"

samt då Palladius, belönad af Diligentia, slutar (Act VII. Sc. II. p.

111) sin monolog med orden:

"O Gudh giff oss tin helga nådh,

At wij lyda titt helga rådb,

Öffwa oss i alla dygder här,

Och leffwa sedan medh tigh ther."

Uti förenämnda hänsigt kunna äfven nedanstående lyckönskningsord af

Epilogus (p. 116) till de promoverade magistrarne här förtjena sin

plats:

"The vnge Magistrer lycka och frögd

Önska nu wij vtaff Himmels högd,

At Gudh them wäl bewarer

I thetta stand och forswarer,

At thet behagar Gudi först,

Länder fäderneslandet til tröst,

Hwar aff wänner och fränder stort

Frögdas, glädias hwar på sin ort

Medb stort beröm och vtsprijder

Edert nampn vthi alla tijder.

Effter döden inför Gudz Troon

Mötas medh frögd och heligh Croon",

äfvensom Epilogi slutord:

"Hwar och en gåår nu til sit stand,

Regere oss Gudh then Helge And."

Äfven den latinska Chorus, som omedelbart härpå afslutar skådespelet,

är en bön till den Högste, och derföre särskildt anmärkningsvärd,

att författaren anser fikandet efter "gaudia Comoediarum _ludrica_",

kunna blifva så farligt, att menniskan, genom att missbruka desamma,

äfventyrar förlusten af delaktighet i det himmelska rikets salighet.

Men oaktadt meranämnda skådespels religiösa princip, kan det likväl

icke räknas bland mysterierna, emedan inga bibliska personer

deruti uppträda i handling. Närmare ansluter sig detsamma till

de ursprungliga religiösa moraliteterna, emedan dess innehåll är

sedolärande, ur kristlig grund. Men då härjemte talrika moraliska

maximer ur hedniska författare förekomma spridda öfverallt i Surge,

aflägsnas åter härigenom detta skådespels likhet med sistsagda

moraliteter. Vi skola här anföra blott ett enda ställe såsom

tillräckligt bevisande vår Cbronanders sammanblandning af kristna

och hedniska författares grundsatser. Palladius säger uti sin nämnda

monolog (Act VII. Sc. II. pagg. 109, 110) bland annat följande:

"Aff Epicteto har iagb lärt

Lijda hwad Gudh haffwer beskärt,

Jagh haar Gästebudh dageligb,

Platonis Rätter mndeligb.

Boëtius migh vnderwijsar

Wara ödmiuk thet iagh högt prijsar,

Menniskiors haat lijda toligh,

Luther binder wara roligh.

Medh Xenocrates iagh rustar

Migh emoot Kropsens onda lustar.

Rät bruka lyckan Ausonius,

Intet fruchta olyckan Tullius

Aldrigh högfärdas Publius,

Ingen smäda Nazarius,

At girugheet fly Enmenius,

Ey bedragha Lucretius,

Wara tacksam Valerius,

Ey missunna Horatius,

Wara rätfärdigh Lampridius,

Ey olydigh wara Ovidius,

Ey sökia fordeel Sophocles,

Wara barmhertigh Augustinus

Ey wara wredsam Iulius,

Gudfruchtig leffwa Basilius,

Omsider saligh döö Ambrosius."

Rydqvist säger: "Någon svensk moralitet, i ursprunglig drägt,

är icke bekant; men den förutnämnda komedien Surge står detta

skaldeslag ganska nära".[293] Emot denna författare anse vi oss

här böra anmärka, att "_Prosopopoeiae_ Dicht" och "_Thet Himmelske

Consistorium_" mera närma sig de ursprungliga moraliteterna än Surge,

om nemligen, såsom allmännast blifvit antaget, moraliteterne utgått

ur mysterierna.[294] Men i alla fall är sistnämnda skådespel,

såsom sagdt, icke utan likhet med de gamla moraliteterna. Dess

religiöst-moraliska rigtning berättigar till detta påstående. Dock,

emedan sjelfva ämnet icke är bibliskt, utan taget ur det allmänt

sedligas område, der styckets handling förnämligast lefver och rör

sig, står Surge på gränsen emellan de äldre och nyare moraliteterna.

Och då man härtill lägger de sedliga grundsatsernas uti denna dram

förekommande tillämpning på särskilda samhällsstånd, -- en rigtning

som företrädesvis karakteriserade nyare moraliteter -- samt framför

allt ett i ymnigt mått anbragt lärdomskram; röjer allt detta på ett

omisskänneligt sätt Surges förvandtskap med de moraliska skådespelen,

sådana desamma hade gestaltat sig efter den upplifvade bekantskapen

med antiken. Med rätta säges derfore uti biographiskt lexicon

öfver namnkunnige svenska män (3 Band. sid. 266), att Surge är "en

_Moralitet_, lik de, som under slutet af medeltiden allmänt uppfördes;"

och vi tillägge: ännu mera lik moraliteterna efter nyssnämnda periods

utgång. Surge har äfven deruti moraliteternas väsendtliga egenskap,

att den är ett _allegoriskt_ skådespel, ty der förekomma talrika

_personifierade_ abstrakta begrepp. Och "Chronander är", såsom den

svenske biografen yttrar sig, "märkvärdig, emedan om han hos oss ej

är den enda, dock den _första författare_ till slika moraliteter".[295]

Men för oss Finnar har han, _vår förste kände dramaturg_, såsom

förut blifvit sagdt, ett ännu specielare intresse.

Handlingen (eller handlingarne, ty de äro flere, ehuru ledande till

samma mål) i Surge är fri, utgående ur viljans sjelfbestämning. Det

beror af hufvudpersonernas, Palladii och Circeji, fria val att följa

Diligentias eller Negligentias råd. Men den dramatiska handlingens

motivering är nog svag. Circeji val är snart gjordt. Utan synbart

betänkande öfverlemnar han sig åt Negligentia, som benämner sig

"Voluptas' Gudinna så klaar" (Act. I. Sc. III. p. 20), i det han (Act

I. Sc. II. pagg. 16, 17) säger:

"Tin tienst O sköna Gudinna

Är liufligh, kan iagh besinna;

Ty i wellust lefwer iagh hwar stund,

Tu holler titt giorda forbund.

Een lijten tijdh war iagh flijtigh,

Tå trängde migh sorgh otijdigh,

Men nu är iagh vtan bekymmer,

Frisk lustig iagh thigh berymmer."

Palladius, som lyssnar till de råd, Diligentia, som säger sig vara

"Apollos Gudinna prächtigh", framställt, har i början någon tvekan

att beträda mödornas törnbeströdda stig, helst Negligentia och hennes

tjenare Circejus icke underlåta att fresta honom med sinlighetens

lockelser. Derföre, då den sistnämnde (Act. I. Sc. III. p. 21) talar:

"Skot ey flitigheten nogha,

I mit stalbrorskap tigh foga.

Låt boken fara hwart hon kan,

Thet råder iagh och bliff een man.

När andra gå att läsa och skrijfwa,

Wilia wij på krogen blijfwa,

Och ther dansa dricka och speela,

Troo migh, intet skall tigh feela",

svarar Palladius, för ögonblicket hängifven åt den sinliga lustan ocb

härjemte helt oväntadt groft fatalistisk:

"Thet synes wäl migh wara kärt,

Om Gud hafwer thet så beskärt."

Men sedan Diligentia omedelbart härpå hade sagt honom:

"Ney Gudh han befaller klarligh.

Tu skalt studera alwarligh" o.s.v.

samt att lättjan är roten till allt ondt, segrar hans goda genius, och

han förblir härefter, ehuru åtskilliga gånger frestad till affall

(synnerligen uti Act. V. Sc. IV), ståndaktig uti Diligentias tjenst.

Styckets karakterer äro öfverhufvud föga individualiserade. Att detta

måste gälla dess många allegoriska personligheter, är sjelffallet. Ty

sådana karakterer äro abstrakta. Utan rotfäste uti en tänkande ocb

kännande persons inre, äro de luftiga, sväfvande väsenden, som förlora

sig uti allmänheten af ett begrepp. De äro fantomer, dem den

försinligande konsten icke mägtar uppfånga. Dock synas oss så väl

Diligentia som Negligentia, såsom bärare af allmänna moraliska satser,

icke vara utan all förtjenst tecknade. Hvad åter de verkliga personerna

beträffar, är Palladii karakter mera svagt hållen. Det personliga uti

densamma är nära nog att förflyktigas af allmänna religiösa och

moraliska betraktelser samt lärdomsprål. Också äro de situationer, uti

hvilka han uppträder såsom handlande, nog enformiga, och konflikterna

likaså. Circeji karakter är jemförelsevis raskt och lifligt tecknad.

Engång hemfallen åt Voluptas och hennes gudinna Negligentia, rusar han

hejdlöst fram på förderfvets väg, härunder sällande sig till andra

likstämda personer samt på hvarjehanda sätt begycklande Palladius,

såsom t.ex. (Act. III. Sc. II. p. 49) då denne, som skulle gå först

till kyrkan och derifrån till akademien, för att på sistnämnda ställe

hålla en "oration", hade bett honom allvarligt besinna nödvändigheten

af att väl använda den hastigt försvinnande ungdomstiden:

"När som tu blifwer wår Domprost

Skal iagh skänckia tigh en stoor Ost:

Ty så wäl är tin Predikan giord

Att iagh rätt icke achtar itt titt ord,

Om Staden wil iagh Spassera,

Medh Lustige sälskap Brawera.

Helsa them alla tijt tu gåår

Medh min tienst: ty iagh sielf ey nåår."

Det är numera icke endast lättsinnet som ger sig luft i Circeji tal

och handlingar. Härtill kommer ännu ett bitande hån öfver hvarje

allvarligt sträfvande i lifvet. Den sedliga kraften förslappas

ju längre dess mera. En slaf af sina lidelser, bedrager han, för

att kunna tillfredsställa desamma, slutligen sina egna föräldrar.

De löften att förbättra sitt lefverne, han dessförinnan gifvit

Professor, voro endast toma ord, helst hans föregående uttryck (Act

III. Sc. III. p. 50) till densamme:

"Hwilken kan lefwa allom til lagh"

bevisa frånvaro af ånger och behof af bättring. Först då han blifvit

skymfligen behandlad af Miles, Aulicus och Scriba, ibland hvilka den

sistnämnde (Act V. Sc. I. p. 71) säger:

"Så skal man lära en Drijfware,

Dricka medh Hoffbuss och Skrijfware",

varsnar man en skymt af ånger hos Circejus. Men denna var intet annat

än ett förgängligt foster af ögonblickets ängsliga belägenhet. Ännu, så

fattig och förfallen han än var, hoppades han dock på Virgos kärlek ocb

tillgifvenhet. Men häruti blef han förfärligt bedragen, såsom

nedanstående utdrag ur den långa dialogen uti Act VI. Sc. I. nogsamt

utvisar:

Circ.

Min Jungfru kär, war ganska säl,

At iagh tigh fan war mycket wäl.

Virgo.

Tu talar mächta dristigt här,

Säg, när bleff iagh tin Jungfru kär.

Circ.

Min Roos weet wäl wår kärleek stoor,

Hon tröstar migh iagh wist thet troor.

Virgo.

Tit taal iagh intet lijda kan,

Tin Roos bliffwer iagh ey försan.

Menar tu at iagb är lätfärdigh,

Smikra medh sådan owärdigh?

Ney, mit stand thet ey medgiffwer,

Tuchtigh, sedigh, kysk iagh leffwer.

Tu är migh aldeles obekend,

Tit Ansichte strax från migh wend.

Circ.

Wist äst tu vpföd vthi then Buur

Dher Tygris boor it grymt wildiur.

Födh äst tu vtaff een Leyinna,

Och aldrigh aff någon Qwinna...

Virgo.

Ay twij, twij om iagh hadhe en mun

Aff leer, iagh tigh kyste ingalund...

En Morian äst tu lijker,

Som Lazarus äst tu rijker.

Käre see huru krokot han står,

Hwad är för en Jungfru som tu får?

Circ.

Annat loffwa tu när iagh thig

Gaff skäncker, ach tu lätfärdigh.

Jagh hoppas min hiertans lust,

Wårt giorda bund bär i sitt bryst.

Virgo.

Skal iagh så lijtet wyrda migh,

At iagh bleffwe en sådan gunstigh,

Som står slarffwot til hand och foot,

Ney, packa tigh pocker emoot

Tu har wist speelat Panckerut,

Fnaska tigh strax på dören vth,

Eliest skal tu fast taghas,

Med Eldgafflen hädan jajas.

Then min Kärleek begära wil,

Skal wara rijk Munseur ther til...

Jagh til Fawour thenna här korg,

Ther i kan tu läggia tin sorg,

Bind honom strax vppå tin rygg,

Wandra ther med och war nu trygg...

Circ.

Skamligh fixeras iagh forvist

Aff then som iagh trodde vthan list,

När iagh til hen skencker baar,

Ingen kärare än iagh tå war.

Therföre yngling Exempel tagh,

Troo intet Jnngfruns goda behagh,

I dagh haffwer hon lurat migh,

I morgon kan thet hända tigh,

Äst tu rijk hon wäl tigh lijder,

Bughar, nijger, alla tijder...

Men om Hiulet löper omkring,

Hon tigh tå känner ingen ting.

Jungfruns kärleek kan snarligh fås,

Men såsom wädret han forgås,

Troo frijt Jungfruns taal thet är snält,

Mongen yngling är ther med fält.

Såsom Törne Rooser hölier,

Altså Jungfrun hiertat dölier.

Jungfruns sinne är ostadigt så,

At hon gärna wil älska twå...

Efter denna katastrof, hvars tragikomiska effekt yterligare förhöjes

genom Pediseqva's glåpord emot Circejus, återstår för denne icke mera

någon tröst eller något hopp. Nu ändtligen, ehuru för sent, erkänner

han det sedligt verksamma lifvets sanna värde. Och ett föremål för

menniskornas bespottelse samt förskjuten af alla, klagar han bittert

öfver att dåraktigt hafva följt Negligetias råd, men tillskrifver

dock sin ohjelpliga ofärd i främsta rummet sig sjelf. (Act. VII. Sc.

III.) Genom viljans sjelfbestämning samt genom att tillräkna sig

den derur härsprungna handlingens följder, framstår Circejus såsom

en dramatisk karakter. Såsom individ går han det sjelfförvålladt

elände till mötes: men på sin jordiska lyckas ruiner erkänner han de

ovanskliga sedliga makternas himmelska rätt.

Virgo, denna "fijn Damme", hvars dygder och behag Circejus med varma

färger afmålar, underlåter heller icke sjelf att beprisa sin tukt och

ärbarhet. Hon går och gäller för ett bildadt fruntimmer. Äfven på den

klassiska lärdomens fält visar hon sig bevandrad. Men snart röjes

dock hvars andas barn hon i sjelfva verket är, ehuru den förblindade

Circejus först sent kom till denna erfarenhet. Nu öppnas ändtligen

hans ögon, och han fann sin dyrkade Virgo vara en ytterligt flärdfull

varelse, utan hjerta, utan kärlek, utan trohet. Då skyr han icke att

framställa denna från all sann qvinlighet emanciperade menniska såsom

en typ af hela könet. Något sådant synas åtminstone hans reflexioner

antyda. Eller kanske gällde desamma endast denna Virgo ooh hennes

gelikar.

Uti de gamla mysterierna och moraliteterna är icke sällan en

_bondekomedi_, utan förbindelse med handlingen, inflätad.[296] En

dylik, benämnd _Facetiae Intercalares_, förekommer äfven i Surge,

med andra personer än de i hufvudhandlingen. Men bihandlingen, om

man så vill kalla den, uti dessa "facetiae" utgår ur samma idé som

hufvudhandlingen. Bönderne, så väl de "flijtighe" som de "oflijtigbe",

hafva samma skyddspatronessor som Palladius och Circejus, de förre

nemligen Frw Deligensa och de sednare Frw Neglagensa. Flitens och

lättjans motsatta följder framställas äfven här. "Mellanspelen i

Surge utgöra en lägre, plumpare, af bönder framställd behandling af

samma ämne, som den egentliga komedien".[297] Dessa (särdeles Fac.

Interc. II) lemna en liflig skildring af den orättrådighet och det

förtryck, kronans uppbördsmän och krigsfolket, såsom kändt, på den

tiden utöfvade i vårt land emot bönderna. Uti sistnämnda Facetiae

erlägga Styrbiörn och Dragwaal, med illa dold satir, åt fogden

kronans orätt debiterade skatt jemte thy åtföljande skäncker, men

Tubbe och Nimmergodt (Fac. Int. III) betala honom med annat mynt:

Praetor.

Gudz frid, tagh i stallen min Häst,

Gif honom gryn och Hwete bäst.

Gif Brennewijn, lät duka Bord,

Hör Siik, när iagh talar itt ord.

Tubbe.

Hör, stöt man pasligh Buss, Hwadan kom tu

Eller hwem lade tigh til wår by nu.

Jagh troor wist i dagh tigh ey hugg tryter,

Endoch tu så stort mz orden skryter.

Nimmerg.

Tu ledes widh lefwa som iagh förstår,

Rätt strax min Brunsbijla på tin rygg går.

Praetor.

Bonden är galen som iagh weet,

Jagh är Fougden erh öfwerheet.

Skatten skolen i lefrera,

Ther til skäncker ytermera.

Men desse låta ej skrämma sig. Praetor och hans "Poicke" blifva slagne

och taga till flykten:

Praetor.

Bonden är galen mz Yx och Knijf,

Medh foten frälsar iagh mitt lijf.

Puer.

Jagh taar Wååtsäcken och löper til foot:

Förthy the basta sönder hwar min knoot.[298]

Då fogden följande gången (Fac. Int. IV) besökte Tubbe och Nimmergodt,

erinrande dem om den förra undfägnaden, säger

Tubbe:

Käre Husbonde iagh har ondt i mit öra,

Jagh hörer ey hwadh ord i nu här föra, och

Nimmerg.:

Käre Husbonde wij eder ey kände,

Wij wiste ey hwart edert ährande lände.

Men då Praetor härtill genmäler:

Hörer bonden hwilken en skälm,

Bättre iagh rister tigh Grå hielm.

Nogh mins iagh wäl tin rustiga yx,

Och at iagh en gång med tigh högz,

svarar Tubbe, som nu mera icke var döf, ironiskt:

Håller til godhe, ty i wore så snar,

Husbonden skulle bleffwet een stund qwar:

Förty tå begynte wij slå vpp therför,

Husbonde tunnan såsom eder bör.

Tå haden i så god wälplägning fåt,

At i ey skole orkat gåt eller ståt.

Men när wij wore lustighe som bäst,

Tå wille Husbonden ey bliffwa wår gäst

Ur denna med mycken verve utförda dialog vilja vi ännu anföra följande,

som omedelbart ansluter sig till det föregående:

Praetor.

Nu narra the migh vpp i mund,

Men iagh skal löna tigh strax på stund.

På tin wälplägning som tu böd,

Jagh stod therföre bleek och rödh.

Til Tinget skolen i reesa,

Om tu wilt pipa eller wreesa.

Ther skal iagh lära tigh forstå,

Hwad thet heter at Fougden slå.

Nimmerg.

Käre Husbonde skonar oss båda,

Ty thet hände vthaf en slump och wåda,

Eder rygg skola wij wäl läkia och smöria,

Med en Bock och Oxe först at böria.

Ehuru Tubbe och Nimmergodt snart härpå fängslas af Praetors tjenare

("Fougdekarar") Dromo[299] och Smelring, upphöra de likväl icke

med sitt satiriska gyckel. Men sedan de af sina grannar fått låna

penningar, dem de aldrig lofva återbetala, (Fac. Interc. V) samt

förslöst dem "vppå ööl, wijn, toback", faller deras mod då de se

fogden återkomma:

Nimmerg.

See nu kommer Fougden manstarck och wreed,

Til Böneboken tu nu tigh bereed.

Tubbe.

Wij loffwa och liugha såsom wij äre waan,

Å Herre Gudh giffwe Böffwelen haan.

Men nu hjelpte icke mera de af Tubbe afsides erbjudna mutorna, helst

Praetor, varnad af sin erfarenhet, svarade honom:

Tit skiälms hierta känner iagh rätt,

Tu migh ey lurar på thet sätt,

Wore iagh ensam skäncktes migh

Feeta öxhammars slengar aff tigh....

Lika fruktlös var Nimmergodt's bön:

O Husbonde warer barmhertighe,

Och hielper oss nu både Elendighe.

Och då allt hopp var förloradt, utbrister slutligen Tubbe:

Jagh seer at wår matmoor nu oss bedragher,

Som wäl i förstone syntes fager,

Ty så lenge wij arbetade dagh från dagh,

Hade wij alt godt effter wårt behagh o.s.v.

Vi hafva omnämnt, att de nyare moraliteterna med förkärlek behandla

de skarpt begränsade samhällsklassernas olika intressen. En sådan

ståndsrepresentation erbjuder ock Surge. En hofman, en krigare,

civile tjenstemän, lärde, borgare och bönder uppträda här ibland de

handlande personerna. Men vanskligheten af deras diktan och traktan,

af all den lycka, de jordiska sträfvandena, såsom sådana, erbjuda,

ådagalägger författaren då han inleder en tredje handling, eller

här rättare situation, hvars medelpunkt är Mors. Miles, Mercator,

Artifex, Aulicus, Scriba, äfvensom Senex och Mater, alla skeppsbrutna

seglare på lifvets haf, anropa döden om befrielse från ett tryckande

elände. Mors, som börjar (Act VI. Sc. IV. p. 95) sin monolog:

Rädens nu all skiälfwa och bäfwa:

Ty nu see i döden här swäfwa,

See min Bogha, Pijl och Skächta,

Tråtz någon tör medh migh fächta,

beklagar menniskornas andeliga säkerhet och forblindelse under lyckans

dagar, samt tillägger att han, som är syndens lön, i sinom tid, när Gud

så vill, skall verkställa sitt värf, och slutar med uppmaningen:

Warer therföre alla reedhe:

Ty ingen står emoot min wreede.[300]

Omedelbart härpå (Act VI. Sc. V.) låter författaren Palladius uti en

monolog yttra bland annat följande:

Pythagoras haffwer wäl lärt,

Alt hwadh Gudh haffwer tigh beskärt,

Om tu thet ey i huffwudet bär,

Sey ey at thet titt egit är.

Så wara sant, witna klarligh,

The män här talte vppenbarligh.

Alla önska dödhen öffwer sigh,

Men nu först leffwa lyster migh.

Genom framhafvandet af denna intelligensens af hvarje yttre

tillfällighet oberoende makt, är äfven den nyssbeskrifna eljest

episodartade handlingen, såsom öfverensstämmande med styckets idé,

berättigad.[301]

Körerna uti Surge innehålla, liksom de gamla mysterierna och

moraliteterna, böner till den Högste, samt härjemte till särskilda

personer ställda välönskningar. Det är fäderneslandets lycka och

ära, i ljusets och sanningens tjenst, som utgör det närmaste

föremålet för dessa fromma utgjutelser. I sådan hänsigt egnas den

första kören åt den lika segersälla som intelligenta Christina,

"ter felix Regina togaq' eogoq', fundatrix nostri nutrixq' Lycaei."

Och detta med rätta. Ty äfven för oss är hon "ändå den Store Gustaf

Adolphs dotter", denna snillrika drottning, som i Finland för all

tid rotfästat den högre upplysning, hvilken redan hennes af stora

vyer intagne ädle fader här hade forberedt. Också den andra kören,

för rikets fem högste embetsmäns välgång, är fullt berättigad.

Äfven desse ifrade med värma för vårt lands sedliga och litterära

förkofran.[302] Men ibland dem strålade dock, i nämnda hänseende,

herrligast "Grefven", offrande sina ädlaste krafter, såsom skalden

qväder:

Åt detta land, hvari sin själ

Han gjöt,

Som vårens flägt gjuts i den stela lunden.

Det var han, Pehr Brahe, som på Auras strand, hans "fordna

älsklingsstrand",

Den fackla utsträckt höll,

Hvars gnistor öfver stad och land

Den nya gryningen i Finland tände.

Derföre egnas ock åt honom, med allt skäl, en särskild kör.

Den härpå följande kören önskar, att universitetet aldrig måtte lemna

ur sigte sitt idealiska mål, utan städse sträfva allt högre och

högre, sedan det under lyckliga auspicier hade begynt sin verksamhet

Vidare tillönskas dess lärare och studerande allt godt. Härefter

egnas, i kristligt sedlig anda, en kör åt de nyss promoverade

magistrarne, med bifogad önskan att de måtte i ymnigt mått

lyckliggöras af Visheten, med hvilken de hade trolofvat sig. Alla nu

nämnda körer afse öfvervägande akademien och dess sträfvanden. De

tvenne återstående beröra andra föremål. Så ärofullt än det stora

tyska kriget var för Sveriges vapen, kräfde dock detsamma af det

lilla riket så smärtsamma offer, att det var nära att digna under

bördan af sin plötsligt förvärfvade politiska storhet. Man längtade

derföre innerligt efter en snar fred. En varm bön till den Högste

härom utgör ock föremålet för den följande kören. Och den sista,

hvarmed skådespelet slutas, innehåller, såsom förut blifvit sagdt, en

bön om de vådliga dramatiska förlustelsernas rätta bruk.

Larvatores uti studentkomedierna hade, såsom i det föregående nämndes,

blifvit allvarligen tillsagde att afhålla sig från allt ofog. Men

hvilka deras roler i allmänhet och särskildt i Surge varit, känne

vi icke. Troligen voro de dock maskerade personer, som förehade

hvarjehanda improviserade upptåg, liknande det då på scenen allmänt

öfliga narrspelet. Icke mindre härigenom än genom de burleska

facetiae intercalares -- ett slags modernt drama satyricum -- var,

liksom i andra moraliteter, farcen införd äfven i Surge.

Uti allmänt kulturhistoriskt hänseende hafva mysterierna och

moraliteterna ett värde, som icke bör underkännas. Så äfven Surge.

Men ingen af dessa dramer kan i konstnärligt afseende högt

skattas. Väl innehålla de stundom någon rikedom på idéer, men de

sakna helt och hållet en formel språkutbildning. Den innehållets

och formens sammangjutning till en organisk totalitet, som den

dramatiska konstens begrepp innebär, finnes icke uti dessa regellösa

kompositioner. Reformationstidehvarfvet, samtidigt med den upplifvade

hågen för antikens studium, hann icke gifva dessa hänsvinnande

skådespel en utbildad konstnärlig technik. Rimmeri-vurmen, ärfd

från medeltiden, fortgick långt in på nyare tider, utan synnerlig

formförändring. Äfven all högre uppfattning af poesin saknades länge.

Den svenska "Allmänheten", ännu under det sjuttonde seklet, "ansåg

Poesien nästan endast såsom ett gyckelspel, hvilket man vid vissa

högtidliga tillfällen skulle hafva med för praktens skull, och

poeten sjelf såsom en Pagliazzo, hvilken alltid borde stå tillreds

att roa den resp. Publiken. De så kallade Poeterna arbetade också

ifrigt att underhålla denna stämning och bereda den åsigt af

konsten, att den borde vara en tjenarinna för alla hvardagslifvets

småbestyr".[303] Vid hvarjehanda tillfällen skulle en sådan poet rimma.

Tillfällighetsdikten blef sålunda den herrskande. Också Chronanders

rimmade dramer äro ingenting annat än tillfällighetsstycken.

Ehuru flere författare omnämnt Chronauder bland dramatiske

skriftställare (mest anförande endast titlarne på hans utgifna

skådespel), har dock egentligen Hammarsköld ensam lemnat en

karakteristik öfver honom såsom dramaturg. Efter att först ur

författarens dedikation till Wassenius hafva citerat utläggningen

om nyttan af skådespel, säger Hammarsköld, att Chronander valt

hvarken något bibliskt eller historiskt ämne, utan till alla delar

sjelf uppfunnit icke mindre Surge än Bele Snack. Härefter redogör

han med några ord för Surges innehåll, samt slutar med följande

karakteristik: "Kännaren skall snart upptäcka, att vår auctor velat,

i anseende till inrättningen af sina dramer, hafva Aristophanes

till sin förebild, hvadan här visserligen mycket händer, och

hufvudpersonens tillstånd betydligen förändras, dock utan att här

träffas, hvad man vanligen kallar dramatisk intrigue. Likaså uppträda

allegoriska personer bland verkliga och lefvande, och flera händelser

löpa bredvid sjelfva hufvudhändelsen, utan att på den något inflyta,

fastän ledande till samma mål. Men Chronander hade på långt när

icke den phantastiska djuphet och det rika snille, som erfordras

för att med framgång träda i så väldiga fotspår. Hans uppfinning

är föga sinnrik, framställningen utan qvickhet och, der den skall

vara skämtsam, af den mest råa och ohyfsade plumphet: dictionen

trög, opoetisk och nedtyngd af ett allestädes otidigt anbragt och

affecteradt lärdomsskryt, och knittelversen hvarken vårdad eller

flytande, ehuru vid den må anmärkas, såsom en egenhet, att Chronander

understundom i den har användt daktyliska rim, och att han i sin

Bele Snack stundom skall hafva afbrutit den versifierade dialogen

med obundet tal. Men ej allenast i afseende på dessa nyheter i den

yttre formen, utan äfven genom den friare, mera spelande andan i

hela compositionen, skulle man förväntat, att Chronander -- ehuru

han ej var ett bland dessa mägtiga snillen, som göra epoch --

likväl på Dramatikens utveckling i Sverige bordt hafva haft ett

mägtigt inflytande, i hänseende till den kärlek för theatraliska

representationer och den dramatiska formen, som utmärkte Svenskarne på

den tiden".[304]

Ännu på ett annat ställe talar Hammarsköld om Chronanders "synbara

fikande efter Aristophaniskt manér i sina båda komedier".[305]

Hvaruti detta "fikande" skulle bestå, derom upplyser han oss icke.

Också skall det tvifvelsutan blifva omöjligt att upptäcka denna

"förebild." Den innerliga förbindelse med det offentliga lifvet,

som väsendtligen utmärker Aristophanes' lustspel, förspörjes icke

i Chronanders anspråkslösa dramatiska alster. Och hvad det sociala

lifvet och dess konflikter vidkommer, äro de grekiska medborgerliga

samhällsförhållandena icke heller det allra ringaste dramatiskt

lokaliserade af vår dramaturg. Låt ock vara, att Chronander kunnat

från Aristophanes' komedier erhålla allmänt menskliga motiver,

äfvensom elementer till det groteskt-komiska och satiriska, --

hvarföre beböfva uppsöka desamma från så aflägsna tider, då hans

egen samtid och ännu mera den närmast föregående perioden, uti

moraliteterne erbjödo en naturlig källa, hvarifrån allt detta kunde

ösas? Obetingadt måste derföre en sådan Hammarskölds åsigt förkastas.

För öfrigt vilja vi gerna erkänna sanningen af hans påstående, att

Chronanders skådespel sakna dramatisk intrig, endast tilläggande,

att en dylik sällan eller aldrig förekommer i moraliteterne. Det är

också sannt, att författarens "uppfinning är föga sinnrik"; men "utan

qvickhet", såsom Hammarsköld äfven säger, synes oss framställningen

dock icke vara, särdeles i Facetiae Intercalares. Påståendet att

diktionen är trög och opoetisk, är visserligen väl grundadt, men

finner sin naturliga förklaring äfvensom sin ursäkt uti det af

honom begagnade språkets då ännu outbildade skick. Att under sådant

förhållande knittelversen kan vara "hvarken vårdad eller flytande", är

sjelffallet. Hvad åter beträffar det anmärkta lärdomsprålet, så delar

Chronander detta fel med alla öfrige den tidens författare af

skolkomcdier.

Af allt det föregående kan nogsamt inses, huru behäftade med

hvarjehanda brister vår Chronanders dramatiska alster äro. Men

med allt detta är dock "den friare, mera spelande andan i hela

compositionen" fortjent att med beröm uppmärksammas. Der är

verkligen ett lif, en rörlighet, som man knapt hade kunnat vänta

sig af de eljest vanligen tungt släpande moraliteterna. Också är

dialogen öfverhufvud icke synnerligen tröttande genom sin längd.

Men att den oftare är "taal" (såsom Epilogus, s. 115, benämner

hela kompositionen) än egentligt samtal, ligger i moraliteternas

natur. För öfrigt har Chronander -- hvilket kanske är hans största

förtjenst såsom dramaturg -- i Surge, uti parallelt löpande

handlingar, konseqvent utfört en och samma tanke. Orättvist vore

derföre att frånkänna honom ett namn bland diktare af moraliteter.

Men att instämma uti Hammarskölds, med hans anförda premisser

föga öfverensstämmande påstående, det man skulle "förväntat, att

Chronander på Dramatikens utveckling i Sverige bordt hafva haft ett

mägtigt inflytande", vore påtagligen att för mycket nedsätta den

tidens dramatiska anspråk i det svenska riket, så små de än då kunde

vara.

Af förteckningen öfver "Personerne hvilka Comoediam presenterade"

finner man, att åtminstone större delen af de aktörer som uppförde

Surge voro studenter, att sluta af uppgiften, hvilken nation de

agerande tillhörde. Och ehuru författaren, hvilken sjelf utförde

hufvudrolen i denna dram, icke antecknat alla de medspelandes

landsmanskap, följer häraf likväl icke såsom afgjordt, att de öfrige

ej kunnat vara studenter. För öfrigt synes det nog sannolikt, att

på denna tid, vid en dramatisk representation, hvilken anställdes

i universitets-staden med anledning af en akademisk högtidlighet,

endast studerande som tillhörde högskolan derstädes skulle uppträda

såsom skådespelare.

Titeln på Chronanders andra skådespel är: "Bele Snack eller een Ny

Comoedia, Innehållande om Gifftermåhl och Frijerij åthskillelige

Lustige Discurser och Domar; Hwilken bleff til Twenne Ädle, Wälborne,

Höge och Fornämhlige Personers Bröllopz-Fäst, Hållen och Agerat,

den 22 Julii och 1 Augusti 1649 på then Kongl. Academien vthi Åbo.

Till Nådigt behagh, een wälmeent och Vnderdånigh Tienst, Stält och

Sammansatt aff Jacobo P. Chronandro W-Gotho. Tryckt i Åbo aff Petro

Wald." Äfven denna "Comoedia" är en moralitet, men nära gränsande

till farcen. Ehuru den uppfördes till firande af en högaristokratisk

familje-fest, innehåller den icke dess mindre många slipprigheter

och grofheter, som såra nutidens ömtåligare anständighetskänsla. De

uti skådespelet uppträdande personerna voro icke färre än sjuttio

till antalet. Också består stycket af icke mindre än tio tryckta ark.

Härtill kommo Facetiae Intercalares eller "Bonde-Acten", hvilken,

ehuru uppförd då pjesen gafs, icke trycktes, "effter han något

widhlyfftigh är", såsom författaren uttrycker sig. För öfrigt är

Bele Snack en i alla afseenden sämre pjes än Surge. Handlingen är

nästan ingen. En redogörelse för styckets innehåll kan derföre gerna

utelemnas.

Sist må anmärkas, att Chronanders begge dramatiska arbeten höra till

den finska tryckpressens allra största bibliografiska sällsyntheter.

FOTNOTERNA:

[1] Magnin, La Comédie au IV:e siècle. Uti Revue des deux mondes,

tome II 1835, pagg. 648, 650. Alt, Theater und Kirche, sidd. 13,

285. Mimer kallades icke mindre skådespelarena än de af dessa

uppförda skådespelen. Aktörerne uti förstnämnda dramer benämndes

pantomimer.

[2] Magnin, Les origines du théâtre moderne, t. I., 476, 477. Alt, 287.

[3] Magnin, sist anf. a., 488 ff. Alt, 288, 289.

[4] Magnin, la com. au IV:e s., 647, 648. Alt, 290.

[5] Magnia, la orig. du th. mod., 473. Alt, a.a., 13.

[6] Magnia, la com. au lV:e siècle, a. st. 634, 635, 651-656.

[7] Magnin, De la comédie au dixième siècle, uti Revue des deux

mondes, t. XX. 1839, pag. 441.

[8] Magnin, La oom. au IV:e s., pagg. 659, 669, 673. Magnin redogör

omständligt för innehållet af denna komedi.

[9] Magnin les orig. du th. mod., XX.

[10] Magnin, la com. au IV:e s., 637-640. Alt, 321-323.

[11] Jmfr Alt, 310-312.

[12] Jmfr Alt, 313-317. Om Augustini ungdomslust för theatern kan

tilläggas, att han sjelf täflat såsom dramatisk diktare. "Cum mihi

theatrici carminis certamen inire placuisset", yttrar han sig uti sina

_Confestiones_ III. 3. Se Hase, das geistliche Schauspiel, sid. 7.

[13] Magnin, les orig, du th. mod., XVIII. Villemain, Tableau de la

littér. du Moyen Age, II., pag. 216.

[14] Alt, 318-319, 323, 327.

[15] Per omnes civitates cadunt theatra, cadunt et fora et moenia, in

quibus daemonia colebantur. Unde enim cadunt, nisi inopia rerum,

quarum lascivo et sacrilego usu constructa sunt. _Augustinus, de

consensu evang._ L 33. Se Alt, s. 400.

[16] Alt, sist anf. s. 400. I Konstantinopel bibehöll sig theatern ännu

i det sjunde seklet, men ytterst depraverad. Villemain, a.a. 217.

[17] Magnin, les orig. du. th. mod., XV.

[18] Magnin, les orig, du th. mod., III-IV, XVII-XVIII, 8-9, 11,

44 ff. Prutz, Geschichte des deutschen Theaters, 13, 44. Villemain,

a.a., 217.

[19] L'influence du clergé sur le drame, et généralement sur la poésie

et les arts, n'est pas un fait particulier aux populations grecques et

italiques. Cette influence est une loi sociale, absolue, universelle,

une conséquence de l'état hiératique par lequel passe toute société.

Magnin, les orig. du th. mod., XVII.

[20] Ibid., l.c. Alt, III-IV, 4, 302. Afskyn för theatraliska

framställningar skall i sednare tider betydligt hafva aftagit så väl

hos Judar som Muhammedaner, hvilka hvardera uppträdt på scenen. Men

deras stela, abstrakta monotheism sätter ett oöfverstigligt svalg

emellan det andliga och sinliga, så att ingen skön konst i djupet af

dem kan fattas. Alt, 303-306.

[21] Alt, 4-6, 60-62, 345. Magnin, les orig. du th. mod., 21, 22, 28.

Hase, das geistl. Sch., I.

[22] Hase, a. arb., 4-7. Magnin, les orig. du th. mod., XXI.

[23] Alt, 328 ff. Denne författare lemnar en varm och liflig

framställning af den kristna urliturgins begrepp. Rörande den kristna

dramatikens ursprung ur gndstjensten, öfverensstämma författarna

allmänt. Se Villemain, (a.a., 218), Magnin (les orig. du tb. mod.,

VII), Prutz (a.a. 15, 16), Mone (Altteütsche Schauspiele, 14), Hase

(a.a., 11) m.fl.

[24] Jmfr Wolf, Gesch. d. Span. u. Portugies. Nationalliteratur, s.

567. Mone, Schauspiele des Mittelalters I, s. 6. Alt, s. 18.

[25] Die Messe war seit Gregor dem Grossen eine fast dramatische

Gedichtnissfeier des heiligen Weltschauspiels auf Golgatha, die ganze

Tonleiter religiöser Stimmungen umfassend von schmerzensvollen

_miserere_ bis zum Jubel des _gloria in excelsis_, daher sie nachmals

auch so leicht zum Textbuche geworden ist für grossartige Symphonien.

Hase, a.a., s. 11. -- En dramatisk vexelsång, behandlande Kristi

lidande, utföres ännu i våra dagar i många katholska kyrkor under

dymmelveckan. Så t.ex. i Vaticanska kapellet i Rom. Stämmorna

äro fördelade. Kristus sjunger tenor, Pilatus bas, o.s.v. Sångarenas

antal är, efter regel, så stort som de talande personernas i

evangelii-texten. Evangelistens berättande ord framföras i recitativ.

Folket sjunger i chor. Mone, Altt. Sch., 14. Hase, s. 11.

[26] Vi kunna här omnämna, att, utom liturgins dramatiska elementer,

spår af andra sådana förefinnas under de fem första kristna seklerna,

t.ex.: vexelsångerna vid de så kallade kärleksmåltiderna, danser

vid visen processioner och omkring martyrernas grafvar, samt andra

sceniska bruk, uti hvilka, till en del hedniska, en religiös hänförelse

uttalade sig under en liflig mimik. Magnin, les orig, du th. mod., XXI.

[27] Wie die christliche Kirche, so hat auch das Theater die, das Wesen

aller Religion und Konst ausmachende und in dem Dogma von

den Gott-Menschen sich concentrirende Idee von einer Vereinigung

des Göttlichen und Menschlichen zur Grundlage. Alt, a.a., s. 703.

[28] Mone, Schauspiele des Mittelalters I., 4, 251. Mone har, ehuru

blott i strödda aphorismer, införda vid de tyska skådespel, han ur

handskrifter i tryck utgifvit, lemnat om grundlig forskning vittnande

notiser rörande medeltidens skådespel. Men ingen vetenskapligt

sammanhängande historia öfver medeltidens theater i allmänhet

är, oss veterligt, ännu utgifven. Endast några särskilda länders

theaterväsende på denna tid har, synnerligen under sednaste decennier,

blifvit med intresse bearbetadt. Men emedan blott ett ringare

antal af hithörande talrika manuskripter härtills blifvit tryckt, är

det sjelffallet, att ett stort dunkel under sådana förhållanden ännu

höljer ämnet.

[29] De citerade orden äro af v. Schack (Gesch. der dramat. Lit. u.

Kunst in Spanien) och anförda af Wolf (Gesch. d. Span. u. Portug.

Nationallit.) s. 566.

[30] Mone, Altt. Schausp., 15, 16. Mone, Scbausp. des Mittelalters I.,

3. Alt, a.a., 358, 388.

[31] Hegel, Aesthetik III., sidd. 255, 269.

[32] Jmfr Magnin, les orig. du th. mod., XXI, XXII. Mone, Altt.

Sch., 13, 14. Le Roy, Etudes sur les mystères, pag. 10.

[33] Jmfr Wolf, 567. Mone, Sch. d. Mittelalt. I, 6, 7. Hase, 24, 25.

Prinz, 28. Man bör härvid icke glömma att äfven orgeln var införd

redan i medeltidens kathedraler.

[34] Prutz, 28.

[35] Magnin, les orig. du tb. mod., XVIII. Alt, 352. Hase, 20, 21.

Prutz, 28. Såsom en from plägsed, har offrandet vid krubban länge

fortfarit äfven ibland furstliga personer. Så gjorde t.ex. kon.

Carl V af Frankrike årligen. Se Le Roy a.a., 3. De så kallade

tre konungs- eller julspelen uppfördes vanligen på de tre närmaste

dagarne efter juldagen. Mone, Sch. d. Mittelalt, I. 133. "Als

Kindersitte", tillägger sistn. författare, (sist anf. arb. s. 138)

"sind die Dreikönigsspiele ja bis in die neueste Zeit übrig geblieben."

Man erinre sig härvid våra _stjerngossar_. På den sista af ofvannämnda

tre dagar infaller Menlösa-barnsdag, hvilken äfven tidigt blifvit

dramatiskt firad. Detsamma gäller ock Palmfesten, som firades med

palminvigning, högtidlig procession samt dramatisk vexelsång. Prutz,

28. Mone, Altt. Sch. 14. Alt, 346.

[36] Mone, Schausp. d. Mittelalters I., 133.

[37] Alt, 345. Mone, Sch. d. M:s II, 168. Jmf. Hase, 16, 17.

[38] Mone, Sch. d. M:s II, 168.

[39] "His itaque obviantes statuimus", innehåller ett stadgande af

synoden i Worms år 1316, "ut Resurrectionis mysterium ante ingressum

plebis in ecclesiam peragatur." Alt, s. 348. Hase, s. 16.

[40] Le Roy, Etudes sur les mystères, pag. 4.

[41] Mone, (Sch. des M:s I., 7) anför ofvanstående latinska beskrifning

ur _Gerber's_ Veteris liturgiae Alemannicae monumenta.

[42] Mone (sist anf. arb., s. 8.) lemnar en afbildning af nämnda

teckning. Föröfrigt sägas än två än tre personer framträda till

grafven, såsom ses kan af det ofvanstående.

[43] Mone, Schausp. des Mittelalters I. 9-27.

[44] Mone, s. arb., I. 12, 13.

[45] Ibid. I. 27 ff., 251; II. 360, 361. Hase, a. arb. 19.

[46] Jmfr Mone, I. 251. La Harpe; Cours de littérat. ancienne et

moderne, t. VII, XV.

[47] Magnin, Hrosvita. Revue d. deux mondes, t. XX, 1839, p. 449.

Die Werke der Hrotsvitha, herausg. von K. A. Barack, Nürnb.

1858, Vorrede. Sistn. bok är den första edit. af Hrotsvithas samtliga

arbeten. För öfrigt kan nämnas, att Conr. Celtes, år 1501,

utgaf den första uppl. af Hrotsvithas verk.

[48] Barack, l.c. Vorrede, VI, XI.

[49] Barack, l.c. XII, XIII, XIX ff., XXXII, 137-139.

[50] Jmfr Barack, l.c. XIX, XXXIX, XLVI, samt Magnin, l.c. pag. 453.

[51] Barack, l.c. XIII, XXXI ff. Magnin, l.c. 458. -- Fragmenter

af latinska dramer öfver Kristi födelse, på vers, skola dock finnas

redan från det nionde seklet uti bibliotheket i München. Hase,

a. arb. 9.

[52] Magnin, l.c., 456, 457. Må emellertid de anförda "attributs" stå

för deras fransyske författares räkning,

[53] Magnin, l.c., 457. Barack, l.c., XXXV. -- Huruvida Hrotsvithas

dramer blifvit uppförda, synes vara oafgjordt. Magnin samt nästan

alla andra franske författare, som behandlat detta ämne, anse att

dessa blifvit sceniskt framställda, men Barack (l.c. XL, XL1) är af

motsatt tanke. Några författare påstå att Hrotsvitha blifvit

öfverdrifvet berömd, t.ex. Prutz (a. arb., 17, 25), som anser hennes

dramer innehålla ingen egentlig handling, utan endast tal. Och

Hase (a. arb. s. 11) säger, att inflytandet af hennes lärda komedier

icke sträckt sig utom klostermurarne. Vare sig nu härmed huru

som helst, förtjena dock Hrotsvithas dramatiska arbeten i alla fall

en icke så ringa uppmärksamhet.

[54] La Harpe, a. arb., t. VII, pagg. XVIII, XIX. De dramatiserade

helgonlegenderna benämnas i England _miracles_ eller _miracle-plays_,

emedan helgonens underverk utgöra föremålet för sådana dramer.

Hase, d. gestl. Sch., s. 46. Att för öfrigt ännu äldre skådespel af

detta slag förefunnits, framgår ur följande ställe hos Alt (a.a., s.

354): "Leboeuf berichtet in seinem _Discours sur l'état des sciences

sous Charlemagne_ von twei Handschriften alter Klosterschauspiele vom

Jahr 815." Men ämnet för dessa skådespel är icke uppgifvet.

[55] Jmfr Hase, l.c, 41, 42, samt Freytag, De initiis scenicae poesis

apud Germanos, sidd. 34, 35.

[56] Mysterium supplicii et resurrectionis in scenicam explicationem

mutatum est, neque unquam in conciliorum, synodorum et episcoporum

jussis saec. XIII et XIV aliis ludis sacris idem nomen datum est.

Freytag, l.c., 36.

[57] Ett Pariser-parlamentets dekret af år 1548 gör en åtskilnad

emellan _myttèret sacrés_ och _profanes_. Se Hase, a.a., s. 48.

[58] Till någon absolut visshet i afseende å tiden torde man i saknad

af urkunder, icke kunna komma. Väl påstår Alt (a.a., s. 354), att

man redan _före_ det elfte århundradet, i ofvannämnda länder, finner

mysterierne "als Gegenstand der entschiedentsten Vorliebe des Volkes."

Men han uppger icke tillräckliga skäl för detta påstående.

Freytag deremot säger (a.a., 43): "Mysteriis sæc. X. nihil scenicae

artis infuissa", men anser dem dock icke långt derefter blifvit "ad

scenicam formam adacta."

[59] Sismondi, De la littér. du midi de l'Europe, I. 305, 333.

[60] Hase, d. geistl. Sch., s. 25.

[61] Mone, Sch. d. Mitt:s, II 164-168.

[62] Innocentius III stadgar år 1210: Interdum ludi fiunt in Ecclesiis

theatrales, et non solum ad ludibriorum spectacula introducuntur

in eis monstra larvarum, vertun etiam in aliquibus festivitatibus

Diaconi, Presbyteri et Subdiaconi insaniae suae ludibria exercere

praesumunt. Mandamus, quatenus, no per hujusmodi turpitudinem

Ecclesiae inquinetur honestas, praelibatam ludibriorum consuctudinem

vel potius corruptelam curetis e vestris Ecclesiis exstirpare.

Concilium i Trier föreskrifver år 1227: Non permittant Sacerdotes

ludos theatrales fieri in Ecclesia et alios ludos inhonestos. Och

synoden i Utrecht påbjuder år 1293: Ludos theatrales, spectacula et

larvarum ostensiones in Ecclesiis et Cimiteriis fieri prohibemus. Se

Hase, a.a., s. 32.

[63] Ibid. l.c. Jmf. Mone I. 54, 55.

[64] Siamondi, a. arb., pag. 334. La Harpe, l.c., pag. 60. Alt,

a.a. s. 554.

[65] Villemain, anf. arb., pag. 227.

[66] La Harpe, l.c., XX-XXII

[67] Les chroniques de sire Jean Froissart, ed. Buchon, t. III. pagg.

4, 5.

[68] Man har upptäckt några spår af modersmålets tidiga införande.

Lebeuf omnämner, enligt Alt (a.a., s. 354), i sin af oss förut anförda

"Discours sur l'état des Sciences sous Charlemagne" dramer

på frisiska språket af abboten Angilbert, som lefde på Carl den

Stores tid. Men detta påstående är icke bevisande. Magnin redogör (uti

Journal des Savants, 1846, pagg. 76-93) för ett dramatiskt stycke från

det elfte seklet, af Raynouard benämndt "Les vierges sages et les

vierges folies", ehuru i sjelfva handskriften endast rubriken: _Hoc est

de mulieribus_ förekommer. Stycket består, enligt Magnin, af tre skilda

dramer. Utom Frälsaren förekomma der de visa och fåvitska jungfrurna,

Moses, flere profeter, David, engeln och de tre Mariorna vid grafven,

Virgilius, Sibylla m.fl. Detta anses vara det äldsta monument af

dramatisk poesi i Frankrike, och är skrifvet på provencaliska och

franska samt delvis på latin. Jmfr Le Roy, a.a., 7-9, Hase, a. a., 31,

samt Magnin, les orig. d. th. mod., 315.

[69] In dem geistlichen Schauspiel gingen die lateinische Kirche and

das teutsche Volk neben einander; im dreizehnten Jahrhundert

hatte dieses noch wenig Antheil, im vierzehnten Jahrhundert aber

war die Kirche nur noch Begleiterin des teutschen Textes, im

fünfzehnten zog sie sich ganz zurück und das Schauspiel wurde weltlich.

Mone I. 54, 55. Mutatis mutandis anse vi detta kunna tillämpas äfven på

de andra europeiska kulturländernas dramatik under medeltiden.

[70] Mone, Sch. d. Mitt:s t. 51, 99, 100. Här må nämnas, att det

äldsta kända latinskt-tyska andeliga skådespelet är från det trettonde

århundradet. Ibid., s. 53.

[71] Detta skådespel var dock på långt när icke bland de längsta. Man

äger tyska andeliga dramer af mer än fyratusen versers längd samt

ännu längre fransyska skadespel af samma art. Mone, l.c., II. 154.

[72] Mone, I. 51-54.

[73] Alt, l.c., 357, 358.

[74] Mone, I. 3.

[75] Jmfr Hase, l.c., 50, 51. och Mone, Altt. Sch., 23. Alt (a. arb.,

555) finner uti dessa andeliga sångspel _oratoriernas_ ursprung.

Gervinus (Shakespeare I. 79) delar samma åsigt. Mankell (Medelt.

skådesp., s. 171), har meddelat prof på tre medeltids-melodier, från

11--1300-talet, hvilka, såsom han säger, "bevisa, att jemväl de gamlas

sång egde, hvad hvarje godt sångmotiv borde ega, nemligen

verklig _melodi_."

[76] Jmfr Hegel, Aesthetik, III. 548. "Der Chorgesang, den

individuellen Charakteren und ihren innern und äusseren Streit

gegenüber, spricht die allgemeinen Gesinnungen and Empfindungen in

einer bald gegen die Substantialität epischer Aussprüche, bald gegen

den Schwung der Lyrik hingewendeten Weise aus." Ibid. s. 498. En

intressant framställning af chorens betydelse samt huru densamma af

skilde författare, ibland dem Johan Ludvig Runeberg, blifvit uppfattad,

förekommer i ett litterärt föredrag af J.J. Wilh. Lagus.

Se Litter. soiréer i Helsingfors, s. 184 ff.

[77] Schon die ältesten sogenannten Mysterien, Moralitäten und

sonstigen Farcen, von denen das romantische Drama ausging, stellen kein

Handeln in jenem ursprünglich griechischen Sinne, kein Heraustreten

aus dem unentzweiten Bewusstseyn des Lebens und des Göttlichen

dar. Hegel, anf. arb., III. s. 549.

[78] Le Roy, anf. arb., pagg. 181, 218. Mone, II. 60. Hase, 182.

[79] Le Roy, 214 ff. Uti ett latinskt mysterium från tolfte seklet

säger Frälsaren till Magdalena:

Dilexisti multum, o femina,

Tui fletus tua peccamina

Diluerunt.

Se Le Roy, pag. 226. -- Hase, (a. arb. s. 82) yttrar

sig om Maria Magdalena: "Maria Magdalena, nach der katholischen

Tradition dieselbe nicht nur mit der salbenden Sünderin, sondern

auch mit der Schwester der Martha, ist eine beliebte Figur der

Osterspiele."

[80] Mone, I. s. 79. Med anledning af Magdalenas här ofvan anförda

ord bör nämnas, att äfven _danser_ förekomma i mysterierna,

men "doch unsers Erinnerns nicht bei heiligen Personen", säger

Hase, a.a., s. 81.

[81] Jmfr Hase, a. a:, 48, 49, 84, 85.

[82] Horat. Satir. lib. II. v. 4.

[83] Flögel, Geschichte des Groteskekomischen, 159-167. Alt,

415-417. Lenient, 429-432. Om det gräsliga ofog som bedrefs i kyrkan

vid denna narrfest, säger Du Cange (Glossar. med. e. inf. lat.

voce Kalendae): Divini ipsius officii tempore larvati, monstruosi

vultibus aut in vestibus mulierum aut leonum vel histrionum, choreas

ducebant, in choro cantilenas inhonestas cantabant, offas pingues supra

cornu altaris juxta celebrantem missam comedebant, etc.

[84] Lenient, La satire en France au Moyen age, pp. 432, 433.

[85] Lenient, a.a., 433, 434. -- Alt, a.a., 418. -- Flögel, a.a.,

167-170. Sistnämde författare omtalar ytterligare många andra farcer

vid kristna fester (sidd. 170 o. ff.). Man försökte att genom

stränga förordningar göra ett slut på dessa kyrkan vanärande upptag,

men först långt in på nyare tider synas de fullkomligt hafva

upphört.

[86] Magnin, a. a., XI.

[87] Jmfr Magnin, a. a., XV. -- Wolf, a.a., s. 365.

[88] Freytag, ehuru icke underkännande den romerska bildningens stora

inflytande, anser att Germanernas sceniska spel uppstått ur en

sammansmältning af nationela och kristna elementer, s. 10 o. ff. Dock

bör det icke lemnas onämndt, att Rydqvist i sin sakrika och grundliga

afhandling om "Nordens äldsta skådespel" söker bevisa att

medeltidens folk-theater hos nationer af germanisk härkomst

hufvudsakligen bestod af elementer från den romerska antiken. Se

Skandia, 7:e bandet, s. 197-202.

[89] I detta afseende förtjenar att anföraa hvad Otto von Freisingen i

sin krönika yttrar om tillgången vid kejsar Henrik II:a af Tyskland

förmälningsfest: "Quumque ex more regio nuptias Inglinheim

celebreret, omne balatrorum et histrionum collegium, quod, ut assolet,

eo conflexerat, vacuum abire permisit, pauperibusque ea, quæ

membris Diaboli subtraxerat, large distribuit." Se Alt, anf. arb.,

401, 402.

[90] Freytag, a.a. s. 18 o. ff. -- Rydqvist, anf. st., sidd. 177, 184.

Ihre (Glosa. Suiog. I. 665) lemnar oafgjordt om ordet "görande" bör

härledas ur _göra_, hvarigenom det blefvo liktydigt med _aktör_, eller

ur det isländska _gä_, som betyder glädje. Rydqvist hyllar förstnämnde

härledning, men Ihre ansluter sig närmare till den sednare,

helst "gärande" och "lekare" befinnas använda såsom synonymer.

I hvardera fallet torde dock gärande betyda en kringvandrande

gyckelmakare, kanske med bibegrepp af en gästande. Se härom

närmare Ihre, l.c. pp. 664, 665.

[91] Rydqvist, Nordens äldsta skådespel, passim. -- Till ytterligare

upplysning i saken må anföras: Glossariis IX et X sæc. nonnulla nomina

istorum hominum germanica insunt, ut _sangari_ sive _singari_

cantor, _svegelari_ tibicen, _fidelari_, fidicen, _trumbalari_

tympanista, _sprangari_, saltator, _salsari_ saltator, _scirno_ scurra,

_goukalari_ joculator, _germinari_ incantator. _Lodder_ cum nota quadam

homo vagus nominatur, ita ut ex ipsa copia verborum id genus hominum

notissimum et divulgatum fuisse intelligatur. Freytag, a.a, 18, 19.

[92] Rydqvist, a. st., 188.

[93] Rydqvist, a. st., 185-187. Alt, s. 404 o. ff.

[94] Grimm, Rechts-Alterthümer, s. 677. Jmfr Rydqvist, a. st., s. 182.

[95] Ibid., s. 172. Lekare karakteriseras här med orden: "den som med

_Giga_ går, eller med Fidla far, eller trumma." Straffbestämningarna,

rörande slika personer, voro ytterst hånfulla och komiska. Se

härom mer på sistnämnde ställe.

[96] Ibid., s. 215.

[97] Ibid., s. 205, 206.

[98] Jmfr Freytag, ss. 18-32.

[99] Jmfr Alt, s. 402, 403, 412-415. Freytag, s. 22.

[100] Gaukler, Spieler, Hofnarren und Sänger in ihren

verschiedenartigen Productionen sind die unmittelbarsten Schöpfer

dramatischer Aufführung und die Pfleger der Schaulust geworden.

Gervinus, Shakespeare, I. s. 85.

[101] Villemain, Littérature du Moyen âge, II. pp. 218, 219.

[102] Wolf, a.a., s. 568. Gervinus, Gesch. d. deutsch. Dicht. II.

s. 366.

[103] Es fehlt nicht an Spuren, dass eben diese Banden sich auch der

geistlichen Schauspiele, der Mysterien, bemächtigt und sie, es muss

dahin gestellt bleiben, in welcher Gestalt und unter welchen

Veränderungen, zu gewerbmässigen Darstellung gebracht haben. Prutz,

Gesch. d. deutsch. Theat., s. 19.

[104] Jmfr Freytag, 28, 29, samt Lenient, 411.

[105] Jmfr Hase, 312.

[106] Gervinus säger att djefvulen "der Satyr der neuen Zeit", är "die

ursprünglichste Gestalt der neueren Carricatur und die komische

Figur der himmlischen Bühne." Gervinns, Deutsch. Dicht. II. 368.

[107] Lenient, 414.

[108] Ibid. 180-184. Man ansäg den heliga Jungfrun kunna frälsa

hvarochen syndare som anropade henne om hjelp. Karakteristiska äro i

detta afseende följande ord uti en _ludus ascensionis_.

_Deinde dicit Ihesus discipulis suis_.

Ir zwölf botten, ich fragen üch gemeine,

was sprechent die lüt von mir und miner müter reine?

_Petrus dicit_.

Ich sprich das sicherlich,

das du bist gottes sun von himelrich

und die werdu müter din

die ist all der welt ein _erlöserin_.

Mone, Sch. d. M. s I. 254, 260.

Märkeliga äro ock i samma hänseende de ord som uti skådedespelet

"Himmelfart Maria" yttras af Frälsaren (Dominica persona) till sin

moder:

Ich wil dir selbir geben balt

ubir alle sunder dy gewalt,

daz du selber [dy] _erlösen_ salt

von des tüfels gewalt.

Mone, Altt. Sch., 84, 85.

Då Jungfru Marias förbön någongång framställdes såsom fruktlös,

kunde de svåraste skrupler hos åskådarena uppstå, såsom bland

annat framgår af detta Hase's (d. g. Sch., 51, 52) anförande: Zu

Eisenach wurde nach Ostern 1322 vor Landgraf Friedrich das Spiel

von den klugen und den thörigten Jungfrauen aufgeführt. Als nun

die 5 Thörinnen auch durch die Fürbitte der seligen Jungfrau Maria

nicht Gnade fanden, da fuhr der Landgraf aus: "Was ist dann

der Christen Glaube, wenn der Sünder durch die Fürbitte der

Mutter Gottes und aller Heiligen nicht Gnade erlangen kann!...

Und es begann jene Verdüsterung, in welcher dieser heldenmüthige

Fürst die letzten Jahre seines Lebens zubrachte." Ännu uti

reformations-tidehvarfvet egnades den katholska andeliga sången

företrädesvis åt Jungfru Maria. Se Gervinus, Gesch. d. deutsch. Dicht.

II. 272.

[109] Le Roy, a.a., 167, 168. De onda andarne föreställas i medeltidens

dramer alltid skymfande hvarandra.

[110] Man finner att Marias rol i skådespelet måste hafva blifvit

spelad af flera personer, emedan hon der uppträder vid tre, åtta och

tretton års ålder, samt slutligen såsom Frälsarens moder. Le Roy,

s. 197.

[111] Le Roy, pagg. 195-197.

[112] Mone, II. 19-21, 33, 71-79.

[113] Ibid. 21, 79, 80. "Man sieht hier den Anfang der menschlichen

Komödie, deren Inhalt aber noch religiös bleibt... Die Spöttereien und

Missverhältnisse zwischen Lübeck und Wismar sind als satirischer

Zug ebenso diesem Schauspiele einverleibt, als Dante Menschen und

Geschichten seiner Zeit in sein Werk verwebte." lbid. s. 21.

[114] Mone, II. 22-26, 80-104. Lucifer och hans anhang framställa

många drag af tragi-komisk art vid det tillfälle, då de i Hades

bundna andarne förlossas. Lucifer i sin nöd vänder sig äfven då

företrädesvis till Sathanas, hvilken han kallar "min vil über kumpan."

Mone, Altt, Schansp. 118.

[115] Mone, II. 105, 106.

[116] Mone, Altteutschc Schausp., 17, 18, 125, 132-134. Hase, a.a.,

78, 79.

[117] Mone, Altt. Schausp., 123-138.

[118] Överskon, Den danske Skueplads, I. sidd. 18, 19.

[119] Père Eternel, vons avez tort,

Et devriez avoir vergogne.

Votre Fils bien-aimé est mort,

Et voos dormez comme un yvrogne.

Gott d. Vat.

Il est mort?

Der Engel.

D'homme de bien.

Gott d. Vat.

Diable emporte, qui en savais rien.

Se Alt, a. a., s. 389.

[120] Mone, Altt. Sch. 96-101, 115.

[121] Hase, a. a., 74-76, Mono, I. 97, II. 132.

[122] Magnin, les orig. du théâtre mod., XXIII-XXIV.

[123] Pruts, a.a., s. 16.

[124] Wolf, a.a., 568.

[125] Alt, 393, 394. -- Utom af do borgerliga skråen, oppfördes

andeliga dramer äfvcn af andra korporationer, såsom t.ex. af de

studerande vid universiteterne, hvilka i medeltiden voro ett slags

religiösa samfund, samt af skol-elever. La Harpe, VXI. p. XVII.

Gervinus, 6. d. deutsch. Dicht. IL 359.

[126] Le Roy, a.a., 131. Sismondi, I. 334.

[127] Voilà le monument le plus ancien d'une sorte de Constitution

regulière doncée au théätre. Villemain, a.a., p. 228.

[128] Lenient, p. 337. Le Ror har genom text-kritik och andra

undersökningar kommit till dea öfvertygelse, att man uti ett

manuskript, som har till öfverskrift "La passion de Iesu Christ, en

rime franchoise", äger i behåll samma mysterium som "confrères"

uppförde i Paris. Le Roy, pp. 131 ff., 161. ff.

[129] Lenient, p. 337. Le Roy, p. 115.

[130] Ibland sådana långa skådespel må omnämnas "la Passion en vingt

journées" och samma mysterium "en vingt-cinq journées." Det sednare

uppfördes i Valenciennes år 1547, och var författadt af en

Roland-Girard, "clercq du Béguinage en ladite rille, et fabricateur

par son art rhétorical de toutes les dites vingt-cinq journées."

Le Roy, pagg. 128-130.

[131] Saint-Marc Girardin, Du drame religieux en France. Se Rev. d. d.

M. 1858, t. XIII. p. 207.

[132] Gurardin, a. et, p. 208. Rika och förnäma personer befinnas hafva

offrat stora summor på de andeliga skadespelen. Men eljest synes

inträdes-afgiften hafva varit frivillig och ringa. Overskou, s. 27.

Hase, s. 34.

[133] Le Roy, pp. 115-117.

[134] Jmfr Rydqvist, a. st., s. 232.

[135] Rydqvist, 232-233. Trutz, 36. Hase 35-37. Uti ett tyskt

passionsspel från det femtonde seklet, i handskrift med bifogade

sceniska notiser från det följande århundradet, då de andeliga

skådespelen ännu gåfvos under bar himmel, förekommer ett stort antal af

här ofvannämnda lokaler: "Herodes hauss", "Pilatus hauss", "Kaivas

hus", "das huss in [dem] das nachtmal war" o.s.v. Uti samma

teckning upptagas äfven "der himmel" och "die hel." Se Mone, II.

154-157.

[136] Rydqvist, 233. Le Roy, 167. "Et estoit la bouche d'enfer très

bien faite, car elle ouvroit et clooit, quand les diables vouloient

entrer et issir", heter det om det förut nämnda passionspelet i Metz

år 1437. Se Le Roy, pag. 117.

[137] Hase, 37.

[138] Jmfr Mone, Altt. Sch. 21, 109, 110, 145; samt Sch. d. Mitt:s II.

30, 31, 119, 120, 184-187, 378, 411, 412. Le Roy, 265, 266.

Ovcrskou, 26-28. Hase, 34, 38, 39.

[139] Mone, II 158-163, 184.

[140] Hase, 39, 40.

[141] Jmfr Gerrinus, Shakespeare, I. 90, 91.

[142] Magnin, Hhrosvita, a. st., pag. 458. Barack säger väl, att nämnda

stycke "keineswegs" är en dramatisk moralitet; men då han tillägger,

att dramen framställer den strid och seger öfver hedendomen, en

kristlig moder, Sapientia, samt hennes tre döttrar, Fides, Spes och

Charitas, utstått och vunnit, samt att Hrotsvitha sökt att teckna dessa

personer "sorgfältig ihrem Namen nach", så äro vi mera böjde att med

Magnin antaga pjesen vara en "modèle" till de sednare utvecklade

moraliteterna. Jmfr Barack, a. st., XXXVII.

[143] Hase, 25-30.

[144] Le Roy, 258.

[145] Alt, 395.

[146] Jmfr Sismondi, a.a., I. 346, 347.

[147] Lenient, 122-128, 156-158.

[148] Phil. Chasles, Etudes sur le seizième siècle en France, pag. 40.

[149] Phil. Chasles, l.c., 40, 41, 43.

[150] La Harpe, t. VII, pp. XXX, XXXI. Phil. Chasles, 41. Alt, 407,408.

[151] La Harpe, t. VII, pp. XXVIII, XXIX. Jmfr Gervinus, Shakespeare,

I. 86.

[152] Magnia, les orig. 3. th. mod., XXX, XXXI.

[153] _Les clercs de la Basoche_, som gåfvo dessa skådespel,

privilegierades väl redan år 1303, men befinnas först på den i texten

uppgifna tiden hafva begynt uppföra sina "Moralités." Se Magnin, uti

Journal des Savants 1846, pag. 549. -- Dessa "Clercs de la Basoche",

hvilka man anser vara moraliteternas egentliga uppfinnare, voro unga

jurister och rättsbiträden åt prokuratorerne och advokaterne i Paris.

Såsom en priviligierad dramatisk förening, bildade Basocbisterne ett

gille, hvars hufvudman benämndes "Roi de la Basoche." Benämningen "la

Basoche" härledes från _basilica_ såsom pretorns tribunal först

kallades. Sismondi, I. 344. Alt, 395. Lenient, 335.

[154] Jmfr Hegel's Aesthetik, III. 487, 490.

[155] Jmfr Gervinus, Shakespeare, I. $1, 82.

[156] Jmfr Alt. 398. Haee, 43.

[157] Alt, 395. Lenient, 338, 339. Uti moraliteterna förekomma stundom

personer med latinska namn, såsom af det ofvanstående synes. Andra

dylika allegoriska personer äro Caro, Mundus, Demonia. Lenient, 337.

[158] Alt, 395, 396.

[159] Lenient, 338.

[160] Alt, 396. Hase, 44, 46. Flögel, IV. 198-200. Uti medeltidens

sednare så väl mysterier som moraliteter förekomma ofta scener i form

af en juridisk process. Så t.ex. då den syndiga mensklighetens sak

utageras inför den Högstes thron emellan Rättvisan och Barmhertigheten,

hvarom förut blifvit nämndt. Då rättsväsendet vid den feodala statens

förfall uppstod, erhöllo juristerna ett vidsträckt inflytande, äfven i

litterärt afseende. Och emedan dramat samtidigt begynte utbildas, är af

ofvan antydda skäl förklarligt huru t.ex. clercs de la Basoohe, hvilka

voro idel jurister, kunde blifva moraliteternas egentliga upphofsmän.

Dock hvad särskildt processformen i dramat vidkommer, bör densamma icke

ensamt tillskrifvas juristerne. Äfven scholastikernes disputationer

innehålla något likartadt. Och för öfrigt låg ett sådant

betraktelsesätt i tidens hela anda. Jmfr Gervinus, Gesch. d. deutsch.

Dicht, II. 373, 374.

[161] Alt, 397, 398. Lenient. 338.

[162] Lenient, 340.

[163] Le théâtre disait l'Ave, Maria ou chantait le Te Deum laudamus:

c'est le finale ordinaire de toutes les moralités; le pablic disait

Ave, Maria avec le théâtre, et chantait le Te Deum. Girardin, Du drame

religieux en France, uti Revue des deux mondes, 1858, tome XIII, pag.

208.

[164] Gervinus, Shakespeare, I. 92, 93.

[165] "Il resta toujours en dehors de l'Église un surcrôit de sève et

de passion mimique non satisfait, qui exigea, nonobstant toutes

défenses, le maintien dans les carrefours des farceurs et des

baladins." Magnin, les orig. du th. mod., X.

[166] Alt, 399.

[167] Lenient, 156.

[168] "Was sich in einem grossen Raume, was sich durch alle Klassen,

noch mehr aber, was sich im Laufe langer Zeiten als bewährt und

ohne Widerrede als trefflich in der öffentlichen Meinung erhält,

dem forsche man doch ernstlich nach", säger Germinus om Reineke

Fuchs, samt att denna populära skapelse ännu under reformationstiden

hade en stor betydelse. Germinus, Gesch. d. deutsch. Dicht.

II. 405, 410.

[169] Ibid., sidd. 408, 409.

[170] Lenient, pagg. 145, 146, 151.

[171] Detta särekildta slag af skådespel, egentligen af franskt

ursprung, har tvifvelsutan sitt namn (farces, farcituree, prosea

farcies, épïtres farcies) af latinska ordet _farcio_, med hänseende

till den brokiga blandning af olika språk och olika ämnen, som deri

ingå. Jmfr Magnin, les orig. du tb. mod., pag. 304, samt Lenient, pag.

341.

[172] Lenient, pag. 324.

[173] Sismondi, l.c., 317, 318. Lenient, pag. 82 ff. Hegel, Aesthetik,

III. 412. På samma ställe yttrar sig sistnämnde författare, att

fabliaux och contes äro "eine Gattung, welche in reinster Weise mit

gebildeterem Geist Boccaccio zur Vollendung brachte."

[174] Lenient, pag. 341.

[175] Orden "farce" och "sotie" synas stundom blifvit använda om

hvarandra. En fransysk författare, Thomas Sibillet, säger: "Le vrai

sujet de la farce ou sottie française sont badineries, nigauderies et

toutes sottises émouvantes à ris et à plaisirs." Lenient, pag. 342. Le

Roy (p. 408) definierar "sotie" på följande sätt: "La sotie participe

de la _farce_ par le ton, et de la _moralité_ par l'allégorie. Elle a

plus que cette dernière un but satirique."

[176] Lenient, pag. 342. Le Roy, pag- 303.

[177] Lenient, pagg. 342-344, 386 ff.

[178] Lenient, pagg. 345-350, 386. Under en annan mildare form bibehöll

sig likväl den gamla fransyska farcen, och erbjöd ännu långt sednare

ett rikt fält för Molière's snille. För öfrigt har denna farce

frambragt typer, som under sekler qvarstått pä scenen. Ibid., pagg.

344, 351.

[179] Flögel, Gesch. des Groteskekom., 28.

[180] Flögel, l.c, 32 ff. All, anf. a., 523-525.

[181] Flögel, l.c., s. 68.

[182] Jmfr Törnegren, Primordia artis scenicae Hispanorum, pagg. 20,21.

[183] Ibid., pag. 20.

[184] Alt, a.a., 501-504. Törnegren, l.c., pagg. 27-29.

[185] Jmfr Gervinus, Shakespeare I. 88-90.

[186] Jmfr Gervinus, Shakespeare I. 88-88. Flögel, Gesch. d. kom.

Litt. IV. 206, 207.

[187] Jmfr Alt, 22, 23, 421-23. Prutz, 20, 21.

[188] Prutz, 21, 22, 40-43. Alt, 421, 422.

[189] Alt, 426, 428, 431, 432, 449, 450. Prutz, 72, 73.

[190] Haze, 99, 104-109.

[191] Alt, 520, 522. Flögel, Gesch. d. kom. Litt. IV. 129-134, 136,

137.

[192] Prutz, 118, 119. Alt, 465. Alla skoldramer äro indelale i akter.

Medeltidens mysterier och moraliteter icke mindre än farcerna sakna

denna indelning.

[193] Dock finnes äfven Plautus omnämnd. Den kursachsiaka skolordningen

föreskrifver ännu 1580 spelandet af Plauti och Terentii komedier. Hase,

114.

[194] "Comödien zu spielen soll man umb der Knaben in der Schule willen

nicht wehren, sondern gestatten und zulassen, erstlich, dass sie sich

üben in der lateinischen Sprache; zum Andern, dass in Comödien fein

künstlich erdichtet, abgemalet und fürgestellt werden solche Personen,

dadurch die Leute unterrichtet, nnd ein Iglicher seines Ampts und

Standes erinnert und vermahnet werde, was einem Knecht, Herrn, jungen

Gesellen und Alten gebühre, wohl anstehe und was er thun soll, ja, es

wird darinnen fürgehalten and für die Augen gestellt aller Dignitäten

Grad, Aempter nnd Gebühre, wie sich ein Iglicher in seinem Stande

halten soll im äusserlichen Wandel, wie iu einem Spiegel." Med dessa

ord ådagalägger Luther nyttan af skådespel samt tillägger: "Und

Christen sollen Comödien nicht ganz und gar fliehen, drumb, dass

bisweilen grobe Zoten und Bühlerei darinnen seien, da man doch umb

derselben willen auch die Bibel nicht dürfte lesen." (Tischreden, 6:r

Bd., sidd. 336, 337) Dessutom anser han (uti sina "Vorreden") Judiths

bok och Tobie bok för ursprungliga dramer, hvilka såsom sådana, jemte

andra, skulle blifvit uppförda af Judarna: "Und mag sein, dass sie

solch Gedicht gespielet haben, wie man bei uns die _Passio_ spielet und

ander Heiligen [andere heilige] Geschicht." Se häröfver äfvensom

det föregående Luther's sämmtl. Werke ed. Irmischer, Bd. 62, sidd.

336, 337. Bd. 63, sidd. 91-93.

[195] Alt, s. 464.

[196] Jmfr Alt, 459 ff. Prutz, 119, 120. Hase, 114 ff.

[197] Alt, 475 ff. Hase, 115 ff. Pratt, 120.

[198] Jmfr Prutr, 122, 123, samt Hase, 126, 126.

[199] Spelade i Bourges 1536, i Paris 1541 samt i Tours 1547. Le Roy,

280. Phil. Chasles, 128.

[200] Jmfr Phil. Chasles, XXVI, 128, 129.

[201] Hase, s. 194.

[202] Detta dramatiska samfund förekommer ännu 1615. Le Roy, pag. 267.

[203] Hase, l.c. Saint Marc Girardin, anf. st., 206, 210.

[204] Jmfr Hase, ss. 195 ff.

[205] Hase, 146-151, 154, 155, 163, 192, 193. Jmfr Alt, 509,

512-515.

[206] Flögel, Gesch. d. kom. Litt., IV. 198.

[207] Prutz, 115, 118. Alt, 500.

[208] "Justa canones conciliorum, prohibemus rectoribus ne admittant

spectacula, ut ficta pastorum adoratio, vulgò _Bethleem_, inter

officium natalitiorum Christi et alia hujusmodi, ut Passionis ejusdem,

vel unius aut alterius illius circumstantiae figurativa

repraesentatio." Se Le Roy, 151, 152, 156.

[209] Hase, 132-141. Uti Leipziger Illustrirte Zeitung für 1860

förekommer en afbildning och beskrifning öfver Oberammergauer

skådespelet sistnämnde år. Med oförminskadt intresse synes den stora

mängden af åskådare af alla stånd, som äfven då sammanströmmade

till Oberammergau, hafva öfvervarit representationerna.

[210] Alt, 477, 478.

[211] Le sqvelette moqueur entrelace ses tibias d'une façon grotesque

ou solennelle; le rire contracte sa mâchoire; ses poses, ses airs

d'importance sont ceux d'un lugubre _gracioso_. Lenient, 421.

[212] Jmfr Gervinus, Gesch. d. deutsch. Dicht., III. s. 102.

[213] Jmfr Prutz, 172-176. Gervinus, Gesch. d. d. Dichtung III, 100 ff.

samt samma författares Shakespeare I. 95, 96. Hase, 191. Alt,

473. Rydqvist, a. st., 214.

[214] Jmfr Gervinus, Gesch. d. deutsch. Dicht. III. 426, 427, samt

Shakespeare I. 84, 90-92. Sismondi, I. 344.

[215] Overskou, Den danske Skuepl. I. 3, 4, 8, 33-35. Skolelever och

studenter synas nästan uteslutande uppträdt såsom aktörer i Danmark,

äfven offentligt, på femton- och sextonhundratalet. Men också voro

skolgossarne då något äldre än nu för tiden. "De vare andre Karle

end nuomstunder; Karle, som havde Been i Panden og Skjaeg paa Hagen",

säger ännu 1723 en man om eleverne på den tiden han gick i skolan.

Overskou, I. 34, 35.

[216] Ibid., 37-39.

[217] Ibid., 45, 48.

[218] Ibid., 44, 48, 49.

[219] Overskou, I. 42, 43, 69, 70.

[220] Ibid., 56, 57, 76, 77.

[221] Ibid., 80.

[222] Overskou, I. 78, 70.

[223] Hammarsköld, Svenska Vitterheten, andra uppl., pag. 105.

[224] Atterbom, Svenske siare och skalder, II. s. 12.

[225] Rydqvist, i Skandia 7. Band. sidd. 170, 171.

[226] Jmfr Rydqvist, a. ut., sidd. 242-240 och Hammarsköld, anf. a.,

s. 18.

[227] Wieselgren, Sveriges sköna litteratur II, 516, 517, Rydqvist,

a. st., 242 ff.

[228] Hammarsköld, 23. Wieselgren, II. 498-503. Rydqvist, (a. st,

228) säger att sistnämnda stycke icke "är uppstäldt i samtal" samt

att det "har i och för sig ingenting dramatiskt." Men om likväl

ofvan upptagne stycken verkligen blifvit sceniskt uppförda (hvilket

ej synes oss omöjligt, emedan deras innehåll icke strider emot

medeltidsdramernas art), kunna vi dock icke instämma uti Wieselgrens

åsigt, att de i sådant fall böra räknas bland fastlagsspelen, emedan

desammas hela inre väsende tillhör mysterierna. Möjligen kan dock det

äfven af sistnämnde snillrika författare anförda "Samtal mellan Jul och

Fasta" tillhöra karnavalsspelet, så vidt man kan döma efter

Hammarskölds (l.c.) korta antydning af detta styckes innehåll.

[229] Den första upplagan är tryckt i Stockholm år 1550. Hammarsköld,

I. s., pag. 46.

[230] Rydqvist, a. st., 237. Hammarsköld, 43, 44. Detta skådespel,

hvilket, liksom de flesta svenska af andligt innehåll, torde vara en

efterbildning af utländskt mönster, har prolog och epilog samt

består af tre _delar_ (akter). Det är affattadt pä såkalladt

knittelrim. Det kärnfulla, ehuru konstlöst enkla språket, samt den

fromma tonen hafva ett anslående behag. Jmfr Hammarsköld, 44, 45.

Wieselgren, III. 485, 486.

[231] Jmfr Wieselgren, II. 497, 498.

[232] Jmfr Sveriges Sköna Litt. I. 136, 140.

[233] Se företalet till Josephs Historia, ånyo af trycket utgifven.

Stockholm 1849. (Femte upplagan.)

[234] Om de sednare, hvilka egentligen icke tillhöra vårt ämne, må i

förbigående blott nämnas, att Johannes Messenius, vid seklets början,

hade för afsigt att dramatisera hela den svenska historien uti ett

galleri af femtio komedier och tragedier, ehuru han ej kom att författa

flera än: "Disa comoedia; Svanhvita Comoedia; Signill, tragoedia; Blanka

Märeta, tragoedia; Christmanna Comoedia; Gustaf I:s Comoedia."

Messenius åsyftade på detta sätt att, i likhet med Shakespeare, "bilda

ett slags dramatiskt epos af sitt fäderneslands historia", men hans

"sannfärdiga comedier" och "lustiga tragedier" tala alldeles icke någon

jemförelse med Shakespeare's dramer. Ty platta, prosaiska, i tunga

knittelverser, sakna de dessutom dramatisk enhet och kostym. Men dessa

dramer gjorde dock, för deras fosterländska innehåll, lycka på sin tid.

Och de i desamma inflätade sångstyckena, stundom bestående i äldre

folkvisor, stundom af författaren sjelf diktade i folkvisans manér, äro

öfverhufvud af värde. Wieselgren, III. 483, 484. Hammarsköld, 61, 62.

Atterbom, II. 52, 53.

[235] Se företalet till den förut nämnda Josephi Historia, hvaraf

första upplagan trycktes i Rostock 1601.

[236] Hammarsköld, 59, 60, 64-66, 104. Rydqvist, a. st.. 228, 235, 236.

Åbo Tidningar 1792, N:o 22.

[237] Wieselgren, III. 502.

[238] Hammarsköld, (sidd. 58-60) säger att Judas Redivivus blifvit

uppförd den 11 Febr. 1594, samt att Hertig Carl, som mycket älskade

theatraliska representationer (jmfr härom Atterboro, II, 52), låtit

för sig uppföra detta stycke, men företalet till mera nämnde Josephi

Historia lemnar den upplysning, att den enda kända handskriften deraf,

förvarad på Kongl. Bibliotheket, uttryckligen förmäler, att detta

skådespel är "stält och författat" först 1614.

[239] Wieselgren, III. 487.

[240] Jmfr Rydqvist, a. st., 235.

[241] Josephi Historia, pag. 8.

[242] Josephi Historia, Actus VI. pagg. 30, 31. Jmfr Genesis, kap. 43,

verss. 14-16, 27-30.

[243] Rydqvist, a. st., 236.

[244] Hammarsköld, 68.

[245] Åbo Tidningar 1792, N:o 22, 27-29.

[246] Ibid., N:o 27-29.

[247] Rydqvist, &. st., 238.

[248] Ibid., 220.

[249] Hammarsköld, 62.

[250] Tegel, K. Gustaff den företes Hist., D. I. s. 137. Rydqrist,

a. st., 220-224. Jmfr Ihres Gloss., ord. Fastelagen.

[251] Tegel, l.c., pagg. 177, 178.

[252] Stjernman, Riksdagars och Mötens Besluth, I. 58, 65.

[253] Rydqrist, a. SU, 221.

[254] Ibid., s. 222. Wieselgren (anf. arb., III, 162) omnämner

fastlagsspel, som voro ämnade att uppföras ännu år 1558: K. Erik

funderade på något dylikt 1558. Han besvärade sin gamle fader med

bref frän Kalmar med allehanda ting, deribland med bön om att få

harnesk och rustningar för uppförandet af skådespel. Det var dock

ej fråga om annat än fastlagsspel (Skouspil i fastelagen). Den

gamle Konungen svarade: "Vill du hafve skouspil, kan du hålle

vapensyn med våra ryttare."

[255] Jmfr Rydqvist, uti Skandia VII, sidd. 224, 225.

[256] Overskou, (d. danske Skuepl., I. s. 33) säger att Sverige från

Danmark hemtat sin gamla dramatiska litteraturs mönster, men då han

härjemte tillägger, att de gamla danska andliga dramerna voro en

"Efterlignelse" af de tyska, kan man med skäl tillskrifva äfven de

svenska ett tyskt ursprung.

[257] Ehuru äfven skådespel af verldsligt innehåll gåfvos vid skolor,

gymnasier och universiteter, voro likväl de bibliskt-moraliska

skolkomedierna öfvervägande i Sverige ännu i det sjuttonde seklet, att

döma af Wieselgrens (a. a. I, 209, 210) ord: "Andliga poemer

uppblomstrade rikt i detta tidehvarf. Ännu står sjelfva den dramatiska

konsten i tempelförgården och gifver bibliska skådespel i samma tonart

som tidens psalmer och andliga tal. Den andliga sångens orgel

öfverbrusar alla andra toner uti diktens tempel."

[258] Hammarsköld, Sv. Vitterh., 8. 63.

[259] De här nfvan citerade orden, öfversatte ur Wexionii _Natales

Academiae Aboensis_, tr. i Åbo 1648, förekomma i Grot's Calender till

minne af K. Alex. Univ:s andra secularfest, sid. 14. -- Åbo

universitets gamla protokoller för år 1641 innehålla följande

underrättelser om akademiska skådespel derstädes samma år: Den 3 Mars

1641 "bleff och taalt om _Comoedier_ och promotione." Den 22

Maj "klagade Rådmannen Hans Plaghman på studios. Sven Petri

Humbla, Smol., Isaac. Petri Holmens, och Johann. Soltovius, Uppland.,

som varit _larvatores_ i nästholdne Comoedia, att de samma

dag Rectors-ombytet skedde slagit hans fönster ut. Humbla och

Soltovius friade sig med ed och Isaacus Petri, som erkände sig det

ensam gjort dömdes att ersätta skadan och betala 12 Daler s.m.

böter." "Dito. Jöran Skomakare, som bodde vid bron, klagade på

larvatores... att de slagit in fönstren i verkstaden och jagat efter

hans pojke. Larvatores dömdes att Jör. Skomakares fönster

förbättra låta och förlikas med honom." "Dito. Beslöts att när

framdeles någon Comoedia ageras skola larvatores warnas att ej göra

någon en oförrätt om de vilja undfly straff."

[260] Alt, Theater u. Kirche, 25, 20. Prutz, Gesch. d. deutsch.

Theaters, sidd. 131-133.

[261] Overskon, Den danske Skuepl., I. 107 ff. Atterhom, Sv. siare och

skalder, II, 76, 94, 95, 204. Hammarsköld, Sv. Vitterh., s. 69. -- Den

nationela sjelfkänslan, lifvad af medvetandet att Sverigo icke blott

hade blifvit protestantismens hufvud utan härtill ännu uppsvingat sig

till den europeiska nordens hufvudmakt, alstrade ett begär att äfven

uti vetenskap och konst uppnå en framstående plats. Också ägde den

tidens svenske ädlingar och lärde en vidsträckt klassisk belägenhet.

Dessutom kände man den nyare tyska vitterheten i grund, och den

italienska var på Christinas, Carl Gustafs och Carl XI:s tider mera än

nägonsio förr eller sednare i Sverige känd och älskad. Och den

fransyska vitterheten började mot det sjuttonde århundradets slut "med

stora steg nalkas till sin instundande allmakt." Atterbom, II. 130-136,

204.

[262] Förrän jag öfvergår till skildringen af Chronanders lefnad och

litterära verksamhet, är det för mig en dyr, af tacksamheten

framkallad pligt, att meddela följande upplysningar. Framlidne

universitetsbibliothekarien professoren _Carl Wilhelm Törnegren_, i

förkänslan af sin snart förestående hädangång, uppmanade mig den 20

December 1859 att ansöka den efter hans frånfälle ledig blifvande

tjensten. Härjemte bad han mig börja tänka på ämne till erforderligt

specimen samt yttrade den önskan, att jag skulle, för detta ändamål,

använda såsom material ett honom tillhörigt manuskript öfver

ofvannämnde Chronander, "om icke för annat" -- såsom orden föllo sig --

"så åtminstone derföre, att manuskriptet innehåller för oss alldeles

nya saker." I sammanhang härmed bad han mig studera mysterierna och

moraliteterna. I början af det följande året erinrade mig professor

Törnegren ytterligare om samma sak. Efter hans frånfälle erhöll jag den

27 Februari samma år, ett till mig adresseradt konvolut, inneslutande:

1:o ett sammandrag af Chronanders dramatiska arbeten; 2:o en öfver

denne dramaturg påbörjad biografi, hvilken tvifvelsutan var ämnad att

ingå i den samling af lefnadsteckningar, som under titel af "Finlands

Minnesvärde Män" utgifvits; 3:o uppgift å några författare hvilka i

sina skrifter omnämnt Chronander; 4:o några till ämnet hörande utdrag

ur Åbo akademies äldsta protokoller; 5:o ett utdrag ur Kolmodins

Genesis Aetherea; samt 6:o två bref till professor Törnegren från

Kungl. vicebibliothekarien Klemming i Stockholm. Dessa rörande prof på

vänskap och välvilja af en saknad förman hafva afgjort valet af mitt

ämne.

Med erkänsla bör jag härjemte omnämna, att amanuensen vid

universitetsbibliotheket härstädes herr B.O. Schauman, under sin

vistelse i Stockholm sommaren 1860, till följe af min hos honom derom

gjorda anhållan, benäget förskaffat mig från K. bibliotheket i

sistnämnde stad en fullständig afskrift af Chronanders Surge.

[263] "1 dedikationen till Drottn. Christina af sitt i Maj 1651

afslutade arbete: Fasciculus juridicus säger Chronander sig i åtta år

studerat vid akademien i Åbo. På Univers. Bibliothcket forvaras en år

1734 af Mag. Johan Friberg på grund af gamla matriklar uppgjord

förteckning på i Åbo åren 1640-1713 inskiifne Vestgöthar, der

Chronander, ursprungligen bortglömd, sedan blifvit upptagen under året

1644. Saken är dock af ringa vigt."

[264] Här slutas den af Törnegren påbörjade biografin, hvilken,

afbruton redan i sin första början, vi här ofvan försökt att efter

förmåga fullfölja. Att med "professoren Mich." menas prof. Michael

Wexionius, är utom allt trifvel redan derföre, att ingen annan

professor med detta dopnamn på Chronanders tid fanns i Åbo.

[265] Denne Wassenius blef sedermera assessor i Åbo Hofrätt och adlad

Lagermarck. Se Stiernmans Aboa Literata, pag. 39.

[266] Ibland sådana verser, hvilka alla äro särdeles berömmande,

förtjena hans innerligt tillgifne vän Wassenii att i synnerhet

bemärkas. Wassenius, "patriotae, amico et fratri suo veré Orestes

constans velut Pylades", egnar sin lyckönskan "politissimo magnaeque

expectationis juveni Chronandro", uti Mich. Wexionii Collegii Ethici

Disp. II. de Morum s. actionum humanarum ultimo fine. Resp. Jac. P.

Chronander, 1647.

[267] Lagus, Åbo Hofrätts Historia, I, sidd. 167, 168.

[268] Palmén, Programm ang. d. fjerde J. U. Doktorspromotionen i

Finland, Helsingfors 1860, sidd. 13, 14.

[269] Jmfr härom samt om fakultetsgrader i allmänhet sistnämnde

programm, s. 14.

[270] Tengström, Chronol. förteckn. o. anteckn., s. 121.

[271] Lidén, Catalogus Disputationum, sect. III, pag. 228.

[272] Stiernman, Aboa liter., pag. 38.

[273] Lidén, III, pagg. 226, 227.

[274] Ofvanstående underrättelser om Chronander, hemtade förnämligast

från svenska riksarkivet och Wisby rådhusarkiv hafva vi erhållit ur K.

vicebibliothekarien Klemmings förut nämnda bref till professor

Törnegren.

[275] Prologus (sidd. 0-12 i det tryckta originalet) redogör för

styckets hela innehåll.

[276] Diligentia presenterar sig och utlägger huru man inom alla stånd,

och nu med särskildt fästadt afseende vid det lärda ståndet, endast

genom mödor och försakelser, i hennes tjenst, kommer till lycka och

heder:

Altså O Yngling hwar wid sit nampn

Fölg migh, iagh är tigh een trygh hampn,

Offra till migh tin vngdoms floor,

Thet gagnar tigh om tu rätt troor. (Sidd. 12-15.)

[277] Tabbe säger ibland annat:

Een böfwel bonde lengre wara will.

Jagh hörer i gifwa vtban arbeet maat,

Therföre will iagh hoos ehr wara laat. (sid. 17.)

[278] Cellarius:

Een trind Rix Daler skall tu nu vpräkna

Eller och een tunna rogh vptekna.

Så skall man lära Bonden weeta huut!

Sluka Wijn med sin store flab och truut. (sid. 26.)

[279] Uti denna scen säges icke att Aulicus skulle köpslagat med

Mercator. Den sistnämnde yttrar sig om Circejus:

Thenne medh mlgh väl köpslagar.

Ty om Fyrcken han intet klagar.

Tolf Dukater iagh lucrera.

En Nar låter sig fixera. (Sid. 39.)

[280] Häll, Säll, Professor gunstighe,

Min Befordrare mechtighe!

Ödminkeligh är mitt begär,

Att I wilien vthan besvär

Philosophien migh lära,

När iagh thet monde begära;

Ty ey Studerar en som thet bör

Om han intet Privatim gör;

Mitt leffverne ther til styra,

Sampt vngdoms tijdhen then yra. (Sidd. 41-4S.)

[281] Innehåller grofva tvetydigheter. (Sid. 52.)

[282] Dragwaals härpå följande ord äro obscena. Ibland hans slutord

förekomma: "iagh arme _Mies_" -- det sistnämnda det enda finska

ordet i skådespelet. (Sidd. 53, 64.)

[283] Circejus, en routinerad kroghjelte, säger till Palladius:

"Twij skam, try åhr haar tu här warit,

Och ey Källaren förfarit,"

samt ytterligare, begycklande den sednares ovana sätt:

"Stort löje tu här bereder

Medh tina åthäffwer och aeeder:

Som en Koo på een ny fähusdör,

Seer tu Källaren fram och för,

Täckes tigh haffwa här Qwarter,

Effter tu så nogha beseer."

Pallad.

Oroligt är här höres roop,

I hwar wrå sta kannor och stoop. (Sid. 56.)

[284] Tubbe kallar "Frw Neglagensa" för sin och Nimmergodts husbonde.

(Sid. 68.)

[285] Mercator, Artifex och Scriba äro besvärade af inga moraliska

scrupler öfver tillvaron af en lycka, hvilken, såsom de sjelfva med

välbehag skryta, är grundad på bedrägeri. Så säger bland annat

Mercator:

Bonden kiöper för Silffwer teen.

Om thet haar lijten glantz och skeen.

Jagh rosar at mit godz är fint,

Doch är min idel flärd och skiempt,

Mongen ther med iagh fixerar,

Och min wällust så formerar.

Och Scriba:

Min gunst alla behöffwa,

Jagh kan hielpa ock bedröffwa,

Jagh skriffwer en rad eller fem,

Tolff Dukater tar iagh för them.

V och X när iagh ombyter

Mångens Taska iagh tå snyter.

Radera kan iagh ganska wäl,

Ther aff bliffwer man rijk och säl.

Miles säger väl ock att han "skiffter stort byte" samt "förwerffwar

godz", men han dyrkar likväl ärans idol, då han eftersträfvar

"it odödeligit nampn." Aulicus, en äkta epiknré, fröjdande

sig öfver vällefnaden vid hofvet, "tar dagen som han kommer",

"gör", för öfrigt, "reverentz med tuchtigh ord", "braverar omby",

samt slutar med uppmaningen: "hoffwet i tin vngdoms tijd besök,

ty ther är lyckan blijd." (Sidd. 72-75.)

[286] Negligentia.

Jo thetta iagh tigh för spådde,

Thet dogde intet som iagh rådde.

Ser tu Circejus dageligh

Haffwer frögd wällust hierteligh,

Hvar är Diligentia tin Matmoor,

Hwij hielper hon ey när tu henne troor?

Beed man nu tin Metaphysica om brödh,

Tu kant Mathesis, hwij lijder tu nödh?

Ethica kallar sigh en fast borg.

Hwij låter hon tigh så lijda sorg?

Läs Logica tu bliffwer wäl mätt,

Tu behöffwer ingen annan rätt,

Gack man och see på Himmelens fäst,

Tå kan tu tigh föda och kläda bäst,

Ha, Ha, wil tu än Philosophera,

Och dageligh fäfengt Speculera.

Seer tu nu at tu är en stoor Narr,

Som så dageligh studerar:

Doch haar Voluptas migh hijt sendt,

Jagh beder at tu tigh omwendt,

Kasta från tigh boken plat,

Eliest blir tu förlorat (Sidd. 77, 78.)

[287] Uti vår från Stockholm erhållna afskrift af Surge står: Nimmer,

godt, Tabbe, Praetor ocb hans Tienare Dromo, Smelring, Styrbiörn, oc

Dragwaal. (Sid. 82.) Men att Smelring i sjelfva verket var Praetors

tjenare, framgår tydligt ur sistn. facet, intercal. äfvensom ur

förteckningen på personerna i slutet af pjesen.

[288] Så säger, bland annat, Tubbe:

Men twij wåle Neglagensa Frwa wår,

Hon lärde oss wara laath åhr från åhr. (Sid. 100.)

[289] Dragwaal:

Wår Frw Deligensa bör oss prijsa:

Dy för hennes skuld haa wij roo och lijsa. (Sid. 101.)

[290] Sedan Angelus, på Apollos befallning, framkallat Philosophia med

sina sju döttrar till Palladius, yttrar sig

Philosophia:

Jagh kommer effter titt begär,

Mine siu Dotrar äre och här,

Sij iagh är tin Braudh kysk och from,

Som tu haar älskat aff vngdom,

Nu wil iagh Echtenskap ingå,

Effter Gudhi behagar så,

I kärligheet wij samman boo

Ingen skal göra oss meer oroo etc. (Sid. 103,104.)

Emedan beskrifningen öfver det "Echtenskap" lifligt erinrar om våra

magisterpromotioners symboliska ceremonier (hvaraf bruket att öppna och

hopslå böcker, så vida vi kunna påminna om, sednast användes vid

promotionen 1844), anföras här följande ord af :promotor:

Apollo:

I mötas medh stoor seedigheet,

Then som thet seer har liuffligheet,

Therföre iagh ehr tilsamman

Foghar medh prydnad och gamman.

Tagh thenna Ring til goffwer,

Hwar medh tin Bruudh tigh trooloffwer,

Han är aff fint Gold som tu seer,

En skiön Pärla pryder ther meer,

Hwar medh tecknas såsom tin Brwd,

Är fijn, Kysk, heligh i sin skrwd,

Så skal til benne tin kärleek,

Wara och ren vthan all smäleek,

Hwilket skeer när tu så lärer,

At tu aldrigh Gudh wanährer,

Ey heller tin nästa stielper,

Men mz lärdom honom hielper.

Hwars mening skal tu intet lyda,

Men then bästa rätt vttyda.

Jagh antwardar tigh och en Book,

Hwar vthaff tu skalt blifwa klook;

Tänk ey at tu ey meer behöfwer

Wijdare nu Studera öfwer:

Doch thetta tu märk här fastligh,

Ey altijdh lööp til boken haatligh,

När som tu en annan skal lära,

Annat tit kal nu mon bära,

Altså boken tigh öpen fås,

Men strax igen hon åter slås.

På Hufwudet iagh Cbronan rena

Settier, och wil ther medh meena

Then frijheet tu kan bekomma

Ibland the lärde med fromma:

Ty frij äst tu för tylpachtigheet,

Oförstånd och oskickligheet.

Vthi thenna stool tu och vpstigh,

Hwar medh iagh then macht gifwer tigh

Att lära andra som tu förmå,

Ey lengre sittia höra på.

Önskar här medh aff Himmels högd

Tig mycken lycka medh stoor frögd. (Sidd. 106-108)

[291] Uti vår förenämnda Stockholmska afskrift står: "Samuel _Jonae_

Bergius Smolandus." (Sid. 117.)

[292] Här slutas Törnegrenska manuskriptet öfver Surge.

[293] Rydqvist, a. st., sid. 236. De sist citerade orden, jemte några

andra på ett föregående ställe, äro de enda, Rydqvist har om Cbronander

och hans Surge.

[294] Dock bör medgifvas, att "Pros. Dicht" icke är en _ursprungligen_

svensk moralitet, utan endast en svensk _öfversättning_.

[295] Biogr. lex. öfver namnk. svenska män, III, $. 266.

[296] Overskon, a. a., 1, 76. Uti sådana mellanspel uppträda bönder på

bondspråk i burleskt-komiska scener. Jmfr Gervinus, Gesch. d.

deutsch. Dicht. III, p. 101.

[297] Rydqvist, a. s., 219.

[298] Prygelscener förekomma vid denna tid och ännu långt sednare äfven

i andra länders skådespel. "Ueberhaupt gehörten Prägel damals wie

später, bis Ende des vor. Jahrh., zu den wirksamsten Bühneneffekten."

Prutz, a. a., 214. Också grofva tvetydigheter voro vid samma tid lika

vanliga som gouterede på scenen. Ibid., 158, 192.

[299] Dromo, ursprungligen en slafrol hos Terentius, förekommer äfven

såsom tjenare i _Judas Redivivus_. Jmfr Rydqvist, a. st., 212.

[300] Döden, som eljest ofta på scenen framstår såsom "eine

schreckhafte und scherzhafte Figur zugleich" (Gervinus, Gesch. d.

deutsch. Dicht. III, 102) är här blott det förra.

[301] Också mysterierna hafva någongång, utom det vanliga komiska

mellanspelet, ännu en handling. Så förekomma uti "Auferstehung

Christi", från det sextonde seklet, tvenne mellanspel: det ena, en

farce, benämndt _das klene spil_, det andra inledt af Döden. Monc,

Sch. d. Mitt:s, II, 418, 419.

[302] År 1641 utfärdade Regeringen en skrifvelse till biskop Rothorius,

hvars inlednings början lyder: "Eder är nogsamt vetterligen Herr

Biskop, huruledes Vi hafve en lång tid derefter traktat, på hvad

sätt bokeliga konster, goda seder och dygder mera än härtill måtte

florera uti Vårt Storfurstendöme Finland, och allt barbariskt oväsende

dersammastädes kunna stå till att afskaffa", o.s.v. Tengatröm,

Chronolog. förteckn. o. ant., sid. 51.

[303] Hammarsköld, l.c., 190. Några få författare hade likväl en högre

stämning. Ibid., 190, 191.

[304] Hammarsköld, l.c., 67, 68.

[305] Ibid., 139.