Hästtjuvarna.
Vi voro i början av året. — Marken var därför inte så ökenartad utan
mera som en äng, men så att blommorna växte rent av som buskar. — Vi
hade inte hunnit långt förr än våra byxor voro alldeles färgade av
blomstoff.
Till följd av denna höga vegetation var det mycket lätt att följa
spåren. De förde oss slutligen till en biflod, som rann ned från
Dschebel Dschehennem och som hade ett ganska stritt lopp.
Vid stranden av denna flod stötte spåret på ett ställe som var trampat
av hästhovar; men en ny undersökning visade spår av tio hästar i
stället för fyra. Två utav tjuvarna hade sprungit ända hit i stället
för att rida. Men här hade de haft alla sina hästar samlade.
Lindsay såg mycket förargad ut.
— Miserabelt, sade han. Kan reta livet ur en!
— Hur så?
— De skola komma undan!
— Hur så?
— Ha nu alla hästar — medan vi få springa?
— Än sedan! Jag skall ändå hinna fatt dem, om ni bara orkar med. Men
inte ens detta är alldeles nödvändigt. — Man skall nämligen inte bara
se, utan även kunna draga sina slutsatser.
— Vilka slutsatser?
— Hava dessa tjuvar av en händelse kommit till vår lägerplast ?
— Hm!
— Kanske, kanske inte. Det kan vara så att de följde på landet vår
båt som lade till och gick för ankar under nätterna. Är detta fallet,
så för deras spår till stranden västerut, men blott därför, emedan de
måste över floden, men inte våga sig in med de främmande hästarna då
det är högvatten.
— Ni menar att de då tagit en omväg?
— Ja! De vilja söka sig ett vadställe eller ett bättre ställe att komma
över på. Sedan skola de åter slå in i den gamla riktningen.
— Utmärkt! Mycket bra!
Han tog av sig kläderna och gick ned till stranden.
— Men är ni styv simmare, sir? frågade jag.
— Ja.
— Här är det inte alldeles utan risk om man vill hålla vapen och kläder
torra. Bäst är, att man lägger kläderna som en turban kring huvudet.
— Gott! Utmärkt! Det skall jag göra.
Även jag gjorde mig ett slags turbanring av mina kläder och satte denna
på huvudet. Därpå stego vi ned i vattnet. Engelsmannen visade sig vara
en lika tränad simmare som han var löpare. Vi kommo över mycket bra och
togo åter på oss kläderna.
Lindsay överlämnade sig helt åt min ledning. Vi sprungo ungefär två
engelska mil söderut samt slogo där in mot väster, där vi från höjderna
hade en vidsträckt utsikt.
Vi klättrade ännu högre upp bland bergen och sågo oss omkring. Men så
långt vi kunde se syntes inte en levande varelse.
— Inte en levande själ, sade Lindsay. — Miserabelt!
— Inte heller jag kan upptäcka någon.
— Kanske ni räknat fel? — —
— Vi ha ännu god tid att förfölja dem nere vid floden. Ännu har ingen
ostraffat stulit en häst från mig, och jag tänker inte heller nu
återvända förr än jag återtagit de fyra djuren.
— Likaså med mig.
— Nej. Ni måste stanna kvar vid edra tillhörigheter.
— Tillhörigheter? Kan köpa nytt om det gamla kommer bort. — Betalar
gärna för ett äventyr — mycket bra.
— Vänta! — — Är det inte något som rör sig därborta?
— Var då?
— Jo, där.
Jag utpekade riktningen. Han spärrade upp ögon och mun och spärrade
även benen. Hans näsvingar rörde sig. Det såg ut som om han ville se
även med luktorganet eller som om han vore begåvad med ett optiskt
lukt- och aningsorgan.
— Jo! Alldeles riktigt! sade han. — Nu ser jag.
— Det kommer hitåt.
— Yes! Om det är tjuvarna skjuta vi dem alla.
— Ja, det är verkligen människor.
— Tjuvar. — Måste dö — ovillkorligen.
— Det gör mig ont att jag måste lämna er.
— Lämna? — Varför?
— Jag försvarar mitt skinn om jag blir angripen, men jag dödar aldrig
någon. — Jag trodde att ni var engelsman. —
— Well! — Just engelsman — adelsman — gentleman. — Skall inte döda —
bara återtaga hästar.
— Det tycks verkligen vara hästtjuvarna.
— Yes! — Tio punkter — stämmer.
— Fyra äro lediga — sex beridna.
— Hm! — Ni år god prärijägare. — Sir John Raffley har berättat detta
för mig. — Och ni skall stanna hos mig — betalar bra, mycket bra.
— Kan ni skjuta träffsäkert?
— Åjo. Ganska bra.
— Nåväl! Vi måste hålla oss undan så att de inte få syn på oss. Vårt
operationsfält ligger där nere mellan berget och floden. Om vi gå tio
minuter längre sydvart så når höjden så tätt intill vattnet att ett
undkommande inte är möjligt för dem.
Vi skyndade oss nu med all fart utför branten och uppnådde snart det av
mig antydda stället. Floden var tätt kantad med vass och bambu, och vid
foten av berget fanns gott om mimosor och höga malörtstånd. Där fanns
bra gömställen.
— Hur ska vi göra nu? sade engelsmannen.
— Jo, ni gömmer er här i vassen och låter hästtjuvarna passera. Vid
utgången till denna ränna ställer jag mig bland mimosorna, och när vi
ha tjuvarna mellan oss stiga vi fram båda två. — Det blir då bäst att
jag ensam tar hand om skjutningen, emedan jag troligen bättre förstår
mig på den saken. Men ni begagnar er bössa endast på min uppmaning
eller om ort liv råkar i verklig fara.
— Well! Mycket bra! — Utmärkt äventyr!
Han försvann i vassen och även jag uppsökte mig ett bakhåll. — Strax
därefter hördes hovslag närma sig — och man red förbi Lindsay, helt
visst utan skymten av en misstanke.
Just som jag såg engelsmannen stiga fram gjorde jag detsamma.
Hästtjuvarna höllo in djuren ett ögonblick. — Bössan hängde över min
axel och Henrystudsaren höll jag i handen.
— Sallam aaleikum! hälsade jag.
Denna vänskapliga hälsning överraskade dem.
— Aaleïk! — svarade en av dem. Vad vill du här?
— Jag väntar på mina vänner, som skola hjälpa mig.
— Med vad då?
— Du ser, att jag är utan häst. Hur skall jag sålunda komma över öknen?
Men du har fyra hästar mer än ni behöva. Vill du sälja en åt mig?
— Vi sälja ingen av dessa hästar.
— Jag hör, att du är en Allahs älskling. Du vill för den skull inte
sälja någon häst, emedan ditt goda hjärta bjuder dig att i stället
skänka den åt mig.
— Må Allah upplysa ditt förstånd! Jag tänker inte heller ge bort någon
häst.
— Ack, du mönster av barmhärtigheten, du vill kosta på dig Paradisets
fröjder fyrdubblade! Ty du skall inte bara ge mig en häst utan fyra,
emedan jag behöver just precis så många.
— Allah kerim! Denne man är helt visst galen.
— Nåväl! Betänk i så fall att de galna ofta taga det som de inte få. —
Se dig om! — Kanske ger du honom där, vad som du nu nekar mig.
Först nu när han fick se engelsmannen blev honom situationen klar. Och
alla sex lade sina lansar tillrätta för angrepp.
— Vad är det ni egentligen vill? sade den som förde ordet.
— Ha tillbaka hästarna som ni stulo av oss i natt vid morgonsidan.
— Människa! Du är således spritt galen! — Om vi tagit dessa hästar från
dig, skulle du nu inte kunna befinna dig här till fots.
— Tror du det! — Ni veta mycket väl, att dessa fyra hästar tillhöra
frankerna, som anlänt med en båt. Men hur kunna ni tro att frankerna
skulle ostraffat låta bestjäla sig, och att de inte äro slugare än ni?
— Jag visste att ni måste göra en omväg för floden, men har därför
simmat över och genskjutit er och kommit hit före. — Men ni ha låtit
lura er. — Jag vill inte utgjuta människoblod, därför ber jag er att
frivilligt återgiva hästarna. Sedan må ni draga hädan vart ni vilja.
Han skrattade.
— Ni äro två, men vi sex, sade han.
— Gott I Då får var och en göra som han vill.
— Gå ur vägen!
Han lade an med den fjäderprydda lansen och drev på sin häst mot mig.
Jag lyfte studsaren. Skottet föll. Häst och karl tumlade om. — Jag
behövde inte fem sekunder för att skjuta fem gånger till. — Fem av
hästarna störtade. Endast de fyra, som tillhörde oss blevo kvar. —
Dessa voro sammankopplade. Den, som hade hållit dessa hade släppt linan
vid skottsmällarna. — Vi begagnade oss av ögonblickets förvirring,
kastade oss upp på var sin häst och försvunno med dessa och de två
andra och skyndade bort.
Bakom oss hördes arabernas ursinniga vredesrop. Men detta besvärade oss
inte alls utan redo vi belåtna därifrån
— Utmärkt! — Präktigt! — Härligt äventyr! — Värt 100 pund! — — Vi två,
de sex — fyra hästar togo de av oss, men vi sex av dem. — Utmärkt! —
Härligt! sade Lindsay skrattande.
— Ja, det var ju tur, att det avlöpte så lyckligt, sir. Om våra hästar
blivit alltför rädda, så hade vi inte kommit undan så fort och kunde
lätt blivit kvar.
— Skola vi göra en omväg eller hålla rätt fram?
— Rätt fram! Vi känna hästarna och skola lätt taga oss över strömmen.
Snart återsågo vi våra tält och kort därpå lade båten ut och vi blevo
ensamma i ökenlandskapet.
Lindsay ville först taga med sig alldeles för mycket gepäck och
proviant, men jag lyckades få honom på andra tankar. Den som vill lära
känna en trakt den måste också lära att inskränka sig till vad trakten
kan giva.
En ryttare skall inte heller ha med sig mer än hästen orkar med. — Vi
voro visserligen rikligt försedda med ammunition, men detta är ju en
huvudsak.
Dessutom hade Lindsay så mycket pengar till sitt förfogande så att han
därmed kunde bestrida våra utgifter för flera år.
— Nu till Tigris! sade han. — Där skola vi gräva ut "flygande tjurar"
och andra märkvärdigheter från fordom.