En kuriös engelsman.
"Förskräcklig skall Herren vara över dem, ty han skall förlägga alla
gudar på jorden och alla öar bland hedningarna skola tillbedja honom,
var och en i sitt rum.
Och skolen i ethiopier genom mitt svärd slagne varda.
Och han skall utsträcka sin hand norr ut och förgöra Assur; Han skall
göra Nineve öde, torrt såsom en öken.
Så att sig däruti lägra skola allehanda djur ibland hedningarna; och
rördromar och uvar skola bo på deras torn och skola sjunga i fönsterna
och korpar på bjälkarna, ty cederbräderna skola avrivna varda.
Denne är den lustige staden den så säker bodde och sade i sitt hjärta:
Jag är det och ingen annan. Huru är han så öde vorden så att djuren bo
därinne? Och vilken som där framom går han visslar till honom och slår
med handen över honom." (Zephanja 2, v. 11—15).
På dessa profeten Zephanjas ord måste jag tänka då vår båt i dagens
sista stunder lade till vid högre stranden av Tigris. Hela trakten
till höger och vänster om floden är som en grav, en stor, oerhörd
öde begravningsplats. — Roms och Athens gamla ruiner belysas av
solens strålar och de forna egypternas minnesmärken resa sina mäktiga
formationer mot himlen. De tala begripligt nog om deras makt, rikedom
och konstsinne som rest dem. — Men här vid Tigris och Eufrat ligga på
ömse sidor endast öde ruiner vilka hedningen rider förbi utan minsta
aktning, ofta utan att ana, att under hans hästs hovar ligger mark för
årtusendens lust och ve! —
Var finns nu tornet som folket i landet Sinear byggde när de sade åt
varandra: "Kom! Låtom oss bygga en stad och ett torn, vars spira räcker
upp till himmelen och så att vi därmed må vinna rykte!" De hava byggt
stad och torn, men platsen var är förödd och okänd. — De ville göra sig
ett namn, men namnen på de folk som efter varandra bebodde denna stad
och förrättade sin syndiga gudstjänst i det där tornet, och namnen på
dynastier och ståthållare som rullade sig i guld och blod äro förgätna
eller kunna endast med stor möda av våra bästa forskare uppletas. — —
Men hur kom jag själv till Tigris och på ångbåten som förde mig dit och
som förde oss med strömmens hastighet från Chelab?
Jag hade följt atebehemrna till öknen. En Nahman, då jag inte längre
vågade visa mig i de västra delarna av landet. — Närheten av Maskat
hade lockat mig att besöka denna stad. Jag gjorde det ensam, utan någon
följeslagare. — Där betraktade jag stadens gamla betornade murar, dess
befästade gator, dess moskeer och portugisiska kyrkor, beundrade även
Imams beludschistanska livgarde samt slog mig slutligen ned i ett av de
offentliga kaffehusen för att dricka en kopp keschreh. — Denna dryck
beredes av kaffebönornas skal samt kryddas med kanel och nejlikor. —
Min kontemplation blev störd av en gestalt som fördunklade ingången.
Jag betraktade honom och fick se en figur, som var fullt värdig ett
längre betraktande.
En hög grå cylinderhatt satt på ett smalt, långt huvud, som med hänsyn
till hårväxt var en fullständig öken. En oändligt bred mun med mycket
tunna läppar, ställde sig i vägen för näsan, men som dock förrådde
sin avsikt att vilja förlängas ned till hakan. Den bara, torra halsen
reste sig ur en mycket bred, nedvikt och klanderfritt struken krage,
och därtill hörde en grårutig slips, en grårutig väst, en grårutig rock
och grårutiga benkläder, dito damasker och av dam grå fotbeklädnad.
— I högra handen bar den grårutige ett instrument som såg ut som
en torvhacka och i den vänstra en dubbelpipig pistol. Ur den yttre
bröstfickan uppstack nyfiket en sammanviken tidning.
— Wermyn kahwe! hördes han säga med en röst som påminde om sparvkvitter.
Han satte sig på en senïeh, som egentligen tjänade till bord, men av
honom begagnades som stol. Han fick kaffe, sänkte näsan över drycken,
insöp doften samt kastade ut innehållet på gatan och ställde koppen på
golvet eller marken.
— Wermyn tytyn! — tobak — rekvirerade han.
Han fick en redan påtänd pipa, drog ett bloss, blåste ut röken genom
näsan, spottade och kastade pipan bredvid koppen.
— Wermyn …
Han tycktes leta i minnet, men det turkiska ordet ville inte komma.
Arabiska kunde han kanske inte alls. Därför sade han helt kort:
— Wermyn rostbiff!
Kafévärden begrep inte.
— Rostbiff! upprepade han i det han med mun och alla tio fingrarna
pantomimiskt sökte imitera att han ville ha något att äta.
— Kebab, förklarade jag för värden, som genast försvann bakom en dörr
att arrangera denna beställning som består av ett litet fyrkantigt
köttstycke, som på ett spett halstras över elden.
Nu vände engelsmannen sin uppmärksamhet till mig.
— Arab? frågade han.
— Nej, sade jag på engelska.
— Turk?
— Nej.
Nu höjde han förväntansfullt de tunna ögonbrynen mot höjden:
— Engelsman?
— Nej. Jag är tysk.
— Tysk? — Varför är ni här?
— För att dricka kaffe.
— Gott. — Vad är ni annars?
— Skrivare — författare.
— Oho! — Och vad söker ni i Maskat?
— Anseende.
— Och mera?
— Ingenting.
— Ni har pengar?
— Ja.
— Och ni heter?
Jag nämnde mitt namn. — Hans mun öppnades så att den ganska noga
bildade en liksidig fyrkant genom vilken man kunde se de breda, stora
tänderna. — Ögonbrynen lyftes ännu högre och näsan vippade med spetsen
som om den ville inhämta vad hålet under den nu skulle säga. Därpå grep
han ned i rockskörtet och tog fram en notisbok, bläddrade i denna och
for sedan upp för att taga av hatten och hälsa mig.
— Välkommen, herre! Känner er.
— Mig?
— Ja, mycket väl.
— Kanske jag får fråga varifrån?
— Är vän till sir John Raffley, medlem av Traveller-club —
(Resandeklubben) — London, Nearstreet 47.
— Verkligen! Känner ni sir Raffley? Var befinner han sig nu?
— På resor — antingen här eller där — vet inte. Ni var med honom på
Ceylon?
— Alldeles riktigt.
— Jagade elefanter?
— Ja, detta stämmer också.
— Har ni gott om tid för närvarande?
— Hur så?
— Jo, jag har läst om Babylon—Niniveh — Utgrävningarna. —Jag ämnar mig
dit för utgrävningar — ämnar gräva upp flowing-bulls — flygande tjurar
— som jag skall skänka till British museum. — Kan inte arabiska — vill
gärna hava jägare. — Följ med. — Betalar bra, mycket bra.
— Törs jag be om ert namn?
— Lindsay, David Lindsay. — Begagnar ingen titel. Sir Lindsay, se där
allt.
— Ni har således för avsikt att besöka Eufrat och Tigris!
— Yes! Har ångbåt. — Far dit upp och stiger av. — Ångbåten får vänta
eller gå tillbaka till Bagdad. — Köper hästar och kameler — reser,
jagar, gör utgrävningar; British museum skall få. — Berättas för
Traveller-club. — Nå, vill ni med?
— Nej. Jag reser helst för mig själv.
— Nåväl! Ni kan ju lämna mig när ni vill — Skall betala bra, ja, mycket
bra. — Men följ nu med.
— Vilka ha ni med er?
— Hur många ni vill — men helst far jag ensam med er och ett par
tjänare.
— När skall ni fortsätta resan?
— I övermorgon — i morgon — i dag — genast.
Detta var ett erbjudande som inte gärna kunde komma lägligare för
mig. Jag betänkte mig inte länge utan gick med på förslaget. Men jag
betingade mig att genast få lämna honom, när det passade sig för mig.
— Han förde mig till hamnen, där det låg en liten näpen ångbåt, och
jag märkte efter knappt en halvtimme att jag inte kunde önska mig en
bättre reskamrat. — Han ville skjuta björn och alla möjliga odjur,
besöka djävulsdyrkarne och som han sade mig utgräva en flowing-bull —
"flygande tjur" — för att skänka denna åt British museum.
Dessa planer voro äventyrliga, men vunno likväl mitt fulla erkännande.
Jag hade på mina vandringar mött ännu märkligare original, än han
syntes vara det.
Dessvärre lät han mig inte återvända till ateïbeherna. En roddare måste
hämta mina saker och underrätta Halef om, varthän vi skulle resa. När
roddaren återkom berättade han, att Halef skulle resa med en ateïbeh
till abu-salman och schammar-arabemas land att med dessa stammar
underhandla angående en önskad införlivning med dem. Han skulle föra
med sig mitt uppdrag och sedan noga taga reda på var jag fanns.
Denna underrättelse tyckte jag om. Att Halef var utsedd att underhandla
i sagda sak visade, att han var omtyckt av sin svärmors far, scheiken.
Vi reste in i Persiska viken, besågo Basra och Bagdad och kommo sedan
ångande uppför Tigris till den plats som vi denna dag landade vid.
Ovanför vår landningsplats utmynnade Zabasfal i Tigris och stranden var
överallt beväxt med bambudjungel. — Såsom redan förut är sagt inbröt
natten. Likväl vidhöll Lindsay att gå i land för att tälta.
Jag var just inte så hågad för detta, men följde honom i alla fall, då
jag ju inte kunde lämna honom ensam.
Besättningen bestod av fyra man och dessa skulle i dagningen återvända
till Bagdad. Och så fattade engelsmannen mot mitt råd det beslutet att
avlasta allt — även de fyra hästarna, som han hade inköpt i Bagdad.
— Sir! Det vore bättre att vi inte gjorde detta, sade jag.
— Varför det?
— Emedan vi se bättre i morgon bittida.
— Det går nu också. — Betalar bra!
— Men vi och de fyra hästarna äro i bättre skydd på båten än i land.
— Finns det tjuvar här då — rövare — mördare
— Araberna äro inte att lita på. — Vi ha ännu inte inrättat oss efter
förhållandena.
— Vi skola inte heller lita på dem, men inrätta oss. Vi ha bössor.
Varje spetsbof blir nedskjuten.
Han kunde inte frångå sin föresats. Först efter ett par timmar blevo
vi färdiga med arbetet. De två tälten restes och mellan dessa samt
stranden blevo hästarna tjudrade. — Jag hade den första, de båda
tjänarne den andra och tredje samt Lindsay själv den fjärde vakten.
Natten var underbart vacker. Framför oss runno den stora flodens böljor
och bakom oss reste sig Dschebel Dschehennems höjder. Firmamentet var
ljust nog för att tillräckligt belysa allt; men landet där jag nu
befann mig var mig ännu en gåta. Dess förgångna liknade floden Tigris'
flöde, som försvann där i djungelns dunkel. — Tankarna knötos vid
assyrier, babylonier och kaldéer — stora nationer och jättestäder — men
tankarna blevo som minnet av en dröm vars detaljer man har glömt.
När min vakt var slut väckte jag den ene tjänaren och instruerade honom
noga. Han hette Bill och var irländare och gjorde på mig intrycket att
hans muskelkraft var tre gånger större än hans förståndsgåvor. Han
flinade åt mina råd och började patrullera av och an. — Jag somnade.
När jag åter vaknade skedde detta inte frivilligt utan genom en
armskakning. — Lindsay stod bredvid mig i sin grårutiga dräkt, som han
inte ens i ökenlivet kunde umbära.
— Siri — Vakna!
Jag rusade upp och frågade:
— Vad står på? — Har något hänt?
— Hm! — Ja!
— Vad då?
— Obehagligt.
— Men vad?
— Hästarna borta.
— Hästarna? — Ha de slitit sig?
— Vet inte.
— Funnos de där medan ni hade vakten?
— Yes!
— Var då?
— Där.
Han pekade på en ensam kulle, som låg ganska långt från vårt tält.
— Där? — Varför där?
— Troligtvis en ruinkulle. — Skulle dit för att leta efter flygande
tjurar.
— Och när ni återkom voro hästarna borta?
— Yes.
Jag gick ut och undersökte pålarna. Stumpar av tjuderlinorna hängde
ännu kvar. Men det syntes att linorna blivit avskurna.
— De ha inte slitit sig, utan blivit stulna.
Han formade munnen till den förut beskrivna läppparallellogrammen och
skrattade förnöjt:
— Yes! — Men av vem?
— Av tjuvar.
Han visade ett ännu muntrare ansikte.
— Very well! — Av tjuvar. — Men var äro dessa och vad heta de?
— Inte kan jag veta det?
— Nej! — Inte heller jag. — Utmärkt! — Alltså ett äventyr.
— Det kan inte vara en timme sedan stölden skedde. — Om vi bara vänta
en fem minuter så är det dager nog för att kunna urskilja spåren.
— Utmärkt! Alldeles utmärkt! Troligen prärijägare. — Vi skola finna
spåren — följa dem — skjuta ned tjuvarne. — Alldeles belåten! — Betalar
bra, mycket bra.
Han gick in i tältet för att göra de förberedelser som han ansåg
behövliga. — Jag kunde kort därpå i dagningen urskilja spår av sex män
och meddelade Lindsay denna upptäckt.
— Sex? Hur många äro vi?
— Endast två. Ty två måste bli kvar vid tälten — och båten bli
kvarliggande tills vi återkomma.
— Ja! Giv order om detta, och så begiva vi oss i väg.
— Är ni en rask löpare, eller skall jag taga med mig Bill?
— Bill? — Vad skulle jag då här att göra vid Tigris?
— Här blir äventyr, och jag springer bra — som en hjort.
Sedan karlarna fått nödiga förhållningsorder kastade Lindsay den
gåtfulla backan och bössan över axeln och följde mig. — Det gällde att
upphinna tjuvarna innan de förenat sig med en större styrka, och därför
kilade jag på så fort det var mig möjligt. Min följeslagares rutiga
ben höllo sig fullt i jämnbredd. Det var ett riktigt nöje att löpa
tillsammans med denne kuriöse engelsman.