Hur jag åter fick tag i Halef.
På detta tråkiga sätt förrunno tre dygn. Jag tänkte under denna tid mer
på Halef än på mig själv. Men alla mina bemödanden att närma mig honom
misslyckades. Sannolikt hade man honom dold djupt nere i barken. Att
där försöka uppleta honom skulle säkert vara riskabelt både för mig och
honom.
Sålunda kommo vi efter vad jag kunde antaga, under en frisk seglats,
till trakten mellan Dschebel Eynb och Dschebel Kelaya, varifrån kusten
till Dschidda blir allt flackare.
Det var skymningsdags. Mot norr syntes för ovanlighetens skull ett
litet moln med slöjaktiga kanter, och som Abu-Seïf. noga observerade.
När mörkret bröt in fördes jag som vanligt under däck. Där var det nu
svalare och blev med varje kvart allt svalare.
Ännu vid midnattstid hade jag inte somnat.
Som på ett stort avstånd hörde jag ett dovt brus, skrällar och
åskknallar, som kom allt närmare, jämte bruset av vindstötar som
grepo tag i sambukens rigg. Jag kände hur hon med stäven plöjde djupt i
vågorna, åter lyfte sig och rusade framåt.
Det knäppte och knakade i varje fog. Masterna skakade i sina fästen,
och på däck hördes hur manskapet skyndade under rop och böner och
jämmer under det nu helt visst mycket mödosamma arbetet.
Bland detta förnam jag kaptenens dånande, bestämda order, och det
var allt av nöden att han nu behöll all sin kallblodighet. Efter min
ungefärliga beräkning närmade vi oss höjden av Rabbegh, som av araberna
kallas Rabr, och sydvart därom finns ett stort antal klipp- och
korallbankar, som göra sjöfarten där farlig även vid fullt dagsljus.
Där finns även ön Ghauat, och mellan denna samt Ras Hatiba resa sig två
korallklippor mellan vilka genomfärden alltid även under god sigt anses
vara förbunden med stor fara. — Denna plats kallas Om-el-Hableïn — "de
båda linorna" — hänsyftande på hur man förr sökte klara sig genom detta
pass.
Mot denna punkt kastade oss nu orkanen med svindlande fart, efter vad
jag kunde antaga. — Någon ankarplats fanns inte i närheten.
Jag hade rest mig. Men jag kunde ju inte bidraga det minsta ens till
min egen räddning, inlåst som jag nu var.
Då var det som om jag mitt i larmet och elementens uppror tyckte mig
höra ett särskilt ljud utanför min dörr. Jag gick närmare och lyssnade.
Någon höll på med att öppna.
— Sihdi!
— Vem där?
— Hamdullillah! Pris vare Gud! — Känner du inte igen din tjänares röst?
— Halef? — Omöjligt! — Du kan ju inte gå.
— Varför inte det?
— Du har ju brutit ditt ena ben.
— En kula har jag fått i armen, men med benen är det ingen fara.
— Detta har Abu-Seïf. sagt mig.
— Ho—ho! Jag begriper! — Måste inbilla honom detta för att vid
tillfälle lättare kunna komma till dig, sihdi. Men nu är jag åter på
spejarestråten och har haft tur med mig.
— Detta skall du inte ha gjort för inte.
— Och jag har inhämtat ännu mer.
— Vad då?
— Abu-Seïf. skall lägga till i närheten av Dschidda för att göra en
pilgrimsvisit i Mekka. — Han skall där bedja och offra för att befria
sin bror. — Engelsmännen hade denne sjörövare fast. — Abu-Seïf. skall
ha med sig en del av folket här.
— Kanske man då kan hoppas att komma undan?
— Troligen! Men nu kan jag inte komma in till dig, utan nyckel som jag
är. Men jag kommer igen i morgon. — Jag har fått reda på, var dina
vapen finnas. — I morgon är jag här igen.
— Var bara försiktig, Halef.
— Nu är det så svart över allt, att inte en kotte kan upptäcka mig. Och
i morgon skall Allah hjälpa oss ännu mer.
— Vet du hur det gick med sambuken?
— Plundrades! Hovet — pengarna — ligga nu i kaptenens, Abu-Seïfs
kajuta. — Besättningen blev kvar, dels bunden, dels mördad. — Oss tog
man med för att ha som gisslan för Abu-Seïfs bror.
— Jaså, du vet detta?
— Jo, jag har lyssnat ut den saken. Den här skutan låg helt nära oss i
bukten den där natten. — Men nu måste jag undan. — God natt, sihdi!
— God natt!
Han lämnade den fortfarande stängda dörren, som han inte kunnat öppna,
och jag kunde nu endast höra orkanens vilda brus, men som dock nu
tycktes vara i avtagande. Även sjöarna började sakta av. Ovädret syntes
gå lika plötsligt som det kommit över oss. — Jag kände mig i alla fall
lugnare och insomnade.
När jag vaknade låg fartyget för ankar.
Min dörr öppnades som vanligt av väktaren, som frågade:
— Vill du upp på däck?
— Gärna det, svarade jag.
— Du får bara vara uppe tills vi komma till deghri. — Detta är tiden
för middagens böner.
Jag kom upp på däck och fann sambuken ligga för ankar invid land i en
smal vik. Seglen voro beslagna och masterna nedfällda, så man gärna
icke kunde upptäcka oss varken från sjön eller från land, som dessutom
såg ut att vara obebott.
Jag uppehöll mig på däck till middagen utan att kunna upptäcka något
ovanligt. Då blev jag kallad till Abu-Seïf. Han var i sin kajuta där
jag såg alla mina vapen hänga på en vägg. Även min patrongördel fanns
där och dessutom flera stora ketschekise — påsar av getskinn med håret
ut. — Dessa innehöllo krut. Ett sandyk — hörnskåp — stod öppet, men
stängdes genast som jag kom in, men jag hade i alla fall hunnit se att
detta innehöll en stor mängd kettschuwal — påsar av linne — och uti
dessa befann sig helt visst det från tullsambuken rövade guldet.
— Jag har något att säga dig, nemsi.
— Låt höra!
— Ämnar du fortfarande försöka att fly?
— Jag ljuger aldrig och svarar därför, att jag kommer att för den saken
begagna mig av första tillfälle.
— Du skall inte finna detta. Men du tvingar mig nu att hålla dig
strängare än förut. — Jag kommer att vara i land ett par dagar — och du
får under denna tid inte komma ut; ja, du blir till och med bunden.
— Skall detta verkligen behövas?
— Du är själv orsaken.
— Gott jag vill försöka finna mig.
— Gör du något försök att slita dina fjättrar blir du genast dödad. —
Vore du en rättrogen skulle du kunna bli min vän. — Men jag håller på
dig i alla fall. — Nu kan du gå.
Jag fördes ned under däck, där hettan nu gjorde det riktigt pinsamt
för mig. — Troligtvis av hat från min väktares sida fick jag nu varken
mat eller dryck. — Jag hörde bönerna el asr, el mogreb och el aschia
bedjas, och sedan var det nog en god stund över midnatt, när jag tyckte
mig märka ett lätt buller mot min dörr.
Jag lyssnade men allt blev åter tyst.
Inte vågade jag höra mig för med att fråga. Kanske hade det också bara
varit en råtta.
Det blev tyst en lång stund. Men så hörde jag alldeles tydligt steg
närma sig. Därpå lät det som om man bredde ut en matta. Troligen hade
min vaktare bestämt sig för att koja utanför min dörr. — Och därmed var
det ute med mitt hopp om att Halef skulle kunna hjälpa mig den natten.
Men nu! — Vad var detta?
Jag behövde bruka hela min hörsel för att kunna uppfatta att rigeln för
min dörr drogs undan helt långsamt. — Några sekunder och så en tung
duns.
Det lät som om någon ville resa sig, men inte kunde ett kort, kvävt
stönande och därpå en välbekant röst:
— Sihdi! Kom ut! — Nu har jag honom!
— Vem? frågade jag.
— Din väktare, sihdi.
— Men jag kan inte. Mina händer äro bundna.
— Är du bunden vid väggen?
— Nej.
— Men kom ut då! Dörren är öppen!
Jag skyndade ut och fann väktaren ligga stönande på en matta. Halef
hade satt sig över honom och höll honom nedtryckt.
— Sihdi! Känn efter om han har vapen på sig i gördeln.
— Jo, här ha vi ett. — Vänta!
— Jag drog ut en kniv med mina båda sammanlänkade händer, tog kniven
mellan tänderna och skar på så vis av mina fjättrar.
— Lever han ännu? sade jag.
— Ja, sihdi. Men han borde …
— Nej, nu skall han buras in, där man hållit mig, bindas och få en
trasa i munnen. Eller också den här.
Jag tog hans turban och band för hans mun. Och därpå bundo vi hans
armar och ben. Sedan släpade vi in honom dit, där jag haft många, allt
annat än behagliga timmar.
Ett par minuter senare var han väl instängd och dörren riglad.
— Men hur ska vi göra nu?
— Mycket enkelt, sihdi, sade Halef. — Man har trott, att jag inte
kunde stå på benen och lämnat mig i fred. — Abu-Seïf. har med tolv
man begivit sig till Schidda. — Han har med sig mycket pengar åt
storscheriffen i Mekka. — Jag smög mig hit och kom en stund före din
väktare, som nu är fast! — Jag högg honom så fint om halsen och han
stöp. — Resten vet du!
— Tack Halef! — Hur är det däruppe?
— Lugnt!
— Kom! Vi skola försöka!
— När jag stack upp huvudet genom luckan tyckte jag mig känna lukten av
opium. Jag kunde snart också se några karlar som lågo där sovande eller
kanske alldeles redlösa. — De hade antagligen passat på nu att få sig
ett kanske länge efterlängtat opierus medan Abu-Seïf var borta.
Vägen till kajutan var fri. — Vi kröpo fram mot dörren, som befanns
lätt att öppna. När vi kommo in drog jag åter igen dörren.
Här hängde mina vapen. Ur, kompass och pengar hade jag på mig. —
Halef kunde inte låta bli att tillägna sig en av de där myntpåsarna,
som man med orientalisk sorglöshet låtit ligga framme, nedfallen ur
penningskåpet. Han skulle nog lagt sig till med ännu mer, men fruktan
för att bullret, när han måste bryta upp skåpet, kunde varsko någon,
manade honom i hög tid till försiktighet.
Vi lämnade ljudlöst kaptenens kajuta. Halef var nu äfven försedd med
vapen. Avståndet till land var icke längre, än att man kunde våga taga
det med ett djärvt språng.
Detta lyckades för oss båda, och Halef viskade:
— Hamdullillah! — Nu äro vi fria. — Men vidare! — Varthän?
— Till Dschidda.
— Hittar du vägen dit?
— Nej.
— Eller har du en karta, som du kan följa?
— Inte det heller. Men vi behöva bara hålla oss åt söder. — Abu-Seïf.
har nyss gått samma väg, och detta är bevis nog för att vägen dit inte
kan vara så lång. — Men låt oss först se till, hur vi ha det med våra
vapen.
Vi drogo oss undan till ett buskage, där vi voro väl skyddade, ty det
var ganska högt av den ostindiska euphorbiearten. Mina gevär voro
ännu laddade; man hade tydligen inte förstått sig på dem, ej heller
revolvrarna. Araberna ha ännu mycket långa, gammaldags gevär, och det
finns hela stammar bland dem som använda urmodiga gamla flintlåsbössor
av för vår tid säregen konstruktion, alla framladdare.
Sedan vi övertygat oss om att vår dristiga flykt ännu inte var
upptäckt, begåvo vi oss i våg på den okända stigen, som egentligen inte
alls var någon stig. Vi måste så mycket som möjligt följa kusten. Men
denna gick i många större och mindre inskärningar, som måste kringås,
varför vi blott långsamt kommo mot söder.
Marken var dessutom, ehuru i ett kustlandskap, mycket tätbevuxen med
koloquint- och aloëarter, som gjorde framryckandet ganska besvärligt.
Men äntligen kom den stund då vi kunde färdas fortare och lättare. Vi
kunde också på längre avstånd se var vi skulle fram, utan att så snålt
hålla oss till kusten. Och det var en morgon vid åttatiden, som vi
fingo se minareterna uti en stad — tornspirorna till moskéer — och se
denna omgiven av en ganska väl bibehållen mur.
Vi togo oss en liten paus, jag innerligt belåten med att ha återfunnit
min trogne tjänare Halef, utan vilken jag säkert inte nu kommit att
befinna mig här, men väl fortfarande som Abu-Seïfs fånge.