Två mystiska kvinnor och ett nattligt äventyr.
Kaptenen begav sig till kajutan för att ställa den i ordning åt
damerna. När de skulle dit måste de passera den punkt där jag stod.
Såsom varande europé behövde eller brukades ej att jag vände mig från
damerna och jag gjorde då genast den iakttagelsen, att dessa damer
märkvärdigt nog inte voro parfymerade. Annars brukar detta kännas på
långt håll. — Men där fanns en helt annan odör, nämligen den hos varje
oriental bekanta lukten av till hälften kamel och tobak, rasr-tobak,
som rökes mycket av beduinerna, och som har ganska stor inverkan på
såväl lukt— som smaknerverna och som till lukten mycket påminner
om ett slags sjögräs där i trakten, vilket mycket användes till
madrassfyllning. — Jag fick allt nog härav det intrycket att det var
två kameldrivare som passerade mig. I alla fall var det inte doften av
parfymerade kvinnor.
Jag kastade också en sökande blick efter dem tills de försvunno bakom
dörren till hytten, men kom ej till annat resultat, än att den där
lukten kunde bero på, att dessa kvinnor nyligen företagit en längre
kamelfärd och att doften av öknens skepp därför ännu hängde i deras
kläder.
Hur naturligt detta antagande var, gav det mig ingen ro. De båda
roddarne — kvinnornas ledsagare — talade först länge med styrmannen och
med kaptenen. Därpå kom den ene fram till mig och sade:
— Jag hörde att du är en franker, effendi.
— Ja.
— Då är du obekant med denna ort?
— Ja.
— Du är en nemsi?
— Ja.
— Hava nemsierna också en padischa?
— Ja.
— Och paschor?
— Ja.
— Du är väl inte en pascha?
— Nej.
— Men en berömd man?
— Vid Gud, mycket.
— Du kan skriva?
— Ja, och mycket vackert.
— Även skjuta?
— Ännu bättre.
— Och du skall resa till Tor med denna sambuk?
— Ja.
— Du skall sedan längre söderut?
— Ja.
— Känner du till engelsmännen?
— Ja.
— Har du kanske vänner bland dessa?
— Ja.
— Detta var ju bra. — Är du stark?
— Fruktansvärt, som ett lejon. — Skall jag visa detta?
— Nej, effendi.
— Men jag borde göra det emedan din nyfikenhet är större än andras
tålamod kan uthärda. Packa dig genast undan och kom inte igen.
Jag grep honom vid axlarna och vände honom i lämplig riktning samt gav
honom en stöt så att han flög över däcket och slutligen hälsade detta
med magen. Men i ett nu var han äter på benen och framme hos mig.
— Ve dig! ropade han. Du har förolämpat en troende. Du måste dö!
Han drog sin handschar och störtade mot mig. Hans sällskap följde efter
med draget vapen. Hastigt ryckte jag till mig Halefs ridpiska för att
salutera mina angripare med denna. Men det skulle inte komma så långt,
ty dörren till hytten öppnades och ett av fruntimren visade sig. Hon
lyfte stumt sin hand och drog sig åter tillbaka. De båda araberna
hejdade sig i anloppet och gingo ljudlöst åt sidan. Men deras ögon sade
mig, att jag inte hade något gott att vänta af dem.
Turkarna hade betraktat denna episod med stor likgiltighet. Blev någon
dödad på fartyget, så var det väl så bestämt av kismet, ödet.
Beträffande mig så hade de många onödiga frågorna brakt mig i harnesk.
— Men voro de verkligen så onödiga? Hade de inte snarare ett visst
ändamål? Orientalerna äro inga pratmakare, allra minst med obekanta,
som han därtill vet vara av annan religion, alltså giaurs.
Jag hade av lust att driva med dem, utgivit mig för en berömd man
och för att vara en stor skytt. Varför ville han veta, om jag var en
pascha, en berömd man, en skrifvare, en god skytt? Vad kunde han ha
för gagn av att veta, om jag skulle draga vidare söderut och om jag
hade vänner bland engelsmännen? — Varför hade han vid bejakandet av
denna fråga sagt: Rätt så, eller något dylikt? Och vad kunde det angå
honom om jag var stark? Dessutom hade han frågat mig på ett sätt som
om jag vore ställd under förhör, ja såsom en öfverordnad frågar en
underlydande. Mest påtagligt var emellertid den ögonblickliga lydnad
med vilken han och hans kamrat hörsammat kvinnans tecken. Detta var
något ovanligt, ja, till och med misstänkt på en plats av jorden, där
kvinnan uti livets förhållande i regeln inte har något alls att säga
utan i stället intar en mycket underordnad roll.
— Sihdi, sade Halef, som inte vek från min sida. Såg du honom?
— Vilken menar du?
— Den skäggige.
— Den skäggige! — Vem hade skägg?
— Kvinnan.
— Kvinnan? Hade hon skägg?
— Ja, hon hade inte ansiktet fullt betäckt med sin jaschmah, slöja,
vilken glidit något åt sidan. Och då fick jag se att hon hade skägg.
— Mustascher?
— Nej, helskägg. — Det är således inte en kvinna, utan en man. Skall
jag upplysa kaptenen om detta?
— Ja, men inte så att någon annan hör det.
Han gick. Han hade säkert inte sett fel, ty jag visste, att man
mycket väl kunde lita på hans skarpa ögon, och genast satte jag denna
omständighet i förbindelse med dervischen. Jag såg Halef tala med
kaptenen; denne skakade sitt huvud och skrattade. Han trodde inte på
denna sak. Halef lämnade honom med en uppbrakt min och återvände till
mig.
— Sihdi! Han är så dum, att han tror att jag är lika dum?
— Hur så?
— Och att du är ännu dummare än jag.
— Månne det?
— Han säger, att kvinnor äro skägglösa och att män aldrig gå i
kvinnokläder. Men vad tror du, om denna kvinna med helskägg?
Förmodligen är hon en dscheïne.
— Kanske det.
— Då måste vi ha ögonen öppna.
— Just det enda, som vi för tillfället ha att göra. Men samtidigt måste
vi noga dölja våra misstankar. Du kan hålla dig undan från mig, men så,
att vi genast kunna bistå varandra.
Han avlägsnade sig ett bra stycke, och jag slog mig ned på mattan. Där
sysslade jag en stund med att göra anteckningar i min dagbok, men höll
samtidigt en blick på hytten med de båda kvinnorna. En aning sade mig,
att vi därifrån hade att vänta någon obehaglighet, men dagen förgick
utan att något störande inträffade.
Redan mörknade det till natt när vi löpte in i en liten vik och gingo
för ankar. Viken var en hästskoformig bukt av Dschebel Nayazet — Röda
havet — vid foten av Sinais höga granitmassor. Kusten var ganska smal,
ty blott några få steg från stranden reste sig de väldiga klyftorna mot
himlen. Ankarplatsen erbjöd fullständig säkerhet mot vindarna, men hur
kunde det vara med skyddet mot annat? Jag skulle för den delen gärna
ha velat undersöka dessa klyftor litet närmare, men dessvärre blev det
redan mörkt innan turkarna kommo i land och fingo nattelden tänd.
De båda aftonbönerna el magreb och sedan el aschia genljödo mot de båda
bergväggarna. Om några där höllo sig dolda måste dessa genast fått
klart för sig var vi lågo, även om de inte kunde se vår strandeld.
Liksom föregående kväll föredrog jag att vara ombord. Och jag hade
gjort upp med Halef att vi skulle tura om med att hålla vakt.
Något senare kommo några matroser ombord, för att hålla vakt, och då
kommo även de båda kvinnorna ut ur hytten som för att hämta luft. De
hade nu beslöjat sig mycket väl, men de återvände i alla fall snart
till kajutan, vars dörr jag inte släppte ur sikte där jag nu låg på
fördäck.
Halef sov ungefär tio steg från mig. Mot midnatt väckte jag honom
försiktigt och sade:
— Kan jag nu lita på dig som vanligt?
— Som på dig själv.
— Håll då vakt och väck mig vid minsta omständighet, som kan synas
misstänkt.
— Sihdi! Du kan sova lugnt.
Jag lindade in mig i mattan och slöt ögonen. Men jag kunde inte somna.
Jag räknade, men detta hjälpte inte. Så vände jag upp ögonkloten att
pupillerna skötos upp under ögonlocken — ett beprövat medel — och
försökte låta bli att tänka på något alls. — Jag började slumra in — —
— Men vad var detta?
Jag stack upp huvudet ur mattan och såg bort mot Halef. Han hade
visst också hört något, ty han syntes lyssna, stödd på ena armbågen.
Jag lutade mig ned och lade örat mot däcket för att få en bättre
ljudledare. Och jag märkte nu samma sällsamma ljud som nyss.
— Hör du något? viskade jag till Halef?
— Ja, sihdi! Vad kan det vara?
— Jag vet inte.
— Inte heller jag. Men hör!
Ett svagt ljud med ett knappt hörbart plaskande läte förnams från
aktern. — Elden på stranden hade slocknat.
— Halef! Jag skall gå akteröver ett tag. Se efter mina vapen och kläder.
Av turkarna, som kommit ombord, lågo två och sovo på däcket, den tredje
satt nedhukad och sov även den. — Det kunde antagas att man observerade
mig från kajutan, varför jag, trots mörkret, måste vara mycket
försiktig. Jag lät därför bössan och studsaren ligga, samt tog av mig
turbanen och min haik, mantel, vars vita färger kunde förråda mig.
Därpå lade jag mig tätt utefter däcket och kröp långsamt akterut till
en liten lejdare som förde upp till ratten och rorkulten. Jag reste mig
tyst som en katt och jag kröp sedan ännu längre akterut.
Då fick jag genast lösningen på ljudet.
Båten, med vilken de båda kvinnorna och deras roddare kommit, hade
blivit anhalad till sambukens ena sida. I denna båt befunno sig tre
män, som togo emot paket, vilka på en lina sakta firades ned till dem
från ett av hyttens fönster. Ljudet, som väckt mig, åstadkoms av detta
nedfirande.
Jag var genast fullt på det klara med vad saken gällde. Man höll på att
plundra sambuken på dess tullintäckter och — —
Längre hann jag inte förr än någon ropade:
— Alargha! Iz chijanisch! — Pass på! Vi äro upptäckta !
Ropet kom från stranden, och i samma stund knallade ett skott. En kula
borrade sig in i en planka helt nära mig. Ett andra skott följde, och
så ett tredje, men kulorna susade lyckligtvis över mitt huvud. Men jag
vågade inte längre utsätta mig för denna eld. — Jag hann emellertid se,
att båten med rovet lade ut. Då rusade jag med ett par jättesprång ned
på däcket.
I samma stund öppnades dörren till kajutan. Nästa ögonblick rusade nio
män mot mig. Men några kvinnor såg jag inte till.
— Halef! Hitåt! ropade jag.
Men tre av dessa nio hade i en blink kastat sig över mig och höllo mina
armar så att jag inte kunde komma åt mina vapen i gördeln.
Tre andra rusade mot Halef, medan två gjorde sig all möda med att gripa
mina nävar, med vilka jag så gott jag kunde sökte freda mig.
Från stranden knallade skott på skott. Där hördes också kommandorop av
en djup basröst i vilken jag genast igenkände dervischen, som kvällen
förut kommit till oss på flotten!
— Döda inte denne nemsi, utan bind honom! hörde jag.
Jag förmådde inte göra mig fri. De voro nu sex mot en.
Knallen av en pistol hördes, och så Halefs röst:
— Sihdi! Jag är sårad! Jag gjorde en väldig kraftansträngning och
lyckades bli fri. Men hörde nu dervischen:
— Bedöva honom!
I samma stund träffades mitt huvud av ett slag som berövade mig
medvetandet. Det susade först som en bränning i mina öron, sedan
störtade jag till däck och hade där en mycket svag förnimmelse av, att
jag blev bunden och bortsläpad.
När jag kvicknade till kände jag en svår smärta i bakhuvudet. Och det
dröjde länge innan jag kunde få någon reda uti vad som hänt. — Runt
omkring mig rådde djupaste mörker, men av ett porlande läte kunde jag
förmoda att jag befann mig i kölrummet av ett fartyg, som tycktes göra
snabb fart. Mina armar och ben voro hårt fastbundna, så att jag inte
kunde röra dem. Jag var bunden inte med rep utan med dukar, och jag
hade svårt att freda mig från skeppsråttorna, som voro mycket närgångna.
Sålunda fick jag ligga där länge innan jag förnam ljudet av annalkande
steg. Där kom någon, som löste mina fjättrar och sade:
— Kom upp!
Jag reste mig med stor möda. Genom ett halvskumt mellandäck fördes
jag upp. Jag gjorde därunder den erfarenheten, att man fullständigt
avväpnat mig, men ej tagit från mig annat än mina vapen.
När jag kommit upp märkte jag att jag befann mig på en skarp byggd
liten bark som förde två trekantiga och ett trapetsformigt segel. En
dylik tackling krävde en kapten, som i detta stormiga hav med dess
många rev och ytterst farliga blindskär kände sitt yrke i högsta grad
och måste besitta stor kallblodighet. Fartyget var mycket väl bemannat
och hade i förstäven en kanon, som dock var väl maskerad under balar,
kistor och lådor, så att den gärna inte kunde ses från passerande
fartyg. Manskapet bestod utav brunsvarta karlar, alla beväpnade till
tänderna. På akterdäck syntes en ensam man i röda byxor, blå kaftan och
grön turban. Hans långa väst var rikt guldstickad och i bassora-schalen
— som tjänade honom till gördel glänste kostbara vapen.
Jag kände genast igen dervischen på flotten i denne man. Nu närmade sig
honom en arab, densamme som jag kastat från mig på sambuken. Och jag
fördes fram till dessa. — Araben mönstrade mig med en hotfull blick.
Dervischen — såsom jag ännu kallade honom — gav mig en blick av djupt
förakt, när han sade:
— Vet du vem jag är?
— Nej. Men jag anar det, svarade jag kallt.
— Nå, vad anar du då?
— Att du är den omtalade Abu-Seïf.
— Alldeles! — Knäböj, usle giaur!
— I koranen står det, att man endast skall knäböja inför Allah.
— Detta gäller endast de rättrogne. Alltså, måste du visa mig din
aktning genom att böja knä inför mig.
— Säkert finns det andra sätt att visa denna aktning, om du ens kan
räkna på sådan.
— Böj knä! Eller ock krossar jag ditt huvud!
Han hade rest sig och drog ett kort, krokigt svärd. Jag steg honom
närmare och sade:
— Du är således inte Abu-Seïf. utan en simpel bödel eller skarprättare.
— Jag är Abu-Seïf. och står vid mitt ord. — Ned på knä, eller ock
ligger ditt huvud vid mina fötter!
— Akta du ditt eget huvud!
— Hund! — Giaur!
— Fege stackare!
— Fege stackare! gnisslade han. — Kallar du mig, Abu-Seïf., feg?
— Nattetid smög du dig med ditt folk på tullsambukenoch dina
dschasusler, spioner, klär du som kvinnor. Men nu är du modig, när du
inte tror dig ha något att frukta.
— Men vore du ensam mot mig, skulle jag genast lära dig annat.
Han stod där alldeles häpen över dessa mina ord. Men så brast han ut:
— Jag är Abu-Seïf., svärdens fader; tio män av samma slag som du förmår
intet mot mig.
— Rätt så! — På det där sättet skall man skrävla, när man tror sig
säker.
— Du är galen! — Hade du mod dig nio, ja tio, ja, än fler, till hjälp,
skulle jag genast visa, vad ni alla gå för.
— Kanske jag kan bättre reda mig mot dig alldeles ensam.
— Jag hör, att du är galen.
— Och jag, att du är en feg man. Du dödar med munnen. Men med svärdet
blir det en helt annan sak.
Detta svar var nog att råga måttet. Men jag hade måst spänna strängen
till det yttersta. Det gick också som jag beräknat. Han ryckte till sig
ett svärd ur arabens gördel och kastade detta åt mig i det han sade:
— Försvara dig! — Vid tredje hugget är du dödens!
Situationen var allt fortfarande rätt kritisk tills jag fått det åt mig
kastade svärdet i handen. Abu-Seïf. kunde nog vara en utmärkt fäktare
efter orientaliska begrepp. Men det roade mig i alla fall att nu korsa
en klinga med denne "svärdens fader", så mycket mer som jag just inte
hade annat val i denna stund.
Vår kontrovers hade emellertid samlat intresserade åhörare. Nästan
hela den inte under tjänst upptagna besättningen hade närmat sig, alla
säkert övertygade om, att jag vid tredje hugget fått nog för alltid.
Det kunde ju anses hyggligt ändå, att han inte gav mig banesåret med
detsamma!
Han gjorde genast ett blixtsnabbt och kraftigt, men väl obehärskat
utfall mot mig. Jag parerade lätt med en kvart och sökte en lämplig
blotta på honom. — Jag gjorde ett cirkelhugg, men han gled raskt undan
och försökte ett nytt angrepp med en prim, som också missade. — Nu
försökte jag med en espandon. Ursinnig svarade han med en vinkelkvart,
som jag lätt parerade — det tredje angreppet — med ett sidsteg. Men nu
svarade jag med att parera så att hans svärd i en vid båge flög — över
bord!
Ett rop hördes av harm och häpnad.
Jag steg undan och sänkte svärdet.
— Abu-Seïf.! sade jag. Konsten att fäkta är du allt litet klen i.
— Hedning! Otrogne hund! — Du måste vara en trollkarl, som kunnat slå
svärdet ur min hand!
— Eller också är du alldeles för grön i konsten att hålla vapnet kvar.
Jag hade kunnat döda dig redan i andra utfallet. Men det roade mig mer
att avväpna dig på sätt som jag gjort. — Här är svärdet. Tack för lånet.
Detta tycktes göra honom ännu mer häpen. Han stirrade på mig en stund
och sade sedan:
— Du är ännu i mitt våld. Men du har likväl ditt öde i dina egna händer.
— I vilket avseende? På vilket sätt?
— Om du gör som jag föreslår, skall du snart åter vara en fri man.
— Vad skall jag då göra?
— Du skall fäkta mer med mig.
— Det kan jag gå med på.
— Och du skall lära mig din metod.
— Det kan jag också vara med på.
— Men du får inte visa dig för främmande ögon så länge du är här ombord.
— Gärna det.
— Du får inte säga ett ord om detta till din tjänare.
— Han lever således?
— Ja. Men han ligger sjuk.
— Sårad således?
— I armen, och så har han brutit ena benet. Han kan inte resa sig.
— Min tjänare är också min vän. Jag ser helst att jag får vårda honom
själv.
— Detta tillåter jag inte. Men han skall bli väl vårdad i alla fall.
— Benet måste inriktas om det är brutet, sade jag. Det finns nog ingen
här, som begriper att göra detta, mer än jag.
— Jag är själv så skicklig som en dscherrah — sårläkare. Hans sår är
förbundet och benet spjälat. Han har inga plågor och är belåten.
— Detta ville jag allt höra honom säga själv.
— Vid Allah och profeterna är det sant! Vill du inte tro mig, så
återser du honom aldrig. — Men det är ännu en sak som jag önskar av dig.
— Låt höra!
— Du är kristen och måste akta dig att förorena någon av mitt folk.
— Gärna det.
— Du har vänner bland engelsmän?
— Ja, det har jag.
— Finns det paschor bland engelsmän? I så fall skola dessa lösa ut dig.
Jaså han var på den bogen. Det var bättre att få något för mig än att
taga mitt liv. — Jag svarade:
— Hur mycket begär du?
— Du har för litet med dig.
Jaså. Han hade snokat reda på detta också. Jag svarade:
— Troligen inte. Jag är långt ifrån rik.
— Att döma av dina vapen och instrument, som jag inte begriper, är du i
alla fall en man av betydelse.
— Kanske det.
— Även en berömd och känd man.
— Möjligen.
— Du har sagt detta på sambuken.
— Mera som skämt.
— Troligen med sanning därunder. Med din skicklighet att föra vapen,
måste du vara en stor zabit — officer. — Och för en sådan betalar din
pascha nog en vacker och rundlig lösen.
— Troligen blir det i stället du, som får betala det här äventyret. Du
får klara den saken med mitt lands eltschi, sändebud.
— Här finns inga eltschi av något slag i dessa trakter.
— Jo, i Stambul, hos storherren. Jag innehar dessutom av denne en
bu-dscheruldi, eller bjuruldu, som ni kallar den. Jag står således i
storherrens skugga.
Han skrattade.
— Här betyder storherren ingenting, sade han. Här befaller endast
storscheriffen i Mekka. Och jag är mäktigare än båda dessa. — Inte
heller tänker jag bry mig om dina sändebud. Men möjligen engelsmännen.
— Varför just dem?
— De skola naturligtvis utlösa dig.
— Genom vilken?
— Genom att lösa dig mot min bror.
Detta var en nyhet och tydligen pudelns kärna. Abu-Seïfs bror hade
råkat i engelsmännens våld.
— Han har råkat ut för ett egyptiskt fartyg och blivit tillfångatagen,
fortsatte Abu-Seïf. — De ha fört honom till Eden — Aden vid
Bab-el-Mandeb. — Man ämnar hänga honom. — Men nu ska de få utväxla
honom mot dig.
— Går nog inte, sade jag. Jag är först och främst inte engelsman.
— Dödas min bror, måste även du dö. Men du skall skriva ett brev till
engelsmännen om mitt förslag. Jag skall styra om att det kommer fram.
Skriver du förståndigt, så kan det nog lyckas. Annars vet du nu ditt
öde. Du får på dig tillräcklig tid.
— Hur lång?
— Vi ha en elak sjö för oss. Men jag skall likväl segla även om
nätterna. Om vinden håller i sig på detta streck kunna vi om fyra dygn
vara i Dschidda. Därifrån till trakten av Sahna tar det ungefär lika
lång tid. — Du har alltså på dig en god vecka att skriva på.
— Nåväl! Man kan ju alltid försöka.
— Och du lovar att inte göra något försök att fly?
— Nej, det lovar jag inte.
— Allah akbar, Gud är stor! Du är ärligare än jag tänkt en giaur kunna
vara. Du säger således att du ämnar fly.
— Nog skall jag bjuda till.
— Då kunna vi inte heller fäkta. Du skall begagna tillfället att
därunder döda mig. — Kan du simma?
— Som en fisk.
— Men det finns hajar och annat i det här vattnet, som kan bringa en
simmare om livet.
— Ja, jag känner till det.
— Du kommer att bevakas på det strängaste. Man— nen här vid min sida
skall inte släppa dig ur sikte. — Du har skymfat honom. — Han skall
inte släppa dig, an— tingen du blir fri eller måste dö.
— Men hur kommer det, i vilket fall som helst, att gå för min tjänare?
— Den skall det inte gå någon nöd på. Visserligen har han begått en
svår synd med att vara din tjänare, men han är varken turk eller giaur,
och blir fri antingen på samma gång som du eller efter din död. — Nu
kan du tills vidare stanna uppe på däck. — Men när man befaller att du
skall gå under däck och bli inlåst, gör du bäst i att lyda.
Han lämnade mig och jag fördes ned på däcket.
Jag gick först för över och promenerade sedan långs efter relingarna,
samt slog mig sedan ned för att vila. Hela tiden höll sig den där
araben i min närhet på ett avstånd av fyra till fem steg.
Detta var verkligen lika överflödigt som för mig obehagligt. Men ingen
annan syntes det minsta bekymra sig om mig. Ingen människa tilltalade
mig.
Tigande gav man mig vatten, kuskussu och några dadlar.
Så snart något annat fartyg kom i sikte och skulle passera oss, fördes
jag under däck, ned i en kajuta eller hytt, utanför vars stängda dörr
en vakt ställdes tills man åter förde mig upp. Om nätterna bommades jag
in i ännu säkrare förvar bakom lås och riglar.
Utsikterna att kunna fly voro verkligen så minimala som möjligt.