sammanställningar av särskilt intresse. På det sättet ha t. o. m. en
del ord bevarats, som helt säkert hade försvunnit ur språket, om ej
rimmet bundit det vid ett annat ord. Som exempel nämna vi uttrycken
_lyte och lack_, _i sus och dus_. En hel del sådana vändningar
förefalla oss vid närmare eftertanke, skäligen meningslösa, såsom _rubb
och stubb_, _si och så_. Som vi se, användas härvid än begynnelserim
och än slutrim. Ännu några exempel på mera lättförståeliga sådana
sammanställningar må tilläggas: _barn och blomma_, _hus och hem_,
_gammal som gatan_, _med hull och hår_, _buller och bång_, _rim och
reson_, _rätt och slätt_. Som bevis på, hur stark rimmets makt kan
vara, och hur hänsynen till ljudet kan besegra själva betydelsen, kunna
vi anföra det för oss tämligen meningslösa ordspråket: _Kaka söker
maka_. Detta har en gång haft god mening och hetat Kraka (d. v. s.
kråka) söker maka. Men när a blev å i kråka, ersattes ordet av det på
måfå gripna kaka, som rimmade bättre.
Vi övergå så till _formläran_. Här bör det vara klart för oss, att en
formförändring är av godo, för så vitt den gör språket enklare och
regelbundnare utan att minska dess klarhet och tydlighet. När vi t. ex.
äro vana att böja snäll, snällare, snällast, fin, finare, finast o. s.
v. och det då heter dålig, sämre, sämst bilda vi efter det vanligaste
mönstret formerna dåligare, dåligast. Nya former bildas ofta efter de
gamla och mest förekommande bildningarna. Så blir språket likformigare,
regelbundnare och därmed ofta klarare. Stundom leva gamla och nybildade
former fredligt vid varandras sida, vilket ju särskilt kan ha sitt
värde, om de olika formerna få uppbära skiftningar i betydelsen. Så ha
ju formerna värre och ondare, ja, i någon mån även bättre och godare en
viss olikhet i användningen.
De nya formerna bildas i likhet, överensstämmelse eller _analogi_ med
äldre och vanliga språkformer; vi kalla därför dessa nybildningar
_analogibildningar_. En dylik form är t. ex. _simmade_ av _simma_
i stället för det äldre _sam_ genom påverkan från det vanliga
böjningsmönstret _rimma_, _rimmade_ o. s. v. Av _tämja_ bilda vi det
regelrättare _tämjde_ för det gamla _tamde_, av _två_ få vi _tvådde_,
som ersätter _tvog_ (jfr _sådde_ av _så_). Böjningen _gräva_, _grov_
blir _gräva_, _grävde_; _het_ blir _hette_. I stället för _lyfte_ och
_miste_ få vi ofta se de efter vanligare mönster bildade _lyftade_
och _mistade_. Stundom kunna vi dock även få se våra författare ta
upp tämligen föråldrade, kanske i folkmålen kvarlevande, kortare,
»starka» verbformer, måhända därför att de finna dem klangfullare eller
kraftigare. Så kunna vi hos Fröding finna den gamla formen _vrok_,
som eljest nu heter _vräkte_. Heidenstam använder _halp_ vid sidan av
_hjälpte_. Även nybildningar av likartat slag kunna påvisas. Så har
Strindberg _röck_ för äldre och vanligare _ryckte_, hos S. Lagerlöf
förekommer formen _dög_ som biform till _dugde_.
En annan analogibildning är förändringen av _fager_, _fägre_ till
_fager_, _fagrare_. Och det gamla uttrycket _läsa_ ett _lås_ ha vi
förenklat till _låsa_ ett _lås_ -- uttrycket blir ovillkorligen
därigenom enklare, och ordens samhörighet framträder klarare.
Analogibildningarna gå ju ut på att skapa större likformighet vid
bildande av likartade former, vilket naturligtvis ofta har sin stora
fördel med sig. Hit hör t. ex., att främmande ord vanligen böjas
på samma sätt som svenska, när de upptagas i vårt språk. Även i
övrigt kunna de ju genom inhemsk påverkan förändras med avseende på
form, uttal och stavning. Det heter t. ex. en _allé_, flera _alléer_
liksom _kraft_, _krafter_. Andra slag av mera ingripande analogiska
ombildningar ha vi redan talat om (sid. 37). Vi ha kanske märkt
besväret med ord, som bevara en främmande böjning, såsom ett _plenum_,
flera _plena_, _faktum_, _fakta_. Man kan få höra mindre bildat folk
tala om, att de varit med om »ett plena i riksdagen», om »ett avgjort
fakta» o. s. v.
Titlar av främmande ursprung få ofta ett mera svenskt utseende genom
tillägg av den rent svenska ändelsen _-are_, särskilt vanlig vid
yrkesnamn, såsom _åkare_, _borgmästare_ o. s. v. Så få vi även jämte
_officer_, _officerare_, vidare _sekreterare_, ja även _kamrerare_.
Många andra exempel på begäret att göra språket regelrättare kunde
anföras: _värmar_ blir _värmlänningar_, _gutar_ blir _gottlänningar_
efter mönstret av _smålänningar_ m. fl. Något bättre står sig formen
_jämtar_ bredvid _jämtlänningar_.
Som exempel på, hur formerna bli enklare och kortare, kunna vi peka
på, huru vi av _hava_ få _ha_, av _bliva bli_, av _taga ta_, av _giva
ge_ -- former, som äro goda, därför att de äro korta och dock fullt
tydliga, ehuru de ännu ej fått burskap i den s. k. högre stilen.
En annan förenkling, som talspråket genomfört och som även arbetar
sig fram i skriftspråket är användningen av samma predikatsformer av
verbet, såväl när det hör ihop med ett ord i flertal som ental. Vi säga
sålunda allmänt t. ex. »gossarna kommer» likaväl som »gossen kommer»,
under det vi efter gammalt mönster pläga skriva: »gossarna komma». Men
språket älskar ingen onödig formrikedom. Och redan under 1600-talet och
tidigare påträffas sådana flertalsböjningar som _vi binder_, _vi band_
(för _binda_, _bundo_). Under medeltiden hette det även _vi köpto_,
_han köpte_. Nu heter det alltid _köpte_ i såväl ental som flertal.
Så komma nog ock sådana former som »vi gick» att tränga igenom.
Dylika formförenklingar äro även analogibildningar. Talspråket har
naturligtvis sin fulla rätt att införa förändringar och förenklingar
utan att känna sig bundet av skriftspråket. Språkhistorien visar, att
skriften oftast följer talet efter, där det så lämpar sig, ehuru i
något långsammare takt. En del av våra yngre författare ha ju ock redan
i skrift upptagit nyssnämnda förenkling av verbböjningen. Särskilt
kunna vi lägga märke till, att Selma Lagerlöf genomgående använder lika
former av verben i ental och flertal i sina sista böcker.
Även en utveckling av nya former kan förekomma, vilket naturligtvis
kan vara av godo i det fall, att de öka språkets uttrycksfullhet
eller tydlighet. Länge ansågs _ett härad_, _flera härad_ som den enda
riktiga böjningen, nu kan man ofta få se formen _härader_. Ännu äro
_skepp_, _bord_ o. s. v., ja, de ojämförligt flesta s. k. detkönsord
eller neutra lika i ental och flertal. Det kunde ju i många fall vara
lämpligt att i stället ha två olika former. En del namn på handelsvaror
ha även fått flertalsändelser, såsom _tyger_, _viner_, _teer_. Dessa
former ha dock den säregna betydelsen av flera olika slag av tyg o. s.
v.
Vi säga naturligtvis, att av två brukliga former är ej den äldsta
bäst, utan den, som är ändamålsenligast. För femtio år sedan hade vi
dock en livskraftig »klassisk» eller historisk riktning, som alltid
ville ge företrädet åt en äldre form. Ett exempel visar oss de olika
förhållandena då och nu. Viktor Rydberg, som strängt höll på den äldre
svenskans språkbruk, betecknade år 1873 formen _elementer_ (liksom
_systemer_, _landskaper_ o. s. v.) såsom »falsk böjning». Men år 1906
ger vår kände författare Per Hallström ut sin bok De fyra elementerna
och tar alltså upp denna »falska» böjning.
En annan förändring, som åsyftar att göra språket regelbundnare och
som trängt igenom i talspråket, må omnämnas, särskilt som den även
börjat visa sig i skrift. Det är strävandet att ge alla substantiver
(tingord) samma ändelser i bestämd form i flertal. Det heter ju
_hästarna_, _stolarna_, men hittills vanligen i skrift _barnen_,
_borden_. Dessa neutra få emellertid i talspråket även ändelsen _-na_,
varigenom de till sin böjning bliva mera lika övriga substantiver i
språket. Vi kunna också fastslå, att Selma Lagerlöf i en av sina böcker
upptagit även formerna _barnena_, _bordena_ o. s. v.; dessa förefalla
oss kanske till en början litet tunga, men ha den fördelen att vara
mera regelbundet bildade. Tydligen kunna de ju ej anses fullt upptagna
och »tillåtna» i s. k. vårdad normalprosa, därför att en av våra
främsta författare med skaldens rätt och frihet använt dem.
En förenkling, som kan anses fullt genomförd i riksspråket, är
upphävandet av »könsskillnaden» i språket mellan »döda» föremål, d.
v. s. skillnaden mellan han- och honkön. Landsmålen säga vanligen
_sola ho’_, _stoln han_ o. s. v. Vi säga emellertid nu: solen _den_
och stolen _den_. Detta är ett avgjort framsteg, då ju döda föremål
faktiskt ej ha något kön. Skalderna är det ju obetaget att i naturens
föremål dikta in manliga och kvinnliga väsen, att ge personlighet och
liv åt det i sig döda, men det praktiska språkbruket är ej främst
poetiskt, utan främst just praktiskt, d. v. s. så enkelt som möjligt.
En företeelse, som även berör genusförhållandenas språkliga uttryck,
är den, att kvinnan, samtidigt med att hon tillkämpar sig rätten
till allt flera tjänster, yrken och examina, också erövrar rätten
till motsvarande förut manliga titlar. Förr hette det _skald_ och
_skaldinna_, _konstnär_, _konstnärinna_ o. s. v. Nu blir det allt
vanligare att tala om kvinnliga _skalder_, _konstnärer_, _författare_.
I den riktningen går det, och de senast förvärvade kvinnotitlarna
av _doktor_ och _docent_ ha ingen direkt motsvarande feminin form,
vilket däremot den något tidigare förvärvade rätten till studentexamen
medförde -- den kvinnliga studenten kallades _studentska_. Men
_doktorinna_ betyder ju ej kvinnlig doktor!
Vi se sålunda även här, hur kulturrörelser inom samhällslivet trycka
sin prägel på språket -- spegeln av folkets liv och uttrycket för
dess synpunkter. Förr bildade också de kvinnodyrkande skalderna gärna
feminina nybildningar, sådana som _huldinna_, _tjusarinna_. Nu se vi ej
mycket sådant.
Vi ha här endast vidrört några spridda drag av språkets ljud- och
formutveckling för att visa, hur språket på alla områden strävar att
bli ett allt bättre och tjänligare redskap i kulturens tjänst. Och
även på detta område avspeglar sig odlingen i språket. I en tid med
intensivt liv och rask utveckling på många områden visar sig brådskan
även i tal och skrift. Strävanden efter korta, direkta uttryckssätt
framträda, onödiga ändelser, svagt betonade stavelser försvinna,
under det talet flyter i en snabbare takt. Särskilt i den brinnande
affärsbrådskans språk, engelskan, kunna vi tydligt märka en sådan
utveckling, men även i vårt språk se vi detsamma, ehuru ej i så hög
grad. Allt sedan fornsvensk tid har emellertid en förkortning av orden
genom bortstötande av en mängd överflödiga ändelser och andra orddelar
fortgått, och denna benägenhet förefinnes i hög grad än i dag, som vi
sett. Och vi ringakta gångna tiders omständliga och cirklade talesätt
med de långrandiga omskrivningarna och de överflödiga fraserna. Vårt
språk går rakt på sak och nämner också saken vid dess rätta namn.
Det är ju en utveckling i god riktning detta. Måtte den även vittna
om en god moralisk utveckling till större ärlighet, rättframhet och
uppriktighet! Vågade vi tro detta, så kunde vi ju också anse språket
som en så mycket betydelsefullare spegel av kulturen.
STILARTER. SPRÅKET OCH DE ENSKILDA.
Språket har alltså, som vi upprepade gånger framhållit, i första hand
en praktisk uppgift. Som vi skola se, förneka vi därför ej skönhetens
rätt och betydelse. Men språkets uppgifter äro av mångahanda slag.
Därför få vi ock många olika stilarter. Med _stil_ mena vi då de
språkliga uttrycksmedlens anpassning efter det ändamål, som den talande
eller skrivande åsyftar, formens överensstämmelse med sitt innehåll.
Ej blott det olika innehållet, utan även många andra faktorer inverka
på stilen, såsom den krets man vänder sig till, den offentlighet
det talade eller skrivna har och andra yttre omständigheter, såsom
tid och rum. Så få vi en indelning i lägre stil, högre stil och
mellanstil eller normalstil, men även andra indelningar äro ju
tänkbara. Stilarterna skilja sig med avseende på ordval, formbildning
m. m. Stilen kan naturligtvis också vara mer och mindre personligt
egenartad. Till _lägre stil_ hör det vanliga, mer eller mindre
vårdade samtalsspråket. _Högre stil_ finna vi ofta i predikningen, i
högstämda tal, i vissa skönlitteraturens alster o. s. v. Vid den s. k.
vältaligheten bruka vi ju fästa den innebörden, att den på ett särskilt
sätt skall tala till känslan och fantasien. Den verkliga vältaligheten
föraktar onödiga prydnader och älskar ett rent och klart ordval -- de
många, granna orden stå ej högt i kurs i vår tid. Dock utmärkes den
högre stilen vanligen av rikedom på friska, talande och levande bilder.
_Normalstilen_ är skriftspråkets breda ström, vetenskapens,
föreläsarens, ämbetsmannens, tidningarnas språk, den väl vårdade
prosan, som vänder sig till en större skara av läsare eller åhörare,
främst av allt sökande det klara och enkla uttrycket för tanken. Kravet
är högt nog: att återge tankens finaste skiftningar.
Undersökningar av olika stilarter och deras kännetecken sakna ej sitt
intresse.
Naturligtvis finnes en mängd olika slag av stilar, lika visst som
språket har otaliga vitt skilda uppgifter. Dessutom kanske vi strängt
taget borde kunna säga, att varje människa har sin säregna stil, så
vitt som varje människa i något avseende är olik alla andra. Framför
allt gäller detta om de stora författarna. Varje diktare har sin egen
stil, liksom vi ock kunna skönja vissa drag, som särskilja de olika
arterna av diktning. Olikartade bliva med avseende på stil och ordval
den glödande känslolyriken, den objektiva verklighetsskildringen, den
på bitande satir byggda kritiken av människor och samhällen o. s. v.
För en författare är friheten livsluften. Naturligtvis ledes även
han av lagar, men ej småaktiga lagar, skrivna av »vittra pysslingar,
utan av naturen», som Thorild säger. Det är den personliga smakens
och det odlade skönhetssinnets lagar, som skola leda honom, och dessa
lagar kunna ej i några givna formler uttryckas. Har han dem ej inom
sig själv, så hjälpa yttre påbud föga! Låtom oss komma ihåg, att
det är de stora språkkonstnärerna, diktarna, författarna, som gå i
spetsen för vårt språks utveckling. Det är de, som genom sin diktning
skapa allt fullödigare, vackrare och klarare uttryck för sina tankar,
fantasier, drömmar och känslor. Så bidrager även diktningen att föra
språket framåt mot dess mål, att bli ett allt bättre och smidigare
uttrycksmedel för den mänskliga tanken. »Klarhet i begrepp och renhet i
språk», som Geijer säger, är den verkliga vältalighetens mål. Sanningen
bör man ej våga »belasta med prydnader, som hon ej behöver».
Ja, vad är all konst i grunden annat än en stor tanke eller känsla,
klädd i åskådlig dräkt, i en form, som ger ett fullgott, starkt och
levande uttryck åt ett rikt innehåll. Så sammanfalla djupare sett i
viss mån kraven på språkets ändmålsenlighet med kraven på dess skönhet.
Vad kunna då vi vanliga dödliga göra? Vi kunna älska vårt språk och vår
litteratur. Vi kunna vårda vårt eget språk, vaka över vårt uttal, vårt
ordval, men naturligt, utan överdrift, onatur och förkonstling. Vi må
komma ihåg, att talspråket ej är en efterhärmning av skriftspråket,
utan har sina egna fria och naturliga lagar. Skriften skall ofta kunna
läsas och förstås av många, den skall bevaras för framtiden, och den
har därför även sina egna lagar.
Måhända kunde mången av oss behöva en varning för att använda
överdrivna eller för mycket sägande uttryck om vardagliga ting, t. ex.
sådana ord som _rysligt_, _förtjusande_, _härligt_, _gudomligt_. Vi
skola spara de betydelsefulla orden, tilldess de verkligen behövas,
kanske de eljest ej räcka till, då vi stå inför det verkligt stora.
Men språket har också blivit ett så förträffligt och smidigt redskap,
att det för den, som behärskar det, liksom »skriver sig självt». Må vi
därför akta oss för att låta de många orden endast dölja en tankarnas
tomhet! Det finnes intet ihåligare än ord utan innehåll och tanke.
En betydelsefull och omfattande apparat är språket. Och säga vi, att
det svenska språket har ett ordförråd av 200,000 ord, är det snarare
för litet än för mycket, särskilt om vi tänka på alla de möjligheter
att bilda nya ord genom sammansättningar, som språket äger. En hel
del ord tillhöra ju yrkes- och fackspråk, som vi nog ej alla känna
till; men man har trott sig kunna säga, att minst 45,000 äro allmänt
brukliga i det vanliga folkspråket -- därmed är dock ej sagt, att var
och en använder och förstår dem alla. I det dagliga livet reda vi oss i
vanliga fall med ett betydligt mindre antal. Dialekterna, vilka många
djupt förakta, och vilkas allt för oklara ljud och oförståeliga uttryck
vi i viss mån måste motarbeta, äro dock ofta synnerligen uttrycksfulla
och ha ett rikt flöde av förträffliga och målande ord, liksom de i
fråga om ordförrådets _svenskhet_ stå på ett helt annat plan än vårt
riksspråk. Vi kunna ock se, huru flera av våra författare tagit intryck
av sin hemorts dialekt, t. ex. Fröding och Strindberg samt de sista
tidernas många hembygdsdiktare.
Dessutom pågår ett intensivt upptecknande av de försvinnande
dialekternas ordskatter.
* * * * *
Att språket ej är någon naturprodukt, vars utveckling står utom vår
viljas räckvidd, framgår av vad vi redan sagt. Språket är av människan
skapat, är en spegel och ett uttryck för den genom mänskligt arbete
skapade kulturen, och det sammanhänger på det intimaste med hela
vår odling och dess utveckling. På oss beror det, om språket skall
utvecklas i god eller dålig riktning.
Kärleken till vårt språk, intresset för dess rykt och renhet lever i
våra dagar starkare än någonsin. Språket går framåt. Och ett omfattande
studium av språkets historia, liv, uppgift och väsen pågår likaväl som
av vår litteratur och dess hävder.
Vad vi här ej kunnat mer än antyda, är den ofta omärkliga, men
betydelsefulla fördjupning språket vinner samtidigt med fördjupningen
av hela vårt andliga liv. Orden äro oftast desamma, ha samma betydelse,
men ha dock för den tänkande och förstående fått en rikare innebörd.
På ett storslaget sätt är det, som språket fyller sin uppgift såsom
uttryck för mänskligt själsliv. Vi kunna i vår egen tid se, huru
språket förmår ge uttryck åt skaldens drömmar och tänkarens tankar,
åt forskningens och vetenskapens alla oerhörda framsteg, åt otaliga
nyvinningar på teknikens, samfärdselns och industriens områden.
Språket är en väldig spegel av vår odling, forntids och nutids. Språket
är det, som mer än något annat binder oss samman med våra fäder,
binder oss samman till ett folk, binder oss vid släkten, som gått, och
släkten, som komma.
LITTERATURANVISNINGAR.
_Noreen, Ad._, Vårt språk, nysvensk grammatik i utförlig
framställning (1903 f., utkommer i nio band).
----, Spridda studier I-III (1895-1913).
_Ljungstedt, K._, Grunddragen af modersmålets historia (1898).
----, Språkets lif (1899).
_Borgström, M._, Svenska språkets historia (1916).
_Söderwall, K. F._, Hufvudepokerna af svenska språkets
utbildning (1870).
_Koch, Ax._, Om språkets förändring (1896).
_Cederschiöld, G._, Om svenskan som skriftspråk (4:e uppl. 1916).
----, Om kvinnospråk och andra ämnen (1900).
----, Språk i språket (Verdandis småskrifter 163-164; 1909).
_Tegnér, Es._, Språkets makt över tanken (1880).
Ordbok öfver svenska språket, utgifven af Svenska Akademien
(från 1893) är av omfattande värde för kännedomen om det svenska
språkets utveckling, ordens historia, härledning, betydelse och
betydelseförändringar, deras användning hos de olika författarna o. s.
v.
W. W^s HANDBÖCKER
1 LENNART NYBLOM, Handbok i akvarellmålning 0.75
2 P. N. KJÖLLERSTRÖM, Svenska dopnamn och släktnamn 1.--
3 ANNIE BESANT, Teosofi 1.50
4 MARTHA SILFVERHJELM, Om konservering av kött och vilt
2:dra upplagan 1.25; inb. 2.25
5 Dr C. TÖNNIGES, Åderförkalkning. 3:dje uppl. 0.75
6 Prof. H. EICHHORST, Hjärtat i friskt och sjukt tillstånd,
illustr. 0.75
7 Prof. ALI KROGIUS, Om den s. k. Blindtarmsinflammationen, ill. 1.--
8 Prof. W. BÖLSCHE, Människans härstamning, illustr. 2:dra uppl. 1.--
9 Professor W. MEYER, Världens skapelse, illustrerad, 2:dra uppl. 1.--
10 Professor ERNST SCHWENINGER. Kräftan 1.--
11 Dr ALEXANDER HAIG, Diet och föda 1.--
12 Gallsten och Gallstenskolik samt Njursten och Blåssten 0.75
13 REINH. GERLING, Min nervositet, huru den uppkom och huru jag
botade den, 2:dra uppl. 1.--
14 Bleksot och blodbrist samt därmed besläktade sjukdomar, efter
de bästa källor av O. H. D. 1.--
15 Prof. KJ. OTTO AF KLERCKER, Engelska sjukan -- Rachitis -- 1.--
16 Professor G. KALLSTENIUS, Handbok i oljemålning 1.--
17 ANNA ULLMAN, Leva billigt i dyra tider, inbunden 2.25
18 Professor E. HUBENDICK, Min motors konstruktion och skötsel,
rikt illustrerad, inbunden 2.25
19 K. WERNICKE, Elektriciteten i lantbrukets tjänst, rikt
illustrerad 1.50
20 SIGRID WESTFELT, Täppan, köket och källaren. Hur man odlar,
tillagar och förvarar den mindre trädgårdens produkter 1.--
21 CARL H. SCHAGER, Nöjesfiske, illustrerad 1.50
22 KERSTIN KEY, Amatörbokbinderi, illustrerad 2:a uppl. 1.50
23 THORA HOLM, Vad jorden ger. Tillagning av grönsaker, frukter
och bär, illustrerad 1.50
24 THORA HOLM och MÄRTHA HAMILTON, Rådgivare för Svampens
tillagning och konservering 1.25
25 Hur man själv halvsular och klackar sina skor 0.75
26 Amatörfyrverkaren 1.50
27 Drömbok 2.--
28 E. v. K., I vilken månad är Ni född? 2.--
29 AXEL TÖRNER, Kort anvisning att framställa etsade och
förgyllda glasskyltar 1.25
30 IDA TEGNÉR-HÖGSTEDT, Vårt hembakta bröd i onda och goda tider
2:a upplagan 1.50
31 KARL MODIN, Stjärnhimmelens under. Populärastronomi 2:dra uppl. 4.--
32 K. KEY, Hjälp dig själv. Praktiska och fullständiga råd och
recept för utgiftsbesparande _hantverk i hemmet_ 2.--
33 ADOLF REITZ, Ät med förstånd, en bok om kroppsnäringen 1.50
34 REINHOLD GERLING, Flickor som man ej bör gifta sig med 1.75
35 Patiensbok 1.50
36 KARL MODIN, Mikroskopet och dess användning 1.50
37 EINAR ODHNER, Språket, En spegel av kulturen 1.50
38 R. SÖDERBAUM, Potatisodling medelst sticklingar 1.--
50 Dr F. W. WARFVINGE, Blodets sjukdomar 1.--
51 Förstoppning och hämorroider, huru de uppstå och huru
de behandlas 0.75
52 Professor JOHANNES ORTH, Hälsovårdens uppgifter 0.75
53 Om gikt och reumatism 1.--
54 Hur blir man fet? Hur blir man mager? 1.--
55 Vad är homöopati? Några reflexioner av O. H. D. 1.--
56 Dr GEORG ENGSTRAND, Om sockersjuka (Diabetes Mellitus) 1.25
End of Project Gutenberg's Språket en spegel av kulturen, by Einar Odhner