av egennamn. Redan genom sin bildning väcka dessa ett särskilt
intresse, då de peka på ett givet historiskt eller geografiskt faktum
-- en person eller en ort -- och således rent av inbjuda till studium
av vår odlings historia. När det gäller dylika ord, kan den, som
därtill har håg, lättare än eljest fastställa tidpunkten för deras
uppkomst och de förhållanden, under vilka de blivit till. Utan att
ingå på några vidlyftiga förklaringar framlägger jag endast till den
intresserades eftertanke följande från olika områden valda exempel,
som lätt nog kunna mångdubblas: _bessemerstål_, _voltastapel_,
_ampère_, _ohm_, _ayshireras_, _berlinerblått_ -- eller för att stanna
vid vårt eget land: _Linnea_, _gustavianska tiden_, _boströmian_,
_Arvikaplogar_, _Sävstaholmsäpplen_ o. s. v.
Oftast bildas naturligtvis nya ord genom sammansättning. Vi ha
redan nämnt några exempel (sid. 36). Ytterligare må tilläggas några
ord, som bildats eller blivit aktuella tack vare senaste tiders
kulturella eller politiska förhållanden såsom _regeringsrätten_,
_folkhushållningskommission_, _försvarsutredning_, _rusdrycksförbud_.
Dylika ord bildas ju ständigt, och var och en kan leta upp exempel i
mängd.
Stundom kan det ena ordet ge upphov till det andra. Ofta stå orden
parvis i motsatsförhållande till varandra, såsom _stor_ och _liten_,
_upp_ och _ned_. Så kan också ett ord liksom framkalla ett nytt ord,
som på ett eller annat sätt står i motsatsförhållande till det förra.
Så har ordet _norrlänning_ gett upphov till det i Norrland ej ovanliga
_sörlänning_. Från Bleking har jag antecknat sammanställningen _in-_
och _uthus_, _inhusbyggnad_ o. s. v. Vi kunna ock påminna oss Olof
Högbergs bekanta _översåtar_ som motsats till _undersåtar_.
Språket kan även riktas genom att ett ord liksom delar upp sig i två,
som sedan var för sig gå olika utveckling till mötes och få olika
betydelse. Detta är också ett sätt att få nya namn åt nya begrepp.
Till jämförelse och eftertanke framläggas följande parvis besläktade
ord: _doppa_ och _döpa_, _flotte_ och _flotta_, _dag_ och _dager_,
_frid_ och _fred_, _aftonvard_ och _nattvard_, ja t. o. m. _snille_
och _snäll_. Av sistnämnda har det förra stigit, det senare sjunkit i
värde, grundbetydelsen för båda har varit förstånd, förståndig, rask.
Även hos de övriga ordparen, _orddubbletterna_, märka vi en mer eller
mindre tydlig överensstämmelse i grundbetydelsen.
Besläktad med föregående är naturligtvis även det fallet, då ett
ord utan att ändra formen får en ny betydelse och samtidigt vid
sidan av denna bibehåller den gamla. Saken är vanlig, ehuru ej så
iögonenfallande. Tydligt är ju dock, att en dubbelhet i betydelsen
finnes i senare sammansättningsleden i orden _gödselstad_ och
_handelsstad_ eller _trädgårdsland_ och _hemland_. En avgjord
dubbelbetydelse har ordet _konst_ fått, vilket för var och en bör
framgå ur följande exempel: »en konstgjord blomma är långt ifrån något
konstverk». Jämför härmed vad vi förut sagt om de många olika slag av
betydelse, som nästan varje ord kan ha (sid. 44).
Som prov på, hur nära samhörande ord gå i sär i betydelsen, kan
ytterligare påpekas, att _orolig_ ej längre är motsatsen till _rolig_;
och orden _obarkad_, _oborstad_ har fått en bildlik betydelse, som
orden _barkad_, _borstad_ sakna.
Vi skola nu litet närmare stanna vid en storartad fördjupning
och förändring av betydelsen i en given riktning, som massor av
ord genomgått, därmed även lämnande det kraftigaste beviset för
att språket alltid finner möjligheter att ge uttryck åt alla de
landvinningar, de nya upptäckter, som den mänskliga anden gör. Det är
en betydelsefördjupning, som pågått från längesedan förflutna tider och
som pågår den dag, som är. Jag syftar på språkets sätt att ge namn åt
det andliga livets företeelser. Det andliga är ju det, som vi ej med
våra yttre sinnen, syn, känsel o. s. v., kunna förnimma, de inre och
okroppsliga livsområdena.
Det är ju klart, att den yttre, kroppsliga verkligheten först blev
föremål för mänsklig iakttagelse och kunskap. Långt senare lärde man
sig att lyssna till stämmorna i sitt eget inre, att tänka över vad
själ, tanke, vilja o. s. v. var. Härom bär språket också vittne: det
andliga har från början fått namn från det materiella, det kroppsliga
och får så än i dag.
Själva ordet _ande_ betydde ursprungligen endast andedräkt, andning.
Äldst uppfattade man även själen som något jämförligt med en vindpust
eller dylikt. När människan ej mera andades, då hade också anden
lämnat henne. Först småningom fick ordet ande den fördjupade, rent
»andliga» innebörd, som vi inlägga i detta ord. Vittnar ej en dylik
betydelseförändring starkt nog om ett märkligt förandligande av språket
-- och därmed naturligtvis även av tänkandet och hela kulturen?
Ordet _himmel_ betecknar ju egentligen det valv, som välver sig över
våra huvuden, men har i det religiösa språkbruket även blivit namn på
de saligas boningar -- måhända dock ursprungligen ganska materiellt
uppfattat.
Då vi tala om _hjärtats värme_ mena vi vanligen ej temperaturgraden
i hjärtmuskulaturen, utan något rent andligt. Sådana ord som
_översvallande_, _uppbrusande_, _ytlig_, _grundlig_, _klar_ ha ju en
gång haft rent materiell betydelse och äro hämtade från beskrivning av
det yttre naturlivet, t. ex. det porlande vattnet i en källa. Eller vi
hämta våra bilder från ett annat naturområde och tala om _blixtrande_
snille, om _lysande_ förmåga, om religionens _ljus_, kärlekens
_solsken_.
Dylika uttryck ha sitt ursprung i en jämförelse mellan något yttre,
välkänt och något inre, andligt, som får sin beteckning tack vare en
större eller mindre likhet med yttre företeelser. Man finner en viss
släktskap mellan t. ex. fågelns flykt i den fria luften och själens
flykt mot högre rymder. Så vidgas och fördjupas ordens betydelse, och
vi kunna »tala om stora ting med enkla ord».
En hel del hithörande uttryck uppfatta vi ju fortfarande som bilder,
men ofta glömma vi, att uttrycket en gång varit en bild. Vem tänker
på att _nedrig_ betytt något långt nere, _innerlig_ något långt inne?
_Fatta_ en sak har en gång betytt kunna fatta med handen o. s. v.
Från ett annat område kunna vi påminna om ordet _kyrka_, som egentligen
betyder gudstjänstlokal, men sedan även betecknar ett religiöst
samfund, t. ex. den katolska kyrkan -- sålunda en mera förandligad
betydelse.
En särskild uppmärksamhet förtjänar användningen av bilder, d. v. s.
överflyttandet av ett ord från dess ursprungligen givna betydelseområde
till ett annat område, där det då får en annan, kanske vidgad, men dock
i någon mån likartad betydelse. Det är nämligen, som redan nämnts,
något slag av likhet, som föranlett den nya användningen. Det, som
ligger närmast, får då ge namn åt det mindre kända. På språkets alla
områden finna vi denna användning av bilder, varigenom vårt tal vunnit
oerhört i åskådlighet och uttrycksfullhet. Några exempel skola klargöra
detta.
_Huvud_ äga väl egentligen endast människor och djur, men nu tala vi
om _kålhuvud_ och _knappnålshuvud_ utan att tänka på, att vi här ha
en ursprungligen överflyttad användning. Men ordet är mångsidigare.
Vi nämna som exempel: _huvudstad_, _huvudbok_, _huvudstycke_,
_huvudtitel_, _huvudman_, _huvudsak_.
På liknande sätt använda vi en mängd av namnen på kroppsdelar. Vi tala
om en flods _armar_, om bordets _ben_, lampans _fot_, _bergsrygg_,
_bokrygg_ o. s. v. Bilder ha vi i sådana uttryck som politisk
_ryggrad_, stormens _vingar_, kärlekens _vingar_. Djurlivet ger upphov
till en mängd bilder. Jag nämner t. ex. plugghäst, syhäst, hästminne,
träbock, lathund, arbetsmyra.
Men bilderna nötas och blekna genom användningen. Vem tänker på
kroppsdelen _hand_, då han använder sådana vändningar som _ha om hand_,
_till hands_, _under hand_, _efter hand_, _handfallen_, _handgången_,
_tillhandahålla_, _omhändertaga_, _handkammare_, _handräckning_
o. s. v.? Eller vem tänker på _fågelns vingar_, då han talar om
_väderkvarnsvingar_?
Redan dessa exempel ge oss en aning om, hur omfattande användningen av
bilden är. Och med skäl säger författaren Jean Paul, att »språket är en
ordbok av bleknade bilder» (metaforer).
Men just därför att bilderna blekna, har man städse sökt efter nya slag
av bilder. Särskilt ha skalderna i alla tider övat sin fantasi på att
uppfinna nya livfulla och talande bilder. Sådana skapas i massa, och
intet föremål är för högt, intet för lågt, då det gäller att ge färg
åt en författares skildring. Jag tar t. ex. ordet _nät_, fiskarens
enkla fångstredskap. Vi finna det lätt nog i poesiens bilder. Tegnér
säger på ett ställe: »ett nät är den flygande lock.» I Vita frun talar
Snoilsky om hur kung Karl »knyter på tankarnas nät»; på ett annat
ställe i samma dikt heter det: »sin not han kastade föga öm i stridaste
loppet av tidens ström». Och Heidenstam talar i en berättelse om
»sammansvärjningens långa nät».
Som andra exempel på huru bilder nyskapas kunna vi nämna Frödings
»ungtallsmidig och enstamvig». Levertin talar om »längtans röda
skymningsbloss». Ur Karlfeldts målande bildvärld taga vi »höstmånens
röda kastrull», »molnens grå madrass».
Vi ha redan märkt, att den bildliga eller överförda användningen av
orden skapar dubbelbetydelser. Ordet _bock_ kan ju t. ex. betyda
såväl _getabock_ som _sågbock_, ja _bock_ (rättelse) i en skrivbok
och slutligen även bugning. Och vi ha i vårt språk _sänghimmel_,
_tronhimmel_, _stjärnhimmel_ och religionens _himmel_.
Likljudande ord med olika betydelse -- ofta av olika härledning --
finnas i större mängd, än vi i allmänhet ana, i språket: fågelns
_flykt_ och fångens _flykt_ är ej detsamma, ej en _våg_ i havet och en
_våg_ att väga på o. s. v. Dylika _homonymer_, som de heta, kunna ju
minska språkets tydlighet, men göra det vanligen icke, emedan meningen
och sammanhanget klargöra, vilken betydelse som avses, och hindra oss
att bliva vilseledda. Vem förstår ej innebörden av satsen: »Söner av
ett folk, som blött» -- t. o. m. om vi i skrift stava det sista ordet
med tt?
Av bilden begagnar sig, som vi sett, skalden; dubbelbetydelser äro
till glädje för skämtaren och ha gett upphov till otaliga s. k. roliga
historier, de mer eller mindre lyckade vitsarna och ordlekarna. Som
exempel på dylika kunna vi ju taga den gamla kända gåtan om klockan,
som »går och går utan att komma till dörren». Eller Svärdsjöbondens
svar på frågan, om sjön låg: »Hade den stått på ände, så hade den väl
synts ända hit». Skämtet här bygger på dubbelbetydelsen hos ordet
_ligga_: vara utsträckt och om en sjö: vara isbelagd.
* * * * *
Vi ha redan flera gånger haft tillfälle att framhålla, vilken betydelse
språket har för hela vår odling. Att ett ord finnes, gör den sak
det vill beteckna mera levande för oss. »Språkets makt över tanken»
är större än de flesta ana, språket ger verktygen åt vår tanke, och
språkets brister kunna stundom bli band på vår tanke. I känsla av
vilken vikt det kan ha, att ett värdefullt och talande ord finnes
till och ingår i det allmänna språkmedvetandet, prisar sig en av våra
yngre tänkare, Allen Vannérus, med rätta nöjd, om han endast kan få
hemortsrätt i språket för det vackra ordet _kulturidealism_. Liksom
tanken skapar ord för att få uttrycksmedel, så kan också ett ord i
sin tur skapa och väcka tankar. Måhända bidrager befintligheten av
den sammanfattande benämningen _Skandinavien_ till den upprepade
sammanblandning mellan Sverige och Nordens övriga länder, som ständigt
äger rum ute i världen. Måhända har enhetsnamnet även vid sidan av
djupare orsaker hjälpt till att ge liv åt de skandinavistiska drömmarna.
Men liksom vår kultur och vår bildning ha sina brister, så har även
språket sina -- också i detta en spegel av vår odling. Hur mången har
ej känt sig plågad av fula ord och svordomar, uttalade av en rå mun!
Vårt språk tyckes ju vara så särdeles rikt på dylika uttryck. Är det
ej en svaghet i den enskildes språkförråd, att han för att uttrycka sig
tillräckligt eftertryckligt och kraftigt skall behöva använda uttryck,
hämtade från tron på ondskans och mörkrets makter!
Och att ett sådant ord som »tjuvsamhället» skapats, vittnar ju om en
förvillad uppfattning om samhällets betydelse och värde för alla dess
medlemmar. Blott att ordet finnes, kan hos en svag själ ytterligare
stödja det gamla slagordet: »egendom är stöld». Språket bör stå i
samklang med vår kultur, vårt samhällsliv, vår uppfattning av rätt och
orätt. Sådant folket är, sådant är språket. Därför ter sig ett sådant
ord som det nämnda som en fläck på vår odling.
Skämtet, som nog ofta kan ha något av hälsosamt salt i sig, kan ock
någon gång bli till skada genom förlöjligande benämningar, som kanske
till sist komma att användas på allvar, t. ex. genom att ge hederliga
och samhällsgagnande medlemmar i staten sådana namn som _tullsnokar_,
_bylingar_, _borgarbrackor_, _bondbassar_ -- att ej nämna än värre
exempel. Ger språket allt för mycket fart åt illa placerade uttryck av
hån och förakt, kan det dragas ned och förråas.
Därmed vilja vi naturligtvis ej ha sagt, att språket skall ge
förskönande eller överskylande namn åt det, som i sig är ont och
skadligt. Nej, språket skall säga »högt och fritt, att svart är svart
och vitt är vitt», som Karlfeldt säger, det är just dess uppgift. Att
kalla bedrägerier och förfalskningar för _oegentligheter_, stöld för
_lån_ och mutor _belöningar_ eller att urskulda lögnen genom att kalla
den _nödlögn_ för att ej tala om än sorgligare företeelser, det är att
leda språket in på en farlig väg.
Emellertid visar språket, eller låt oss säga den allmänna
uppfattningen, ett så pass levande verklighetssinne, att dylika
förskönande uttryck (s. k. eufemismer), så snart de bliva vanliga,
avslöja sin rätta innebörd och ej längre bedraga någon. Därför blir
det t. ex. snart nog lika illa att anklagas för oegentligheter som för
förfalskningar. Dock kanske vi ändock kunna säga, att språket bäst
fyller sin uppgift genom att nämna var sak vid sitt rätta namn, så vitt
möjligt undvikande förkonstling och pryderi.
Vi vända oss till ett annat område för språkliga bedrägerier --
och försök till självbedrägerier. Det är en hel del uttryck, som
brännvinsdyrkandet skapat, som åtminstone kunde bli en fara, dock
kanske mera förr än nu. Jag syftar på sådana ord som _livsvatten_,
_tankeställare_, _tröstare_ och liknande såsom namn på en livets och
tankens svåra fiende och tröstlöshetens skapare.
Huru ingripande drickandet varit, antydes måhända av att det från
början fullkomligt oskyldiga »_gutår_», egentligen _gottår_ (d. v.
s. god äring, gröda), fått samma betydelse som ordet skål! -- i den
bemärkelsen användes det ju bl. a. av Bellman. Det är också ett exempel
på sedernas omskapande inverkan på språket!
Då vi tala om språkets svagheter och brister, må vi ej glömma den
kanske mest allmänt både kända och erkända bristen i vårt språk --
saknaden av verkligt gångbart enhetligt tilltalsord. Vi ha ju ordet
_Ni_, men de flesta, som vilja vara artiga, våga endast i vissa fall
använda det. Vi ha intet tilltalsord, som kan användas av alla till
alla, över- och underordnade, äldre och yngre, män och kvinnor. Även om
bristen ej direkt är en skapelse av fåfängan och kryperiet i förening,
så avspeglas dock häri en svaghet i vårt sällskapsliv, tvång och
förkonstling i umgänget och en brist på naturlighet. Till ersättning
har emellertid det gamla hederliga tilltalsordet _du_ genom sin
begränsade användning fått en i viss mån mera intim och personlig klang.
Den förut omnämnda dubbelbetydelsen av en del ord kan nog någon
gång kännas som en brist, dock ej alltid. Det är ingen fara för
sammanblandning av ordet _hopp_, som betyder förhoppning, och det hopp,
som är lika med språng. Men när vi ha att göra med ord, som verkligen
äro nära besläktade, kan den yttre överensstämmelsen bliva till förfång
för tydligheten. Hur lätt sammanblandas ej _känsel_ och _känsla_. Och
vilken oklarhet och missuppfattning på religionens område kan ej uppstå
genom att vi ej ha olika ord för att ge namn åt den religiösa _tron_ i
motsats till det ord _tro_, som endast betyder förmoda. Kanske mången
helst skulle vilja med olika ord beteckna _kärleken_ mellan man och
kvinna och den allmänna människokärleken.
LJUD- OCH FORMUTVECKLING.
Vad vi hittills sysslat med har huvudsakligen tillhört det område av
språkvetenskapen, som vi kalla _betydelseläran_. Det kan dock vara skäl
att även rikta blicken på den utveckling, som äger rum inom andra sidor
av språket.
Det är efter tre skilda linjer, som den språkliga utvecklingen
försiggår. Vi kunna hos språket särskilja tre olika sidor: de _ljud_,
av vilka orden bildas, den yttre _form_, som orden antaga vid
fyllandet av sina olika uppgifter, och slutligen den _betydelse_, det
tankeinnehåll, som orden äro bärare av. Vi få så en naturlig indelning
av språkläran, grammatiken, i ljudlära, formlära och betydelselära.
Vi ha redan tillräckligt framhållit, att en god språkutveckling inom
det område, som tillhör betydelseläran, kräver, att språket skall bliva
ett allt bättre uttrycksmedel för den mänskliga tanken. Men även på
övriga områden kunna likartade krav på klarhet, tydlighet och enkelhet
uppställas.
Vi vända oss först till _ljudläran_. Denna handlar om språkets yttre,
rent fysiska material, de av de mänskliga talorganen frambragta ljuden,
som sedan såsom en luftdallring ledas till ett mänskligt öra för att
där uppfattas. Om vi nu på ljudläran tillämpa våra regler för vad
språkliga framsteg vill säga (jfr sid. 11 f.), framgår omedelbart, att
utvecklingen bör gå ut på att göra språkljuden så lätta som möjligt
att frambringa för den talande, på samma gång som den hörande bör
kunna uppfatta ljuden allt mera klart och utan svårighet. Viktigast
är ju hänsynen till den hörande: ljuden böra bli så tydliga som
möjligt. Såväl praktiska skäl som skönhetskänslan kräva, att vokalerna,
självljuden, de egentliga röstljuden, bli klara och klangfulla, och att
konsonanterna, medljuden, få ett så tydligt, skarpt och distinkt uttal
som möjligt. Här gäller det att utan tillgjordhet och förkonstling, men
med omsorg och avsikt vårda talets renhet och klarhet, ty de krafter,
som oftast alldeles omedvetet verka på vårt talspråk, gå huvudsakligen
ut på att göra ordens uttal så lätt och enkelt som möjligt.
Vi skola bevara vårt språks goda rykte för klangfullhet. En orsak till
denna är bl. a. våra talrika och klara _a-ljud_, som t. ex. till så
stor del försvunnit i danskan. Många av våra landsmål eller dialekter
utmärkas ju just av oklara, grumliga, fula ljud, som ej äro så
lätta att utrota. Vi kunna tänka på de olika uttalen av de ljud, som
betecknas med bokstäverna _o_, _å_, _l_, _r_. Klarhet och skärpa böra
ju framför allt eftersträvas av _riksspråket_, d. v. s. det språk, som
gäller och eftersträvas som gemensamt meddelelsemedel över hela vårt
svenska språkområde.
Vi bruka kalla de krafter, som verka för att förenkla och förändra
uttalet, för _ljudlagar_. Dessa äro av många slag, men verka i
allmänhet likformigt och regelbundet omgestaltande på vissa ljud i
likartad ställning och vanligen inom en given tidsepok. Redan vårt
stavsätt, som ofta bevarar gamla uttalsformer, vittnar om ljudlagarnas
verksamhet för förenkling. Orden djup, djur, djärv o. s. v. ha en gång
hetat diup o. s. v. med uttalat d-ljud, ehuru detta sedan försvunnit
framför j-ljudet. Detta d-ljud uttalas fortfarande av de finländska
svenskarna. Så ha förr orden lius, liung, hiort, siö, skiuta o. s. v.
haft s. k. ljudenligt stavsätt, d. v. s. uttalats ungefär så, som de
ännu stavas.
Vanligen är det de yngsta generationerna, som omedvetet genomföra
uttalslättnader, under det de fullvuxna i allmänhet föga ändra sitt
uttal. Vi märka ljudlagarnas verkningar ännu i den dag, som är.
Liksom stiäla en gång blivit »själa», så får i våra dagar ordet
västgöte uttalet »väsjöte», östgöte blir ösjöte, gästgivare blir
’gäsjivare’ i vardagsspråket. Vidare blir i vårt tal åttondedel till
åttondel, annandag blir anndag, matsäck blir massäck, fastställa
uttalas faställa (med st endast en gång) o. s. v. Häri ligger tydligen
en kraftbesparing. Men förenklingen får ej strida mot tydlighetens
lag. Därför är t. ex. det Stockholmsuttal olämpligt, som gör e och ä
likljudande. Härigenom komma ju sed och säd, tre och trä att uttalas
lika. Det är naturligtvis ej något tillräckligt försvar för detta
uttal, att Heidenstam och Levertin med flera skalder genom sina rim
visa sig äga det!
Vi ha redan antytt, att de många oregelbundenheterna i vår stavning
avspegla gångna tiders uttal. Skriften har med större konservatism
än talet bevarat de gamla sedvänjorna. Även om kunskapen härom ej
underlättar rättstavningens mödor, så stämmer den oss dock försonligare
mot svårigheterna, då vi veta, att de många olika reglerna en gång
haft en förnuftig mening. Men varje tid har större skyldighet mot
sig själv än mot det förgångna, och så har allt sedan 1700-talet,
då vi började få ett allmänt antaget lika stavsätt, strävandena att
reformera stavningen till större överensstämmelse med talet fortgått.
Med försiktighet har det gått, och försiktigt komma vi helt visst att
fortsätta på samma väg. Det gäller att utveckla, ej att helt bryta
med det förgångna. Men förändringar måste ske på detta liksom på
alla andra livets områden. Lika väl som kärleken till gångna tiders
minnen ej kommer någon att använda tjärstickor eller talgljus till
belysning, lika litet får pieteten bevara ett föråldrat och opraktiskt
stavsätt, som kunde ersättas med ett bättre. Det är ju ej frågan om
någon förändring av själva språket härvidlag, endast en ändring av
dess beteckningssätt -- orden förbliva desamma. Tegnérs poesi är lika
»klassisk», efter vilka regler den än stavas.
Bokstäverna äro ej ljud, endast tecken för ljuden, och skriften är
naturligtvis bättre, ju noggrannare och enklare den förmår att återgiva
ljuden och de därav bildade orden. Men av vikt och värde är ock att ha
ett bestämt, vedertaget stavsätt, som man rent mekaniskt kan inlära,
så att man ej behöver särskilt tänka på, hur man skall stava orden --
rättstavningen skall så att säga sitta i fingrarna. De flesta ha ju nog
besvär med att tänka på det viktigare: det skrivnas form och innehåll.
Efter denna utflykt in på frågan om tillämpningen i skrift av
ljudlärans lärdomar må vi även kasta en blick på ljudens estetik, d. v.
s. ljudens skönhetsverkan i talet. Redan själva ljuden eller, rättare
sagt, de olika ljudförbindelserna kunna på ett egendomligt sätt tala
till skönhetssinnet och ha säkert så gjort under alla tider. Vi tala
om att ord och namn äga olika »klangfullhet» och »välljud». Eller för
att tala med skalden Orvar Odd: »Vissa namn äga i sig själva ett slags
musik, en metall, en klang, lik den av harmonika och triangel, under
det andra falla sig tungsamt, ljudlöst och platt som en mjölsäck,
vilken dunsar i golvet.» Eller märk, vilka förnimmelser ett namn kan
uppväcka enligt Sven Hedin: »Namnet Timbuktu har en egendomlig klang.
Det innesluter allt det hemlighetsfulla och tjusande, som är förbundet
med Sahara. Det leder tanken till karavanklockornas klang och klirret
av beduinernas stigbyglar. Det är, som om själva namnet klingade, och
som om man hörde plasket av Niagaras grumliga böljor mellan vokalerna».
Det vanligaste och mest kända exemplet på en avsiktlig användning av
ljudens skönhetsverkan erbjuder oss rimmet i poesien. Slutrimmet, byggt
på likljudande ordslut, känna vi ju alla. Ett annat slag av rim är det
klangfulla fornnordiska begynnelserimmet, som låter vissa betonade
ord i versen börja med samma ljud. Vi ha det efterbildat i Tegnérs:
»Nu rider rike Ring över Bifrost, sviktar för bördan bågiga bron.»
Begynnelserimmet användes ofta och tämligen fritt av våra moderna
skalder för att öka versens klangfullhet, exempel äro lätta att finna.
(Fröding: »blekaste blomst»; »i lätta lovar kring en flaggfregatt»;
»hårets gula gammalsvenska lin» o. s. v.) Även i prosa användes detta
rim stundom med tydlig avsikt. Vi anföra från Selma Lagerlöf: »Och
uppför och utför alla dessa klyftor och klippor krypa och krångla
rankor och revor.»