Och Svenska männers tankar? -- Äfven jag
Har varit ung en gång -- den tiden, när
Den store Wasas dag re'n börjat sjunka;
Men ord som dessa, från en ynglings läppar,
Ej nådde då ett gammalt öra, äfven
Om harmens löpeld bortbrännt alla band.
Du påstår, att han talat rätt, som tycker,
Att det är blott en ringa ting om oskuld,
Om qvinnors helgd, om en olyckligs bön
Bortkastas uti helgerånarns klor,
Och ingen hand sig höjer till försvar. --
Du sade sanning, Konung Gustaf, som
Du alltid sade det, när i ditt afsked
Du förespådde tiders ankomst, då
Man skulle vilja gräfva dig ur grafven.
De tider kommit snarare, än du
Väl kunnat ana; de re'n länge funnits.
J kämpar, fulle utaf eld och ifver,
Nyss, då en dåres ord Er galla svärtat,
J stån så lugne och förkunnen nu
De råd, som galenskapen gifvit in,
Liksom de vore höjden af all vishet.
Finns ingen här, som dela vill med mig
Min ära att försvara den betryckta,
Så går jag ensam mot mitt sista öde,
Såsom en man, som är för gammal re'n,
Att vika från sin pligt; men ej för gammal
Ännu att dö för den, om så skall vara.
Hit, Pohlens röfvarskaror! På ett lik
Slås Eder brygga till Er lustas offer.
Bengt Bonde framspringer med lyftad knif, sedan han en stund
betraktat ställningen.
SCEN IV.
De förre. Bengt Bonde.
BENGT BONDE.
Ej på ett lik allenast, uppå tvenne
Går dessa vilddjurs stråt! Invid din sida
Står nu en man, som förr emot dig stått,
Men alltid närmast intill den betryckte.
Jag gifver gerna lifvet bort för henne,
Som du försvarar. Ej jag trodde mer,
Att det var värdt nog mycket, att få gälda
Min och de minas stora skuld till honom,
Som gifvit henne lifvet, och sitt eget
För Finlands arma, öfvergifna folk.
Han rycker svärdet från en närstående Svensk.
KRASINSKY.
Der fån J mera visshet, än som fordras,
Att fälla den förrädarn Olof. Honom
Jag länge misstänkt för att ha försåtligt
Stått i gemenskap med dem alla, hvilka
Emot vår konung burit afvog sköld.
OLOF.
Gud dömme mellan oss! Han ser väl bäst
I hvilket bröst förräderiet ormar:
Om uti det, som bjuder allt sitt blod
Till att försvara allt hvad kunga-makten
Bör skydda främst: olycka, oskuld; eller
I det, hvars vildhet gör, att kungens makt
Syns blott ett annat namn för tyranni,
För våld! -- J dröjen länge. Räcker
Det Pohlska modet icke mera till,
När tjugu måste hjeltedådet öfva
Mot tvenne män, som ej ha landsmän mer?
Rörelse bland Svenskarne. Mathilda rycker till sig knifven,
som Bengt Bonde undanstuckit i sitt bälte.
MATHILDA.
Du ej behöfver detta vapen mer,
Men jag deraf kan göra bättre bruk.
O, kunde Ni Ert mål så säkert träffa,
Som jag skall finna mitt, då vore segern
Så viss, som, Eder undergång nu är.
BENGT BONDE.
Jag kan ej hindra Er från Ert beslut,
Ty jag vill Edert väl, och tiden är
Så ond, att döden gifver bättre hopp,
Än lifvet lemna kan. -- Mig skänker rikt
Den död, jag ljuta får för Er, belöning
För all den trohet, hvarmed jag har älskat
Mitt fosterland och dem, som älskat det.
Då Pohlackarne, följande isynnerhet Krasinskys vinkar och
uppmaningar, bereda sig att rusa emot Olof och Bengt Bonde,
uppstår en ännu starkare rörelse bland Svenskarne.
EN SVENSK KNEKT.
Det vore nesligt utan namn och gräns,
Att öfvergifva den, som aldrig svek
I nöd och lust, åt de barbarers vildhet,
Af hvilka han blir hatad mest för det,
Som gör så kär för oss vår gamle Olof:
Hans Svenska sinnelag, hans lust att säga
Den sanning ut, som bor uti hans hjerta.
J gören som J viljen; men jag skulle
Med skam och nesa återvända hem,
I fall jag möttes der af helsningen:
Der kommer också en bland dem, som låtit
Sin stridsbror mördas, utan att ett finger
Upplyfta till försvar för honom, hvilken
Dock räddat flere bland dem förr i striden.
SVENSKARNE.
Vi följa dig. Den skammen nederböje
Vår hufvud ej, att vi förrådt vår stridsbror.
KRASINSKY rusar i vild vrede emot Olof.
Mitt handslag nyss begärde du, som tecken
Till vår försoning. Här det gifves dig
Långt mer uppriktigt, än i fall du fått
Det som bevis, att jag förlåta kunnat.
Han sårar honom illa.
OLOF.
Min sista stund är nära. När den kommit,
Min helsning bären till min hembygd, vänner,
Och sägen åt min son, att här jag fallit
Såsom en ärans man, med Gud försonad
Och med hvar menniska. -- --
BENGT BONDE.
J, Svenske män!
Er äldste vän, den bäste bland Er alla,
Här ligger sårad. Hämnd! med blodig tunga
Till Eder ropa såren. Hvad har lifvet
För värde mer, än att det kan förklinga,
Som echo uppå detta rop om hämnd!
Han kastar sig med Hackapelitisk ihver på Pohlackarne, men såras
af dessa. Johan Fleming störtar in, kort derpå följd af De Vijk.
SCEN IX.
De förre. Johan Fleming. De Vijk.
JOHAN FLEMING.
J vilde! Är det så J uppehållen
Den borgfrid, som J ägen att bevara.
Tumultet upphör ett ögonblick.
J handlen liksom den, som vore satt
Att vårda elden på ett heligt altar,
Och rifver endast bränder utur det.
Att dermed tända templets fyra hörn.
KBASINSKY.
Hvem är väl denne dåre, som objuden
Sig tränger ibland manna-skaror, då
De fira såsom bäst sin högtidslek?
Den leken är ej gjord för dig, min gosse.
Gå hem! Din mamma kunde annars straffa
Dig, om din fina hy af krutrök skämdes.
SVENSKARNE.
Vet hut, Pohlack! Det är Claes Flemings son.
Ej rådligt vore, att på honom kröktes
Ett hår. Han är sin faders ögonsten.
JOHAN FLEMING.
Tack för Ert goda uppsåt! Jag dock är
En man, som sjelf vill stå för hvad jag gäller.
KRASINSKY.
Berömvärdt är ditt uppsåt. Du begått
Ett misstag dock, då du dig kallat man.
De läppar, hvilka äga rätt att ge
Den, de tillhöra, vittnesbörd om mandom,
Som lagligt vittne böra åberopa
En smula skägg -- det styrker deras anspråk.
Gack ned till Jericho och låt det vexa;
Du vet det stället ligger nära till,
Och ännu närmare din moders blick,
Som skall med glädje dina framsteg följa.
JOHAN FLEMING.
Din läpp ej saknar detta vittnesbörd,
Hvarom du talar: men ditt ord ej ställer
Fram något, som i godo går derför,
Att vettet uppnått höjden af ditt skägg.
KRASINSKY.
Du skämtar lustigt nog, och detta skämt
Bevisar nogsamt, hvad jag nu dig sagt,
Att du ej passar, der det gäller frågor
Utaf helt annan art, än lek och joller.
Ur vägen måste du för våra lekar.
Du vill ej springa hem. Lik' mycket! Jag
En lekkamrat har här åt dig till hands.
Der gömmer sig en flicka, som re'n hunnit
Vid männers handtag vänja sig. Hon gifver
Dig tröst och mod, i fall ditt mod dig sviker.
JOHAN FLEMING blir varse och igenkänner Mathilda.
Min Gud! Hon här, i denna röfvarkula!
KRASINSKY.
Jaså! Du också henne förr har känt.
Jag kunde nästan ana det, då så
Hon bäfvar för din far och herre, hvilken
Väl ej med samma glädje Er bekantskap
Har åsett, som J sjelfve. Vi Pohlacker,
Vi äro fördomsfrie. Gå nu blott,
Att din bekantskap lifva upp på nytt.
De Vijk hastar in.
JOHAN FLEMING.
Tig, djefvul! Hvarje hväsning af din tunga
Utspyr nog gift och etter, att deraf
Allt menskligt, heligt uppå jordens rund,
Besmittas kunde och förgås. Drag nu ditt svärd,
Och visa om det har en tusendel
Utaf din tungas mördarkraft. Jag vill
Först göra den för evigt stum; se'n gäller
Det Eder alla, nidingar, som sluten
En borg af Edra kroppar omkring honom,
Och med Er fräckhet hägnen in hans egen.
En efter annan träden fram mot mig,
I fall J icke älsken mer, att alla
På en gång, uppå äkta röfvarvis,
Er kasta mot en ensam fiende.
DE VIJK, lugnt och allvarligt.
Du är ej ensam, Johan! Jag dig bistår,
I lif och död. Jag har kanske att fordra
En skuld utaf din vänskap. Afstå, broder,
Åt mig ditt envig emot denne bof.
Du är för god, att i hans svarta blod
Ditt rena svärd befläcka, Johan Fleming!
JOHAN FLEMING.
Hvaren bör stå och falla för sig sjelf.
Mitt svärd du kallat rent; du dermed menat,
Att det ännu ej pryddes af de fläckar,
Som gifva glans åt hjeltens klinga. Jag
Den rätta stunden funnit nu dertill,
Och låter den ej tagas ifrån mig,
Ej ens af himlens salighet -- -- och dig.
För god jag icke vara vill att kämpa
Min strid för det, jag älskar mer än lifvet.
DE VIJK.
Jag dig förstår och gillar ditt beslut,
Du vill dig gifva sjelf ditt riddarslag. --
Hur det än går, blir jag dig nära, broder!
JOHAN FLEMING.
Till hälften endast du mig än förstår.
Pekar åt Mathilda, som de Vijk ej varsnat.
Se dit, och allt skall klarna för din själ!
Han går emot Krasinsky, som med osäker blick följt yttringarne
af den inre förstoring, hvilken plötsligt växt i Johan Flemings
själ och möter honom.
Hvart har ditt stora mod, som präktigt bars
Utaf de stora orden, flyktat nu,
När handling borde fylla tomma rummet,
Som de i luften lemnat efter sig?
KRASINSKY.
Jag ser, att goda englar klingan föra
För dig; men fresta vill, om ej ändå
Min onda dämon blir dem öfvermäktig.
Han stupar efter kort strid, och fortfar med bittert hånskratt.
Du svek mig, djefvul, denna gång omsider.
Haf tack likväl, för hvad du lät mig göra
Och njuta, tills att vårt förbund blef slut!
Ditt välde vidta'r, och du skall väl öfva
Det på min själ, så som min kropp har öfvat
Sin makt på dig, förr slaf, men nu min herre. --
Hon spådde sannt, den hexan, hvilken sade,
Att blott ett svärd uti en ynglings hand,
Som vågat höja detta obefläckadt
Upp mot mig, skulle sönderrifva lätt
Det pantsar, som osynligt kring mig smiddes.
Af mitt förbund med dunkla makters höfding.
Mot Er, kamrater, svärdet kraften mistat.
Upp! Slagten honom, som mig mördat, till
Försonings-offer på barbarisk jord,
Der jag skall multna långt, ack, långt ifrån
Det sköna Pohlen, jag ej mer får skåda!
Pohlackarne bringas åter i rörelse af Krasinskys sista ord.
EN POHLSK KNEKT.
Ej låtom denna skam uppå oss falla,
Att af en pojke blifver nederslagen
Den tappraste utaf oss alla -- han,
Som ställde sig att kämpa ensam ut
Vår strid -- den gällde ju oss alla lika --
Och vi ej kräfva hämnd af banemannen!
Det stora Pohlen skulle rodna öfver
Så fega söner, om det erfar, att
Vi låtit sonen af en Finsk Baron
Onäpst afdagata' en krigsman, hvilken
Claes Fleming sjelf bordt hylla som sin herre.
DE VIJK.
J Svenskar hört, hur denne niding vågat
Att häda Eder store höfding -- honom?
Hvars största fel måhända varit det,
Att han har älskat Eder alltför mycket.
Striden är åter nära att uppblossa. Då uppträder Claes Fleming,
som hört de sista orden. Alla svärd sänkas ned och en allmän
bestörtning griper de nyss så modige.
SCEN X.
De förre. Claes Fleming.
CLAES FLEMING.
Halt!
FLERE RÖSTER.
Gud nåde oss! Det är Claes Fleming sjelf!
Det är förbi med oss, förbi!
CLAES FLEMING.
Ja väll
Det är förbi med tiden för det sjelfsvåld,
Som, se'n det slagit varglons klor uti
De hjertan, dem det afvändt ifrån kungen,
Nu rifver sönder hvad än återstår
Af dem, som kalla sig hans bästa vänner.
J ären säkert redan ganska trötta
Vid lif och lem, vid gods och hem, då J
De armar huggen sjelfve af, som borde
Försvara Er mot folk, af hvilka nåd
Ej står att vänta, om kung Sigismund
Sin starka hand ifrån Er tager bort.
J skolen känna snart till denna dock,
Och få det straff, Er gerning har förtjent.
Han blir varse den slagne Krasinsky.
Der ligger en, som var en bof; men tjente
Sin konung likväl tappert. Hvilkens hand
Har förekommit här Försynens och
Rättvisans dom. Hvem har Krasinsky mördat?
Djup tystnad.
Hvad denna ort, som nyss hört svärdets klang,
Nu blifvit plötsligt stum! En tunga vågar
Ej röra sig, att bära till mig fram
Bekännelsen om dråpet, handen öfvat.
JOHAN FLEMING.
Du talar blott om mord och dråp, min fader,
Och derför kan din fråga icke mötas
Af svar, ifrån en krigarskaras hjertan.
CLAES FLEMING.
Hör jag väl rätt? Kom ifrån dig det ord,
Som lär Claes Fleming att sitt ord rätt ställa?
Jag tror mig brukat ha' det rätta, då
Det gäller att få veta, hur en krigsman
I fredlig tid, på sjelfva fridens altar,
Borgfridens höga hägn, har blifvit slagtad.
Ger ett tecken att Krasinskys lik skall bortföras.
JOHAN FLEMING.
Han, som du nyss har nämnt en bof, han föll,
Som han förtjente -- för min hand, o fader!
CLAES FLEMING, döljande sin bestörtning.
Jag hade icke väntat detta svar
Uppå min fråga. Mitt beslut står fast
I alla fall. Och gerningsmannen blifver
Så dömd, som gerningen törtjenat hafver.
Finns någon här, som vet sig utan skuld,
Han gripe denne brottsling, före honom
Uti det strängsta häkte, som ger skydd
Åt staten, mot hvar öfverdådig ondska.
DE VIJK.
Du icke väntat af din Johans hand
Ett hjeltemod, så stort, som det han visat.
Jag vant mig vänta allt af dig, Claes Fleming.
Dock öfverträffar denna Romar-hårdhet,
Som öfvas af din starka själ uppå
Din älskling, hvad jag kunnat af dig vänta.
Du frågar, om här finnes någon, som
Sig vet förutan skuld. Kanske, att ingen
Står uti denna krets fullkomligt skuldfri.
Jag vet det ej -- men ett jag vet likväl:
Det är, att en här finnes, vida mera
Tyngd under känslan af sitt fel, än han,
Som gjort den gerning, hvilken straffet drabbar.
Den skyldige är jag, som illa brukat
En vänskap, hvilken, rik på allt för öfrigt,
Hvad helst det gällt, var tom, förutan kraft,
I fall det angått afslag på min önskan.
Ett bifall utaf mig, en maning störtat
Din Johan i förderfvet. -- En gång förr,
En enda gång jag bönföll dig om något,
Som för min lyckas lif ett villkor var.
Du gaf ditt bifall då, och illa jag
Dig lönade, då jag ej afvändt har
Den ofärd, som nu drabbat har din son.
Men hör ändå ännu en enda gång
Mitt hjertas bön. Låt den, som kallat fram
Det onda, äfven lida det han bör.
Förlåt din ädle Johan! Vänd mot mig
Din vredes hela tyngd -- mot mig, som missbruk
Har gjort utaf den oerfarnes blinda
Förtroende till alla mina råd.
JOHAN FLEMING.
Jag älskar dig så högt som någonsin,
Och aldrig förr jag högre dig beundrat;
Men harmas måste jag likväl, att höra
Mig bli behandlad som en vettlöss dåre,
Af hvilken godt och ondt ej skiljas åt.
Jag harmas dubbelt, då du tror min fader
Nog blind, att icke se, hur blott din vänskap
Ingifvit dig -- jag säger ej en dikt --
En sådan aldrig gått från dina läppar.
När det har allvar gällt -- men likaväl
En likhet blott till sanningen, en bild,
Som lånat alltför varma färger af
Din vänskaps eld, för att de bleka dragen
Af förebilden ställa troget fram.
CLAES FLEMING.
Jag kan ditt uppsåt icke klandra, Johan,
Du sjelf vill stå för hvad du sjelf har gjort:
Den lusten är kanske hos dig allenast
Ett gårdagsbarn; men uppå jorden redan
Den funnits länge -- ty den föddes tvilling
Med mannens vilja, att till man sig adla,
I ordets högsta mening. Och den dör
Först när dess tvillingsyster ej mer finner
Vid något mannabröst ett fadersrum.
Den stundom ledt till öppen undergång;
Men der den saknats, låg förderfvet städse,
I än mer oundvikligt bakhåll, nära.
Hvad dom din gerning än må ha förtjent,
Det gläder mig, att ej ditt hufvud vill
Sig undandra' att bära bördan af
Den skuld, din hand har hopat deruppå,
Och fegt den kasta öfver andra skuldror.
De Vijk, du trott dig icke skuldfri sjelf:
Din näpst det blifve, att den skyldige
I ett förvar ledsaga, hvilket häftar
För honom, tills att undersökningen
Utstakar gränserna för rättvist straff.
DE VIJK.
Får jag ditt uppdrag tolka, som jag vill?
CLAES FLEMING.
Jag trodde ej, att det en tolkning tarfvar.
DE VIJK.
Tack för det ordet! Vi tillsammans andats
Vår ungdoms fria luft; och nu, min Johan,
Skall fängsel-luftens qvalm sin tyngd förminska,
Då våra hjertan den gemensamt trycker.
Förutan döden ingen! var det valspråk,
Som band vår konungs moder vid sin make,
I nöd och lust, i bojan och på thronen.
Detsamma oss förenat, och det fäster
Oss vid hvarandra, om ock samma bila
Det sista samband blefve oss emellan.
Olof, som i half dödsdvala sutit på en framstående hörnsten af
vaktens byggnad, uppreser sig med sina sista krafter och stapplar
fram emot Claes Fleming.
OLOF.
Jag tyckte, herre, att du talat om
En undersökning, som bör röna ut
Dens fel, som slagit Pohlacken Krasinsky.
Förlåt, att oombedt ett vittne äskar
Inför dig ljud. Det har ej många stunder
Att mer förlora; och det bör dem bruka,
Att tala sanning, som kan saken reda.
Jag kan väl synas partisk, då jag blöder
Ett offer för dens hand, som fallit för
Din Johans. Men jag står beredd att träda
Inför en högre domarmakt, än din
Och hvarje dödligs. Då en lögn ej vågar,
Att spärra väg för hopp om Herrans nåd.
CLAES FLEMING.
Min gamle, redelige stridsbror, Olof!
Jag känt dig längre, än mig sjelf jag känt,
Och sanningen jag lärde känna städse,
Närhelst ett ord gick öfver dina läppar.
Ej dödsens köld din kärlek kan förta'
Till den, du aldrig glömt i lifvets qvalm.
Kärt är mig än, så som det alltid varit,
Att höra vittnesbördet af din mening:
Rättvisan kan blott vinna deruppå.
OLOF.
Din Johans svärd bär fläckar utaf blod,
Men ren och skuldfri är hans själ likväl,
Så ren och molnfri såsom himlen stundom,
Fastän en blixt har drabbat derutur,
Som man ej väntat, och som frätte bort
Ett ondt, hvarpå ej solen ville lysa.
Det skulle varit svaghet, varit brott
Utaf din son, om han ej sökt förlama
Den arm, som helgerånande sig lyfte.
Jag dig förstår och länge dig förstått,
Claes Fleming, fastän hårda tiders vindkast
Omkring dig hopat töcken, som dig gjort
Oigenkännelig för mången blick.
Du tror dig böra visa för allt folk,
Att denna stränghet, som din hand har ledt,
När det har andra gällt, är än ditt sinnes.
När det ditt eget hjertblod drabba måste.
Men straffet, som du ämnar nu din son,
Har mer än sken af grymhet, och knappt nog
Ett sådant ens utaf den rätt, du hägnar.
BENGT BONDE stiger beslutsamt fram.
Ännu ett opåkalladt vittne beder,
Att lägga få sin skärf i samma vågskål,
Som redan sjunker under Olofs ord.
Jag vet, att mitt har föga vigt inför
Er domstol, herre; men då detta talar
Om Johan Fiemings oskuld, borde det
Dock gälla mer att fria, än att fälla.
Ni sjelf vet bäst, att sällan på min lott
Det fallit, att bevittna deras frihet
Från skuld, som ägt att bära Edra bud,
Och hvilkas vilja blott Er egen utfört.
Men om jag stundom trott, att något annat
Än rätt har öfvats, mot mig sjelf och mot
De mina, bjuder dock mitt samvet mig,
Att säga ut min mening, till försvar
För en person, som icke står mig nära.
Herr Johan handlat, följande sitt unga,
Sitt rena hjertas mening, annorlunda
Än de exempel, dem han stundom haft
För ögonen, väl kunnat honom lära.
Är han förtjent af straff, då har re'n straffet
Sin fordna art förlorat, och betyder
Nu blott belöning för en ädel handling.
CLAES FLEMING.
Du är än här, Bengt Bonde! Jag dock trodde,
Att du, som städse funnits så beredd,
Att tadla löftesbrott hos alla andra,
Var mera bunden af ditt löftes helgd.
Du skulle genast lemna denna ort,
Och dig bege till nejder, hvilkas talan
Du trott dig kallad föra, sedan du
Helt andra vapen fört för dem förgäfves.
Hvarhelst du mellankommit, föga båtnad
Den sak har vunnit, som af dig försvarats;
Och den, till hvilkens målsman du dig bytt
På dessa ställen, der du äger intet
Att skaffa, vinner, fruktar jag, dock minst
På det försvar, du onödd åt den egnat. --
Hvad ser jag? -- Du är sårad! Detta blod,
Som flyter ur ditt sår, bevisar starkt,
Att du ej nöjt dig med att endast slösa
Ditt ord på mål, som icke angå dig.
Ett svärd uti din hand till slut har rödjat
Nybyggen, invid gränsen af den vildmark,
Der, fridlös sjelf, du andras frid har stört.
Du bär en drägt, som fridens värf betecknar.
Ditt blod, som derpå flyter, passar der
Så litet, som uti en dopfunt, hvilkens
Invigda vatten helgar barnets tinning.
Och utaf detta blod gjuts fula fläckar
Uppå det lejdbref, under hvars beskydd
Du hit din kosa skulle fredligt ställa.
Och mitt är felet ej, om fläckarna
Det brefvets mening gjort oläslig redan.
BENGT BONDE.
Jag i min lefnad redan sett och hört
Så mycket underligt, att intet mer
Förvåning väcka kan hos mig. Men annars
Jag häpna kunde öfver Edra utslag. --
Ni menar, att det blod, hvars röda strömmar
Fly undan svärdens hugg ur bondens hjerta,
Frambärer visshet om hans brott, och icke
Fastmera talar om hvad han har lidit.
Man bör ej undra, att i dessa tider
Bevis så ofta funnos för de brott,
Man ville finna hos ditt arma folk,
Mitt fosterland -- då re'n bevisning nog
Flöt på det blod, som dina söner miste.
Mitt lejdbrefs mening skymmes, säger Ni,
Utaf det blod, som bär min trötta ande
Från denna dödsens kropp, till grafvens hvila.
Må ske! Som lagen läses, lagen är:
Så menar våra fäders visa språk,
Som sjelfve rönt, att lagens rum har bredd
För motsatt tydning. Ni den starke är;
Er rätt är så den högsta -- det är klart.
Jag denna lagförklaring länge känt,
Men har ej kraft att deremot mig sätta,
Och skulle spörja föga lust dertill,
Om jag ock ägde styrka till försvar.
Jag mången gång har tyckt: det vore lika
Hvarhelst en biltog i sitt eget land,
En fågelfri -- som likväl föddes fri,
I annan mening -- når sitt sista öde.
Jag tycker ej så mer. Långt bättre är
Att här förgås, inför allt folk, uti
Den stad, som kröner hela landets hufvud,
Än irra, jagad, likt det värsta rofdjur,
Uti den ödemark, der man sökt värja
Sin makas skogsrätt och de barns, hon födde.
Ni har väl icke tålamod, Claes Fleming,
Att vänta, tills att källan af det blod,
Som bragt Ert eget uti våldsam svallning,
Har torkat ut. Påskynda skall Ert bud
Min hädanfärd; jag ber ej om förskoning.
En ynnest jag begär likväl -- den enda,
Hvarom en dödlig jag har nå'nsin bedt.
Må Ni mitt gråa hufvud akta värdigt,
Att höjas upp till spetsen af det torn,
Som kröner denna undersköna kyrka,
Bakom hvars fensters blommor friden blickar
På den förstöring, hvilken ute härjar.
O! Det blir skönt, att än med brustna ögon
Se dessa sköna fjärdar le i tårar
Mot vårens sol, och hoppas vår ännu
Åt Finlands stränder, utaf himlens Gud,
Fast Finlands folk har intet mer att hoppas,
Åtminstone af menskor. Nästa Söndag,
Då skaror blicka mot den höjd, hvars stämma
Dem bjuder hem till Herrans helga frid,
De skola se hvad tiden lidit -- och
Fastän dess framfart tecknas annorlunda
Än vanligt, veta de, hvad deras frid
Tillhöra månde. Och de falla ned
På sina knän, och bedja tyst en bön
För Herrans ro åt den, som blifvit gjord
Uti sin sista stund till visare
Af tidens lopp, i dessa sista tider.
Och fast den bönen flyr på lätta vingar
Mot himlen hän, den trycker likväl nedåt
Med gräslig tyngd en annan bön, hvaråt
Man bäfvande ett annat namn plär gifva.
Förbannelse är denna bönens namn.
Ni vet kanske på hvem och bvilkens hus
Den bönens tyngder falla neder, herre!
CLAES FLEMING.
Att denna tid så farlig icke är,
Som du den målat ut med mörka färger,
Bevisas klart deraf, att du fått tala
Till punkt, och lyssna kan ännu till svar.
BENGT BONDE.
Ni säger rätt: Er tid är icke farlig,
Och Er förtjensten tillhör äfven deraf.
Ni ställt så till, att lifvet är till börda,
Och döden synes oss en vinning blott.
När det så långt har kommit, byter faran
Sin gamla art, och synes endast räddning.
Och ingen finnas kan då mer så feg,
Att han ens hyckla vill ett ord, som kunde
Den enda räddning, han än hoppas, skymma.
Mathilda, som stadnat i bakgrunden och med ytterligt spänd
uppmärksamhet följt handlingen, framträder med säkra steg.
MATHILDA.
Javäl! Så feg ej finnes här en man
Bland dem, som vuxit jemte våra skogar!
Och sjelfva qvinnan lär omsider inse,
Att ej den tid, som grundats af Claes Fleming,
Så farlig är, som hon den trodde förr.
Min tacksamhet mig omotståndligt bjuder,
Att ropa högt hvad han, som lifvet vågat
For mig, ej nämnde med ett andetag.
Den sak, som hänfört till hans sista strid
Bengt Bonde, var ej fremmande för honom.
Det var hans egen, angick honom nära,
Som alla de, hvari han kämpat förr.
Det var för mig han offrat sig, för dottren
Utaf en stridsbror, hvilken jemte honom
För Finland stått; och, lycklig mer än Bengt,
Fått falla på dess jord, som skölden faller
På kämpens bröst, när hjertat klappat ut.
Haf tack för all din trohet, du, hvars själ
Är mera herrlig, än de allas, hvilka
Sig kalla stolt för detta landets herrar.
Jag är så arm, att intet jag kan göra
För dig. Min sista bön likväl skall höjas
Till Gud, om evig frid för den, som offrat
Sin egen ro för andras blott. I templet
Får denna bön väl aldrig stiga mer,
Men kring hvar bön sig tempel städse hvälfva. --
Du vill det icke, och jag ej förmår
Vanhelga ens till båtnad för din räddning
En bön om mildhet, sträfvande till denna
Iskalla barm, der ej ett hjerta klappar
För egna barn en gång.
JOHAN FLEMING.
O, min Mathilda!
Ej sårade du också det stora hjerta,
Som du ej känner; och hvari så gerna
Jag skulle vilja ställa dig i rummet,
Som blifvit öde, då derur skall ryckas
Den kärlek, hvilken jag ej mer förtjenar.
MATHILDA.
Det fanns en kärlek, som du har förtjenat
Måhända vida mindre, än din faders.
Den finns ej mer, se'n jag omsider vet,
Att det var Flemings son, som stulit den.
JOHAN FLEMING.
Du älskar mig ej mer, Mathilda? Se
Uti mitt öga, som för sista gången
Emot sin morgons skönsta stjernor blickar,
Och säg, att du mig icke älskar mer!
Det vore godt! -- Ej morgonljus få blända
Det öga, som i fängslets skymning öfvas,
Att skåda modigt in i dödens natt.
Mathilda blickar länge på Johan Fleming, som knäböjt för henne, och
slår slutligen sina armar omkring honom, sig sjelf ej mera mäktig.
MATHILDA.