schalar och filtar, som voro oundvikliga för att hans slummer skulle bli
angenäm. Han hade blifvit uppehållen och skyndade sig därför med ett
allvar, som om det gällt att hinna med tåget.
Irene undrade hur det skulle kännas att lämna honom en gång, och det var
med stor tvekan hon gladde sig åt det samtycke han nyss gifvit henne.
30.
En dag kom majoren mycket upprymd och hemlighetsfull till middagsbordet.
Han hade fått ett bref med en stor nyhet, som måste gissas ut, i fall
man skulle få veta den.
»Är Gustaf Adolf ärkebiskop?» drog Torvald till med.
»Inte ännu», svarade majoren.
»Är Christian general då?» frågade Irene.
»Bättre opp», sade majoren.
»Är han förlofvad?» frågade Torvald.
»Du skall inte drumla på så där burdust. Småningom skall det gå. Först
från hvem brefvet är, sedan om hvad eller hvem det handlar», undervisade
majoren.
»Hvem är det ifrån?» frågade Elisa.
»Jag svarar bara ja och nej», upplyste majoren.
»Det har pappa då inte gjort hittills», inföll Torvald.
»Tig, näbbjäbb!» sade majoren godlynt.
»Är brefvet från Gustaf Adolf?» frågade Irene.
»Hvarför skulle det vara från honom?»
»Är det där bara ja och nej?» frågade Torvald skrattande.
»Det var nej», förklarade majoren med värdighet.
»Jaså. Är brefvet från doktor Hessel?» frågade Torvald med en skälmaktig
blick på Elisa.
Majoren skakade hufvudet. Hans belåtenhet steg för hvarje felaktig
gissning.
»Från Christian?» frågade Elisa.
»Du hittade det», sade majoren.
»Handlar det om hvem eller hvad?»
»Båda delarna.»
»Om hvem?»
»Jag svarar bara ja eller nej.»
»Jo, det tycker jag just!»
»Tala vördnadsfullt till far din, pojkvask!»
»Brefvet handlar naturligtvis först och främst om Christian själf», sade
Torvald.
»Hvarför naturligtvis?» frågade Irene.
»Åh, somligt folk skrifva alltid om sig själfva, hvad de än skrifva om.»
»Det var också filosofi! Men gissa nu i stället för att filosofera»,
sade majoren, som ej tyckte om afvikelser.
»Brefvet handlar om honom själf och någon annan?» framkastade Elisa.
Majoren smålog och såg mystisk ut. Nu hade han fått intresset och
nyfikenheten till kokpunkten och var lycklig.
»Hvem är hon, hvem?» ropades i korus omkring honom.
»Lugna er, lugna er, barn!» sade han med värdighet och tog upp ett bref
ur fickan.
Den omständlighet hvarmed han vecklade ut det var ägnad att ytterligare
stegra nyfikenheten. Sedan började han föredraga det med stor patos. Men
som han hade svårt att läsa stilen, stakade han sig, läste orätt och kom
af sig, hvilket icke gick bra ihop med högtidligheten. Auditoriet
började skratta.
»Läs det du», sade majoren och uppgaf försöket, slängande skrifvelsen
till Elisa.
Af brefvet framgick att Christian förlofvat sig med en ung, söt och
förmögen flicka, som enligt hans påstående förvridit hufvudet på minst
ett halft dussin löjtnanter förutom honom. Hvarför han blifvit den
utvalde bland så många åtog han sig ej att förklara, kunde blott
konstatera det som ett faktum. Den lilla fästmön var 21 år och hette
Edith. Hennes far var bruksägare och bodde nära regementets mötesplats.
Af Ediths föräldrar inbjöds Christians hela familj att i nästa vecka
komma och fira trolofningen.
Nu blef det ett ordande om hvilka som skulle hörsamma inbjudningen.
Torvald förklarade genast, att om än ingen annan fore, så nog skulle han
resa. Han hade alltid roligt i sällskap, ty liflig och gladlynt, som han
var, och med sitt lediga sätt och sitt vackra utseende blef han omtyckt
af alla. Själfsvåld och lätt sinne voro egenskaper, af hvilka han fått
en stor portion, men i förening med hjärtats godhet och naturlig takt
verkade dessa fel snarare till hans fördel i sällskapslifvet.
Hufvudfrågan i diskussionen var dock, huruvida majoren skulle resa eller
ej. Han ville tydligen gärna, men ändå tycktes det vara något, som kom
honom att tveka.
»Det vore riktigt ovänligt om pappa uteblef», sade Irene.
»Du tycker det?» frågade han tacksam för detta kraftiga argument för.
Han kastade dock genast en tveksam blick på Elisa. »Hvad säger du?»
frågade han.
»Att pappa skall fara, naturligtvis, om pappa vill», svarade hon.
»Du säger också det? Ja, ser du, det är ju stor skillnad på det här
tillfället och Gustaf Adolfs prästvigning. Till Upsala var så långt, det
här är bara några timmar, och så passar jag bättre vid ett gladt lag än
vid högtidliga ceremonier. I våras var jag också särskildt klen, då
behöfde jag daglig läkarvård, nu är jag mycket bättre.»
»Var inte rädd för att Gustaf Adolf skall tro, att du tycker mer om
Christian än honom», sade Elisa leende, ty nu begrep hon orsaken till
faderns tvekan.
Majoren såg litet generad ut åt att ha blifvit genomskådad.
»Nej, det trodde jag inte han skulle göra, inte han, inte, men det kunde
ju se så ut», sade han.
»Hvem skall stanna hemma hos tant Cilla? Behöfver någon alls göra det?»
frågade Torvald.
»Ja, naturligtvis. Jag skall göra det», svarade Elisa.
»Nej, jag», sade Irene.
»Du skall fara, om någon. En titt ut i den glada världen kan du behöfva,
innan du går i kloster», sade Torvald, som icke alls gillade sin systers
framtidsplaner. Han tyckte det var stor skada på henne.
Men Irene stod fast vid sin föresats att stanna hemma. Hon ansåg det som
en bättre förberedelse än festligheten till den kommande vinterns
själfförsakelser. Det var nämligen bestämdt att hon skulle gå igenom en
sjukvårdskurs, då det på missionsfältet en gång kunde vara bra att känna
till grunderna i sjukvård.
Alltså blef det majoren, Elisa och Torvald som reste.
Då majoren kom hem igen var han alldeles i extas öfver sin blifvande
sonhustru, de charmanta vinerna, champagnen och maten. Det var dock
osäkert hvilket som hänförde honom mest. Torvald delade hans
förtjusning, men Elisa var mera lugn.
Under de följande dagarna var hon särskildt tankfull, då hon gick och
styrde på Elghyttan, där hvarje vrå var henne så välbekant och kär sedan
barndomen. Såg hon ut genom fönstret, möttes ögat af idel kända föremål.
Hon såg dem för sig, då hon blundade, och hon skulle kunnat utantill
rita upp skogens vågiga rand mot horisonten, troget återgifvande hvarje
bukt. Med åns brus var hon förtrogen som med en älskad stämma. I
stugorna bodde folk, hvilkas lif hon lefvat.
Väl hade hon alltid vetat att hon någon gång skulle lämna allt detta,
men först nu hade denna vetskap framstått för henne som verklighet,
sedan hon sett Elghyttans blifvande härskarinna. Uppbrottets stund
syntes ej längre aflägsen i dimmigt fjärran. Hur skulle det kännas när
den kom?
31.
På nyåret stod Christians bröllop. Sedan företog han med sin unga fru en
resa till utlandet på några månader. Å hans sida var detta en stor
uppoffring, då resor voro något alldeles oförenligt med hans makliga
natur. Och då han nu gaf efter för sin unga hustrus önskan i detta fall,
var det för alla som kände honom ett bevis på att han var verkligt
förälskad.
I maj kom det unga paret hem och tog sin boning på Elghyttan, där ena
hälften af nedre våningen var inredd åt dem.
Den unga fruns första tid i det nya hemmet blef ej så ljus som man
tänkt, ty den sammanföll med tant Cillas sista dagar. Den gamla fröken
hade träffats af ännu ett slaganfall, och nu led det hastigt mot slutet.
Edith drog sig icke själfviskt undan från sjukrummet, utan kom ofta dit
och tog verksam del i sjukvården, fast ingen fordrade det af henne.
Detta rörde Elisa, som fick en högre tanke om sin lilla svägerska än hon
förut haft. Dock märktes snart, att Edith icke ansåg sin uppgift i
sjukrummet vara att hjälpa till, utan snarare att styra och ställa.
Den lilla Edith dolde under sitt älskvärda, kattungelika väsen en
despotisk natur. Hon hörde till dem, som måste få ligga öfver för att
kunna vara goda. Här på Elghyttan hade hon en för sin natur ovanligt
gynnsam omgifning på ett undantag när. Christian lindade hon om
fingrarna, majoren var så betagen i henne, att han till och med kunde
glömma sina vanor för hennes skull ibland. Irene, som genomgick sin kurs
på sjukhuset och blott kom hem på korta besök, var förtjust i sin
svägerska och likaså Torvald, och från Gustaf Adolf hade hon ej att
vänta annat än varmhjärtad ridderlighet. Men en fanns, som kunde bli
henne för stark, och det var Elisa, det kände hon instinktlikt, ty ännu
hade ingen misshällighet förekommit mellan dem. Elisa var icke den, som
lätt kom i delo med någon, men hon förblef alltid sig själf, och om hon
än gaf efter och lät andra få sin vilja fram, gjorde hon det med sådan
värdighet och så tydligt af fri vilja, att det föreföll som en grace och
icke som ett tvång. På samma gång som detta retade Edith, beundrade hon
det, och hon kände att det fanns knappt någon hon skulle kunna tycka mer
om än Elisa, bara deras verksamhetsfält legat vidt skilda i stället för
att som nu vara så godt som ett gemensamt.
Elisa hyste nog samma instinktlika känslor gent emot svägerskan som
denna för henne, men de voro mycket dunklare hos henne, i synnerhet till
en början. Hon hade annat, som upptog tankarna. Döden var återigen i
huset, och hans närvaro fördrifver småaktighet.
Tant Cilla gick långsamt bort, själf omedveten därom. Oreflekterande
hade hon gått genom lifvet och på samma sätt mötte hon döden. Den var
nog skonsam mot henne, fast den tedde sig svår för omgifningen.
Det blef så ljudlöst stilla i huset den tidiga morgonstund, då de tunga
dödsrosslingarna ändtligen upphörde.
Majoren hade tagit sin tillflykt ned i Christians våning för att slippa
höra de hemska ljuden. Han var uppskakad och öfverfölls af nervfrossa.
Ideligen måste läkarens försäkran, att den döende i sitt medvetslösa
tillstånd ingenting kände, upprepas för honom, ända tills Elisa kom med
den underrättelsen, att tant Cilla slutat.
»Gud ske lof för det!» utbrast majoren och började gråta.
Annars fälldes icke många tårar efter den gamla; hon hade varit sjuk så
länge, att hennes död betraktades som en befrielse, den man unnade
henne. Oumbärlig hade hon heller aldrig varit för någon, ej ens för dem
som hållit af henne mest.
Majoren tog sig dock mycket af hennes död, och det ovanliga inträffade,
att han kunde sitta tankfull ibland. Elisa såg något hoppfullt i denna
faderns sinnesstämning, men Edith tyckte, att han behöfde muntras upp.
Hon åtog sig det värfvet och lyckades.
Efter tant Cillas död hade Elisa på faderns begäran börjat med att läsa
några verser ur bibeln, innan man skildes åt för natten. Majoren tyckte
om detta och ville, att Christian och Edith skulle vara med. En afton
föreslog Edith, att man skulle sjunga en psalmvers tillsammans.
»Jag vill också bidraga på något sätt», sade hon leende och slog sig ned
vid pianot.
Hennes klara röst ledde sången, men hon var ej nöjd med mindre än att
alla sjöngo med. Aldrig i sitt lif hade Christian sjungit psalmer. Han
kände sig generad för fadern och Elisa och försökte därför tiga. Men det
lyckades icke. Edith stannade midt i en takt och såg på honom med sitt
näpna uttryck af bortskämdt barn, som måste få allt hvad det vill. När
hon sedan började spela igen, sjöng han med.
Litet längre fram föreslog Edith, att husfolket också skulle kallas in
till aftonbönen.
»Är du generad att läsa inför så många, kan ju pappa eller Christian
göra det», sade hon till Elisa. »Det är ju egentligen lämpligast, att
husfadern håller husandakten.»
Men ingen af husfäderna ville åtaga sig denna uppgift. Edith gaf sig
dock ej. Majoren lämnade hon i fred, men Christian slapp ej undan så
lätt. Till sist fann han det mindre besvärligt att åtaga sig aftonbönen
än att längre motsäga sin hustru.
Elisa kände sig rörd första gången Christian utöfvade sin nya
husfaderliga plikt, dock kunde hon ej riktigt värja sig för en känsla
af, att han ej var den vuxen. Han läste fort och slarfvigt och syntes
lättad när det var slut. Men Edith var nöjd bara hon hade fått sin vilja
fram, och hon såg, att Elisa med häpnad märkte hennes makt öfver
Christian, och det fägnade henne.
32.
I en stor sorg ligger lyftning, och stora offer kunna gifvas med
hänförelse, men små förargligheter äro endast plågsamma, och att
ständigt nödgas ge efter i smått kan bli outhärdligt, det fick Elisa
känna. Om hon hittills varit ovanligt fri från kvinnligt småsinne, fann
hon nu att detta kanske egentligen berott på omständigheterna. Hon
försökte att icke låtsa märka hur hon afsiktligt blef ställd i skuggan
af sin svägerska, eller hur hennes inflytande både i hemmet och bland
folket motverkades, men hon kunde ej undgå att både se och känna det. Då
försökte hon vara storslagen nog att ej fästa sig vid det, men därmed
lyckades hon icke i längden.
En kväll satt hon vid skrifbordet. Framför henne låg almanackan, i
hvilken hon brukade föra en kort dagbok. Hon genomgick i tankarna dagens
små händelser, och ögonbrynen sammandrogo sig, så att där blef ett djupt
veck mellan dem.
»Ingenting värdt att skrifva ned», utbrast hon halfhögt för sig själf,
och det kom ett alldeles nytt uttryck af bitterhet i hennes ansikte.
Hon öppnade skrifbordslådan och slängde in almanackan. Händelsevis kom
då hennes blick att falla på ett litet till största delen oskrifvet
blad, som bar tydliga spår af att länge hafva legat där. Endast sju ord
stodo där, skrifna af en länge sedan kallnad hand:
»Två mig, att jag må snöhvit varda!»
De talade mäktigt i sin enkelhet dessa ord, och träffade bitterheten med
ett dråpslag.
Snöhvit! Hur allt annat än snöhvit var hon ej! Elisa greps af sin gamla
längtan efter renhet, renhet ej blott från stora och svåra synder utan
ock från de tarfliga, småaktiga felen.
»Två mig, att jag må snöhvit varda!»
Hon såg och såg på de kända orden, som aldrig stått mer lefvande för
henne än nu. De klargjorde för henne de verkliga behofven, den djupa
orsaken till hennes tyngda sinnesstämning.
Ögonen fylldes långsamt af tårar, som heta och brännande banade sig väg
utför kinden. Vid Sven Rises bår hade hon lärt sig fälla sådana tårar.
Det var hennes nya människa, som grät öfver, att den gamla ännu lefde så
stark.
Två mig! Min egen kraft förmår det ej. Två mig ren i ditt blod, ren
såsom du!
Hon stannade hisnande inför sin egen tanke. Ren som Guds Son! Hur kunde
hon begära så mycket?
Jo, hon kunde, hon fick, hon måste begära så mycket och icke mindre.
Icke delvis, utan fullkomligt ger Jesus Kristus sin rättfärdighet, och
iklädd den stod hon i denna stund inför Gud med rätt att bedja hvad
helst hon ville i Jesu namn.
Och hvad ville hon helst? Att genom allt som mötte, stort och smått,
gladt och sorgligt blott dragas närmare Jesus Kristus och växa allt mer
till ett med honom.
Åter stannade hon tveksam. Bad hon icke om för mycket? Ett med Guds Son,
ett med Gud! Hur kunde hon syndig och oren vara ett med den Helige? Men
det var ju ej med synden inom henne, som han var ett, utan med hennes
nya människa, af honom född, med det rena begäret af honom tändt. Ja,
med detta var han ett, det skulle stärkas i hans gemenskap och blifva
synden för starkt. Denna Guds nya skapelse inom henne skulle tillväxa
och det gamla aftaga, tills i döden det sista stoftgrandet föll bort och
hon fick gå in i lifvet att stå för människones Son alltigenom ren. »Två
mig, att jag må snöhvit varda!»
Det var en evighetsstund för Elisa, då det osynliga klart förnimmes, och
man liksom ser målet. Hon var ej i extas, men smakade den oförgängliga
glädjen. Ovärdig kände hon sig att njuta denna heliga glädje, och hon
var färdig att skjuta den ifrån sig, så som Petrus en gång öfverväldigad
bad Herren gå ifrån honom, som var en syndig människa. Men »fröjd i
Herren är eder starkhet», och när behöfs starkheten bättre än just i
striden?
Elisa öppnade fönstret och såg ut i den stilla natten. Strömdraget i ån
glindrade hemlighetsfullt i månljuset. Vattnet gled så tyst och
skyndsamt framåt, liksom längtande bort till forsarna, hvilkas brus
högtidligt sjöng genom tystnaden. Elisas blick fängslades af detta
glidande vatten. Hon längtade också framåt.
En syn ur Uppenbarelseboken kom för henne. De heliga, stående på ett
glashaf blandadt med eld, Guds harpor äro i deras händer, och snöhvit
strålar deras klädnad. De sjunga Moses, Guds tjänares sång och Lammets:
»Stora och underbara äro dina verk, Herre Gud, du allsvåldige;
rättfärdiga och sanna äro dina vägar, du folkens konung!» Hon försökte
föreställa sig rytmen och klangen i de saligas sång. När skulle hon få
stämma in i den?
Hvad gjorde det om vägen, på hvilken hon gick, var mer eller mindre
knagglig, blott den ledde till målet och var Herrens väg för henne?
»Rättfärdiga och sanna äro dina vägar, du folkens konung!» hviskade hon
hängifvet. »Led mig på dem och gör mig nöjd med din ledning!»
33.
Sedan Irene genomgått sjukvårdskursen kom hon hem till Elghyttan för en
tid. De förflutna månaderna hade förändrat henne ganska betydligt.
Vistelsen bland sjukdom och död hade bibringat henne ett visst stilla
allvar och en lugn säkerhet, som varit alldeles främmande för den forna,
veka Irene. Nödvändigheten att besluta sig för framtiden gjorde den förr
så barnsliga unga flickan tankfull. Det gällde nu, om hon skulle
förverkliga sina missionsplaner eller ej. Irene tvekade, men Elisa, som
trodde att denna tvekan blott härrörde af låga tankar om den egna
förmågan, uppmuntrade henne. Alla andra afrådde. Irenes ovisshet blef
allt större. Till sist beslöt hon resa till Stockholm. Där bland
missionens vänner kanske det skulle klarna för henne, hur hon borde
göra. Och så for hon.
På aftonen samma dag som Irene rest hade Elisa varit ett ärende till
kyrkbyn och gick hemåt, då hon fick se Christian och Edith framför sig.
De inväntade henne.
»Vi gå just och tala om Irene», sade Edith. »Det är märkvärdigt hvad hon
har vuxit till sig på sista tiden.»
»Ja, själen sätter sin prägel på det yttre», sade Elisa.
»Inte vet jag precis om det är själen, som lagat att hon blifvit
fylligare och fått hållning», sade Christian, »men säkert är att det
klär henne.»
»Ja, sanna mina ord, hon blir aldrig missionär», sade Edith
förhoppningsfullt.
»Hvad skulle hindra henne? Det att hon vuxit till sig?» frågade Elisa.
»Någon kommer att hålla henne kvar i Sverige. Pappa behöfver nog inte
förgäfves hoppas på sitt hinder», svarade Edith.
»Du tycks ha glömt Helmer Bro.»
»Det är just honom jag tänker på», svarade Edith muntert. »Vet du inte,
att han är i Stockholm?»
»Jo. Men hvad har det med saken att göra?»
»Mycket, i all synnerhet som Irene nu också är där.»
»De komma ej att råkas.»
»Jo alldeles säkert, och han kommer att ångra sig, när han får se hur
Irene utvecklat sig sedan de sist träffades.»
»Och du tror, att Irene skulle hålla till godo med en man, som en gång
förskjutit henne? Det är hon för stolt till!»
»Irene är icke stolt», inföll Christian på sitt makliga sätt.
Elisa såg öfverraskad på honom, men svarade ingenting.
»Hvad är han egentligen, denne Helmer Bro, och hvad gör han?» frågade
Edith.
»Han är filosofie doktor, undervisar i skolor, håller föredrag och
författar», svarade Elisa.
»Det var en hel hop», anmärkte Christian.
»Jag tror det går bra för honom; han lär vara mycket populär», tillade
Elisa.
»Inte tycks han vara i din smak, att döma af din ton», sade Edith
skrattande. »Men jag säger dig, tag skeden i vackra handen, ty du får
honom till svåger.»
Och Edith blef sannspådd. I början skref Irene mest om missionen; hon
hade kommit tillsammans med för tillfället hemmavarande missionärer och
blifvit upplifvad af dem, ytterst mottaglig för inflytande som hon var.
Men så kom ett privat bref till Elisa, där Irene talade om att hon
träffat Helmer och känt allt det gamla vakna. Men hon skulle ej se honom
igen, det hade hon beslutat. Hon måste bort, långt bort och i träget
arbete glömma hvad som måste glömmas. Missionen skulle blifva hennes
räddningsplanka.
Sedan kom en tid, då hennes bref tycktes ämnade att dölja hvad hon
verkligen upplefde. Icke kunde hon skrifva hem och berätta, hur
oemotståndligt hon drogs till Helmers föreläsningssal, hur hon trots
stolta beslut satt där gång efter gång och lyssnade till klangen i hans
röst. Hvad hjälpte det, att hon uppsökte den bortersta vrån? Han såg
henne ändå. När hon vid utgången träffade honom och han gick med henne,
hvarför skulle hon då neka sig glädjen att tala med honom? Instinktlikt
kände hon dock, att Elisa ej skulle gillat hennes sätt, och därför teg
hon med det. Missionstanken inom henne lefde ett tynande lif. Hon kände
sig allt mer ovärdig den stora uppgiften och insåg, att missionen var
för helig att tillgripas blott som en räddning undan jordisk
kärlekssorg. Hon fick rädda sig på annat sätt eller gå under.
Helmer Bro gillade ej missionen. Han ansåg att lif, kraft och penningar
förslösades till ingen nytta för hedningarne. Hvarför skulle man genom
evangelii förkunnande ikläda dem ett ansvar, från hvilket de nu genom
sin okunnighet äro befriade? Irene motsade honom och drog fram Jesu
afskedsbud till lärjungaskaran, att gå ut och predika evangelium för
alla folk. Hon höll på missionen som en kristenhetens plikt, om hon än
för sin del kände, att hon måste draga sig undan den. Han undrade
hvarför hon måste det.
»Till den tjänsten får man ej komma med ett deladt hjärta», svarade hon.
Rädd att hafva sagt för mycket vågade hon vid afskedet knappast räcka
honom handen och hennes blick blott snuddade förbi hans ansikte, men den
uppenbarade tydligt för honom, hur hjälplös hon kände sig. Hans hjärta
rördes, och han gick hem i djupa funderingar.
Vid de två följande föreläsningarna uteblef Irene, och Helmer märkte att
han saknade henne och ideligen ertappade sig själf med att undra hvarför
hon inte kom. Då för tredje gången hennes plats stod tom, beslöt han att
gå upp och fråga henne efter orsaken redan följande dag. Han kom också
att fråga henne något mera, och efter det besöket skref Irene ett bref
till sin far, och i det dolde hon ej hvad hon upplefvat.
Det blef jubel på Elghyttan.
»Hurra!» ropade majoren. »Hindret har kommit, vi få behålla Irene! Gud
välsigne den hederspaschan Bro!»
»Hvad var det jag sade?» frågade Edith med en triumferande blick på
Elisa.
Irene blef bjuden att tillbringa julen hos sina blifvande svärföräldrar
i Upsala. Där stannade hon sedan några månader och kom ej hem förr än
till våren.
En kväll satt Irene på en bänk nere vid ån och sydde. Våren var långt
framskriden och luften ljum. Elisa kom och slog sig ned bredvid systern.
»Irene, hvad är det som kommit emellan oss på sista tiden? Du är dig
icke lik emot mig.»
Irene svarade ej, hon tycktes helt upptagen af att träda på nålen. Elisa
väntade tills det var gjordt, men då fortfarande intet svar kom, återtog
hon:
»Du tror kanske att jag dömer dig, därför att du öfvergaf
missionstanken, men det gör jag inte alls. Jag förstår nu, att det ej
var din kallelse.»
»Det är inte det», svarade Irene och sydde ifrigt.
»Tror du då, att jag inte ser din förlofning med sympati?» frågade
Elisa.
»Du föraktar mig för den. Jag vet att du tycker det var brist på
stolthet af mig att ta honom, som en gång ...» Irene fullbordade ej
meningen.
»Kärlek är bättre än stolthet. Jag föraktar dig inte därför att du
förlät honom», svarade Elisa.
»Men du gillar ändå inte hvad jag gjort, du bara tål det.»
Elisa kände sig träffad, ty Irene hade slagit hufvudet på spiken.
»Jag erkänner att jag är orolig för dig, men jag klandrar dig inte och
jag undrar inte alls på dig.»
»Hvarför är du orolig?»
Det kom litet utmanande, detta.
»Jag är rädd att du i Helmer icke skall finna det andliga stöd du
behöfver.»
»Du tycker jag gått tillbaka, sedan jag blef förlofvad med honom? Men
det är bara misstag; i själfva verket har jag gått framåt, ty om jag än
ser ut att ha mindre allvar än förut, så är det jag nu har kvar mitt
eget.»
»Är du säker på, att det icke är Helmers?» framkastade Elisa.
»Om så vore, är det ju ett bevis på att han har allvar, fast du vill
frånkänna honom det», sade Irene sårad på sin älskades vägnar.
»Det gör jag visst inte», försvarade sig Elisa.
»Åh, jag vet mycket väl, att hvarken du eller Gustaf Adolf gilla hans
åsikter.»
»Det kan väl hända, men ingen af oss åtar sig att döma honom.»
Båda sutto tysta en stund, Irene djupt böjd öfver sitt arbete. Plötsligt
såg hon upp på Elisa.
»Säg, menar du att jag borde slå upp med Helmer därför att han inte kan
vara för mig det stöd du tycker att jag behöfver?»
»Nej.»
»Hvarför oroar du mig då?»
»Jag vill bara att du skall inse faran och inte dragas med i hans
konstiga funderingar.»