sade honom, att det var inom sin egen barm han måste lära känna
mänskligheten och dess hemligheter. Han envisades att söka hos andra och
därför vek det sökta ständigt undan.
Det bullrande världslifvet kände han till, dess nöjesbägare hade han
tömt nog djupt för att hafva fått smaka bitterheten däri. Väl visste
han, att det han sökte icke fanns där, ty han sökte någon, som ej skriar
eller ropar, hvars röst ej höres på gatan. Han mindes ett uttryck
»invärtes i eder». Därför ville han pejla människohjärtats inre. I sitt
eget kunde han ju ej vänta att finna Andens lif, väl vetande att han
icke lefde det. Att studera Elisa var lönlöst, hennes närhet förvirrade
hans sunda förnuft och vände upp och ned på hans kritik. Nej, opartisk
och klartänkt måste han kunna vara i sitt sökande, så vida detta ej
skulle blifva endast humbug.
På lasaretten gjorde han patienterna många frågor utom de nödvändiga,
intresserande sig för allt, som rörde dem. Härigenom vann han deras
förtroende och fick höra mycket om deras sjukdomar, motgångar och
lefnadsförhållanden, men aldrig såg han något af det Andens lif han
sökte, och sällan spårade han ens intresset för något högre. Af sina
patienter fick han det intrycket, att detta jordiska är lifvet och dess
nödtorft det enda nödvändiga.
Vid flera dödsbäddar kom han att stå, men märkte ingen dödsfruktan hos
patienterna, hörde ej en tanke uttalas om lifvet efter detta. De döende
han såg gingo mot döden, utan att vara medvetna därom, eller längtade
efter den som en befriare från den kroppsliga våndan.
I stället för att finna hvad han sökte, började han allt mer tvifla på
att det fanns. Materien är gud och säger till de lefvande, till
människan, detta väsen af sekunder: »Af stoft är du kommen, till stoft
skall du åter varda.» Något föregående eller efterföljande finnes icke.
Hur dåraktigt då att ej göra det mesta möjliga af nuet, att ej utan
samvetsbetänkligheter taga allt hvad tagas kan!
Doktor Hessel kände sig allt oftare böjd att öfvergifva detta fruktlösa
sökande efter något, som icke fanns, men tanken på Elisa manade honom
till uthållighet. Det hon, som var så klok och sund, trodde så fast på,
måste väl ändå vara något. Och Gustaf Adolf! Kunde det vara endast en
fantasi, som gaf honom denna glada ifver att ägna hela sitt lif åt
vinnandet af andra människor för den tro, hvaraf han själf besjälades?
För att utröna detta sökte doktor Hessel Gustaf Adolfs sällskap. Denne
hade kort efter sin prästvigning fått anställning vid en af
hufvudstadens församlingar. När han predikade var templet packadt med
folk. Hessel gick dit och trängdes med de andra, men han hade svårt att
i predikanten se och höra något annat än Elisas broder. Såg han omkring
sig på massan, kom lätt den kalla satiren i hans blick. Småsinnad egoism
tycktes honom trifvas godt med suckar och tårar af andlig rörelse. Hans
sinne var misstroget mot företeelserna, som kunnat tydas till det goda,
men däremot var hans syn skarp, när det gällde att upptäcka fel.
»Du talar för mycket om nåd, åtskilliga af dina åhörare kunna behöfva
höra lagen läsas», sade han en dag till Gustaf Adolf.
»Hur så?»
»I söndags i din kyrka såg jag en fin fru, som kom sent, boxa sig fram
på gången till en fullproppad bänk, där hon trängde sig in och satte sig
så godt som i knä på ett par stackare och bökade sig ned med den
påföljd, att en af dem måste stiga upp och stå för att hon prompt skulle
sitta där. Hon gaf honom inte så mycket som en blick till tack, utan tog
det helt naturligt. Sedan hörde hon med synbar rörelse och uppbyggelse
på din predikan om Guds oförtjänta nåd mot syndare. Du gaf henne full
absolution för hennes egoism.»
Gustaf Adolf blef allvarsam.
»Jag kan ej tala annat än det hvaraf mitt hjärta är fullt», sade han.
»Om än ordet missförstås af en, kan det falla i god jord hos en annan,
det är mitt hopp.»
Doktor Hessel iakttog skarpt den unge läraren och ansatte honom stundom
hårdt. Han ville dissekera detta hjärta, som klappade så varmt och
oförskräckt för Gud och människor. Och det var intet svårt företag, ty
allt syntes hos Gustaf Adolf, i honom fanns intet svek. Till och med
hans fel lågo i öppen dag, han sökte aldrig dölja dem för att vinna ett
falskt anseende, men han var vaksam och stred emot dem, därför dugde de
ej till vapen mot hans kristendom.
Men fastän doktor Hessel kände sig starkt tilltalad af Gustaf Adolfs
bekännelse, tyckte han sig dock kunna förklara den som något naturligt
för den unge mannens ädla personlighet och i bästa mening barnsliga
sinne. Somliga tyckas skapade att genast tro och finna, andra att tvifla
och söka utan framgång.
»Du kritiserar mig jämt och klandrar allt hvad jag gör», sade Gustaf
Adolf en dag halft otåligt, halft sorgset till doktor Hessel.
»Tag det ej så djupt, jag menar inte illa.»
»Hvad menar du då?»
Gustaf Adolf såg upp med sin ärliga, blåa blick. Hvar gång Hessel mötte
den tyckte han sig skymta återglansen af det, som han sökte.
»Hvad jag menar?» upprepade han tankspridt. »Jag menar ingenting, jag
har för mycken galla och måste utgjuta den öfver någon, och som jag
tycker du är stark nog att tåla duschen, får du den, det är allt. Den
kanske gör dig godt midt uppe i all den beundrans rökelse, som tänds
omkring dig.»
»Det är ej af beundran för mig utan af törst efter evangelium, som folk
kommer till kyrkan», svarade Gustaf Adolf.
»Det ser verkligen ut, som om du trodde det», anmärkte Hessel, »ty du
förefaller märkvärdigt litet stursk.»
Fast Gustaf Adolf ej förstod sig på doktor Hessel, hyste han godt hopp
om honom och såg i honom en uppriktig sanningssökare, och när han från
predikstolen märkte honom bland sina åhörare, uppsände han en tyst bön
för denne man och blygdes ej att inför kritikern fulltonigt uttala det
enkla evangelium, som är de vise en galenskap.
Snart nog hade doktor Hessel kompletterat sin examen. Stark längtan drog
honom till Elghyttan, men han motstod den till en tid. När han lämnat
Elisa hade han, mäktigt påverkad af hennes personlighet, beslutat ej
återvända utan den tro, som var hennes lif. Men nu hade han sökt sig
trött utan att finna. Behöfde han därför afstå från henne, det enda
goda, som fanns för honom i lifvet? Utan henne skulle det aldrig blifva
något af honom, trots det försök han gjort att rycka upp sig. Det var ju
hon, som drifvit honom till denna kraftansträngning, och endast hon
kunde uppehålla den påbegynta förbättringen. Skulle han då omintetgöra
det lilla goda, som fanns hos honom, blott därför att det af vissa andra
ej ansågs som det högsta goda? Elisa var hans gudom, att dyrka henne
gjorde honom till en bättre människa, skulle han då ej få hålla på
därmed så länge han ingen annan Gud kände?
Han beslöt lägga afgörandet i Elisas händer samt tvinga henne svara som
han ville.
Omständigheterna gynnade honom. Den gamle provincialläkaren på Elghyttan
dog, och hans plats anslogs ledig. Doktor Hessel lade in sin ansökan.
Blefve han utnämnd, då skulle han komma att bo i Elisas grannskap och
ofta träffa henne. Om hon än i början af samvetsskäl droge sig undan
honom, skulle han allt göra det svårt för henne i längden. Han visste,
att hon älskade honom, och han trodde på kärlekens allmakt.
28.
Samma vår, som doktor Hessel lämnat Elghyttan, hade Gustaf Adolf blifvit
prästvigd. Elisa och Christian hade rest till Upsala och varit med om
den högtidliga akten. Sedan följde Gustaf Adolf med dem hem för att
stanna några veckor, innan han tillträdde sin nya plats i Stockholm.
Han lade märke till en förändring hos Elisa. Hon såg ut att bära inom
sig en fond af lycka, som omöjligt kunde döljas, utan strålade fram och
röjde sig i gång och hållning, i röst och blick. Men ibland fördunklades
detta inre ljus utan synbar anledning, eller snarare det ändrade färg.
»Gustaf Adolf», sade hon i en sådan stund, »bed att ingenting på jorden
blir oss så kärt att vi glömma himmelen.»
»Hvad tänker du särskildt på nu?» frågade han.
»Jag vet knappt», svarade hon drömmande och såg långt ut. »Kanske hör
det ej endast jorden till. Det är en dröm om att vara ett ljus, som
lyser till Kristus.»
»Den drömmen bör bli mer än en dröm, Elisa.»
»Gud gifve att den må blifva det!» utbrast hon ur djupet af sitt hjärta.
Men strax därpå trängde en suck sig fram.
»Hvarför är det alltid stoft på vingen?»
»Det kan tvättas bort.»
»Men så kommer det nytt.»
»För att tvättas bort igen.»
»Hvarför få vi ej ha en enda tanke fullkomligt ren?»
»Vi skola få ha hvar enda tanke fullkomligt ren en gång, då Gud
fullbordat sitt verk med oss, så som han fullkomnat det för oss.»
»Men till dess?»
»Till dess få vi strida i hans segerrika namn och i hans vapenrustning.»
»Då man möter något, som man ej vet om det är vän eller fiende, hvad
skall man då göra?» frågade hon efter några ögonblicks tystnad.
»Guds Ande skall säga oss det. Bed om den Helige Ande!»
»Det är bestämdt något du ej är på det klara med, Elisa?» tillade han.
»Kanske», svarade hon.
»Säg hvad det är.»
Hon skakade sakta på hufvudet.
»Har du aldrig känt inom dig något, som ej tål vid ord?» frågade hon
tvekande.
»Nej», svarade han med en bestämdhet, som kom henne att småle.
»Men det gör jag nu», förklarade hon.
»Det är inte bra. Om du ej vill ge det ord inför mig, så gör det inför
Gud.»
»Gud vet hvad det är bättre än jag, och jag lämnar åt honom att ensam
veta det tills vidare», svarade hon med en förtroendefull trygghet, som
han uppskattade, fast han hvarken förstod eller gillade hennes ord i
öfrigt.
I detta ögonblick kom Irene in. Hon var nu så bra, att hon kunde vistas
uppe.
»Hur mår liten i dag?» frågade Gustaf Adolf vänligt och drog henne ned
bredvid sig i soffan.
Han tog sig särskildt af den yngsta systern under detta sitt besök i
hemmet. Det gjorde honom så ondt om henne, och han försökte på allt sätt
uppmuntra och förströ henne dock utan att vidröra själfva ämnet för
hennes sorg. Han lyckades också ofta få henne att le, ja till och med
att skratta nästan lika sorglöst som förr i världen, ty han ägde en
synnerligt stor förmåga att trösta och lifva. Hans blotta närvaro ingaf
mod och hopp, det låg något oemotståndligt i hans friska väsen och ljusa
syn på lifvet. Irene tog lätt intryck, och broderns umgänge verkade
därför på henne som det bästa läkemedel. Men om det, som låg hennes
hjärta närmast, kunde hon ej tala med honom. Endast till Elisa hade hon
nämnt Helmer Bros namn sedan trolofningen brutits.
En kväll, då skumrasket föll på och Elisa var sysselsatt med att krusa
band, fann Irene ett lämpligt tillfälle att fråga om något, som hon allt
sedan Elisas hemkomst från prästvigningen längtat att få veta, men ej
vågat fram med.
»Elisa», frågade hon skyggt, »träffade du Helmer i Upsala?»
»Nej, jag såg honom bara på afstånd.»
»Är Gustaf Adolf mycket tillsammans med honom?»
Irenes röst förrådde stark hjärtklappning.
»Icke så mycket som förr, tror jag», svarade Elisa utan att se upp från
sina band, hvilket ingaf den nervöst känsliga Irene mod.
»Är det för min skull?» frågade hon knappt hörbart.
»Till en del kanske», svarade Elisa mildt, »men de ha också blifvit
hvarandra så olika på sista tiden.»
»Hur kommer det till?»
Det hade blifvit så skumt, att Elisa ej kunde se hvad hon höll på med,
därför lade hon bort arbetet och drog Irene till sig.
»Olikheten i deras karaktärer har väl framträdt skarpare, ju mera
utvecklade dessa blifvit», sade hon.
»Det måtte då vara Helmer, som förändrat sig, ty Gustaf Adolf är sig
lik, tycker jag», framkastade Irene.
»Men Gustaf Adolf har allt utvecklat sig mycket, han har gått framåt i
fasthet och klarhet.»
»Än Helmer då?» frågade Irene.
»Ja han», svarade Elisa tvekande, ty hon tyckte ej om att tala på minsta
sätt nedsättande om någon, »han har inte den fastheten och inte heller
det starka intresset för det eviga, han är lika intresserad af en mängd
andra saker.»
»Det är väl ändå bara mänskligt», sade Irene urskuldande.
»Ja, tyvärr, det är mycket mänskligt att fastna med sitt lifsintresse i
denna världen.»
Irene teg och tillämpade på sig själf hvad Elisa sagt om Helmer. Hennes
håg stod till denna världen mer än till den eviga. Hon kände nog, att
det inte var bra, men allra sorgligast fann hon dock att det som upptog
henne så uteslutande, var blott en hopplös längtan.
»Åh Elisa, om jag visste något att lefva för! Hvad skall jag hitta på?»
utbrast hon.
»Ännu så länge är du för svag att orka med något.»
»Det må så vara, men om jag hade en uppgift att fylla så snart jag
blefve frisk, skulle jag förr bli det. Då droges mina tankar i en annan
riktning; nu gå de ständigt tillbaka, och det är så utpinande. Ibland
tycker jag mig icke kunna lefva utan Helmer och vet inte hvad jag skall
taga mig till. Åh, om jag kunde älska Gud lika lidelsefullt i stället!»
»Den heliga kärleken är lidelsefri», svarade Elisa och tog Irenes händer
i sina på ett lugnande sätt.
Irene började sakta gråta och tårarna voro välgörande. Elisas ord
dämpade oron i hennes själ och lyfte blicken. Hon borde inte göra sin
egen hjärtesorg till centrum i universum; det skulle kännas som en
befrielse att slippa det. Nog rymde lifvet ädlare sorger än hennes och
högre fröjder än dem hon efterträdde. Hon längtade att växa upp ur sin
litenhet till att känna dessa stora känslor, de heliga, lidelsefria.
29.
Sedan Gustaf Adolf rest, utgjorde hans bref som alltid ljuspunkten i
Elisas lif. Hon var den bland de hemmavarande som han egentligen
brefväxlade med. De två stodo hvarandra närmast.
Gustaf Adolf skref om, hur stort han kände det att inför massorna få
tala ut hvad han bar i hjärtat.
-- -- -- »Jag känner som Paulus», skref han en gång, »att jag vore
förbannad om jag icke predikade evangelium. Lifvet bjuder på så mycket
annat, som visst kan vara godt och bra, men räck vetenskaplig forsknings
bästa resultat eller konstnärssnillets ädlaste blomma åt en, som ropar i
sina synders natt, så får du se hvad det är värdt inför evigheten. Jag
räknar det allt för skada mot den öfversvinneliga min Herres Jesu Kristi
kunskap.
Jag kommer just från en dödsbädd, där en man, som vaknat upp öfver sina
synder, förtviflad stred mot döden. Du må tro det kändes härligt att få
komma med Jesu Kristi evangelium, och ännu större var det att stå
bredvid och bevittna dess kraft och verkan. Den man jag talar om var
ingen grof syndare utan i allt rättskaffens. Han hade haft andliga
intressen och hyllat Kristus som en idealmänniska. Men nu kunde ej
idealmänniskan hjälpa honom, han behöfde det slaktade Guds Lamm. Jesus
på korset, döende för syndens skull, och hans ord till röfvaren var det
enda, som kunde ge min döende tröst.
Det är trosstärkande att se sådant.
Åh Elisa, i en tid som vår, då ej blott det låga och usla, utan många
bland mänsklighetens yppersta, ja till och med några bland dem, som
bekänna Gud, löpa till storms mot mänsklighetens enda räddning: Kristus,
Guds Son, offrad för oss, hur viktigt är det ej att lyfta korsets fana
högt! O detta föraktade kors hvad jag älskar det, detta motsagda tecken
på Guds kärlek! Jag vill tala om det och ingenting annat, så länge jag
lefver. Min enda fruktan är att falla ifrån, ty världen lockar och synd
bor inom mig. Men Gud vare tack, som ger seger genom Jesus Kristus. Han
är den starkare. Elisa, bed för mig att jag må blifva honom trogen
intill döden! ...»
Detta bref läste Elisa högt i familjen. Majoren blef rörd, Christian
också, fast han försökte dölja det. På Torvald gjorde det föga intryck.
Han hade länge bott tillsammans med Gustaf Adolf och var van vid dennes
lifsyn. Irene blef mycket fundersam. Hon sade ingenting, men ett par
dagar senare bad hon Elisa att få låna brefvet. När hon fått det, gick
hon ut i skogen och satte sig vid forsen. Där läste hon det långsamt och
noga och föll sedan i djupa tankar.
På kvällen kom hon in till Elisa, sedan denna lagt sig.
»Stör jag dig?»
»Nej, visst inte.»
Irene böjde knä vid bädden.
»Nu tror jag, att jag vet hvad jag vill ägna mig åt, när jag blir stark
nog», sade hon.
Hennes ögon lyste i halfskymningen. Sommarnatten var ljus och
rullgardinen uppe.
»En tid har jag gått och tänkt på detta», fortfor Irene, »och inte vetat
om jag ville eller ej, men nu har Gustaf Adolfs bref bestämt mig. Är det
förmätet af mig att vilja gå ut till hedningarne? De äro som barn, till
dem kanske jag skall kunna tala om Kristus. Här hemma är det svårare,
här veta alla så mycket, jag kan ej lära någon. Säg, Elisa, tror du det
är Guds kallelse jag känner?»
Irene sade detta så enkelt och så lugnt, att hennes ord gjorde ett
mäktigt intryck.
»Jag tror det», svarade Elisa djupt gripen.
Nog ryggade hon tillbaka för tanken på den lilla veka systern som en
hedendomens bekämpare, men denna hjärtats invändning, hvad var den annat
än själfviskhet och misstro?
»Då är det Guds vilja», sade Irene med andakt, »ty jag tänkte mig som
ett tecken, att du genast skulle svara ja.»
»Har du talat vid pappa?»
»Nej, jag ville först höra, hvad du skulle säga.»
»Jag tror du bör taga hans svar som ett tecken snarare än mitt», sade
Elisa.
Några dagar därefter framlade Irene sin plan för fadern. Först tog han
hennes förslag som skämt, men då han insåg, att hon menade allvar, blef
det storm. Den häftighet hvarmed han sade nej visade, hur föga han
väntade att blifva åtlydd. Kännande sin svaghet, ville han förekomma all
öfvertalning och utgöt sig därför på ett dundrande sätt öfver
dåraktigheten af detta påhitt. Elisa försökte lägga in ett godt ord för
Irenes önskan, men då gick stormen lös öfver henne med.
»Du är bortskämd, du, med att alltid få din vilja fram, men den som inte
tänker dansa den här dansen efter din pipa, min nådiga, det är pappa
din. Ni hålla jämt ihop mot er gamle far, ni, men den här gången skall
han veta att säga stopp.»
Elisa, som såg hur detta ordsvall plågade Irene, gaf denna en vink att
lämna rummet, men stannade själf kvar att rida ut stormen.
Irene gick ned i trädgården. Att fadern ej skulle gilla hennes förslag
var endast naturligt; han saknade ju de egentliga förutsättningarna för
att förstå missionskallet. Men att hennes planer skulle omintetgöras på
detta sätt, hade hon icke tänkt sig; hon hade väntat någon sorts
underverk af Gud.
Nu inför möjligheten att nödgas afstå från sitt tilltänkta kall,
föreföll henne detta kall med ens omistligt. Att offra sig helt
tilltalade henne, och att komma långt bort i en alldeles ny omgifning
till en stor verksamhet föreföll henne nästan som ett lifsvillkor. Men
nu stod hon där och såg allt stranda på faderns motstånd.
Fick hon låta hindra sig? Om Elisa eller Gustaf Adolf satt sig emot
hennes önskan, skulle hon förr trott sig se Guds vink i det uppkomna
hindret än då det, som nu, utgick från fadern. Hon liksom de andra
syskonen älskade honom innerligt, men mera som man älskar ett rart barn
än en far. Någon vördnad eller respekt fanns ej i kärleken, och tanken
att i lifvets viktigare angelägenheter låta leda sig af fadern var henne
alldeles främmande. Det hade aldrig de andra syskonen gjort, hvarför
skulle hon det då? Hvad hade Elisa egentligen tänkt på, då hon satt upp
faderns bifall som ett villkor och ett Guds tecken?
Då Elisa omsider visade sig, anförtrodde Irene henne sina tankar om
saken.
»Jag tyckte mig ha fått något att lefva för. Måste jag nu gå tillbaka
till detta lif för ingenting? Åh, jag kan det inte», slutade hon.
»Jag tror ändå du måste ta hänsyn till pappa; det vore bestämdt orätt
att gå mot hans vilja», sade Elisa. »Han är ju din far. Vet du, Irene»,
tillade hon och drog förtroligt systerns arm under sin, där de gingo
framåt gången, »jag vaknade nyss upp öfver att vi, fast vi älska pappa
så varmt och alltid visa honom det, så ringakta vi honom. Ha vi
rättighet till det?»
»Inte är pappa precis en far att se upp till», invände Irene.
»Och hvarför inte?» utbrast Elisa. »Hvar finner du en älskligare och
mera godhjärtad varelse än han? Hur vill han inte alla väl till och med
på bekostnad af sitt eget! Och man får leta efter någon, som har lägre
tankar om sig själf. Jag tror inte det faller honom in annat än att
sätta oss alla, sina egna barn, framför sig själf. Är inte sådant att se
upp till?»
Elisa talade till Irene, men det var sig själf hon bestraffade. Det var
för henne en stund, då hon på högre befallning fick stiga ned för att
låta en annan, som hon placerat nedanför sig, komma framför i stället.
Irene greps af hennes ord.
»Är pappa ännu mycket upprörd?» frågade hon och stannade.
»Han var lugnare, när jag lämnade honom, det vill säga han var inte ond
längre.»
»Hvad sade du åt honom?»
»Att du inte skulle resa mot hans vilja. Och det hade jag väl rätt i?»
»Ja.»
Det kom litet tvekande detta ja, men det kom dock.
»Var det det, som lugnade honom?»
»I ett afseende kanske, men det oroade honom också», svarade Elisa och
smålog, som om hon talat om ett barn. »Godhjärtad som han är och ovan
att bestämma öfver oss, plågas han af tanken att neka dig något.»
»Jag vill genast gå till honom», sade Irene och drog sin arm ur Elisas.
»Öfvertala honom ej. Han ger nog ändå med sig till sist, det är hans
öde, stackars lilla pappa; men vi skola inte tvinga honom.»
»Jag tänker bara visa honom kärlek utan ringaktning. Det där du sade
grep mig», svarade Irene och skyndade upp mot byggningen.
Majoren gick omkring i sitt rum och kände sig ryckt ur sina vanors gamla
fogar genom detta upprörande förslag och Elisas obegripliga infall att
behandla honom som en auktoritet. Icke ville han vara den, som gäckade
Irenes förhoppningar; stackars unge, hon hade då haft nog med motgång!
Men ännu mindre ville han skicka ut henne till nakna vildar.
Irene möttes vid sitt inträde af en föga uppmuntrande blick. Hon kom
naturligtvis för att bestorma honom med böner och tårar, men han skulle
visa henne att han kunde vara karl för sin hatt, när han ville.
Hon slog armarna om hans hals och kysste honom.
»Älskade lilla pappa!»
»Ja, det är bra, det är bra», sade majoren nervös af att känna hur hans
motståndskraft svek honom inför denna ömhet. »Jag har ju förbjudit dig
att tala om den här saken mer.»
»Jag ämnar inte tala om den heller», svarade Irene kärleksfullt. »Jag
kommer bara för att säga pappa, att jag inte tänker taga detta steg mot
din vilja.»
»Hur kunde du bara tänka dig, att jag skulle vilja det?» frågade han
halft öm, halft förargad.
»Jag tänkte, att om det varit Guds vilja, så hade han bevekt dig; jag
bad honom svara mig genom dig.»
»Bad du? Men, kära barn, hur kunde du göra det?» utbrast majoren
förskräckt. »Inte vill jag hindra dig göra Guds vilja, men jag kan bara
inte finna mig i att skiljas ifrån dig. Jag tycker så mycket om dig,
älskade unge. Du förstår väl att det är bara af kärlek?»
»Visst förstår jag det», svarade Irene och strök smeksamt sin kind mot
hans.
Hennes eftergifvenhet gjorde honom illa till mods.
»Inte vill du så rysligt gärna bli missionär?» frågade han i
öfvertalande ton.
Irene smålog litet.
»Nog har jag fäst mig mycket vid den tanken, men jag måste kunna afstå
ifrån den, ifall Gud och min far vilja det.»
Gud och min far sade Irene så lugnt, som om sammanställningen varit
naturlig, men den förskräckte majoren. Han blef ifrig att upphäfva detta
kompaniskap med gudomligheten och ställa sig på den mänskliga och
omyndiga sidan.
»Älskade min unge», sade han nervöst men med en viss högtidlighet, »är
det Guds vilja, att du skall gå till vildarne, så gå då i Herrens namn,
men fråga inte mig.»
»Jag går inte utan pappas samtycke», försäkrade Irene lugnande.
»Jo, det måste du», svarade majoren ifrigt; »jag förbjuder dig inte,
förstår du. Du får göra alldeles som du vill eller som Gud vill, hvilket
det nu är. Vill Gud, som jag, att du skall stanna hemma, så får han
hitta på något annat hinder än mig; jag vågar inte åtaga mig den
rollen.»
Irene visste icke, hur hon skulle upptaga detta plötsliga medgifvande,
och hon undrade, om hon på något sätt framtvingat det.
Majoren såg på klockan. Det var en halftimme öfver hans vanliga softid,
och nu skulle han väl få ligga vaken en god stund efter allt detta
upprörande, och om Irene fore ut till kannibalerna, hur skulle han då
nånsin kunna sofva lugnt? Han tyckte mycket synd om sig. Irene märkte
det.
»Nu skall jag gå, så du får lägga dig», sade hon kärleksfullt. »Om jag
än reser ut som missionär, blir det inte i morgon; det dröjer alltid
några år och mycket kan hända under den tiden.»
»Som gör att det ingenting blir af, ja», inföll majoren tacksam och lätt
tröstad. »Gud välsigne dig, min unge! Det skall nog bli så bra
alltsammans.»