Med ens blir hon lugn och sansad. Hon har ju barnen ikring sig. Hon är
väl inte människa att skämma ut sig inför sina egna barn. Och för att
visa dem, att hon alls icke är så tokig, vänder hon sig till sin
spenslige kavaljer och säger med ett kort skratt:
-- Nog vet väl jag, att du är Judith Lilja.
Hon följer herr Abraham upp i tornkammaren. Dörren stänges. Dagarna äro
varann lika, nätterna äro varann lika. Så till vida har fru Gunhild
Bourmaister redan inträtt i evigheten.