Till slut var det endast Brita, som hörde ljudet av mors steg, när hon
vandrade av och an i tornkammaren. Det hördes i gröna rummet men ännu
tydligare i gången. Det var likt det jämna dunkandet i ett stort urverk.
Det kunde också förliknas vid ett hjärtas slag. Mitt på dagen blev det
ojämnt och upphörde, för att åter begynna strax efter solnedgången.
Ibland kom herr Abraham in till Brita för att trösta. Men han fick icke
sagt många ord, förrän den blinda kröp bakom sängen och gömde sig. Så
länge far höll mor innestängd, ville hon icke tala med honom. Alla hade
de svikit mor. Marianne och Lill-Abraham hade gått över på fars sida. Om
mor låtsades de ingenting veta. Aldrig smögo de sig uppför torntrappan,
aldrig lyssnade de utanför dörren, aldrig gjorde de ett försök att rubba
järnslån.
Och Judith dansade och sjöng.
Men slutligen lyckades Brita övertala Judith. En dag, när far och bror
rott över Vassviken, sprang Judith ned i slöjdboden efter fil och
hammare. Hon rusade uppför spiraltrappan och utan att få fram ett ord
räckte hon verktygen åt Brita. Den blinda undersökte dem med händerna.
De gingo bort till torntrappan och öppnade dörren. Men kommen mitt i
trappan greps Brita av skälva och måtte sätta sig.
Judith fortsatte ensam. Hon stod framför dörren, med vänster hand tog
hon järnet och började fila. Gång på gång slant filen ur skåran. Hon
stödde skaftet mot bröstet och filade uppifrån och ned. Knogarna blödde,
bröstlappen fläckades. Hon hörde Brita skrika i trappan. Då tog hon till
hammaren och började slå av alla krafter. Bäst hon slog, gick hammaren
av skaftet. Brita kom uppför trappan. Och bakom henne herr Abraham.
Far tog hammaren och satte den åter på skaftet. Han granskade bekymrad
filen och stången.
-- Kära barn, jag förstår, att ni vill komma in till mor. Men inte går
det an att förstöra låset.
Han tog fram den lilla hänglåsnyckeln och den stora nyckeln till dörren,
lyfte av bommen och öppnade. Han sköt Judith framför sig, tog Brita
kring livet och lyfte henne över tröskeln.
-- Där sitter kära mor, sade han och pekade in i halvmörkret. Judith
blev stående. Brita började treva sig framåt, men Judith grep henne
hastigt i klänningen.
-- Det är inte mor, viskade hon.
-- Jo, sade herr Abraham. Det är nog kära mor. Fast hon har förändrats.
Mor har blivit gammal.
Han gick bort och öppnade fönsterluckan.
Fru Gunhild förblev orörlig, hon såg varken på herr Abraham eller på
barnen. Hon höll huvudet vridet åt höger, ögonen rörde sig och läpparna
rörde sig.
-- Ja, ja, sade herr Abraham och torkade pannan med rockärmen. Här kan
kära Gunhild se Brita och lilla Judith. De vill veta, hur mor har det.
Han fuktade läpparna med tungspetsen och fortsatte:
-- Barnen ha visst fått för sig, att mor gärna skulle vilja gå ut, men
att jag hindrar. Är det så? -- Ja, vi ska fråga, så att kära mor vill
svara. Så här ska vi fråga: När vill kära mor gå ut?
Fru Gunhild svarade:
-- När han kommer.
-- När han kommer, upprepade herr Abraham. Nu ska vi fråga så här: Vet
jag, eller vet barnen vem han är? Eller när han skall komma?
Fru Gunhild fällde ögonlocken till hälften och smålog:
-- Det vet inte du.
Nu började Brita åter treva sig fram, men för varje steg makade sig fru
Gunhild längre in åt väggen. Brita hörde, hur klädet rasslade mot muren.
Hon stannade.
-- Jag är mors blinda flicka. Kanske att mor vill säga mig något? Eller
kanske att mor vill klappa mig?
Med en snabb rörelse vred fru Gunhild huvudet från höger till vänster,
inåt väggen. Hon sade:
-- Jag minns inga blinda.
-- Kära barn, sade herr Abraham, låt oss nu lämna mor i fred.
Han slog åter armen kring Britas liv och skjutande Judith framför sig
lämnade han tornkammaren. -- --
Fru Gunhild visste väl, att dörren var stängd med regel och bom. Men det
bekymrade henne icke. En dag skulle han komma, och han hade nog medel
att spränga en dörr. Under tiden väntade hon lugnt och blev slutligen så
bekväm, att hon knappt gitte resa sig ur stolen. Om natten vandrade hon,
därför att hon måste vandra.
Varje morgon kom Elin med mat, öppnade fönsterluckan och städade rummet.
Fru Gunhild talade med henne. Hon frågade aldrig efter barnen, men hon
frågade efter skörden, efter korna, efter lin och ull, väv och garn.
Ibland klagade Elin över herr Abraham. Nu var han värre än någonsin, det
var knappt att tjänarna kunde härda ut. Fru Gunhild rynkade pannan och
skakade på huvudet.
-- Jag skulle kanske ha stannat lite längre, sade hon. Det var ju inte
så brått.
Elin för sin del trodde, att fru Gunhild ganska väl skulle kunna sköta
hushållet. Sjukare var hon icke. Bara att hon sluppe se sina barn,
tydligen var hon rädd för barnen. Det behövdes bara att Brita eller
Judith stod bakom dörren, för att hon skulle krypa längst in i
fönstersmygen och vända ansiktet mot väggen.
Eljest var hon så förnuftig, att hon kunde läsa i bok. De små
kopparsticken använde hon som spelkort och lade patience efter
obegripliga regler. De sju Dygderna bytte ofta valör, men ständigt stack
Visheten över de andra, varande den förnämsta bland dygder.
Så pass klok var fru Gunhild.
Och när general Bourmaister -- kusin Albrecht -- kom på besök, kände hon
genast igen honom och räckte fram hand. Kusin Albrecht var hetsig till
humöret och stark i rösten. Han bannade herr Abraham för hans snålhets
skull och befallde honom att bära kistan med smyckena upp i
tornkammaren. Han knuffade kusin Gunhild i sidan och frågade:
-- Det är väl ändå trevligare för ett litet fruntimmer att ha sina
smycken hos sig?
-- Ja, du! sade fru Gunhild och skrattade. Från den stunden använde hon
mycken tid till att pryda sig. Det beredde henne en stor fröjd. Men hon
hade delvis glömt, hur man använder smycken. Därför kunde det hända, att
hon satte en brosch i håret, knöt en halskedja kring midjan, fäste en
kam i bröstlappen eller behängde klänningsfållen med örhängen. För andra
människor kunde det ju se besynnerligt ut. Men hon kände hans smak, och
det var för honom ensam, hon smyckade sig.
Och barnen fingo icke se henne.
-- -- --
Var hon en dag riktigt dristig och oförsagd, ställde hon sig i fönstret
för att se på Judith. Kastade Judith en blick uppåt tornfönstret, drog
hon sig hastigt tillbaka. Men det hände så sällan. Judith hade fått en
lekkamrat. Hon var väl femton år nu, eller sexton.
När generalen besökte Hviskingeholm hade han fört med sig sin yngste
son, sin Benjamin, Henrik Bourmaister, nyligen bortkörd från
kadettskolan för sju gånger sjuttio synders skull. Herr Abraham var icke
glad åt besöket, som skulle räcka från påsk till jul. Men generalen
domderade och svor och tog slutligen till plånboken för att betala i
förskott. Det bevekte. Och sålunda blev Henrik Bourmaister Judith Liljas
lekkamrat. Men för fru Gunhild skulle detta få en oväntad betydelse.
Knappt hade Henrik Bourmaister varit två månader på Hviskingeholm,
förrän han övertalat kusin Judith att följa honom till främmande länder.
Eller också var det Judith som övertalat kusin Henrik -- det är ovisst
vilketdera. Det gällde att passa en dag, då herr Abraham farit till
staden för att sälja smör och hudar. Vanligen gav han sig i väg vid
tretiden på morgonen och återvände till aftonvarden. Under tiden skulle
Henrik och Judith taga de snabbaste hästarna och före kvällen skulle de
vara långt utom räckhåll.
Brita blev genast invigd i planen och höll den för god. Själv var hon
blind och kunde gärna sitta i gröna kammaren på Hviskingeholm. Men med
Judith var det en annan sak. Var icke Judith lik mor? Hade hon icke fått
mors livliga sinne? Dröjde hon länge i hemmet, skulle väl far göra henne
förryckt med sitt eviga gnäll. Och när far slutade, skulle Lill-Abraham
taga vid. Till slut skulle väl Judith spärras inne i kammaren liksom
mor, och Brita skulle ständigt höra samma ljud av steg, gagnlösa steg.
Så var det bättre, att hon red med kusin Henrik till främmande land.
Om mor visste, så tänkte hon säkert som Brita. Och hölle det icke heller
för orätt att taga strumpkassan och giva åt Judith.
Midsommarafton som var en fredag, skulle det ske.
Brita kunde nästan tro, att mor i alla fall anade något. Ju närmare den
dagen kom, desto snabbare och oroligare ljödo hennes steg. Icke ens om
dagen höll hon sig stilla. Kanske att Elin, den lösmynta snärtan,
sladdrat bredvid mun. Elin hade också fått del av hemligheten. Det var
hon, som ändrade kusin Henriks helgdagsdräkt, så att den skulle passa
Judith. Judith skulle resa som en förnäm ung herre, och Henrik skulle
vara hans ridknekt.
-- Så låter du bli att pussa mig, sade Judith. Aldrig såg man väl en
ridknekt pussa sin herre.
Kvällen före midsommarafton gick Brita in i fars kammare och tog hundra
riksdaler ur skåpet. Det hade hon väl förtjänt på alla sina strumpor.
Och dessutom skulle hon ju ständigt sticka strumpor, som far finge sälja
--
Klockan fyra på morgonen åkte herr Abraham bort från gården. Genast steg
Judith upp och klädde sig. Byxorna voro snäva, livrocken lång och vid
med sammetsuppslag, västen guldstickad.
Brita klippte hennes hår.
När hon tog farväl, stack hon mors nycklar in under Britas huvudkudde.
Den blinda hörde dem skramla, hon viskade:
-- Kanske att Judith skulle ta farväl av mor först --
Judith hörde henne icke eller tänkte icke på, vad hon sade. Hon sprang
genom gången och nedför vindeltrappan. Hon hörde, hur hästarna skrapade
i gräset under lindarna.
I detsamma kom hon att tänka på, att Brita hade sagt henne något om mor.
Det oroade henne. Hon tänkte: jag springer upp och frågar Brita. Det tar
ett ögonblick.
När hon kom i gången, hörde hon Brita snyfta.
-- Varför gråter Brita? skrek hon. Och genast tog ekot hennes ord och
kastade från vägg till vägg.
Brita satte sig upp i sängen.
-- Skall jag inte gråta, när syster vill fara sin väg utan att taga
farväl av mor.
Judith blygdes över sin glömska.
Hon undrade, om hon borde gå rakt fram till mor, kyssa henne på kinderna
och genast vända om? Eller om hon skulle säga något? Mor skulle
ingenting förstå, och det tog alltid sin tid. Kanske mor sov, då borde
hon icke väcka henne. Eller kanske att hon talade med sin vän, eller
lekte med smyckena, då borde hon icke störa henne.
När hon lyfte av järnet, hörde hon, att mor började springa omkring i
kammaren. Hon vred om stora nyckeln och gläntade försiktigt på dörren.
Det var skumt i kammaren, hon såg ingenting. Men plötsligt stack mors
hand ut genom dörrgläntan. Judith blev mycket förskräckt och ofrivilligt
stötte hon till dörren. Mor skrek till. Judith slog upp dörren på vid
gavel och tog mor i famn.
-- Kära hjärtanes, lilla mor, klagade hon, att jag skulle göra dig illa
just nu!
Fru Gunhild sköt henne varligt ifrån sig.
-- Så så, sade hon. Jag kommer ju, jag kommer ju. Jag är strax färdig.
Hon sprang bort till fönstersmygen, till skrinet. Hon krafsade ihop
smyckena och hängde dem på sig, var hon bäst kunde. Judith gick fram
emot henne för att ännu en gång taga henne i famn.
Då hände det, att fru Gunhild för första gången på många år icke vände
bort sitt huvud utan såg dottern rakt i ögonen.
-- Ja, ja, sade hon, nu skall du icke behöva vänta längre. Nu är jag
färdig.
Hon gick mot dörren. Judith ställde sig framför henne.
-- Känner icke mor igen mig? Det är väl för klädernas skull?
Fru Gunhild log emot henne.
-- Jo, käre, jag känner dig nog. Kom nu, kom nu. Herr Abraham reste till
staden. Känner du Lilja, käre vän? Kom nu och gå vid min sida. Du har
vackra ögon, kära min vän. Jag har ju väntat på dig, kan tänka. Kom nu.
Judith förstod, att mor icke kände igen henne. Hindrade hon henne med
våld från att lämna kammaren, skulle hon kanske skrika och väcka hela
huset. Judith sprang därför in i fönstersmygen och ropade att mor glömt
sina vackraste smycken. Fru Gunhild tvärstannade. Hon började treva över
kläderna och håret. Slutligen vred hon huvudet åt sidan och skrattade
till:
-- Kom nu. Något skall väl Lilja ha. Kom nu.
Hon lyfte sina kjolar och steg över tröskeln. Judith rusade förbi henne
ned i gången in i gröna kammaren.
-- Mor kommer! skrek hon. Mor kommer!
Brita stötte henne ifrån sig.
-- Vad är det nu, du säger?
-- Mor kommer. Hon tror att jag är han, som hon väntar. Mor kommer i
trappan.
Då började den blinda skälva i hela kroppen.
-- Hjälp mig, syster, för guds skull hjälp mig! Hjälp mig ut i gången.
Aldrig mer får jag höra mors steg i gången.
Hon tumlade ur sängen. Judith måtte stödja henne under armbågarna. De
gingo ut i gången och ställde sig upp mot väggen. De hörde att kära mor
gick i torntrappan. Hon stannade ett ögonblick på varje steg. Slutligen
kom hon till synes. Hon såg sig icke omkring, hon gick gången framöver
bort mot vindeltrappan.
-- Gud hjälpe oss, nu stiger hon nedför trappan!
Brita sade:
-- Vill du inte unna mor att vara fri en enda dag? I år har hon suttit
däruppe och i år skall hon sitta där. Vill du inte unna henne en enda
dag? Gå nu vid hennes sida och gör som hon befaller.
Judith snyftade till:
-- Nu gör Brita mig olycklig för allan tid.
Brita sade:
-- Kära syster, var barmhärtig mot mor.
Judith gick då efter mor och sällade sig till henne. Mor viskade i
Judiths öra. Och de gingo arm i arm in under lindarna.
När Henrik Bourmaister såg dem komma, slog han hästen på länden och
skrek:
-- Nu är djävulen lös! Skall jag rida med moster på sadelknappen?
Judith tecknade, att han skulle vara tyst. Men Henrik fortsatte att
svärja. Han drog i tyglarna, så att hästen stegrade och gnäggade. Fru
Gunhild viskade i Judiths öra.
-- Mor vill åka härifrån, sade Judith. Kära Henrik, spänn för kareten
och låt oss åka.
Henrik ledde hästarna mot stallet, han vände sig om och sade:
-- Jag skall spänna för kareten. Men sen är det jag, som rider i
sporrsträck härifrån.
-- Kusin har sin vilje.
Men när Henrik gått in i stallet, brast Judith i gråt. Och fru Gunhild
frågade:
-- Varför gråter kära min vän? Nu får vännen sin vilje, jag följer honom
så långt det än bär. Kära min vän har vackra ögon. Kom nu.
Henrik körde fram med kareten och fru Gunhild steg upp. Henrik frågade,
vem som skulle köra, och Judith svarade:
-- Det finns nog inte dräng på gården, som vågar köra för mor. Jag får
väl klättra upp på bocken, jag.
Henrik sköt henne åt sidan och klättrade upp på bocken. Judith bad
honom, att han måtte gå sina egna ärenden och icke göra sig olycklig för
deras skull. Men Henrik klatschade med piskan och bjöd henne att taga
plats bredvid mor. När allt var färdigt, vände han sig mot Judith och
frågade:
-- Vet också kära kusin, vad hon gör? Har kusin tänkt efter en smula?
För moster är det här ett påhitt, för oss kunde det ha varit något
annat.
Härpå visste Judith ingenting att svara. Och sedan Henrik dröjt några
ögonblick, klatschade han ånyo med piskan. Brita hade hunnit utför
trappan, ut på gården. Hon stod i solen och vinkade med båda händerna.
Hjulrasslet hörde hon, men visste icke rätt, var vagnen for fram. Därför
viftade hon än åt det ena hållet än åt det andra. -- --
Liljornas gamla karet, fjäderlös, med nött lackering, glappande dörrar,
skallrande spräckta fönster skramlar vägen framåt. I samma vagn for
Gunhild Bourmaister, tjuguårig, till Hviskingeholm.
Nu är hon lycklig och hon vill gärna, att goda människor skola se henne.
När hon möter någon, sticker hon ut huvudet och nickar eller hälsar
vänligt med handen. Och människorna stanna och kunna icke taga sina ögon
ifrån henne.
En och annan ropar något eller slår ihop händerna eller slår sig på
knäna. Som man gör när ett brudfölje drar fram.
De åka en mil och två mil, det går i raskaste trav. Kärvännen är blek.
Men fru Gunhild är alls icke trött.
Vid Lillhammars kyrka måste hästarna rasta. Där håller en gammal bonde
med sin kärra. Smörbyttor och hudar har han i vagnen. Han skall åka till
staden för att sälja. Kan tänka, att det var fint för honom att komma i
följe med bruden.
Fru Gunhild är icke riktigt nöjd med att ha bondkärran skramlande bakom
sig. Men det är en småsak. Bara kusken ville köra fortare. De stampa och
stampa på samma plats. Därborta glittrar Vassviken. Det är naturligtvis
en annan sjö. Men den glittrar som Vassviken.
Fru Gunhild skriker till.
Kareten har stannat framför Hviskingeholms breda trappa. Där står
Lill-Abraham, där står Marianne, där står Brita. Och herr Abraham själv
öppnar vagnsdörren. Fru Gunhild kastar sig över sin vän och ber honom
hjälpa. Skall hon nu spärras inne till evig tid?