Herr Abraham hade all glädje av sina barn. Sonen, Lill-Abraham, arbetade
oförtrutet i slöjdbod och smedja. Han blev tidigt krökt och såg ut som
en liten gubbe. Han visste icke föra sig bland främmande och till och
med inför kära mor var han så blyg, att han måtte stirra i marken och
dölja de breda, smutsiga händerna under förskinnet. Men han gjorde snart
skäl både för föda och kläder och var ofantligt mån om, att intet skulle
förkommas. Därför att han stod så mycket ensam i slöjdboden blev han
ovan vid att tala och stammade svårt. Syster Marianne var egentligen den
enda, med vilken han kunde samspråka. Och det skedde nästan endast om
hösten, när vinterkläderna skulle sys eller lagas.
Syster Marianne satt vid rocken eller i vävstolen. Syster Marianne hade
icke något utseende, och det var därför likså gott att hon höll sig
borta från dansen. Spinnrocken trampades bäst av utvilade fötter, och de
långa, smala benen i grå, grova ullstrumpor rörde sig flinkt under
krinolinens höga välvning. Marianne bar alltid krinolin, dels emedan det
var en anständig kjortel, dels emedan hon icke hade någon annan.
Lill-Abraham och Marianne, det var fars riktiga barn. Av Brita kunde han
ju icke begära så mycket. Hon satt dag ut och dag in i gröna kammaren
och stickade strumpor. Det blev flera strumpor än huset behövde och
garnet var dyrt. Till slut fann herr Abraham på att sälja strumporna i
staden. Förtjänsten blev icke stor, men det var alltid så mycket, att
hon icke satt där alldeles utan gagn.
Herr Abraham hade således endast den yngsta, Judith, att voja sig över.
Och det är också alldeles sant, att Judith ända in i sitt sjunde
levnadsår icke gjorde den allra ringaste nytta. Fru Gunhild lovade gång
på gång, att det snart skulle bli annat av. Men inte såg herr Abraham
någon förbättring. Antingen skalade hon ikring på gångar och vägar och
slet sulorna mot det grova gräset, eller dansade hon och sjöng i långa
gången, eller satt hon stilla framför Brita. Judith artade sig illa.
-- Kära mor skämmer bort henne. Fåfäng gå lärer mycket ont.
Det visste fru Gunhild. Hon tänkte: låt nu sommarn gå, i vinter skall
jag sätta henne till arbete. Eller också tänkte hon: låt henne bara få
dansa julen ut, eller låt henne få påska i fred -- i sommar, när dagen
blir lång, skall hon få begynna så varligt.
Själv gick fru Gunhild i arbetet utan rast. Liten hjälp hade hon i
hushållet. Huset var stort. Många munnar skulle mättas, och herr Abraham
var icke rundhänt, när det gällde kött, smör eller mjöl, ännu mindre när
det gällde pengar. Det var också så lett att pressa honom, han jämrade
sig så illa som en sjuk. Vred blev han sällan, men hästansiktet blev
längre och slappare och fulare än vanligt. Fru Gunhild vågade icke se på
honom.
Så småningom gick det därhän, att fru Gunhild aldrig vågade se på någon
av sina närmaste, varken på sin herre och husbonde, eller på den lille
klumpige och dolske Abraham, eller på Mariannes magra, gammaltorra
ansikte och uttryckslösa ögon, eller på Britas famlande händer. Hon
vande sig vid att hålla huvud och blick rakt framåtriktade.
Hon tog sig också en annan besynnerlig vana. Från morgon till kväll höll
hon sin nyckelknippa i vänster hand, och var hon gick fram eller om hon
satt stilla på sin stol, ringde hon oavbrutet med nycklarna. Brita kunde
höra rasslet ända från köket i andra ändan av huset. Hon förstod ganska
väl, varför mor ringde med nycklarna. Mor ville icke höra, hur far
tassade omkring i sockorna, smög i trappor och gångar, lurade och
listade. Brita kunde gärna ha velat binda en bjällra kring halsen på
far. Som råttorna i sagan gjorde med katten.
Kanske fanns det också en annan orsak, som Brita icke kände. Det var så
ohjälpligt tyst på Hviskingeholm. Och fru Gunhild var rädd för
tystnaden.
Hon var rädd, att någon kunde komma tätt bakom henne och börja tala,
viskande i örat.
Likväl tycktes faran avlägsnare för varje år, som gick och ju mer
arbetet tätnade kring fru Gunhild. Törhända har Hviskingeholm aldrig
haft en raskare husmor. Och det var icke blott innesysslorna hon måste
övervaka från det största till det minsta. Snart blev herr Abrahams
girighet så övermåttan stor, att det icke var redsel med honom. När det
icke längre fanns något att draga in på husfolkets underhåll, började
han svältföda kreaturen. Fodermarsken gick från alltsammans. Han gitte
inte höra, hur djuren råmade av hunger, och trotsa herr Abrahams förbud
vågade han icke. Då måtte fru Gunhild själv stiga upp på skullen och
häva ned fodret i rännan.
Eller också hände det, att herr Abraham i sin förtvivlan stal hennes
nycklar och höll visthus och skåp stängda under dagar. Det var på
hösten. Fru Gunhild lät sig intet bekomma. Hon tog stallfogdens son till
hjälp och låg flera dagar i vassen och sköt änder. Bytet sålde hon i
staden och fick pengar till det nödvändigaste. Men den jakten behagade
herr Abraham så väl, att han flera gånger upprepade knepet. Och alltid
fann fru Gunhild på råd. Men i vassen fick hon ältan eller frossan och
led sedan mycket därav.
Man kunde tro, att alla dessa stridigheter skulle föra till trätor och
osämja mellan makarna. Så var det likväl icke. När de någon gång talades
vid, var det alltid med vänliga ord, och till och med att herr Abraham
då och då svarvade till och krystade fram någon besynnerlig artighet.
Fru Gunhild förmådde honom även till att icke spara på såpan, åtminstone
när det gällde händer och ansikte.
Endast när talet föll på Judith kunde herr Abraham bli skarp i rösten.
Han förstod icke varför just det barnet skulle ha större frihet än de
andra? Sprang hon inte ideligen av och an i gången, smattrade med
fötterna, dansade och sjöng så att det ekade från gavel till gavel.
Snart finge väl både far och mor gå barfota för Judiths skull. Aldrig
göra någon nytta, äta, dricka, förstöra kläder men aldrig göra nytta.
Att far stack sitt kala huvud upp ur spiraltrappans mörker, det störde
henne alls icke. Men när mor kom på gången, ställde hon sig med ryggen
mot väggen och kvävde flämtningarna. Mor gick med tysta steg, det styva
förklädet rasslade och nyckelknippan klirrade. Ibland talade hon
halvhögt för sig själv eller gnolade sakta. När hon kom till Judiths
plats, stannade hon. Hon lade handen på Judiths hjässa, böjde hennes
huvud bakåt och såg henne in i ögonen. Mors hand var så het, att värmen
kändes genom håret.
-- Ja, ja visst, sade hon och gick vidare.
Fru Gunhild spionerade på sig själv dygnet om och året om. Skulle hon nu
också spionera på lilla Judith? Det gitte hon icke.
I stället höll mor domedag var helgdagskväll, biktade barnen. Allt vad
Judith gjort eller tänkt under veckans lopp måste fram. Det föll henne
icke in att förtiga med flit. Men ibland kunde det vara svårt att veta,
vad som vore straffbart eller ej. Så till exempel den gången då hon
gjorde narr av Brita. Brita hade lagt ifrån sig stickningen och höll
händerna med innersidorna uppåt utsträckta i solen. Och rätt vad det var
förde hon händerna hastigt framåt och grep i luften, som man gör när man
vill fånga en fjäril. Då hade Judith sagt:
-- Kors vad Brita är dum. Tror Brita att man kan fånga solstrålen? Det
är ingenting att ta i --
Brita rodnade av skam, därför att hon visste så mycket mindre om denna
världen. Och för att icke helt och hållet giva tappt inför lilla syster,
sade hon:
-- Kanske om man övade sig --
Och det fann Judith så löjligt, att hon måste berätta det för flickorna
i köket och för envar som ville höra på. Men när domedagen kom visade
det sig vara ett brott så stort, att handplagg icke räckte till. Utan
måtte hon draga upp den lilla kjolen.
Lill-Abraham och Marianne kunde också få stut och handplagg. Fast icke
så ofta som Judith. En gång hade Brita fått skarpa bannor, men när hon
självmant räckte fram händerna, skrek mor till och sprang ut på gången
och grät. Och genast tog ekot mors gråt och rullade den från vägg till
vägg.
Det var domedagen. Under själva helgen läste mor i böckerna, där de
fromma kvinnorna lågo som märken. Mor satt i karmstolen på stora salen
och mitt emot henne satt far, tyst med slutna ögon. Bakom fars stol stod
rättaren och alla drängar, bakom mors stol stodo hustrur och pigor. Mitt
på golvet stodo barnen, uppställda så att de icke vände ryggen åt varken
far eller mor. De höllo varann i händerna.
När mor slutat att läsa, nämnde hon den, vars tur det var att läsa
Herrens bön. Därpå föll hon på knä. Far spratt till, reste sig hastigt
och föll suckande på knä. Och hela församlingen sjönk i knä, så när som
på det barn, vars tur det var att läsa.
När Brita skulle bedja, hände det någon gång, att hon fick skälva i
benen och icke kunde hålla sig upprätt. Då blev det ett suckande i
salen, och mor måtte stödja Brita under armarna. Eljest var det ingen
som läste så skönt och så väl som den blinda. Men Judith var den, som
läste högljuddast, dröjde vid orden, sjöng på stavelserna och gärna
hörde sin röst. -- --
När Judith var nio år, blev mor sjuk och stannade i sängen en hel
vinter. Om det nu var varjedagsfrossa eller någon annan elakartad feber.
Fru Gunhild trodde själv att det var döden. Och det gjorde, att hon alls
icke fruktade att ligga där ensam, utan verksamhet i tystnaden. Det föll
henne in, att nu skulle hon få se den där människan i styft förkläde och
med klirrande nyckelknippa, nu skulle hon få se henne ligga under ett
vitt lakan med knäna sammanpressade, med händerna knäppta över bröstet,
med ögonen slutna. Det var en människa, som gjort henne mycken oro, och
som hon i sin tur spionerat på, jäktat och förföljt. Nu skulle hon få se
henne ligga där som någonting likgiltigt och ofarligt.
För fru Gunhild var detta den bästa eller åtminstone den lugnaste
vinter, hon haft på Hviskingeholm.
Men för herr Abraham blev det en svår tid. Allt gick vind för våg,
tjänarna bestulo honom, kreaturen dogo. Tillpåköpet låg mor i sängen och
funderade ut, hur hon fortast skulle kunna förskingra hans fattiga
ägodelar. Hon förskrev från staden ett svart kläde till fyra riksdaler
alnen. Byskräddaren fick skära till kläder åt far och Lill-Abraham, och
Marianne sömmade åt sig själv, Brita och Judith. När dräkterna voro
färdiga ville mor se, om de passade; barnen satte på sig stassen och
visade sig för mor. Men far ville inte. Han hade icke råd att slita på
ett kläde till fyra riksdaler alnen.
Då tröstade mor och sade:
-- Jag lovar dig, Lilja, att du inte ska behöva slita på klädet, förrän
jag är borta. Men du kan veta, att jag vill se er anständigt klädda,
ifall det skulle bliva sorg i huset. Sådant tänker du inte på.
Far blev röd och stor i ansiktet. Aldrig kunde det vara Guds vilja, att
kära Gunhild skulle dö före honom? Så bleve han ensam och eländig och
kunde gärna gå som tiggare från gården.
-- Men nu lovar jag Gunhild, sade han, att jag ska bära dräkten varje
helgdag, försåvitt inte vädret är sådant, att den kan taga skada.
Därvid blev det. Var helgdag buro far och barnen sina nya dräkter. Och
det såg präktigt ut, när de samlades till bön på stora salen. Men mor
dog icke det året. Bebådelsedagen kunde hon själv sitta i karmstolen och
hålla bön, fast hon måtte gå på kryckor både dit och dän. Far gav sig i
kast med att tala och bad husfolket, att de skulle tacka Gud för fru
Gunhilds återvunna hälsa. Härtill svarade fru Gunhild:
-- Vi tackar Gud var dag för hans outtömliga godhet. Men inte behövs det
något särskilt för detta.
Det var fru Gunhilds allvar och ingenting löjligt. Men en av pigorna, ny
på gården, var så full av skälmskhet och löje att hon måste skratta i
tid och otid. Och så fnissade hon till. Därför blev hon bestraffad med
handplagg och förlust av aftonvard.
Hon hette Elin och var dotter till fiskaren. Fattigt var det i hemmet,
och på gården gick hon för maten och kanske något slitet klädstycke. Men
därför att hon var sexton år och så tämligen vacker, trodde hon, att hon
kunde skratta åt allting. Gång på gång hörde fru Gunhild, hur den nya
jäntan slamrade och larmade i köket. Hon hörde också herr Abraham gnälla
och banna, men ingenting hjälpte. Flickan höll i med att skratta och
illfänas, och snart nog fick hon en bundsförvant i Judith.
Till sistone blev det så galet, att fru Gunhild måste ta till sig
kryckorna och linka fram den långa gången ända till spiraltrappan. Hon
ropade på Elin och flickan kom. Fru Gunhild bannade, och flickan hörde
på med nedslagna ögon. Men fru Gunhild såg ganska väl, att hon hade all
möda att hålla tillbaka skrattet. Då rann sinnet på henne, och hon lyfte
kryckan. Men flickan blev alls icke rädd utan sade:
-- Ska hennes nåd stuta mig, så går jag väl efter riset. Eljest kanske
hennes nåd faller ikull.
-- Gå du ned till ditt, sade fru Gunhild, och låt bli att slamra.
Fru Gunhild återvände till sin kammare. Ofrivilligt förde hon kryckorna
mera sakta och varligt, rädd för det ihåliga, dova bullret, som
mångdubblades av ekot.
Längre fram ville herr Abraham köra flickan ur tjänsten. Sedan fru
Gunhild tillfrisknat behövdes ej så mycket tjänstefolk. Och dessutom var
en sådan där hoppetossa inte mycket att lita på. Men fru Gunhild behöll
henne. Slamret i kök och pigkammare kunde man väl tåla. Och hon var
snäll mot barnen. Om sommarkvällarna gick hon ut på ängen och plockade
blommor åt Judith och Brita. Visst var det ju en onyttig sak, men fru
Gunhild ville icke hindra henne. Ibland stod hon i fönstersmygen eller
på trappan, och såg hur flickan dansade nedför allén. Hon följde henne
med blicken ända till dess att hon försvunnit under lindarna.
Att herr Abraham gnällde, det hjälpte icke. Fru Gunhild bestämde över
pigorna. Och det var dock ingenting ont i att flickan efter slutat
arbete gick under lindarna för att plocka blommor.
Men framemot jul blev Elin sjuk. Och nu triumferade herr Abraham. Han
visste väl, vad det var för en sjukdom. Hon skulle genast ur tjänsten.
Eller skulle han hysa en slinka i sitt hus? Skulle de oskyldiga
flickebarnen gå i lek med en slinka? Bort skulle hon.
Häremot kunde fru Gunhild ingenting invända. Elin fick draga i väg till
fiskartorpet eller vart hon gitte. Och att det skarnet ingenting tog
från gården, det vaktade herr Abraham.
Om det var det, att sjukdomen åter tog fatt på fru Gunhild, eller om hon
verkligen fästat sig vid flickan och leddes efter henne, det är svårt
att säga. Två gånger sände hon bud efter fiskaren. Han visste alls intet
om sin dotter. Hade hon drivits från gården för lösaktighets skull, så
fick väl skarnet ta sig fram bäst hon kunde. Svårt hade han det ändå,
och inte var han karl att jäva fru Gunhilds dom.
Det var ju sant, domen hade varit rättvis. Flickan, som dansat utför
allén, försvunnit under lindarna, hade varit en slinka rätt och slätt.
Där fanns egentligen icke någon jämförelse.
Ångesten kom väl därav, att fru Gunhild icke längre kunde arbeta som
förr. Hon blev så pass helbrägda, att kryckorna kunde ersättas med
käppar. Men utomhus vågade hon icke gå och herr Abraham regerade
enväldigt på fält, i ladugård och stall. Värst var det, att höra
kreaturen böla av svält. När hon själv ingenting kunde uträtta, måste
det vända sig i vrede mot herr Abraham. Och var hon väl där, att hon
icke längre kunde tåla herr Abraham, så skulle nog vännen passa på.
Han var kanske icke så långt borta, kanske vandrade han under lindarna.
-- -- -- --
En dag i augusti fick Judith höra, att Elin återvänt och nu satt i
köket. Genast tog hon den blinda i hand och förde henne genom gången och
nedför spiraltrappan. Brita trevade sig fram till Elin och började smeka
henne. Men Judith blev stående vid dörren. Hon kände icke igen sin
lekkamrat.
-- Ser du på mig, Judith? Nog är jag eländig. Men se på den här.
Hon kastade åt sidan trasorna, och Judith såg en blågul liten kropp. Hon
såg även Elins bröst och fann dem olika mot förr.
-- Här ligger han och suger. Ingenting får han. Hur ska jag kunna ge
honom något, när jag inte har ätit på två dar. Va ska jag klä honom med?
Barmhärtiga människor, ge mig något!
Köksan satte fram bröd och mjölk.
-- Vad ska vi ge dig? Patron har själv kört bort dig. Hur ska det gå, om
han får veta --
Marianne och Lill-Abraham kommo till. De ställde sig längst bort i
spiselvrån och stirrade på Elin. När pigorna bådo Marianne, att hon
måtte hämta ett stycke lärft, vred hon sig oroligt och kom sig icke för
att svara. Brita trevade omkring sig, och när hon funnit Judiths arm,
sade hon:
-- Kom, syster. Jag ska hämta min svarta klädnad och min speciedaler.
Alla barnen gjorde nu som den blinda, de hämtade var sin speciedaler och
var sin klädnad. Mynten staplade de upp i en liten hög på bordet,
kläderna lade de i Elins knä. Men Elin blev rådlös och visste icke, vad
hon skulle taga sig till med kläderna. Då förstod Brita, att barnet
måste vara helt litet. Hon rodnade över sin dumhet.
-- Jag blinda kräk, mumlade hon och trevade sig bort till dörren. I
detsamma inträdde herr Abraham.
Alla barnen så när som på Brita makade sig ut genom köksdörren och
ställde sig under fönstret.
Far gnällde så sakta. Först tog han ifrån Elin kläderna. Därnäst tog han
den lilla högen speciedaler. Det var faddergåvor från onkel Bourmaister,
och barnen kunde inte vara så otacksamma, att de kastade bort sina
faddergåvor. Under det han talade om detta, makade han sakta bort
mjölkbunken och limpan. Och plötsligt skrek han till så att det hördes
långt ut på gården:
-- Inte ska du ha mat i mitt hus, ditt lösaktiga stycke!
Därpå blev det tyst, och barnen trodde, att far hade gått sin väg.
Judith stack huvudet inom dörren och vinkade åt de andra, att de skulle
följa. Men när de väl kommit in, sågo de, att far stod bakom dörren till
spiraltrappan. Och i dörröppningen stod mor.
Nu sker här en stor olycka, tänkte Judith. Hon fick genast klart för
sig, att endera skulle mor eller far duka under. Endera skulle far
gnälla och jämra, så att de allesammans måste ut ur huset och vandra på
vägarna med tiggarpåse. Eller också skulle mor hålla domedag med bok och
ris. Och far skulle aldrig mer drista sig till att gnälla.
Men mor höll icke domedag. Hon steg fram till bordet, där Elin satt och
grät. Hon talade med henne så lågmält, att barnen ingenting hörde. Far
stod alltjämt bakom dörren. Kanske trodde han, att mor icke skulle
upptäcka honom. Mor gick några slag av och an över köksgolvet. Ibland
var hon far så nära som handen är lång. Då tryckte han sig upp emot
väggen. Och mor tycktes verkligen icke se honom. Hon vred huvudet en
smula åt sidan och talade sakta för sig själv. Slutligen stannade hon
mitt framför barnen, och det var som om hon först nu hade fått sikte på
dem. Hon strök Judith över hjässan och såg henne in i ögonen, även de
andra barnen gav hon smekningar.
Och plötsligt sade hon alldeles högt men på samma gång stilla och
lågmält.
-- Kära mina barn, varen barmhärtiga.
Hon upprepade flera gånger:
-- Varen barmhärtiga!
Brita, som trodde, att hon önskade ett svar, sade:
-- Kära mor, vi ha givit efter vår förmåga. Men kanske att far tog det
ifrån henne --
Då steg far fram ur skamvrån, han smög sig på tå bort till Elin och lade
mynten framför henne. Han tog kläderna och vägde dem obeslutsamt i
handen. Därpå sade han:
-- Kära Gunhild, låt väga upp så mycket lärft, som kläderna väga, och
giv åt Elin. Inte vill jag hindra barnen.
Mor tillsade Marianne, att hon skulle väga upp lärftet. Vidare sade hon:
-- Barn, gå nu först bort till kära far, kyss honom på hand och tacka.
Alla barnen gingo i tur och ordning fram och kysste på hand. Far
upprepade mors ord:
-- Kära barn, varen barmhärtiga.
Hur mor kunnat segra utan domedag och ris, det förstod icke Judith. Men
hon trodde för visst, att nu skulle det bliva annorlunda på
Hviskingeholm. Det skulle bli som en enda lång helg. Mor skulle lägga
bort käpparna och gå som förr, rak och vacker. Far skulle icke gnälla.
Och Judith skulle dansa och sjunga.