Från Kowno fortsatte vi, allt i samma vagn, resan upp till Dünaburg,
en gammal fästning, belägen vid Dünafloden och i provinsen Kurlands
yttersta hörn åt sydost. Vi voro alltså nu i Ryssland, eller
riktigare Lithauen. Det var en sanning som på ett påtagligt sätt
gjorde sig gällande för hvarje verst (1/16 mil) som vi framskredo.
Det var natt då vi började vår färd, och det kalla, ödsliga
vinterlandskapet ingaf mig den underliga föreställningen att vi
nalkades Sibiriens tundror. Så var dock lyckligtvis icke fallet, men
vi skulle i alla fall snart nog få erfara att vi voro i icke blott
ett nordligt, utan äfven ett nordostligt, ett ryskt land.
Snöstormen hade tilltagit och spår till någon väg syntes icke till.
Fot för fot framskredo de trötta hästarne framför det tunga åkdonet.
Trögt hvälfde hjulen i den alnsdjupa snön. En liten backe och de
tvärstannade. Intet kunde förmå dem, att såsom det heter, röra
sig ur fläcken. Vinden hven kall öfver den ödsliga slätten, intet
ljud hördes, om icke då och då tjutet af en ströfvande varg. Vår
konduktör sof blytungt, lidande af de obotfärdigas förhinder, sitt
vanliga rus af sig, blott skild medelst en tunn läderskärm från mig.
Vi försökte ruska upp honom. Omöjligt. Då tilltalade vi kusken,
skjutsbonden, som i en jemmerlig ton förklarade att åtminstone icke
hans sex hästar skulle förmå draga vagnen uppför sluttningen. Vi
svoro, herr Minin och jag. Förgäfves hade vi i Kowno bedt om att få
en "mallpost-diligens" på medar. Det hade icke "gått an", ty den
vagn vi sutto uti (eller uppå) hade nu engång blifvit destinerad
till S:t Petersburg -- en ändring var icke möjlig. Vår konduktör sof
fortfarande.
"Oh boschje moj! Ack herre Gud!" utropade nu skjutsbonden, "vargarne
skola äta upp mina hästar!"
Minin och jag gåfvo konduktören en duktig skuff. "Volki, vargar!"
skreko vi. Då for han upp.
På det nordliga Lithauens slätter och i dess skogar äro vargar
ingalunda sällsynta. Konduktören vaknade, gned sina ögon och sporde
barskt: "hvad behagas?"
"Vi ha fastnat i snön -- och bli offer för vargarne om icke flera
hästar anskaffas", ljöd svaret.
Nu blef det oroligt äfven derinne i vagnen. Hans helighet tittade ut
och frågade: "Hvad står på, hvarföre går det icke framåt?"
Minin förklarade förhållandet -- hans tänder skallrade af köld.
Kort och bestämdt, och denna gång på sin rätta plats, befallde
biskopen konduktören att genast anskaffa flera hästar. I följd häraf
begåfvo sig konduktören och körsvennen ut i natten för att leta rätt
på någon by, derifrån succurs kunde anskaffas. Vi blefvo allena på
den öde, snöbetäckta slätten med våra hästar framför oss. -- Ej ett
träd syntes på det vida slättlandet -- det var alltigenom en dyster
situation, illustrerad blott af den yrande vindens tjut och vargarnes
hesa skall i fjerran. Närvaron af menniskor afhöll dock de vilda
bestarne, hvilka annars skola vara ganska närgångna, att nalkas
våra hästar, som imellertid skälfde af fruktan. Derinne sofvo alla,
men Minin och jag vi kunde icke sofva af köld. Jag hoppade ned och
började motionera mig tills jag åter blef varm. Då klef jag åter upp
på min plats, der jag fann kamraten nästan öfvergifven af förtviflan.
"Rör på er, karl!", sade jag, "så fryser ni ej ihjäl". Och Minin
lydde mekaniskt. Han steg ner och började gå af och an, men snart
hörde jag honom i bevekande toner be presten att släppa honom in i
den värmande vagnen. Jag var allena.
Mina tankar irrade då långt bort i tiden. Jag var så elak att jag i
mitt inre hånlog åt den frusne ryssen, som dagarne i ända uppvaktat
mig med skrytsamma historier om huru "fransmännen år 1812 fröso ihjäl
i Ryssland". Han hade nu sjelf, den arme, varit på väg att duka under
för det "heliga" Rysslands klimat och sitt fäderneslands ypperliga
kommunikationer. -- Ur den kantin, min näpna "panna" på hotel de
Saxe varit nog klok att råda mig medtaga, men icke anlita förr än
i Ryssland, "der ju intet kunde fås", framtog jag nu en halfbutelj
kognac och en liten läderbägare, fyllde densamma vid en tändstickas
snart slocknande sken och tog mig en duktig styrkdryck. Och det var
bra. Jag tilldrog nu läderskärmarne så godt det kunde gå för sig,
tände en cigarr och satte mig att meditera. Så förgingo väl fyra
timmar ute på den ödsliga heden. Hvad hästarne gjorde under tiden kan
jag omöjligen begripa -- de stackars kräken. Derinne i vagnen fingo
de snälla schweitziskorna säkert icke heller någon ro, ty jag hörde
presten och Minin pladdra hela tiden.
Ändtligen hördes ljud af menskliga röster nalkas vårt ekipage. Var
det kanske plundrare? Nej, det var verkligen för mycket "vargaväder",
till och med för röfvare, att vara ute den natten. De som nalkades
voro vår konduktör, körsvennen och några karlar med spadar samt fyra
hästar till. Efter en stunds arbete, skrik, stoj, svordomar och thy
åtföljande anropanden af diverse helgons bistånd, voro vi slutligen
åter i rörelse. Herr Minin hade krupit ur den varma kupén och satt
åter hos mig. Han tyckte icke vara belåten med sin vistelse derinne,
ty han beklagade sig öfver de utländska fruntimrens opassande
glädtighet i närvaro af en så helig man som arkierejen.
Sedermera ingick han i en vidlyftig afhandling om hvilka prester som
fingo utdela välsignelsen med tre och hvilka med två fingrar. Men
jag frös och snart började lyckligtvis äfven min kamrat åter att
frysa och teg. Af hvad den gode mannen talat hade jag icke förstått
synnerligen mycket, men jag beklagade inom mig djupt att en ung man
med de i öfrigt, åtminstone för en rysk tjensteman, försvarliga
kunskaper, som min kamrat ådagalagt, skulle vara så snärjd i den
religiösa formalismens boja, att han fann någonting för sin känsla
sårande deri att två unga flickor "vågade vara muntra i närvaro af en
arkierej." Ryssland kommer att gå framåt med stora steg, tänkte jag,
jernvägar skola byggas, nya hamnar öppnas och ljuset från Europas
vestra kulturstater skall söka sig en väg äfven hit, men det inre
ljuset, sjelfva folkupplysningen, skall ännu länge låta vänta på
sig. Hand i hand med cesarismens idé, skall den "ortodoxa" kyrkans
presterskap motarbeta hvarje sann andlig utveckling. Detta ligger
sakens natur. En yttre politur skall snart nog påstrykas alla, äfven
de sociala förhållandena, storartade reformer skola genomföras på
ytan af de flesta af det medborgerliga lifvets förgreningar -- men
derinne skall masken fräta på folkets andliga kraft så länge det
religiösa lifvet våldsamt hålles inom lås och bom -- --
Vagnen stannade, min tankegång äfbröts också. "Isvolte, stantzia!"
(om det behagas, se här stationen) ljöd konduktörens grofva basstämma
och tungt nedhoppade han från sitt höga säte. Vi voro efter i hamn
och i häl. Jag hade under resan rikligen trakterat mannen med
cigarrer och votka (bränvin), han villfor derföre min anhållan att
här dröja femton minuter längre samt intaga tschaj (the) för att
värma sig. Härmed voro alla passagerarne belåtna och vi inträdde i
stationshuset.
O, kan väl en ljuf förhoppning svikas på ett bittrare sätt än den
frusne resandens, som under sin vinterliga färd med ljufva aningar
om en brasa och värme å raststället, med ens finner sig försatt i
ett kallt, ehuru elegant möbleradt rum. Så gick det imellertid oss.
I sanning, jag svor en nordisk ed, ett äkta "må f--n ta' alla ryska
gästgifverier!" Snart sprakade dock en stor, munter brasa i den
väldiga ugnen och theköket bars in. Presten-prelaten tycktes ha god
lust att servera, men öfverlemnade detta likväl åt Minin, som med
högtidlig min förrättade sitt vigtiga uppdrag. Vi hade allesammans,
så godt sig göra lät, grupperat oss omkring elden; sin dotter hade
likväl biskopen skjutsat undan för att sjelf intaga hennes plats.
Då jag nu uppsteg för att be den stackars flickan intaga min plats,
utropade han förargad: "ah ni, låt bli att vara artig, hon är nog
galen i karlar ändå! För det felet har jag pryglat tre af mina
döttrar förut till dess de miste förståndet -- och den här skall väl
gå samma väg!" [Faktiskt, liksom allt annat i denna skizz.]
Till och med Minin såg förlägen ut. Jag nödgade likväl den unga
flickan att taga plats emellan de båda schvveitziskorna som med ett
visst deltagande omhuldade den öfvergifna varelsen. Theet dracks
imellertid och vi afreste. Om morgonen voro vi i Dünaburg.
Sjelfva staden är ett snuskigt näste, uppfyldt af rusiga ryssar,
snuskiga polackar, judar och soldater. Nu var der dock mera lif
på platsen, ty jernvägen härifrån till S:t Petersburg var färdig
ehuru ännu icke upplåten till trafik. Efter några timmars uppehåll
fortsatte vi vår färd genom det enformiga nordlithauiska landskapet,
Vid Ostrowsk passerade vi likväl en öfverraskande ståtlig hängbro
öfver floden Welikaja, som vid Pskow utfaller i sjön Peipus. Från
denna sistnämnda stad var jernvägen till Petersburg redan i full
gång och alla mina reskamrater hade blott köpt mallpostbiljett
ända hit. Endast jag hade löst en biljett till S:t Petersburg. Det
oaktadt lät jag öfvertala mig att åtfölja det öfriga sällskapet. Jag
förklarade imellertid att jag ville fara i tredje klass. Härimot
opponerade sig väl biskopen, men då jag sade honom att jag, för att
åtminstone i någon mån få kasta en blick på det så kallade folkets
sätt att vara och föra sig, föredrog tredje klassens träbänkar
framför andra klassens resårsoffor, och att ju han gerna kunde ha en
annan smak, förklarade han sig likväl beredd att på det "sällskapet
icke skulle åtskiljas" jemväl fara i samma klass som jag. Vi stego
alltså följande morgon alla sex in i samma vaggon. Vagnarne af tredje
klassen på denna linie bestå af flera från hvarandra blott genom ett
alnshögt skrank skilda "kupeer", hvilka sistnämnda dock hvar för sig
ha skilda ingångar. Vi upptogo en kupé för oss och konduktörerna, som
alla nästan blott talade tyska, voro nog artiga att icke i vår kupé
inpacka flera passagerare.
Dessa tyska talande konduktörer utgjorde nu åter en förargelseklippa
för vår lättretlige och strängt rysktsinnade biskop, hvars
uppträdande, i förbigående nämndt, ej väckte ringa sensation hos de
redan förut i vagnen befintliga resandena. Det var också en ganska
egendomlig syn: den i zobel insvepte med guldkors prydde prelaten
i sällskap med rusiga, fårskinnsbeklädda estniska bönder, tyska
handtverksgesäller m.m. samt några israelitiska krämare. Af de
sistnämnda hade en grupp intagit en af våra grann-kupeer. Ibland dem
befann sig en bokstafligen i trasor höljd gammal man.
"Ser ni", berättade i den andra af våra grannkupeer en tysk talande
ung man sin kamrat, "den der galgfågeln derborta; han har efter att
ha tillbringat natten i en vrå å perronen, nu smugit sig in i kupeen
utan biljett. Jag känner honom; det är en entreprenör, som nyligen
med regeringen afslutat kontrakt om leverans af linne till ett belopp
af 70,000 rubel (ungefär 200,000 rdr), och nu vill han lura sig till
en gratisplats."
Det sistnämnda var sannt, såsom snart framgick af en tragikomisk
scen emellan ifrågavarande personnage och den biljettaffordrande
konduktören. Men huru nu gubben bönföll och konduktören skrattade,
slutades tvisten dermed att den trasige leverantören af linne till
ryska regeringen erhöll sin passage för halfva afgiften, hvilken en
af hans reskamrater erlade för honom.
Imellertid sattes tåget i gång. Den israelitiske gubben började
förrätta sin morgonandakt inför allas blickar. Nu följde en så
upprörande scen att pennan nästan vägrar mig sin tjenst för att
beskrifva densamma; jag vill också fatta mig helt kort, men anser
mig likväl sanningen skyldig den rättvisa att jag påpekar på hvilken
usel ståndpunkt af bildning och humanitet befolkningen i denna del af
Ryssland (södra delen af det S:t Petersburgska guvernementet) då stod
och ännu står.
Midt under den gamles andaktsförrättning, måhända verkställd med
alltför stor ostentation, uppkom i de andra kupeema buller och skrik.
Skrattsalfvor omvexlade med grofva svordomar och snart haglade
ett regn af ruttna äplen, gurkor med flera dylika projektiler på
den beklagansvärda gubben. Det var afskyvärdt i högsta grad. Mina
schweitziskor betäckte sina ansigten. Jag bad på tyska mobben att för
Guds skull hålla upp. Förgäfves. Skrattet och begabberiet tilltogo
blott. Den ryska biskopen satt tyst och sluten, hans dumma dotter
skrattade öfverljudt, herr Minin såg på presten. Då vände jag mig
till denne i det jag bad honom nu göra sin andliga värdighet gällande
samt få ett slut på detta skändliga skådespel.
Han reste sig hög, den ryska prelaten, slog upp sin pels så att de
tre guldkorsen på hans bröst blefvo synliga och sade ett enda strängt:
"Tiho! (Tyst!)"
Och det blef tyst -- alldeles tyst. Blott en af de israelitiska
köpmännen i den förorättades kupé böjde sig fram till biskopen och
uttalade ett ödmjukt: "Tack, eders helighet!"
Sedan denna obehagliga episod var glömd, kom jag i resonnement
med de medföljande tysk-esterna öfver det ryska presterskapets
proselytmakeri och öfver "herrarnes" förtryck. Det vore dock alltför
vidlyftigt att här ingå i ett utförligt skärskådande af dessa
förhållanden, som i de senaste dagarne erhållit så mycken vigt och
under titel af den "baltiska frågan" hota med en vidt utseende
politisk konflikt.
Vår resa nalkades sitt slut. Två minuters uppehåll vid det kejserliga
lustslottet "Czarskoje Selo", nuvarande, kejsarens mest omtyckta
sommarresidens, ännu en kort tids färd och vi ha uppnått S:t
Petersburg. Der skildes vårt lilla ressällskap åt; mina schweitziskor
gingo till Moskva såsom guvernanter; de medförde icke de gladaste
föreställningar om lifvet i det "heliga Ryssland."
Jag derimot stålsatte mitt hjerta mot kommande ödens slag. Den
fanatiske prestens dystra hot i Ostrolenka bådade intet godt -- och
1863 års hemska scener ha besannat farhågorna.
Borgfröken.
Skizz från kejsar Nicolai regering.
[Denna lilla berättelse har i sina flesta detaljer en sannt historisk
grund. Den är naturligtvis något romantiserad; dock äro såväl den
intressante fången å slottet i det gamla Kexholm, den så kallade
"namnlöse", en figur ur verkligheten, liksom ock kejsar Nikolai
offentliga uppträdande vid sin broders frånfälle är historiskt
riktigt; äfven furst Trubetskoj och den ädle Rylejeff äro som bekant
historiska personligheter.]
1.
Den bleka, kalla decembersolen hade nyss gått upp. Dess strålar
belyste matt det ödsliga landskap, som vid gränsen emellan sydöstra
Finland och Ryssland sträcker sig utmed Rajajoki-åns höga stränder.
Naken och skoglös höjer sig en brant backe vid åbrädden på den ryska
sidan och bjuder den från vester kommande resanden en ogästvänlig
helsning. Det enformiga hvita snödoket, i hvilket hela naturen nu var
inhöljd, liksom i en liksvepning, gaf den föga inbjudande nejden en
ännu mera frånstötande karakter.
Den frågan tränger sig på hvarje resande: står man här verkligen vid
gränsen af det civiliserade lifvet, vid tröskeln till en främmande
verld, med främmande, mot den öfriga verlden fiendtliga intressen? Så
tro många ännu den dag som är i dag, och många voro äfven de skäl som
talade för denna bedröfliga åsigt, åtminstone vid den tidpunkt, om
hvilken vår berättelse handlar.
Det är i början af december månad af det för hela Europa minnesvärda
året 1825, då kejsar Alexander, "den välsignade", som det ryska
folket kallar honom, efterträddes på Rysslands thron af den
antieuropeiske sjelfherrskaren Nikolaus. Att denne sistnämnde, all
revolutions afsvurne fiende, sjelf genom en blodig militärrevolution
besteg sin i Taganrog aflidne broders thron, är bekant. Kändt är
också att hela den efterföljande regeringen blef en hårdhändt och
idétom militärregering. -- Men skulle vi låta våra tankar dröja vid
detta ämne, så skulle läsaren måhända i förtid skåda konturerna
af den teckning, som, ofta dyster nog, det är vår uppgift att här
upprulla för hans blickar. Dock vilja vi redan på förhand förråda så
mycket af berättarens hemlighet, att på hans mörka tafla äfven en och
annan glädtig ros och många blygsamma bleka liljor skola öppna sina
kalkar, på det den enkla sagan i sitt lopp äfven någon gång måtte
smeka läsarens vekare känslor.
Vi bedja derföre, för att raskt kunna börja berättelsen, våra
läsare att med fantasiens velociped, det snabbaste åkdon i verlden
för att genomfara tid och rum både framåt och bakåt, den nämnda
decembermorgonen år 1825 förfoga sig till den landsväg som, förenande
Finland med S:t Petersburg, genomskär den ofvan skildrade dystra
gränstrakten.
I en släda förspänd med en liten finsk häst af det sega och uthålliga
slaget som begagnas i dessa trakter i och för den lifliga trafiken
emellan Finland och den stora kejsarstaden, sutto nämnde vintermorgon
två fruntimmer med sin körsven. Fruntimren tillhörde synbarligen de
så kallade bättre stånden, det såg man af deras klädsel. Att den ena
var bedagad, sågo vi genast af de gråa hårstrån som tittade fram
under mössan. Men om den andra var ung kunna vi ännu icke bedömma, ty
hon har insvept sig i en stor pelskappa, hvars krage nästan helt och
hållet öfverskyler hennes ansigte. Färden skedde österifrån, och de
resande hade just anländt till den backe, som på sjelfva riksgränsen
från ryska sidan brant sluttar ned emot den bro som leder öfver
Rajajoki-ån. Då lyftade det fruntimmer, som vi ännu icke sett, upp
sitt ansigte, böjde pelskragen något undan och såg frimodigt omkring
sig. Ett glädtigt utrop: "Gudskelof åter hemma", undföll hennes
läppar, för öfrigt, enligt hvad vi hört, en vanlig gränshelsning då
finnar återvända från Ryssland. Men vi för vår del begagnade detta
tillfälle, der vi, en objuden passagerare, såsom författare alltid
äro, osedda följde med bakpå slädans medar, för att luta oss fram
och kasta en nyfiken blick på fruntimret. Och vi sågo, omslutet af
pelsbrämets mörka rand, ett litet näpet "förlofvadt land"', vi möttes
nämligen af två leende blå ögon, som gladt tindrade fram ur den bädd
af skära rosor, hvilka den friska vintermorgonen framkallat på den
vackra resenärens ungdomsfriska anlete. Det var en glad syn, dessa
vackra vinterrosor, och den gjorde ett behagligt afbrott i denna
tysta vildmark af snö och köld.
Men länge förblef det icke tyst. Bakom de resande dånade plötsligen
galopperandet af talrika hästar. Förskräckt vände sig körsvennen
om. I yrande fart ilade bakefter våra fredliga resande och utför
den backe de nyss passerat ett fyrspann frustande hästar. De drogo
ett stort heltäckt åkdon med tätt tilldragna läderförhängen framför
de framtill anbragta glasfönstren. Det var en så kallad "vosock".
Ekipaget omgafs af fyra ryttare på hvardera sidan. Deras långa lansar
och brokiga drägter utvisade att de voro militärer.
"Kosacker!" utropade drängen, hvars namn, i förbigående nämndt,
var Johan, förskräckt, och försökte att köra åt sidan af vägen så
mycket som möjligt. Just då den besynnerliga kavalkaden passerade
våra resande var dessas släda nära att stjelpa, och så gick det
också, ty den modige Johan vek ytterligare åt sidan för de framilande
kosackerna. Det unga fruntimret kunde icke undertrycka ett utrop
af förskräckelse då slädan vältade ikull. Vår lilla sköna beskref
också alldeles plötsligt en liten luftresa och befann sig vid dess
hastiga slut djupt inbäddad i den mjuka snön vid vägkanten bredvid
sin äldre kamrat, som dock icke fallit alldeles ur slädan. Der satt
unga fröken nu, en rodnande ros midt i den hvita snön. Kosackerna
uppgåfvo ett ljudeligt gapskratt och tittade skadeglade på den
ofärd de beredt. De hade nu något, dock icke mycket, saktat farten,
ty vägen bar åter uppför på den finska sidan af bron. Då öppnades
hastigt förhängena i det täckta åkdonet och ut hoppade en ung man.
Med blixtens hastighet var han vid vår unga väninnas sida och lyftade
lätt den djupt rodnande lilla skönheten på den släta landsvägen. De
hunno dock knappast vexla ett ögonkast, ja, knappast tänka en tanke.
Allt var ett ögonblicks verk, ty under åtbörder af den ytterligaste
förskräckelse störtade sig genast fyra af kosackerna öfver den
unge mannen och bokstafligen buro honom tillbaka till täckslädan,
som imellertid stannat, samt tilldrogo åter de hemlighetsfulla
läderförhängena.
Lilla fröken hade gjort en besynnerlig åtbörd, liksom ville hon ila
sin obekante riddare till hjelp, men det hade stannat vid åtbörden,
och ingen hade sett den, om icke måhända han sjelf. Innan den något
förskräckta unga damen riktigt hunnit hemta sig voro imellertid
riddaren och hans följe försvunna.
Tanten hade undergifvit fogat sig i sitt öde, och den förbluffade
Johan, som, sedan han krafsat sig fram ur snön, under häpnadsfull
tystnad åsett tilldragelsen, bragte nu åter slädan i ordning, skakade
snön från den gamla damens pels samt bäddade fallarne omkring sin
unga fröken, hvilken tigande återtagit sin plats i slädan. Först
sedan färden fortsatts en stund tittade körsvennen sig om och
uttalade sin bestörtning för den unga damen i följande ordalag:
"Såg fröken Lydia den rysliga röfvaren, som öfverföll oss? Men de
modiga kossackerna hjelpte oss och togo honom till fånga".
Fröken Lydia blickade något förvånad upp, men hon gaf den enfaldiga
Johan intet svar, måhända emedan hon icke förstod huru man kunde
uppfatta saken sålunda.
"Såg fröken hvarifrån han kom", fortsatte Johan, som legat med
hufvudet i snön medan den obekante riddaren hoppat ur "vosocken",
"och såg fröken hans läsliga mustascher? De sågo ut som två svarta
djefvulshorn, utvuxna från hans näsa. Ja, han var ryslig att åse och
det öfriga af hans ansigte var så hvitt som hvita snön här på marken".
Fröken Lydia såg upp med en drömmande blick, men besvarade icke den
pratsjuke Johans frågor.
"Hvad kunde de vilda karlarne ha velat honom?" frågade hon, vänd till
sin tant.
Men tant besvarade hennes fråga blott med ett stelt stirrande. Johan
deremot inföll i en tvärsäker ton:
"Kosackerna sjelfva äro nog farliga ibland, men så äro de också
någon gång rätt bra att ha till hands, såsom till exempel mot andra
röfvare. Det var säkert en erkeskälm, som de nu fångade, goda fröken."
Den unga fröken försjönk i tystnad, den gamla damen fortfor att
stirra, men detta sätt att behandla denna intressanta fråga behagade
alldeles icke den praktiske Johan. Han tillade derföre i en bedjande
ton:
"Herrskapet behöfver icke frukta någonting numera, kosackerna släppa
icke karlen. Men det vore roligt att veta hvart de föra honom. Jag
vill köra litet raskare, så hinna vi kanske fram till Rajajoki
gästgifvaregård, innan de få nya hästar spända för den stora slädan,
som måtte vara öfverfull af rackare, eftersom åtta kosacker åtfölja
densamma."
Fruntimren svarade ingenting, och detta tog Johan för ett jakande,
hvilket det kanske också var, och så fick hästen en smäll och det bar
af.
I de patriarkaliska tiderna för fyratio år sedan och i dessa från
den stora verlden så långt aflägsna trakter, var förhållandet mellan
tjenare och husbondfolk vida förtroligare än hvad nu för tiden och
hos oss är fallet. Ett samtal af det slag, som det nyss anförda,
emellan en resande dam och hennes körsven, låter derföre förklara sig
lätt nog, i synnerhet efter ett sådant äfventyr, som det, för hvilket
våra resande råkat ut.
Men vi måste lemna våra läsare några korta förklaringar om fröken
Lydias och hennes tants personer och ändamålet för deras resa. De
voro kommendantens å Kexholms fästning i Finland svägerska och dotter
samt hade med egen häst, såsom det var brukligt den tiden, företagit
en resa till Petersburg i och för några uppköp till den förestående
julen. Lydia var dessutom förlofvad med en ung possessionat i hennes
hemtrakt och brudutstyrseln skulle upphandlas i Petersburg, det var
nu en gång förnämt. Ofverste von Eberhardt, som var enkling, var
svensk till börden och hade varit svensk militär, men efter kriget
1808 och 1809 trädt i rysk tjenst och fortlefde nu sina gamla dagar
på den föga betydande fästningen Kexholm i östra Finland.
Så mycket om den vackra, tjugoåriga Lydia von Eberhardts och hennes
åldriga tants reseändamål. Låtom oss nu vända vår uppmärksamhet
åt alldeles annat håll, men åt omständigheter, ganska vigtiga för
vår berättelses gång, och hvarvid vi skola försöka att för läsaren
presentera hjelten i denna vår sannsaga.
2.
Morgonen den 9 december år 1825 hade gått upp öfver den praktfulla
kejsarstaden. Petersburgs vanligen mera folktomma gator hvimlade nu
af menniskor, som gångarne i en myrstack. Dock hade den böljande
menniskomassan föga likhet med de små, flitiga insekterna. Det var
icke till arbete man skyndade, utan till en fest. Det afsjöngs
nemligen ett "te deum" i stadens kyrkor, med anledning af det dagen
förut från Taganrog anlända glädjebudskapet att den sjuke kejsaren,
Alexander I, ändtligen beslutit att anlita läkarhjelp, hvilket han
hittills envist vägrat.
I festligt tåg begaf sig den ende af kejsarens bröder, som var
närvarande i Petersburg, Nikolaus, med sin moder, enkekejsarinnan,
till den praktfullt upplysta katedralen. Mäktigt brusade den
högtidliga kyrkosången, utförd af hundratals valda stämmor, genom de
af kostbara rökelseångor fyllda hvalfven. Den högreste storfursten
stod der andäktig och korsade sig som alla de andra. "Te deums" toner
måtte ha djupt gripit äfven denne mans kalla hjerta.
Då, midt under högtidligheten, framtränger en af kyrkobetjeningen
till storfursten och hviskar i ödmjuk ställning några ord till honom.
Nikolaus studsar och ilar ut. Ceremonien fortsattes imellertid.
I kyrkovestibulen möttes storfursten af en ung officer i en illa
medfaren resdrägt. Alla närvarande draga sig vördnadsfullt långt
undan.
"Hvad nytt från Taganrog?" frågar fursten häftigt. "Säg fort ut,
löjtnant Sergejeff."
"Eders Majestät", svarade löjtnanten och böjde knä, "se här depeschen
från furst Woronzow."
"Min broder?" frågade Nikolaus, nästan hviskande.
"Är hädangången den 1 december, Eders Majestät", ljöd svaret.
Då, så säges det, skall Nikolai stränga ansigte ha bleknat hemskt,
och han stod tyst en liten stund. Han stod der nästan som vore han
försänkt i bön, men plötsligt ljungade hans herrskareöga upp och med
ett kallt:
"Stig upp, _kapten_ Sergejeff, och tig, du förstår", vände han sig om
och inträdde åter i kyrkan. Med majestätiska steg gick han fram till
den officierande archimandriten och talade sakta några ord vid den
häpnande gamle.
Nikolaus trädde åt sidan. Ceremonien afbröts och den vördige prelaten
tog ett guldkrucifix, lindade ett svart flor omkring detsamma och
trädde fram till enkekejsarinnan. Hon kysste andäktigt det framräckta
korset, men då hon varsnade det svarta floret, förstod hon dess tysta
språk och föll med ett utrop af smärta afsvimmad till golfvet.
Församlingen upplöstes, enkekejsarinnan fördes hem och Nikolaus begaf
sig till den i hast församlade senaten.
Här afsade han sig högtidligen alla anspråk på thronen till förmån
för sin äldre broder Constantin, hvilken dock redan förut under
Alexanders lifstid förmåtts att _skriftligen_ frånhända sig sin
förstfödslorätt till ryska thronen, och det emedan Nikolaus ansågs
vara mera begåfvad och bättre lämplig till kejsare. Denne sistnämnde
var också den lagligen fastställda thronarfvingen. Hans afsägelse var
blott en komedi, såsom den snart derpå följande blodiga revolutionen
skulle ådagalägga.
Huru långt kan icke hyckleriet, i synnerhet på thronen, gå!
Symptomerna vid Alexanders dödsbädd föranledde det ännu allmänt
trodda ryktet, att han blifvit förgiftad. Och hvarifrån skulle väl
ett sådant attentat utgå, om icke från dem eller riktigare den, som
hade största timliga fördelen deraf. Väl fanns, det är sannt, öfver
hela Ryssland en vidt utgrenad sammanvärjning, hvars medlemmar icke
ryggade tillbaka för ett furstemord, men detta var utsatt till någon
dag påföljande år, och Alexanders oväntade död störde i betydlig
mån de sammansvurnes planer. De hade således intet intresse vid en
katastrof, som tvärt emot deras beräkningar inträffade för tidigt. Om
den, sedan längre tid vurmande kejsaren verkligen dött af förgift,
så torde skulden kunna tillräknas ett annat inflytande, än de
sammansvurnes stämplingar. För deras frisinnade afsigter var och blef
den hårda Nikolaus en vida farligare stötesten.
3.
Det var natt, och de flesta af czarstadens invånare hade i sömnens
armar glömt såväl förmiddagens afbrutna högtidlighet, som ock
middagens politiska komedi.
Men alla slumrade icke. På vinterpalatsets långa facad lyste ett
svagt sken ur två fönster.
Låtom oss kasta en blick i det tysta rummet. Vid skenet af två
vaxljus sitter en högrest gestalt vid ett skrifbord. Han tycktes just
ha slutat läsningen af några bref, som lågo framför honom. Tankfull
lutade han sin panna emot handen och mumlade sakta för sig sjelf!
"Det måste lyckas. Just oförvägenheten i deras planer skall lemna dem
i mina händer. De tro sig arbeta för hvad de kalla frihet, men de
arbeta för min envåldsmakt och Rysslands sanna väl". Härvid korsade
sig don högreste mannen och steg upp. "Och de sjelfva skola falla
blodiga offer för sina utopier."
Monologen var slut och med en kall, dyster blick fattade mannen i en
på bordet stående ringklocka och lät den klinga.
En officer inträdde ljudlöst.
"Är allt mörkt i palatset, som jag befallt?"
"Ja, eders majestät."
Nikolaus teg en stund.
"Sergejeff", sade han slutligen, "är allt färdigt? De komma ju alla
maskerade?"
"Alla", svarade den unge officeren, hvilken dock vågade tillägga:
"Men har eders majestät besinnat faran?"
"Lyd!" var den blifvande lierrskarens kalla svar. Sergejeff hjelpte
på honom en enkel militärkappa, tog ljusen från bordet och lyste
förut. Sålunda gingo de tysta fram genom palatsets korridorer som
blott helt matt voro upplysta. Våra vandrare gåfvo öfverallt den
riktiga lösen åt vakthafvande gardisterna. Sålunda smögo de sig ut
och stodo nu på torget.
"Hvar?" frågade den längre af vandrarne.
"Hos furst Trubetskoj?"
"Lösen?"
"Tyrann eller frihet."
De fortsatte nu ljudlöst sin väg genom den mörka decembernatten.
* * * * *
Men den natten voro äfven andra personer i rörelse. Starka patruller
genomtågade gatorna, men gåfvo efter en kort vexlad lösen hastigt
plats åt våra nattvandrare. Dessa gingo uppför Newska-prospekten, men
blott fram till gatan "Lilla Million", veko af åt densamma och stodo
snart framför ett stort hus, liknande ett palats.
"Så nära mitt residens", mumlade den ene, "det är djerft. Låt oss
stiga på."
Darrande öppnade den unge förrädaren af sina med-sammansvurna dörren.
"Ni kommer väl sent", sade en påtagligen till portvakt förklädd
militärsperson.
"Tids nog att träffa värden", svarade Sergejeff hastigt. De fortsatte
sin gång.
"Eör Guds moders skull", hviskade nu den sistnämnde, "vid den dörr,
som vi nu komma till, måste hvarje person gifva den andra lösen."
En trappa upp möttes de af en mörk gestalt, insvept i en mantel:
"Hvad väntar ni?"
"Tyrann eller frihet?" svarade Sergejeff sakta.
Hans följeslagare mumlade blott några otydliga ord, hvilkas ljud
försvann i maskens flor.
Eu hand lades tungt på hans skuldra.
"Hvad väntar ni?" ljöd åter frågan.
Det var ett kritiskt ögonblick. Sergejeff darrade i hela kroppen, sa
att hans värja slamrade emot korridorens marmorvägg.
Hans följeslagare teg ännu ett ögonblick; han tycktes kämpa en svår
inre kamp, men framstötte slutligen med häftig, pressad röst:
"Tyrann eller frihet."
"Stig in sakta", ljöd nu svaret, "presidenten har redan börjat."
I en svagt upplyst sal befunno sig ungefär etthundra personer,
hvilka, tysta som egyptiska sfinxer, sutto kring väggarne i det
dystra rummet.
"Är rätta tidpunkten inne, mina herrar?" ljöd ordförandens röst från
ena ändan af salen. Den ljöd dof och matt, som skulle den talande
ogerna ha framställt sin fråga.
"Ja!" ljöd det enstämmiga svaret, och Sergejeff spratt förskräckt
till vid klangen af den kraftfulla och stolta ton, hvarmed hans
granne uttalade sitt måhända alla de närvarandes öde afgörande
votum: "att äfven för honom rätta tidpunkten var inne." -- Det var
första uppenbarelsen af Nikolai tro på sin speciella "mission" såsom
Rysslands "sjelfherskare."
"Konstitutionel monarki?" sporde presidenten vidare med något
vibrerande stämma samt tillade:
"Jag ber herrarne enskildt träda fram till bordet och afgifva sina
röster. Sekreterare, ropa upp numrorna."
En kallsvett betäckte Sergejeffs hela kropp; han hade icke tänkt på
något nummer åt sin följeslagare.
"Nummer 1", ljöd sekreterarens, den unge löjtnant Rylejews klara
stämma. [Rylejew var namnet på furst Trubetskojs sekreterare i
sammansvärjningskomitén. Han afrättades sedermera på Nikolai
befallning.]
"Ja!" svarade den uppropade, i det han gick fram till bordet och
sedan ställde sig till venster om ordföranden. Numrorna uppropades
och samma svar följde från allas läppar.
Huru skulle det gå då den ende nummerlöse återstod? Förrädarens
hufvud svindlade vid tanken derpå. Han blundade i en bäfvande
förväntan att hans eget nummer skulle uppropas. Hvad skulle han då
afgifva för svar, han, som var medveten af den mans närvaro, hvilken
frågan gällde så djupt? Lyckan räddade denna gång Sergejeff och hans
följeslagare.
"Nummer tretton:" ljöd sekreterarens stämma och en ljusning tycktes
gå öfver den ädle Rylejevs drag. Och ur en dunkel vrå af salen
reste sig en hög gestalt, gick lugnt fram till bordet, slog ned
kapuschongen af sin vida mantel och visade ett omaskeradt ansigte,
öfver hvars ädla drag en djup sorgsenhet utbredt sin dystra blekhet.
Då den omaskerade mannen stod framför ordföranden, rådde en dödlik
tystnad i salen. Man hörde icke ens de närvarandes andedrägt.
Med klar och väljudande röst uttalade den stolta gestalten det enda
ordet:
"Republik".
Upp rusade nu väl halfva antalet af församlingens medlemmar och ett
kraftfullt utrop: "Republik!" ljöd genom salen.
Allmän förvirring rådde. Ordföranden lemnade sin plats och förklarade
sig icke vilja eller kunna fortsätta nattens förhandlingar, utan
bad de församlade att skingra sig innan oväsendet väckte polisens
uppmärksamhet. Kallelse till ny sammankomst skulle snart ske på
lämpligare tid och ställe. De flesta lydde och ilade hastigt bort,
liksom fördrifna af onda andar.
"Jag känner dig väl", mumlade för sig sjelf den objudne gästen vid
förrädarens sida; "jag känner dig väl... du _kan_ ej blifva Rysslands
kejsare... och derföre vill du ha en republik. Men din framtidsbana
går blott öfver mitt lik... min väg..."
"Släck ljusen!" ljöd nu furst Trubetskojs röst. Alla närvarande
aflägsnade sig.
Vid utgåendet stötte den omaskerade mannen och den förklädde
herrskaren tillsammans.
Det var dock icke sista gången dessa två råkades. Vår lilla
berättelse skall försöka utreda en del af det öde, som jernhårdt
drabbade den ene af dem.
4.
Natten var ännu icke slut, då en stor täcksläda stannade utanför ett
elegant hus vid Litejnij-prospekten. Åtta beridna kosacker, stumma
som bildstoder, höllo tätt bakom det hemlighetsfulla åkdonet. En man,
insvept i en militärkapprock och åtföljd af en enda lika klädd person
och hvilka tycktes ha inväntat den eskorterade täckslädan, framträdde
nu till husets port. Tre som det tycktes öfverenskomna slag på
densamma besvarades med den tunga portens öppnande, och de två männen
trädde in.
En beqväm och prydlig trappa ledde dem upp till första våningen.
"Sofver hans durchlaucht?" sporde en oss välbekant röst och gjorde
med detsamma ett tecken, i det han korsade sig på ett egendomligt
sätt.
"Nej", ljöd kammartjenarens svar, "hans durchlaucht läser. Skall jag
anmäla er?"
Ett nytt tecken och kammartjenaren öppnade dörren till en vacker
salong. Han tycktes vara van vid dylika nattliga besök.
"Se der", sade han och pekade på en dörr i salens fond.
Den längre af de inträdande männen närmade sig nu den anvisade dörren
och lade handen på elfenbensvredet. Han tycktes tveka ett ögonblick,
men öppnade derefter dörren beslutsamt.
Med den bleka pannan lutad emot sin fina, hvita hand, satt en ung
man af ädel gestalt vid ett bord, betäckt med talrika papper i
schifferskrift.
Det var den omaskerade frihetsvännen vid nattens hemliga sammankomst.
Långsamt upplyftade han hufvudet och betraktade en stund den
inträdande.
"Hvad vill du mig denna tid på dygnet, Nikolai Pawlowitsch?" sade han
afmätt och lugnt.
"Jag vill icke taga ditt lif", svarade den blifvande sjelfherrskaren
i nästan mild ton, "men du står mig och Rysslands lycka i vägen; _du
måste blifva tyst; du måste resa_."
"Förrådd, alltså förrådd", genmälte den andre dystert och tillade
sedan kallt: "du är allena och jag är beväpnad."
Härvid lade han handen på en pistol, som låg på bordet.
"Du kan icke taga mitt lif, lika litet som jag ditt, -- men _du måste
resa_. Se, allt är redo derute -- _res_!"
"Och hvarför har du sjelf kommit hit för att förkunna mig mitt öde?"
"För att rädda ditt lif, för att be dig tiga, ty _tiga_ måste du",
och Nikolaus tillade strängt: "_tiga_ för min familjs heders skull...
eller dö."
"Din familj, Nikolaj Pawlowitsch, skall icke lida någon vanära
genom mig", svarade den andre stolt. "Men tag heldre mitt lif, du
har makten, än du låter mig försmäkta i ett ödsligt fängelse. Jag
är ung och vill lefva... men ett verkligt lif... För min skull
skall icke onödigtvis ryskt blod flyta i strömmar. Tag mitt lif som
försoningsoffer åt din herrsklystnad."
"Jag kan ej", svarade Nikolaus och räckte den namnlöse sin hand.
"Skall jag väl taga denna hand, som nu gör mig så mycket ondt och en
gång skall föra mitt fäderdesland i träldomens bojor?" sade den unge
mannen stolt i tvekande ton.
"Jag skall göra Ryssland stort", sade Nikolaus nästan med värma.
"Ja, på ditt vis kanske", svarade den andre sorgset, och tillade
sedan: "men jag viker, du har makten... mitt öde är afgjordt, farväl!"
Den kejserliga handen sjönk tung tillbaka; den namnlöse hade icke
vidrört den...
Fem minuter senare ilade i fyrsprång det omnämnda täckta okdonet
bort. Derinne satt en fallen man med för evigt krossade förhoppningar.
Till vinterpalatset, befallde Nikolaus stolt sin kusk, och han
tillade för sig sjelf: "De andra skall jag lätt öfvervinna och de
skola sannerligen dö."
5.
Vår berättelse för oss nu åter tillbaka från Petersburgs prunkande
salar och de verldsskakande intriger som de dolt, och möjligtvis
ännu dölja, till det tysta Finlands torftiga nejd. Det ställe, der
vi åter bedja läsaren beträda detta land, är i sanning tarfligt nog.
Det är nemligen Rajajoki gränsstation inom Kivinebb socken. Om ni
någonsin sett tarflighet förenad med osnygghet, så är det väl här.
Tänk er all den fordna finska simpelheten förenad med den på ämnen
så oändligt rika ryska snuskigheten, och ni skall möjligtvis få den
föga afundsvärda förmånen att kunna göra er ett tydligt begrepp om
huru det såg ut på Rajajoki år 1825. Men allt var dock icke så uselt
der heller, och det som var verkligen godt, det var det ryska théet.
Sättet att bereda detsamma var det äkta ryska, medelst "samovar", det
sjelfuppvärmande théköket. Detta visste tant Agneta ganska väl, och
Johan hade sina skäl också, såsom vi redan veta, att vilja stanna å
nämnde rastställe en liten stund. Hästen torde icke heller ha haft
något emot det improviserade dröjsmålet. Besynnerligt nog tänkte
säkerligen ingen af de två på fröken Lydia och hennes önskningar,
hvilka dock bordt vara det "bestämmande momentet".
Då våra resande midt igenom hopen af stojande och redan på
morgonen halfrusiga bönder anlände till gästgifvargården, var den
hemlighetsfulla täckslädan redo till affärd. Hästarne drogo till,
och i en sky af uppsparkad snö försvann fyrspannet och de åtta
kosackerna. Johans mer än förvånade blick följde de bortilande
och tant Agneta försökte att tala, men lyckades icke, af idel
"forbauselse". Hvad som vållade denna till högsta potens uppdrifna
förvåning, få vi se af följande samtal, som, sedan det begärda théet
serverats i gästrummet, egde rum emellan tant Agneta och den på "en
kopp" inbjudna gästgifvarmor. Fröken Lydia blir för ett ögonblick en
biperson i vår berättelse.