Jag ber till en början läsaren följa mig till den gamla, goda men
oroliga staden Warschau, det vill säga _om_ han vill följa mig till
det olyckliga Polens i alla fall ännu i så många afseenden ytterst
eleganta hufvudstad. Till och med ännu den dag som är i dag, och
efter alla de hemska händelser som i den senaste tiden ha öfvergått
dettä den polska nationalitetens palladium, fruktar czaren vid Newans
strand just denna egendomligt polska elegans, som utmärker och i ännu
högre grad för några år sedan utmärkte det ädla polska folkets vackra
hufvudstad.
Och hvari består då denna egendomliga, specifikt _polska_ elegans?
Tvärtemot hvad vi här säga talar man ju, och detta tyvärr med rätta,
tidt och ofta derom att de polska städerna se hvad man kallar -- sit
venia verbo -- rätt snuskiga ut.
Den polska elegansen uppbäres i främsta rummet af de polska
fruntimren. Och det är dessa tjusande varelser czaren fruktar. Deras
inflytande på männen är stort och hela Europa beundrar de sköna,
eleganta polskorna -- som nu så djupt sörja sitt Ilions fall. Men
det är måhända just denna sorg, så värdigt buren, som förläner allt
polskt en viss aristokratisk pregel.
Låtom oss beträda Warschaus förnämsta gata, den stora "Krakowskaja"
(Krakaugatan), uppkallad efter det gamla Polens andra hufvudstad,
det intressanta gamla Krakau, numera österrikisk besittning. -- Jag
måste här i förbigående nämna att den resa jag, återvändande från
Tyskland, företog genom Polen och Ryssland, skedde före den sista
revolutionens utbrott, men just under de tider då densamma var i
görningen. Icke heller existerade då ännu en järnvägsförbindelse
emellan S:t Petersburg och Warschau, utan den resande färdades
medelst så kallad "mallpost", en jemförelsevis väl organiserad och
snabb diligensförbindelse. Dessa inledande anmärkningar äro af nöden
för att man skall kunna förstå en del af hvad jag i det efterföljande
går att omtala, och hvilket i sina minsta detaljer är faktiskt, så
föga trovärdigt det ibland än kan låta.
Nåväl, det är i December månad och vi befinna oss på "Krakowskaja".
De djupa nischerna som bilda fönstren (Warschau är i allmänhet byggt
på gammaldags vis) till bottenvåningarne, hvilka till större delen
äro upplåtna till bodlokaler, äro särdeles väl egnade att taga plats
uti och åskåda lifvet på gatan.
Polackarne äro i allmänhet ett vackert folk, jag menar naturligtvis
de verkliga polackarne, icke representanterna af kroiseringen
med vender, tyskar, ryssar och israeliter, ej heller de genuina
medlemmarne af dessa värda fem nationaliteter i Polen, hos hvilka
polackens medfödda höfviskhet och den _polska qvinnans anboora behag_
blott undantagsvis kunna anträffas.
Det var mitt största nöje att under min vistelse i Warschau,
hvilken inskränkte sig till blott tre dagar, hvarje morgon, eller
måhända riktigare förmiddag, besöka "Krakowskaja", sätta mig i
någon af de omtalta "nischerna" och mönstra de af- och tillgående
personligheterna. Om jag med förbigående af det ringa vendiska
elementet och jemväl lemnande åsido de "goda tyskarne", som till
en stor del äro handtverkare, börjar med de större grupperna, så
är den fulaste af de syner som jag då var i tillfälle att se, den
polska juden, isynnerhet i vissa förhållanden. Lika svårt som det
är att i later och skick skilja emellan den polskjudiska eller
hamburger-bankiren och lika europeiserad som en sådan medlem af den
israelitiska stammen måste förefalla en hvar, lika obehaglig är den
genuint polska "schackerjuden", som i sin snuskighet och närgångenhet
lifligt påminner om orienten. Hans luggslitna, talgiga rock döljer
ett lika "futtigt" inre. Han "gör i allt" -- i lump, i smycken, i
pengar, i vackra qvinnor, med få ord i allt hvarmed pengar kunna
förtjenas.
Den dernäst följande gruppen intages otvetydigt af ryssarne, som
med hånlöjet på läppen gå omkring i den _stad de eröfrat_, och,
militärer som de flesta äro, utgöra de i sina guldsmidda rockar ett
lefvande bevis på våldets prålighet. De ryska damernas sträfvande
går derföre också ut på att lysa som "fina" damer ur den stora
verlden. O! hvilken andlig blindhet! att tro sig kunna se "fin" ut i
jemnbredd med den verkliga polska "pannan" (damen). Den sistnämnda
tillhör rentaf ett sylfidiskt slägte. Hon sväfvar fram på ett sätt
som det vore orätt att blott kalla _gång_, ty så lätt, så otvungen,
så fri från all ansträngning är den framåtskridande rörelsen. Den
polska qvinnans gång är också berömd öfver hela den civiliserade
verlden. I "_pannans_" hela väsende och skick uttalar sig en allt
genomgående aristokratisk lyftning, som hon ovilkorligen meddelar åt
hela sin omgifning. I allmänhet skön, bär hennes skönhet en alltför
stolt karakter för att nedlåta sig att vara prunkande. Hennes ögon
brinna och glöda icke som spaniorskans och italienskans, eller
smälta i längtansfull vällust som Orientens dotters, de stråla en
lugnt och varmt till mötes och är man lycklig nog att något djupare
få skåda i desamma, så läser man der tydligt historien om den kraft
och uppoffrande fosterlandskärlek som de polska qvinnorna ådagalagt
senast under de sorgliga tilldragelserna år 1863. Mera hängifvenhet
för fäderneslandets dyra sak ha intet lands qvinnor någonsin visat
sig ega och det i så stor och vidtomfattande skala. Det var de som
i främsta rummet underhöllo entusiasmen, och de förtjena i sanning
det höga namnet af den heliga eldens väktarinnor. Vårdad af deras
späda händer kunde den sköna lågan i de manliga brösten icke slockna,
trotts strömmar af blod som gjötos öfver densamma. Beredvilligheten
att uppoffra sig för fäderneslandet steg med de sig hopande olyckorna.
Sådan var hon äfven före denna sorgliga tid, en af de skönaste
partier på historiens tafla -- och sådan förblir hon förvisst äfven
i framtiden. Nu sedan männen slagtats, kedjats och bortförts till
Sibiriens snö-öknar, ligger Polens sak nästan alldeles i qvinnans
händer -- och hon skall veta att häfda sin i blod och sorger af alla
slag vunna ära.
Den polska nationen är alltigenom en adelsnation, med _alla_ detta
begrepps otaliga fel och brister, men också icke i saknad af de
flesta goda sidor som några historici vilja vindicera åt den adliga
institutionen. Jag för min del såg i Polen nästan öfverallt blott
fattigdom och snuskighet. I adelns slott inträngde jag icke -- och
på klostren ville jag icke tänka. Men schljächszernas (knapadelns)
boningar voro till större delen fattiga kyffen och böndernas kojor
ännu uslare. Deremot måste jag, i motsats till hvad ofta läses om de
polska värdshusens dålighet, säga att de restaurationer, vid hvilka
jag under den långa färden från Warschau till Kowno steg af, voro,
jemte sina billiga priser, ganska hyggliga.
Det hotell der jag bodde i Warscliau hette "Saxonski dom" (Hotel
de Saxe). Det var en gammal, stor och vidlyftig stenbyggnad med
korridorer, genomgångar, otaliga mörka och smala trappor m.m. Om jag
ej missminner mig har ståthållaren, grefve Berg, sedermera låtit
rasera detta "farliga" hus. Betjeningen på hotelet var klen men
restaurationen god och billig. Bakom disken fungerade en liten näpen
"panna", som jemväl betjonade gästerna. Det var ett synnerligt nöje
för mig att med henne försöka rådbråka polska. Tyska förstod hon
icke och ryska ville hon icke gerna tala. Många löjliga misstag och
förvexlingar förekommo oss emellan.
Jag hade skaffat mig en biljett för näst afgående "mallpost" till
Petersburg. Det inre af vagnen var upptaget -- min plats blef derföre
bredvid konduktören. Jag skulle således "summa diligentia", i fri
skolpojksöfversättning: "på taket af diligensen", göra mitt intåg
i Ryssland, liksom Caesar enligt egen uppgift sitt i Gallien. Det
lofvade bli en ganska obehaglig situation, ty vi voro i smällkalla
vintern: alnsdjup snö betäcker marken och vinden hviner kall öfver
norra Polens och vestra Rysslands slätter.
Dagen för afresan kom och vi intogo våra platser i det oviga åkdonet,
en stor heltäckt vagn, förspänd med sex hästar. Jag hade bredvid mig,
utom konduktören, en annan lidandes kamrat, en rysk tjensteman, vid
namn Minin, såsom jag sedermera erfor.
Farväl, du vackra Warschau, tänkte jag tyst för mig sjelf, med dina
stolta polska adelsmän och dina sköna, präktiga qvinnor -- farväl!
Och jag insvepte mig dyster i hågen i min pels, dyster vid den
ovilkorliga tanken derpå, att jag nu ilade mot gränsen af den makt,
hvars grymma förfarande nästan krossat den ädla polska nationen, som
med alla sina fel dock är en af perlorna i den europeiska historiens
krans och hvilken perla nu frånröfvats oss af den vilda ryssen. Och
jag drog mig instinktmessigt undan från min ryska kamrat och hviskade
sakta: "än är Polen ej förloradt!" -- Kamraten som trodde att jag
tilltalade honom vände sig till mig.
"Vill ni veta", inföll han liksom till svar på någon af mig
framställd fråga, "hvilka som utgöra vårt ressällskap derinne? --
Nåväl", fortfor han talträngd, "det är ingen mindre herre än en
erkebiskop från Warschau, kejsarens (ryssen korsade sig) botpredikant
derstädes; han har tre gullkors hängande om halsen (åter korsning)
och reser nu med sin dotter öfver S:t Petersburg till Moskwa. -- De
två andra äro utländska fruntimmer", tillade han likgiltigt.
Färden gick i början raskt nog, så länge vägarne voro banade, samt
i allmänhet inom det polska området bättre än sedermera då vi kommo
inom det egentliga kejsarrikets gränser.
Stationerna voro långa och vid första hästombytet, det var i en
stad, stego alla passagerare ur och begåfvo sig till en dem anvisad
restauration. Min granne helsade vördnadsfullt på den ryska prelaten
och bevärdigades af honom med en nådig nick. Sedan vi i särskildt
rum aftagit en del öfverplagg, började de skilda medlemmarne af
vårt lilla sällskap betrakta hvarandra. Biskopen var en vacker karl
om fyratio år, med vördnadsbjudande hållning då han stod, men med
ograciös, något häftig gång. Hans dotter kunde vara fjorton à femton
år och var ful. Herr Minin, min granne, var en trivial företeelse
och kanske sina trettio år, men de tvenne fruntimren voro unga och
den ena till och med ganska täck; hon var på sin höjd sexton år
gammal; de talade franska sinsemellan. Instinktmessigt satte de två
sistnämnda och jag oss vid samma bord, medan de tre ryssarne intogo
ett annat.
"Huru länge tror monsieur, att färden till Petersburg kommer att
räcka?" tillsporde mig den äldre af damerna?
"Nio dagar och nio nätter och det oafbrutet", var mitt nedslående
svar.
De två fruntimren vexlade bestörta blickar.
"Ah!" inföll slutligen den yngre skrattande, "färden från Geneve
hit har för oss räckt blott sex dygn -- men man får väl foga sig --
Ryssland är ett vidsträckt land."
De voro alltså schweitziskor, troligen guvernanter kalkulerade jag,
och så var äfven förhållandet, såsom jag sedermera erfor.
Snart skedde uppbrott och vi fortsatte vår resa genom natt och
dag vid en ganska försvarlig köld. Småningom blefvo vi genom
sammanträffandet vid stationshusen bekanta med hvarandra. Ostrolenka,
platsen för det minnesvärda slaget den 26 Maj år 1831 passerades. Här
föreföll genom vår biskops förvållande en i högsta grad upprörande
scen. Vår konduktör, en afskedad rysk korporal, som ständigt var
berusad, insomnade å poststationen och vi i vår restauration fingo
vänta på diligensen ganska länge. Slutligen kom konduktören och då
erkebiskopen förehåller honom det onödiga dröjsmålet, skyller den
bedröflige mannen på de polska bönderna som icke "ville fram med
hästar."
Den vrede som utbredde sig öfver erkebiskopens drag är omöjlig att
skildra. Han svor kötteder af argaste slag och utöste skymford af
sådan beskaffenhet att jag innerligt gladde mig deråt att de unga
damerna icke förstodo ryska. Vreden gällde naturligtvis polackarne.
"De fördömda polska slafvarne", röt prelaten sedan han trädt ut på
gatan, "må de samt och synnerligen förderfvas, det ormynglet. -- Och
snart skola de det väl också, det hoppas jag till Gud!"
Det var ord af en så högtuppsatt kyrkans man! Ur den talrika
folkhopen som samlats omkring vagnen kastades mörka blickar på ryssen.
"Polskije sabaki! polska hundar"! utbrast med skrikande röst
biskopen, "hvad söken i här?"
Jag trodde ett ögonblick att en storm skulle bryta lös -- men skyggt
vek folket undan och började skingra sig småningom. Konduktören
hade gått tillbaka till posthuset. Han återkom nu med en bok, ett
slags dag- eller anteckningsbok, i handen, och vändande sig ödmjukt
till den ännu rasande prelaten bad han denne förmå _alla sex_
resandena att under en anmärkning i boken teckna sina underskrifter.
Anmärkningen skulle innehålla att de polska bönderna visat sig
tredska. Presten gick jublande in på detta nedriga förslag och bad
herr Minin nedskrifva anmärkningen. Pligtskyldigast gjorde denne
sig redo härtill, då jag, som imellertid vidtalat de två damerna,
förklarade att hvarken de eller jag skulle befatta oss med denna sak.
Prelaten såg ut som om han haft lust att befalla oss att göra honom
till viljes. Jag lade dock lugnt min hand på hans axel och bad honom
skynda sig att taga reda på sin dotter, som under tiden gått in på en
restauration. Prosten blef blekblå i ansigtet af förargelse, skyndade
hastigt in till restaurationen och framdrog derifrån sin dotter,
släpande den olyckliga flickan vid håret?
"Återigen hos officerarne!" skrek han och makade henne utan vidare
krus i vagnen dit han sjelf följde efter. Det var en sorglig syn. De
unga schweitziskorna rodnade och stego, ögonskenligen förlägna öfver
ett sådant handlingssätt emot fruntimmer, tysta upp i diligensen,
herr Minin intog sin plats och jag min. Vid konduktörens hesa
"pascholl!" bar det åter af, allt mera åt norr, allt närmare det
"heliga fäderneslandets" riksgräns. Snart voro vi vid den punkt der
floden Wilia sammanflyter med den väldiga Niemen. Midt emot på den
ryska stranden ligger Kowno, en icke alldeles obetydlig, men illa
bygd ort. Sedan vissa "nödvändiga gränsformaliteter" voro undangjorda
satte vi med färja öfver floden samt begåfvo oss till "gostinnitzan",
en restaurationslokal. Det roade de unga fruntimren mycket då jag
för dem uppläste de ryska skylttarne på bodor och värdshus m.m. De
orientaliska ljuden och de främmande typerna gåfvo anledning till
mången löjlig fråga.
"Ah", utropade fröken Agues, den yngre af damerna, "se der" -- hon
stafvade -- "pectorazia, det är ett apothek för bröstlidande --"
"Nej, nej", inföll jag, "de ryska bokstäfverna böra läsas: restorazia
och det betyder att vi skola vika in här".
Men erkebiskopen tyckte icke om vår "otidiga munterhet" och
tillrättavisade mig med de betydelsefulla orden: "betänk, nu äro vi i
sjelfva Ryssland -- och här är allt bra."
Kort efter oss inträdde ett sällskap franska jernvägsingeniörer,
sysselsatte vid den då under arbete varande jernvägen
Petersburg-Warschau. De beställde några flaskor vin och efter att ha
tömt dessa, jemförelsevis raskt, fortsatte de sin resa "med extra
post".
Detta gaf nu anledning åt den gallsjuke biskopen att uttömma sin
vredes skålar öfver "de förbannade utländingarne" och deras slöseri
med _ryska pengar_.
"Bygg sjelfa era vägar", inföll jag.
"Vi förstå det icke", sade han med sammanbitna tänder -- "och derföre
kalasera dessa 'fördömda fransmän', nu på vår bekostnad."
Jag beställde en butelj franskt vin och bjöd damerna på ett glas.
Vi skrattade hjertligt åt prestens raseri. Emellertid tycktes denna
qvasi-opposition dock bereda oss ett aktningsfullare bemötande från
den höge herrens sida.