Den goda, snälla doktorn förstod mig väl. Han såg att Celia ej mera
passar väl för denna verlden. Han skyggade ej för, att låta mig få veta
det, som gör mig så lycklig. Sådana borde alla läkare vara. Är döden
kärkommen, hvarföre då dölja denna lycka; är döden förfärande, hvarföre
undanhålla sanningen, och skicka själen motvillig och oberedd till ...
evigheten.
d. 15 Febr.
Jag har uppsökt det blad, som innehåller drömmen från den tjugonde
Januari förledet år. Hvad jag får den att slå väl in.
Jag hade att gå uppför ett brant berg, en svår väg. Det betyder
jordlifvet med dess sorger.
Clinton och Anna blefvo efter, ja de gledo sakta nedföre och tillbaka.
Det betyder, att de än icke äro mogna för skördemannen med den hvassa
lian. Clinton och Anna hafva jordisk lycka leende framför sig. Derföre
skola de lefva.
Axel väntade mig på bergets topp vid ingången till en mörk håla. Det
vill säga att Axel, förrän jag, var beredd på grafven. Han väntade dock
mig.
I grufvan fick jag se inbegreppet af det dåliga, som Celias lilla
erfarenhet fått se i verlden. Axel sade, att alla de smutsiga
gestalterna voro hans slafvar. Det vill säga, att det goda herrskar
öfver det dåliga, nu och i evighet.
Den herrliga och bländande salen, hvars like jag aldrig sett, var en
bild af himlen, hvars like intet öga sett och intet öra hört. Min väg
till den gick igenom grufvan. Igenom djupa grafven går vägen till
himlens sal.
Min fader och min mor såg jag der, och de lefde. Det kunde ju ej vara
annat än i himlen, ty de voro goda och älskade Gud.
Den falska myrtenkronan vill jag anse föreställa den myrtenkrona, som
jag kanske hoppades på här i lifvet. Den kronan var visst grann, men
höll ej profvet. Den föll sönder. I lifvet skulle jag aldrig prydas med
myrtenkrona.
Men hvad betydde det, att Emma satte uppå mitt hufvud den äkta
myrtenkronan. Ack, jag vet, hvad det betyder. Jag skall sjelf så ställa
till, att drömmen äfven här slår in. Det goda barnet skall jag bedja om
en liten tjenst, som hon skall gerna göra mig. Sen jag är död, skall
Emma sätta den äkta myrtenkronan på mitt hufvud. Det skall för Emma bli
den käraste belöning för hennes sorg och tårar.
d. 2 Mars.
Mina plågor hafva aftagit, så att de nu äro nästan inga. Men jag är
ytterligt matt. Det är en förberedelse till afskedet emellan kropp och
själ.
För sista gången talar jag med dig, mitt trogna album, du ofridens bok
och ... fridens. Jag nänns ej förstöra dig. Jag skall skicka dig till
trogna händer, till min broder Clinton. Han skall vårda dig ömt.
Jag hade en kärlek, döfvande som ett narkotiskt rus, och brännande som
öknens sand, då solens strålar falla lodrätt. Derpå följde ett
uppvaknande af afsmak, vedervilja. När solens strålar flytt och natten
kommit, känns den sand, som brände nyss, så kall som is. Det kommer
deraf, att sanden är ett jordiskt ämne, som lånar all sin värma ifrån
solen. När solens strålglans är borta, är sanden endast ... sand, ett
kallt och jordiskt ämne.
Kom så en annan kärlek. Den började så tyst och småningom, som nattens
stjernor tåga fram. Först ser man blott en här, en der, men oförmärkt de
växa till i glans och antal, tills de fylla hela fästet.
Stjernorna, de tala blott till _själen_; de hafva intet utaf jordiskt
slagg. De värma själen ljuft och mildt och troget. Och den, som engång
deras språk förstått, har evigt deras minne qvar, ja, äfven när de
flytt.
Min ljufva stjerna flydde bort från mig. Han gick att stråla uti annat
hem. Men jag vill följa honom. Som nattens stjernor hvälfva kring, går
Celias kärlek snart att lysa uti andra verldar.