Vill du bära min krona? Tag henne.
Jag känner ej igen fröken Kerstin, sade fru Beata Oxenstjerna i ett
förtroligt ögonblick till sin bror rikskanslern. -- Hon är som
förvandlad, sedan vi blefvo af med den finska häxungen.
-- Tacka Gud, att faderns sinnelag uppväxer i afkomman, genmälde
rikskanslern. Häxor göra där intet till; slikt dependerar af en naturlig
kondition invärtes.
-- Ja, det torde allt vara förställning till läglig tid. Hon amuserar
oss sakteligen till ett år härefter.
-- Har kära syster ej förr sett en mö växa upp från jänteåren till
jungfru? Det förer gemenligen med sig en blidare natur, intill dess att
där kommer nytt krut i fängpannan. Har fröken Kerstin funnit en ny
leksak efter den flickan Hagar?
-- Ännu inte, så mycket jag sport. Fast mer trår hon inte ens efter
Ebba, såsom hon förr har gjort.
-- Där kommer en ny, det töfvar intet. Mig faller så för, som hade det
varit bättre, att vi låtit fröken behålla sin förra smekunge på knäet,
än att vi omakat henne med att söka en ny. Det var intet annat än löst
skvaller om flickan Hagar: boklärdom gör ingen ofred. Den nya, som
kommer, torde inte blifva så lätt att sköta. Märk, att efter Ebba Sparre
och Hagar Ring kommer en ung man!
-- Gud bevare. Tror eders kärlighet det?
-- Kära syster kan därpå vara så viss, som på blom efter knopp. Jag
väntar vår tid att i nåd eller onåd betackas för tjensten.
-- Hvad ers kärlighet säger! En ung man! Men om den unge mannen heter
herr Carl Gustaf?
-- Och om han heter Carl Gustaf?
-- Så fördristar jag mig råda till lysning och biläger nästa jul, efter
ärlig svensk sed. Där ingen kan motstå hjulet i backen, där skjuter man
hellre på, än blir öfverkörd.
Rikskanslern höjde på axlarna.
-- Kära syster är en fast undransvärd husmoder och sköter en konungaborg
så, att intet spjällsnöre där är för långt eller för kort. Men hvad nu
belangar kvinnospörsmål, så låt oss tala om kammarpigornas städsel. Det
säges i räknekammaren, att fröken öser ut dalrar som hasselnötter. Håll
där husesyn, så länge kära syster har något att säga, och haf ingen
omsorg om resten!
Härmed var spörsmålet för denna gång afklippt. Men fru Beatas
iakttagelse bar syn för sägen. Det undgick ingen af Kristinas närmaste
omgifning, att den unga drottningen med hvarje dag växte, icke blott för
kronans höghet, utan i ett konungsligt sinnelag. Alltsedan
pfalzgrefvinnan Katarinas död hade hon varit ett klokt, men
svårhandterligt och nyckfullt barn. Hon hade från och med trettonde året
varit ombytligare, lättretligare, mera oberäknelig, än någon af sina
jämnåriga. Det hade varit som en dagjämningstid med dess ostyriga
hvirfvelvindar, men denna tid var nu öfverstånden, vindarna hade lagt
sig till skenbar ro. Där inträdde ett oväntadt och förvånande lugn i
Kristinas personlighet. Hon blef mildare, tålmodigare, på allt sätt
älskvärdare. Hon lyckades icke alltid kufva sitt häftiga lynne, som
därintills uppbrusat utan hejd, men hon bemödade sig att göra det. Hon
blef tillgängligare, förtroligare, mera deltagande i andras fröjder och
sorger; hon visade i uppfattningen af sitt höga kall och dess pligter
ett allvar, som man förut icke tilltrott henne. Hennes nöjen blefvo mera
återhållsamma, hennes studier regelbundnare och mera koncentrerade. Hon
kunde uppmärksamt åhöra rådets öfverläggningar och, när hennes mening
begärdes, yttra sig med en klokhet, som förvånade statsmännen.
Drottningen tillbragte en del af sommaren på Gripsholm. Ebba Sparre hade
rest att besöka sin sjuklige fader; furstinnan Marie Eufrosyne hade
intagit hennes plats som skötevän. Eleonora Katarina, snart därefter
landtgrefvinna af Hessen, vågade icke visa sig och drömde sig nittio år
tillbaka till Cecilia Vasas tider.
Det historiska Sverige har stoltare borgar och brantare murar, men intet
mildare, grönare, täckare kungsminne, än Mälarens nuvarande lugna
Gripsholm. Anlagd af Bo Jonsson, ombyggd af Gustaf Vasa, bar denna borg
med sina kvarstående vindbryggor ännu på Kristinas tid det dystra
allvaret af ett medeltidsfäste. Öfver det röda tegeltaket med dess
spetsgaflar, vindskupor och höga skorstenar reste sig fyra torn: konung
Eriks (kyrkotornet), hertig Johans (Griptornet), hertig Magnus'
(Vasatornet) och Göstaf Olofssons (fängelsetornet). Af de tre våningarna
var endast den midtersta inredd för kungliga gäster. De i renässansstil,
i brunt och rödt dekorerade rummen buro på väggarna gyllenläder och de
djupa nischerna i silke broderade fönsterstycken. Vid stranden låg
herreköket och Gustaf Vasas lilla tornerbana. En lång, smal park med
ruddammar sträckte sig inåt till »finnstugan» och köksträdgården. En
djurgård, ett dufslag, ett lokattehus, ett hundstall och den s. k.
polacksmedjan hörde till borgens närmaste omgifningar.
Det var en sommarkväll efter aftonmåltiden. Drottningen och hennes kusin
sutto i parken. En aftonbris af den friska sjöluften lekte lätt med en
lock af Kristinas blonda hår. En förtjusande vattenyta glittrade mellan
löfven, belyst af den nedgående solen. Mälaren koketterade för sin unga
drottning, men hon såg honom icke, den otacksamma herskarinnan öfver så
mycken skönhet; hennes blick dröjde på ett skrynkladt pappersblad;
hennes tankar hade flugit söderom Östersjön.
Kristina hade af sin kusin mottagit ett väl försegladt bref; en pil och
en duffjäder förenade sig att bevinga sigillet. Brefvet hade hon läst i
enslighet på en bortskymd hvilobänk vid roten af en ek, och furstinnan
inbillade sig, att hennes kungliga väninnas kinder voro rödare, när hon
återvände, än när hon gick.
-- Han är vid hälsan, sade Kristina. Han har varit hos Salvius i Hamburg
och velat begagna lägligheten att skrifva. Brefvet är nio veckor
gammalt. Hvilken postgång! Hvarför gaf du honom ej några dufvor, Marie?
När skola vi kunna hviska våra ord i den blå luften och anförtro åt
vinden att föra dem fram?
-- Skrifver min bror något om kriget?
-- Kriget går illa. Misslyckade belägringar, marscher och återmarscher,
gikt och penningenöd. Därom är han nog förståndig att ej skrifva ett
ord. Men han skrifver något, som rör dig närmare. Han beder mig inte
skänka dig bort åt grefven af Nassau ...
Nu var det Marie Eufrosynes tur att rodna. Hon höll den unge, vackre
grefven så kär, som man kan hålla en balflamma vid aderton år, och
utropade i sitt hjärtas förtrytelse:
-- Hvad angår det honom? Min far är där intet emot, och när du samtycker
...
-- Jag står på din sida. Men kan du förlita dig på grefven? Unga karlar
... morgonrodnad slask i hatt, säger ordspråket. Din bror är inte bättre
än andra, Marie.
-- Carl Gustaf kan vara platt utan reson mot oss andra, men mot dig är
han vax.
-- När han ser mig. Och vax, när han ser en annan. Skada, Marie, att en
sådan kronslipad ädelsten, som kan skära glas och pryda en spira, skall
flyta till vatten för en uppnäst tysk kammarpiga.
-- Hvad skall jag svara? Ack, Kristine, tro mig, det är nedrigt förtal!
Carl Gustaf har dig så hjärtans kär, att intet i vida världen kan bryta
hans tro.
-- Så säger han, och så skrifver han. Vill du bära min krona, Marie? Tag
henne, jag är led vid henne! Så länge jag bär henne, måste jag ju tänka,
att det är till henne hans hjärta står. Hvarför är jag inte en liten
fattig pfalzgrefvinna, som du? När jag läser huru de krökte sig som
ormar för drottning Elisabet, huru de sade till henne, när hon var
gammal och ful: ni är den skönaste kvinna som jorden bär, ni är så fager
som lilja i rosengård! ... Nej, Marie, nej, nej, nej, jag kan inte tro
honom, jag kan inte, så gärna jag ville.
-- Är du gammal och ful, Kristine? Är han en hofman, som var ingenting i
går, som skall vara ingenting i morgon och begär att du skall göra allt
af honom? Å, han är stolt, Kristine, han är så stolt som du själf! Han
begär af dig sin hjärtelycka, ingenting annat. Han skall vara en man
förutan dig, men han skall vara en olycklig man. Gif honom din hand, och
han skall blifva en hjälte! Han skall slå dina fiender, han skall blifva
stor och berömd, men han skall vara din tjenare, och du skall vara hans
ära.
-- Doxa! Doxa! Gå från mig, Sara! Min Gud, hvarför är jag ej en man?
Hvarför måste jag köpas och säljas? Hvarför får jag ej gifva mig helt
utan pris, utan hemgift? ... Förlåt mig, Marie! Jag är så olycklig, jag
är så ensam. Den fattigaste flicka i Sverige är rikare än jag. När han
kommer, som hon har kär, svarar hon: tag mig, jag har intet annat än mig
själf, och du begär intet annat än mig. Hon vet det, hon. Huru skall jag
veta det? Jag misstänker allt och alla. Har jag ej skäl att göra det?
Måste jag ej misstänka rådet att vilja regera utan mig? Måste jag ej
misstänka honom, du vet, att älska min krona? Hvad är en man utan
ärelystnad? Hvad är den ärelystnad, som ej utsträcker sin arm efter en
krona? Och dig själf, Marie, måste jag ej misstänka dig att gå hans
ärenden? ... Jag ville så gärna tro dig; någon måste jag tro. Du kan
vara ett redskap; kanske är du det, men du har ej hufvud nog för
politisk intrig. Ebba har bättre hufvud, men brukar det i min tjenst.
Jag hade en tredje, en förläst toka, det bästa hufvudet af eder alla,
men på ett barns skuldror: hon förstod ju ej ens hvad kärleken är. Du
förstår det på ditt sätt, Marie; du är på ditt sätt ett barn; du begär
namnam af kärleken. Jag begär något mer: jag begär att vara mig själf i
en annan, och se, det får jag ju inte! Hvilken olycka, att jag ej är du!
Vore jag du, skulle jag hafva hundrade likar och inte vara så inmurad,
som jag är, i en klostercell med mig själf. O, jag är så ensam, ensam,
ensam ...
Hon lutade sin panna mot ekens stam och förblef några ögonblick stum.
Grät hon? Marie Eufrosyne trodde det och vågade en tröstande hviskning:
-- Du är inte ensam. Han har dig så kär. Han begär intet annat än dig.
Hon såg upp, hon grät icke, hon hade icke gråtit sedan hon var ett barn,
om icke af vrede. Men där var ett annat ovant uttryck i hennes lifliga,
alltid rörliga drag. Där var någonting djupt sorgset, som Marie
Eufrosyne aldrig sett förr. Kristina tog en lätt sidenduk, som hon
hittills sammanrullat mellan händerna, utan att tänka därpå, och svepte
den kring sina skuldror mot aftonkylan.
-- Låt oss gå till stranden, sade hon. Här är så instängdt, jag behöfver
luft.
De gingo till stranden och funno en mossbänk tätt invid sjön. Solen hade
gått ned och kvarlämnat vid horisonten ett blekrödt skimmer, som färgade
fjärdarna. Det var lugnt, daggen föll, gräset var vått, luften fuktig.
Slottets fyra torn, af hvilket det högsta bar en slappt nedhängande
kunglig flagga, speglade sig i en lätt gungande blank dyning på sjön.
Endast två stora stjärnor kunde, bland otydliga små ljusprickar, klart
urskiljas på aftonhimmelen. I nordväst stod Vega, i sydväst, öfver
skogstopparna, Jupiter.
Kristina satt en stund tankfull, betraktande dessa två lysande klot, det
ena planeternas konung, det andra en sol af oerhörd storlek, hvars
ljusstyrka -- om man får tro en nyare tids beräkningar -- trehundra
gånger öfverträffar ljuset af vår sol.
-- Se där -- sade Kristina, pekande på planeten -- där är min stjärna.
Jag är född under Jupiter, när han ingick i lejonets hjärta. Det är en
tung gåfva, Marie, att vara född till makten. Var nöjd med kärleken, du,
som är född under eviga solar, hvilka aldrig förändra sitt läge på
himmelen! Planeterna äro ostadiga som ett människolif ... Under hvilka
stjärnor föddes Carl Gustaf?
-- Jag känner ej hans stjärnor, svarade furstinnan, men prästen, som
döpte honom, såg en bindel af glänsande ljus kring gossens panna.
-- Det vore inte lyckligt, om vi två förenade skulle styra Sverige.
Under kriget i Tyskland prisades min faders hjältemod såsom allmaktens
gåfva. Konungen svarade: Gud går från sin medelväg endast när han vill
straffa någon. Det är ett nådebevis, när han gifver åt folken en konung
med medelmåttiga gåfvor, emedan denne ej frestas att eftersträfva för
mycket. Honom lämnar ärelystnaden i lugn. Intet värre kan honom hända,
än att han riktar sig med sitt folks skatter, hvilket är ett ringa ondt
mot ärelystnaden, som själf ej har, ej heller unnar åt andra någon ro.
-- Salig kungen var en vis man, men vet du hvad en gumma i Nyköping sade
mig förra hösten, när det var tal om brandenburgaren? Hvarför skall
våran fröken gå öfver ån efter tyskt äppelmos? sa' hon. Lägg svenskt
järn i hjulskenan, sa' hon, så går kärran fram öfver berg och
knapperstenar.
Kristinas ostyriga lynne återvände för en hastig minut.
-- Äro vi ej kråkskramlor, jag och du, som filosofera öfver kärleken, i
stället att njuta af lifvet? Ha vi råkat förblanda siffrorna? Äro vi 17
eller 71 år? Ha vi ej framför oss de många åren, lysande eröfringar,
långa löjen, korta sorger och dårskaper utan tal? Uh ... det är kallt
under stjärnorna, de äro för höga för oss, låt oss vara små, Marie, små,
som de lyckliga äro; det är så ensligt att vara ensam stor. Skrif till
din riddare af den sorgliga skepnaden, att han flitigt betraktar månen
och försöker att likna honom i oföränderlig tro. Jag skall skrifva
detsamma till min, där han suckar i Böhmens eller Mährens bergsklyftor:
strid, min riddare, strid för eder käresta, hvad hon sedan må heta,
strid för segern och segerns lön! Den väntar aldrig för länge, som
väntar på något godt ...
-- Var blid mot honom, Kristine, var som du fordom var på Rönö, den
tiden du var liten och lycklig! Och bed honom till återgäld inte
förtrampa sin systers hjärta!
Åter flög ett skimmer af nästan fuktig glans öfver de stora,
uttrycksfulla blå ögonen, när Kristina fattade sin väns hand och sade
med så låg röst, som fruktade hon, att kiselstenarna på stranden skulle
höra henne och berätta hennes ord för den skvallrande aftondyningen:
-- Svär, att han har mig kär, mig och ingen annan, mig och ingen krona!
-- Vid hvad skall jag svära, om du ej tror mig? Skall jag svära vid
himmelen öfver oss eller vid jorden under våra fötter? Ack, Kristine ...
-- Svär vid dig själf! För oss finns ingenting så omisteligt som vi
själfva. Att mista sig själf, det är mer än döden, det är
tillintetgörelsen.
-- Nej, så svär jag inte. Det är emot Guds bud.
-- Tror du? Kanhända. Svär då: så sant jag är din vän!
-- Så sant jag är din vän, har han dig och ingen annan, dig och ingen
krona kär!
-- Ja, jag tror dig och skall skrifva det till honom. Inte för att din
ed är tillfyllest: hur kan du känna hans innersta hjärtelag? Men för att
där finnes ett gensvar i mig, som gifver dig rätt. Är här någon, som
lyssnar på oss?
-- Hvem skulle lyssna? Gripsholm sofver, Mariefred sofver, Mälaren
sofver. Stjärnorna allena vaka på himmelen. Det är så långt till
stjärnorna; de skola ej höra oss.
-- Då skall jag säga dig något.
Hon lutade sina läppar tätt mot sin väninnas öra, stängde ljudet med
båda händerna och hviskade:
-- _Jag har honom kär_, jag har lofvat att blifva hans; jag skall hålla
mitt löfte.
-- Tack! Nu tror du mig.
-- Ja, är det inte förunderligt, att jag tror dig ändå? ... Godnatt,
Marie!
-- Godnatt, Kristine!
Hon hade vikit åt sidan den tunga gardinen framför ett fönster i
sofrummet och låg länge sömnlös, betraktande stjärnorna, som tindrade i
augustinatten öfver Gripsholm. Ett återsvall af de frågor, som upprört
henne några timmar förut, slog mot själens osynliga stränder, som
Mälarevågen mot kiselstenarna.
-- Du därborta -- sade hon halft trotsigt, halft vemodigt -- har du
gifvit mig ett lås, så gif mig en nyckel! Hvarför gaf du mig kraften, om
ej för att blifva lycklig och göra andra lyckliga? Hvarför är där en
tomhet i mig, som ingen kraft fyller? Hvarför är jag så ensam, när jag
dock har mig själf? Hvarför trängtar min själ till en annan, som kan
fylla min brist, och hvarför finner jag ingen, i hvilken jag kan uppgå
helt, utan att förlora mig själf? Är han med ljusglansen om pannan den
rätte? Jag vet ingen annan kraft, besläktad med min kraft, men skall han
kufva mig? Skola vi söndras, kraft mot kraft, eller skola vi
sammansmälta och förenade eröfra världen?
Hon fick intet svar. Ett stycke af den omätliga rymden, begränsadt af
fönsterramen, skådade tigande ned på Gripsholms torn, på den trånga
rutan och det oroligt klappande sjuttonåriga hjärtat bakom bäddens till
hälften frånskjutna förhängen. Trötta att söka, längta och fråga, flöto
den hvilandes tankar småningom in i hvarandra, förlorade sin begränsning
och upplöste sig i en oklar, drömmande känsla af någonting famlande
ovisst, som begärde ett fäste ...
Då tycktes äfven stjärnan upplösa sig i ett obestämdt ljushaf och sänka
sig nedåt på bryggan af sina strålar. Hon kom närmare tornen, fönstret,
bädden ... Nu var hon där och flöt in i den halfsofvande unga
frågerskan, som vågat utmana henne. Hon bemäktigade sig hennes halft
medvetslösa, halft ännu frågande tankar, fick ord och sade till henne:
-- Har jag ej sagt dig, att jag är ett utflöde af den Allsmäktiges
kraft, ej af hans kärlek, och att jag är ditt innersta? Hvarför söker du
dig i dig själf? Hvarför söker du dig icke i Honom, som är allt i dig,
allt i mig och allt i alla? Han har gifvit dig kraften i mig, men kraft
utan kärlek kan endast förstöra. Hvarför söker du icke hvad jag ej kan
gifva dig? Hvarför söker du icke kraftens blomma och frukt, som endast
är kärleken? Se, jag har gifvit dig börd och krona, håg för allt stort
och vett för all visdom; jag har bevarat dig för elementernas makt, din
kropps bräcklighet och människors anslag; jag har gifvit dig vishetens
ord och fromhetens lärdomar, vapnens seger och rikets välmakt: hvarför
söker du där din egen ära? Hvarför prisar du icke Gud med att göra många
lyckliga? Gå, gör hans verk och icke ditt verk! Förlora dig själf, och
du skall återfinna dig själf! Sök ej din kraft i arm som förlamas, i
tanke som famlar, i håg som förvillas; sök din kraft i kärleken, tjena i
ödmjukhet, bed om fullkomningen, och du skall vara den starkaste bland
de starke ... Dagen gryr, jag döljer mig åter i fållarna af Guds mantel
... Om tio år skall jag fråga dig hvad du gjort af min gåfva.
Den sjuttonåriga drottningen uppreste sig halfvaken i bädden och kastade
en blick mot fönstret, där ljusströmmen åter flöt bort.
-- Drömde jag? ... Förlora dig själf, och du skall återfinna dig själf!
... Hvad man drömmer vidunderligt!
Slut på andra delen.
Andra delens innehåll:
1. Vågornas lekboll 3
2. I Kolmårdens skog 18
3. Spartanskor 34
4. I källaren 51
5. Bikten 58
6. Lärdom mot lärdom 70
7. Doxa 81
8. Segerbudskap 89
9. De tre skyddslingarne 100
10. Den vandrande juden 115
11. Slottsbranden 124
12. Juden och statsmannen 135
13. Finska bibeln 146
14. Julgåfvor 159
15. Köpare och säljare 170
16. Furstinnan Radzivil 180
17. Ridhuset och kyrkogården 192
18. Minor och kontraminor 202
19. Höjderna och djupen 215
20. Askungen 229
21. Hvem är landsförrädaren? 239
22. Riseberga 254
23. Regensburg 267
24. Spörsmål för lifvet 280
Noteringar:
Betoning är kännetecknat med _understreck_.
Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal
uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):
[p. 46]:
... Holländaren Louis de Geer, nu femtiotre år och ...
... Holländaren Louis De Geer, nu femtiotre år och ...
[p. 95]:
... Verkan var ögonblicklig. Den sofvade lutade sig ...
... Verkan var ögonblicklig. Den sofvande lutade sig ...