Blif min son, och du skall upprätta
Jerusalems portar!
Ruben Zevi hade afrest från Stockholm julmorgonen i täckt släde till
Göteborg och medfört sin blinde dotterson Urban Niemand. Från Göteborg
gick resan öfver Nordsjön till London och därifrån, efter en veckas rast
för affärer, till Amsterdam. Den gamle mannen tycktes glömma alla mödor
och sina sjuttio år för omsorgen om den blinde, som icke blef känslolös
för hans omvårdnad. Mellan dem uppstod en förtrolighet, som från gossens
sida skulle ha blifvit tillgifvenhet, om han kunnat glömma sitt
aftvungna löfte att aldrig mer draga ett svärd. Hvarje morgon frågade
Urban: när får jag se solen? Och lika regelbundet svarade Ruben Zevi: i
Madrid.
-- Då får jag rida till Torstenson, tänkte den unge rebellen.
Efter ett längre uppehåll för nya affärer i Amsterdam ställdes kosan
öfver Paris till Madrid. För hvarje annan jude skulle det ha varit
lifsfara att våga sig inom inkvisitionens fruktade område, men Ruben
Zevi besatt en nyckel, som öppnade alla portar. Filip IV behöfde hans
guld mot Frankrike, mot Nederländerna, mot det upproriska Catalonien och
mot det nyss från spanska oket befriade Portugal. Med konungens
lejdebref mottogs juden under titel af holländsk bankir med alla
ärebetygelser och återgäldade denna ära med lån mot fyrtio procents
ränta och säkerhet i Almerias grufvor, för den händelse att
silfverflottan från Peru skulle tagas af portugiserne.
Ruben Zevi kände alla vrår i Madrid, såsom han kände alla Europas
hufvudstäder. En dag återkom han från det moriska kvarteret med en
nittioårig arab vid namn Damiri, till yrket mulåsnedrifvare och en af de
många, som med läpparna bekände Kristus och jungfru Maria, men hvar
morgon och afton vände sig mot Mekka för att anropa Muhamed. Denne
Damiri vände ut och in på Urbans ögon, pålade en salfva af örter och
föreskref tre veckors fasta under tystnad i mörkt rum. Efter de tre
veckorna borttog Damiri förbandet, föreskref andra tre veckors skymning
med gradvis ökadt ljus och utropade, efter denna tids förlopp: Allah
akbar! Gud är stor! Han belönades rikligen. Urban Niemand hade återfått
sina ögons bruk.
Från Madrid gick resan till det i fullt uppror stadda Barcelona,
därifrån till det jäsande Neapel, som snart skulle resa sig, och
därifrån till det allrakristligaste Rom. Hvar behöfdes ej guld? Ruben
Zevi fann vänner och beskyddare öfverallt. Hans yrkes triumf var att
låna åt konungarne för att kufva upproriske undersåtar och åt de
upproriske för att strida mot konungarne. Gaf nederlaget förlust, måste
segern ersätta förlusten dubbelt. Han var lika hemma i kardinalernes
förmak, som i sultanens moské. Det påstods, att påfven Urban VIII
erbjudit honom titeln af protektor öfver Jerusalem, om han ville blifva
katolik. Därtill hade Ruben Zevi svarat med sitt egendomliga tysta
smålöje profetens ord, Es. 62: 6: »O, Jerusalem, jag vill beställa
väktare på dina murar, de som ej tiga skola hvarken dag eller natt.» Han
delade påfvens peterspenning, såsom han delade sultanens tribut från det
heliga landet, och när trosförvanterne förebrådde honom att vara så
litet nogräknad, upprepade han: »Vi skola dia hedningarnes mjölk.»
Mellan Neapel och Rom tilldrog sig ett af dessa äfventyr, som voro så
vanliga, att man vid dem knappt fäste någon uppmärksamhet. Ruben Zevis
vagn med sin eskort af tolf ryttare anfölls i ett bergspass af trettio
röfvare. Anfallet slogs tillbaka efter en het strid, som kostade
angriparne flera döde. Urban fick än en gång leka krig. Han hade icke
dragit svärd, i den mening hans löfte förbjöd; han hade försvarat sig,
och detta kunde icke förbjudas. Det redan halft förgätna svärdfästet
tycktes kyssa hans högra hand och säga till honom: fältmarskalken väntar
dig! ... Färden gick norrut; hvarje dag kom man närmare svenska hären
och kriget.
Ännu återstodo Genua, Milano, Venedig, Wien och öfverallt affärer, innan
de resande ändtligen uppnådde Regensburg i slutet af Maj. Redan första
natten, när alla de öfriga hvilade ut efter resans ansträngningar, smög
sig den unge sergeanten till stallet, fann en uthvilad häst och
galopperade bort för att uppsöka Torstensons läger. Han bedrog sig.
Ruben Zevi kände sin dotterson och hade i förväg posterat sex sina
snabbaste ryttare under Assar Kabas befäl på den väg Urban måste passera
norrut. Där blef i nattens mörker en kappridt, som slöts med att
rymmaren återfördes, väl bevakad och stadigt bunden vid sadeln, till sin
förtörnade morfader.
-- Min son Absalon -- sade juden till honom med Davids vrede och Davids
sorg -- aktar du så litet dina löften och mina grå hår, så minns, att
det är jag som bevarar Damiris botemedel och att det måste begagnas ånyo
hvar sjette månad, om du vill behålla din syn. Rymmer du än en gång, är
du efter en månad ohjälpligt blind. Blif då åter en hjälplös tiggare,
låt leda dig till Madrid, om du finner någon, som leder dig, men vet,
att Damiri är nittio år. Huru länge hoppas du finna honom bland de
lefvandes antal?
-- Jag är anställd hos fältmarskalken; jag vill hellre vara blind, än
desertera från tjensten, genmälde trotsigt den unge sergeanten.
-- Jag har tänkt därpå redan i Stockholm, svarade juden, i det han
framvisade ett af de många bref, som väntat honom vid hemkomsten. -- Se
här ditt afsked från krigstjensten, undertecknadt af fältmarskalkens
egen hand, på grund af läkarens intyg om obotlig blindhet. Var
tillfreds, min son; det är ett ärofullt afsked.
-- Men jag är icke blind, jag ser fienden, jag rider som förr, jag kan
tjena som förr! utbrast den afskedade krigaren under snyftningar, som
mera anstått en flicka, än en Torstensons lärjunge.
-- Jag har sagt dig -- genmälde juden strängt -- att du utan Damiris
botemedel åter skall varda blind. Och för att du icke så snart må glömma
det, skall du denna gång straffas med tre dagars mörk arrest.
Dessa tre dagar i judeborgens innersta rum bakom stängda fönsterluckor
förekommo Urban Niemand som tre långa år. Här var icke hundkojan på
Gerknäs; här var fångenskapen, som han afskydde, och ensamheten, som han
fruktade. Han umgicks ej, som sin syster Hagar, i tankarnas stora,
språksamma sällskapsklubb; han hade så få bekanta där. Hvem skulle han
uppsöka? Det var länge sedan han öppnat en bok, och aldrig hade han
hållit en skrifpenna i sin hand. Hans kunskap rymdes inom väggarna af
ett stall, på en sadel i hurtigt traf, i dessa tyglar, hvilka han skötte
så väl, och i dessa krigiska öfningar, hvari han, så ung, var en
mästare. Något annat hade aldrig bekymrat honom: hans själ var utom
dessa områden, där han rörde sig fritt, en oskrifven bok, en beteshage,
där vilda blommor växte af sig själfva, ovårdade och bekymmerslösa,
bland snåren och gräsen. Hvad hade han att göra ensam med sig själf?
Långledas, längta, drömma, rasa och gråta. Hans enda tröst var tanken
att åter rymma vid första tillfälle.
På morgonen af den fjärde dagen öppnades dörren till det mörka rummet,
medan Urban låg halfvaken och klädd, såsom hade han tillbragt natten vid
bivuaken. En röst, som icke var den vanlige tjenarens, sade till honom:
-- Stå upp, du är fri!
Med ett språng var fången på fötterna och ville genast ut ur sitt
fängelse.
-- Låt mig säga dig något! bad den milda, ej obekanta, men ej på länge
hörda rösten. -- Känner du mig?
-- Huru skulle jag känna en katt i mörkret? svarade gossen vresigt.
Släpp mig ut!
-- Jag tycker, att jag förtjenat en bättre tack. Hvem är jag? Gissa!
Åter ville han tränga sig ut, men den okända stod honom i vägen.
-- Icke förr, än jag sagt dig något, återtog rösten.
En brottning uppstod, men upplöste sig i förvåning, när Urban hade fått
tag i en mjuk kvinnoarm.
-- Är du Rachel? frågade han.
I detsamma uppslogos fönsterluckorna, och dagsljuset strömmade in med en
klarhet, som efter så långvarigt mörker bländade ögonen. Det första
föremål Urban kunde urskilja var Rachel, som stod framför honom i sin
blyga, jungfruliga fägring, dubbelt skönare, än han mindes henne för ett
år tillbaka. Den ovana dagern omgaf henne med solglans. Hon var icke
mera den Rachel, med hvilken Urban hade gnabbats vid den tid, när han
följt sin morfader hit från Böhmens skogar. Han förstod icke, att hon
vuxit från fjorton till femton år.
-- Vill du nu höra hvad jag har att säga dig? frågade hon halft
gäckande, halft förlägen.
Urban samtyckte. Han hade numera ingen brådska.
-- Jag vill säga dig, fortfor hon, att du är den största narr, som på
jorden går. Hvarför skall du förtörna den bästa bland människor, din
morfar, som är min fars farbror och din och allas vår välgörare? Gå
strax till honom; bed honom om förlåtelse, och lofva att aldrig mer göra
honom emot! Vet du hvad det är att få vara hans son? Han är mer än en
konung, mer än en kejsare; han befaller öfver hela världen; ingen af
gojims furstar är så mäktig som han. Och du skall blifva lika rik och
mäktig som han, om du underkastar dig hans vilja. Hvad löper du efter
dina usla krig och dina fattiga knektar? Förstår du icke, att när du
blir hvad din morfar nu är, kan du själf uppställa de starkaste härar,
och ingen skall våga stå dig emot? Hvarför kan du ej lyda och vänta?
Hvarför vill du ej bekänna vår tro och blifva en af oss? Vet du icke,
att vi äro det utkorade folket och att alla världens riken skola blifva
oss underdåniga?
Det märktes, att Rachel sedan ett år lärt något i synagogan. Var hon
utsänd som missionär, hade Ruben Zevi ej kunnat välja en vältaligare.
Proselyten var redan till hälften omvänd, när missionären anslog en
annan sträng, som fullbordade hennes omvändelseverk.
-- Jag har något att bedja dig om, någonting för mig själf. Min fader
Joas har råkat i ogunst hos din morfader och blifvit förvisad från
borgen. Det var för din skull, Urban, för att han hjälpte dig på flykten
den första gången, du minns. Bed för min far, sedan du själf fått
förlåtelse; bed, att han får komma tillbaka, och jag skall vara så
tacksam ... du kan ej tro huru tacksam jag skall vara därför!
Hon var oemotståndlig för mången klippa. Hvad skulle hon ej vara för ett
vax? Urban Niemand försporde något alldeles nytt och ovanligt röra sig
inom hans pojkhjärta, lofvade allt hvad Rachel begärde, gick till sin
morfader, bad om förlåtelse och bedyrade heligt, att han aldrig skulle
göra sig skyldig till någon olydnad mer. Förlåtelsen gafs, men med
villkor; Ruben Zevi var van att uppställa villkor.
-- Bevisa din uppriktighet; tjena mig troget ett år i de ärenden jag
anförtror dig, och då vill jag tillgifva dig. Intill dess skall du vara
min tjenare, men därefter min son. Du skall då icke mera vara Ben-Oni,
smärtans son, du skall vara Ben-Jamin, lyckosonen, ty du är utgången af
min högsta fröjd och min största sorg. Bär då ditt lyckonamn så, att jag
aldrig får orsak att taga det åter! ... Du kan icke skrifva?
Urban nödgades sanningsenligt bekänna, att han knappt kunde läsa. Det
lilla han lärt i barndomen var längesedan förgätet.
-- Du skall från i dag alla dagar läsa och skrifva för Rachel. Låt det
gå raskt; jag behöfver dig i mitt kontor.
Ett köpmanskontor var det mest afskyvärda Urban kunnat tänka sig i
framtidens perspektiv, men han lofvade lyda och fördristade sig därpå
att inlägga en förbön för Joas.
-- Hvad? utfor den gamle, ånyo vredgad. -- Har du sammansvurit dig med
Rachel att bedja om nåd för denne förrädaren? ... Joas! Och du beder om
nåd för Joas! Vet du då icke, att han är din dödsfiende? Det är
nödvändigt, att du känner med hvem du här får att göra. Jag har
utdrifvit Joas med hustru och barn, utom Rachel, som är oskyldig och så
tillgifven mig, som mitt eget barn. Hennes far har sjuttio resor varit
en förrädare mot mig, och sjuttio resor fått tillgift, men när han för
ett år sedan gaf dig en häst att rymma, öppnades mina ögon. Märk, att
förutom min broder Mordechai i Smyrna och hans barn, hafva Joas och hans
syster Thamar, min äldre brors barn, härintills, efter mina egna barns
död, varit mig närmast i skyldskap. Thamar drifver världen omkring, men
Joas har på förhand uträknat hvad han efter mig skall ärfva, ändock jag
intet tänkt det åt honom, utan det mesta åt Rachel. Oförväntadt uppstiga
ur natten och döden två dotterbarn, som stå mig närmare än Mordechai,
Joas och Thamar. Förstår du då, hvarför dessa måste vara dina och din
systers dödsfiender? Tag dig till vara, vettvilling! Joas har engång
förhjälpt dig på flykten, i hopp att jag i min rättmätiga vrede skulle
förneka dig och göra dig arflös. En annan gång skall han stå efter ditt
och din systers lif. Här är du trygg, men utom borgens portar, utom
Regensburgs murar och midti den svenska hären, till hvilken din
dåraktiga åtrå står, skall Joas förstå att finna dig och gifva dig
döden. Än är hans arm för kort att nå Hagar, såframt han ej räcker henne
genom Thamar, men ingen varg i Böhmens klyftor skall ihärdigare förfölja
ett byte, än Joas skall stå efter eder två. Joas är listig, och
Mordechai har mäktiga bundsförvanter: de veta hvad de förmå, om de
blifva mina arftagare. Därför skola de drifva sin sak med berg af guld,
när min hand engång domnat och mina gamla ögon lyckas till. Se där
hvarför jag med så många intyg nödgats betrygga din och din systers
bördsrätt. Detta begriper du icke ännu, där din håg står till lekverk
med hästar och svärdsgny, men en dag skall du tacka mig, när du blir
man. Och till en man vill jag göra dig, pojke; jag vill göra dig till
din mors son, ej till din fars. Intet ord mer om Joas!
-- Hvem var min fader? frågade ynglingen, mera med hågkomst af
drottningens fråga, än just för att han själf fann det så angeläget att
veta.
Ruben Zevis uppsyn mörknade.
-- Fråga hvem natten var, som stal en ljus dag i dess sköna morgon, men
fråga aldrig efter din faders namn! Det medför ofärd för alla läppar som
uttala det.
Urban lärde under Rachels handledning läsa och skrifva. Den vilda
beteshagen odlades öfver förväntan snabbt. Det var ej hufvud som
saknats, det var lust, det var flit, ihärdighet, tålamod. Han kunde ej
mäta sig med sin syster i en allt genomträngande klar uppfattning, men
han liknade, om ej öfverträffade henne i snabbfyndighet. Nu var lusten
kommen, han visste ej hur. Stafvarna dansade in i hans hufvud och ritade
stora, styfva streck på papperet framför honom. Den femtonåriga
lärarinnan för en snart sjuttonårig elev gjorde allt för att
vidmakthålla en tillbörlig respekt. Det lyckades henne stundom, stundom
icke. Mången timme begynte med ett strängt benande i okända hieroglyfer
och slöts med en kapplöpning genom rummen under klingande skratt. Ruben
Zevi öfverraskade engång eleven klättrande ut på en fönsterlucka till
andra våningen och skolmästarinnan förföljande honom med vattenstrålen
ur en handspruta. Den gamle juden smålog och vände obemärkt om. Han hade
sina skäl och blef ej besviken. Inom mindre än en månad hade Urban fått
makt öfver bok och skrift. Hans vitsord i ett läsförhör skulle kanske
icke varit det berömligaste, men han redde sig, såsom han alltid redt
sig, när det gällde att spränga öfver en vallgraf eller en hagtornshäck.
Ruben Zevi glömde, att dottersonen ännu skulle åtnöjas med en tjenares
roll, och gaf honom som belöning den arabiske springaren, som omtalades
i brefvet och som öfverträffade Levys Sultan, den bäste trafvaren i
judekvarteret. Gåfvan skulle, med Urbans lynne och rymningslusta, varit
en frestelse, om ej den vaksamme Assar Kaba fått befallning att ständigt
medfölja på ridturerna.
En månad efter lektionernas början begynte Urban Niemand användas vid
lättare ärenden i Ruben Zevis kontor. Efter två månader kunde han
deltaga i korrespondensen och utföra mindre beskickningar. Efter tre
månader gick han klädd som en jude och firade sabbaten i synagogorna.
Han gick som i drömmen, fullständigt en fånge i Rachels kedjor.
Då inmarscherade en dag i Regensburg några fångar från Torstensons här i
Mähren. Det var sexton trasige, smutsige, af sår och strapatser medtagne
och likväl ännu hotande krigare, under bevakning af kejserlige
kyrassierer. Urban återvände i judedräkt från en beskickning med sin
brefväska under armen, när han mötte transporten och hörde en af
fångarne säga till en kamrat på svenska: det är här den förgyllde juden
bor.
-- Det är skada, genmälde kamraten, att vi ej nu äro 2,000 med fria
tyglar; här vore någonting att förtjena.
Det klang som svenska trumslag i den fredlige brefbärarens öron. Han
tyckte sig vakna ur en förtrollning, närmade sig fångarne och frågade,
likaledes på svenska, hvarifrån de voro. Fångarne fingo stora ögon. De
förvånades att höra en jude tala deras språk och sade sig vara
småländske och nyländske ryttare, som vid en furagering råkat i bakhåll
och nödgats gifva sig fångne för öfvermakten.
Det var Sankt Bartolomei dag och mycket folk i rörelse. Urban följde med
folkhopen det långsamt marscherande tåget, frågande efter nyheter från
krigsskådeplatsen.
-- Det är en spion -- hviskade en af ryttarne till sina kamrater, denna
gång på finska -- låt oss ljuga! -- hvarpå svaret lydde, att Torstenson
intagit Wien, att han skickat kejsaren i en råttbur till Stockholm och
att hären nu vore på marsch till Rom för att uppsätta drottning Kristina
på den påfliga stolen.
-- Du ljuger som en karl, n:o 18, Spjut! Saksan pukki! utbrast f. d.
sergeanten, som igenkände en man af sin egen skvadron och i glädjen
dammade till med ett i skvadronen brukligt skällsord. -- Vill du bli
fri, kamrat? Jag följer er åt och rymmer med eder.
Fångarne fingo ingen tid att förundra sig eller öfverväga förslaget, ty
folkhopen trängde på och knuffade undan den unge judepojken. Det vanliga
okvädet _kättare_ begynte höras allt högljuddare; snart flög den första
stenen mot fångarnes blottade hufvuden. Den efterföljdes af flera,
tumult uppstod, kyrassiererne slöto leden kring transporten och trängde
hopen tillbaka.
Urban såg en gatpojke vid sin sida upptaga en tung sten och lyfta den
till ett mördande kast. Här var omöjligt att förblifva en likgiltig
åskådare. Ett krokben i rätta ögonblicket, och pojken låg hufvudstupa på
näsan. Han kraflade sig upp, ropande: judar! judar! Ropet fann gensvar;
folkhopen delade sig, en del förföljde fångarne, andra begynte anställa
jagt efter judarne.
Urban tog till flykten, en mot hundrade, kullkastade här en, där en,
kröp under lyftade armar, kilade sig fram mellan snafvande ben och hade
snart uppnått ingången till judekvarteret. I borgen hade man förnummit
upploppet och rustade sig till försvar. Desse förföljde judar voro blott
alltför vane vid att en eller flera gånger om året se folkraseriet
storma deras afskilda bostäder. Deras lif var en ständig växling mellan
yttre förtryck, smälek och ödmjukhet, inre okufligt trots och orubblig
visshet att engång eröfra världen. Denna gång lade sig folkhafvets
böljor, utan att nå till borgens murar.
-- Här äro brefven, sade Urban, berättande upploppet, men förtigande
sitt möte med landsmän. Detta lif mellan förnedring och öfvermod syntes
honom så hjälplöst uselt mot frie mäns ridderliga kamp på ett öppet
slagfält.
När han förtäljde om öfverfallet, varnade honom den gamle morfadern.
-- Förstår du nu, att du bör taga dig till vara och att ditt lif är
ingenstädes säkert, allenast här, så länge Joas lefver? Men han skall ej
länge undgå sin lön, ej heller hans syster Thamar. Min agent i Stockholm
skrifver till mig, att hon uppträdt där som furstinna Radzivil och
förehaft ett anslag mot Hagars lif. Öfver huggormar går eder väg: gån
under Herrens beskärm, och intet ondt skall komma vid eder. Jag har ock
mottagit vittnesbörden om eder börd från Hagars beskyddare, presidenten
Kurck. Där faller ett sällsamt ljus öfver din moders sista öde. Hennes
kammartärna, som förrådde henne, bar ett klumpfinger på högra handen ...
Thamar bär än i dag ett klumpfinger på sin högra hand ...
-- Mästare -- inföll Urban hastigt -- gif mig lös; låt mig gå att hämna
min moder och beskydda min syster! Jag skall uppsöka Thamar, om jag än
måste gå till världens ände. Gif mig Thamars blod!
Ruben Zevi betraktade honom forskande.
-- Knotar du? sade han. Om det är något jag afundas de kristne
martyrerne, så är det deras tålamod och förtröstan i årslånga lidanden.
Vi behöfva samma mod, men vår seger rycker närmare dag från dag, under
det att deras hopp står i det ovissa fjärran. De hafva ingen annan
tillflykt än himmelen, men vi hafva därtill jorden, som är oss gifven
till arfvedel. Slå dem, Herre, slå gojim med blindhet, att de uppresa
sig mot hvarandra och förgöra hvarandra, ty ur de slagnas blod uppstår
Israels herrlighet. Om mina ögon ej få se Jakobs säd intåga i Jerusalem,
skola mina barnabarns ögon se den dagen, när konungarne tillbedja i det
återupprättade templet och de löpare af Midjan och Efa föra hafvens
skatter och folkens ägodelar till våra portar. Son af din moder, låt
icke denna tidens vedermöda falla för tung öfver din otålmodiga håg! Du
skall se den dag, när våra förtryckare buga sig för oss till jorden; du
skall hafva din lust af dem och välsigna den stund, när du återgick till
ditt folk. Blif hos oss! Blif min son, och du skall upprätta Jerusalems
portar!